© 2025 Votum Förlag
FOTO & TEXT © Henrik Karlsson
ILLUSTRATIONER © Emma Tinnert
FORM Henrik Karlsson
REDAKTÖR Kicki Lind
FAKTAGRANSKNING Magnus Martinsson, Pav Johnsson och Ulla-Britt Andersson
REPRO ILLUSTRATIONER Rita Michelsson
PAPPER Amber Graphic 130 g
TRYCKT i Lettland, 2025
ISBN 978-91-89838-88-8
För tryckningen av denna bok har bidrag erhållits från: Gustav VI Adolfs kulturfond Kungliga Patriotiska Understödsfonden Längmanska kulturfonden
WWW.VOTUMFORLAG.SE
8 INLEDNING
14 ORKIDÉMARKER I SVERIGE
24 ORKIDÉERNAS UPPBYGGNAD
28 ORKIDÉBLOMMAN
30 FRÅN POLLINERING TILL PLANTA
40 ORKIDÉERNAS EKOLOGI
46 ORKIDÉERNAS SYSTEMATIK
59 A RTBESKRIVNINGAR
60 Guckusko
62 Vit skogslilja
64 Stor skogslilja
66 Röd skogslilja
68 Kärrknipprot
70 Äkta purpurknipprot
72 Östersjöknipprot
74 Vanlig skogsknipprot
76 Tallknipprot
78 Engelsk knipprot
80 Dansk knipprot
82 Sandknipprot
84 Spindelblomster
86 Tvåblad
88 Nästrot 90 Skogsfru 92 Myggblomster
Gulyxne
Knottblomster
Norna
Korallrot
Knärot
Skruvax
Honungsblomster
Vityxne
Fjällyxne
Lappfela
Ängsnattviol
116 Skogsnattviol
118 Grönvit nattviol
120 Luktsporre
122 Vanlig brudsporre
124 Praktsporre
126 Brunkulla
128 Brudkulla
130 Grönkulla
132 Äkta ängsnycklar
134 Vaxnycklar
136 Blodnycklar
138 Adam & Eva
140 Jungfru Marie nycklar
142 Skogsnycklar
144 Majnycklar
146 Sumpnycklar
148 Mossnycklar
150 Baltnycklar
152 Äkta englandsnycklar
154 Leopardnycklar
156 Gotlandsnycklar
158 Dvärgyxne
160 Alpnycklar
162 Johannesnycklar
164 Sankt Pers nycklar
166 Krutbrännare
168 Biblomster
170 Flugblomster
172 Kärrnycklar
174 Salepsrot
176 Göknycklar
178 ORDLISTA 180 TACK 180 LITTERATUR 181 OM FÖRFATTARNA
Själva ordet orkidé signalerar i mångas öron något exotiskt och lite mystiskt. Artnamn som guckusko, norna, brudkulla och skogsfru låter som tagna från en främmande värld. Men man behöver inte resa till främmande land för att finna dem. De finns ju här i Sverige.
Med uppskattningsvis drygt 28 000 olika arter är orkidéer en av världens mest artrika växtfamiljer och kan hittas på alla kontinenter förutom Antarktis. Det exakta antalet arter är osäkert. Orkidéer har en komplicerad systematik och närbesläktade arter korsbefruktar sig gärna med varandra. I Europa finns det cirka 130 orkidéarter, fördelade på omkring 30 släkten och tre underfamiljer. I Sverige finns 59 arter, underarter och varieteter. I övriga Norden finns ytterligare några till. Orkidéernas systematik debatteras livligt och studeras numera med bland annat DNA-teknik. Fler förändringar i antalet orkidéarter är att vänta i framtiden.
De flesta av världens orkidéarter finns i tropiska trakter och där uppvisar de en oerhörd mångfald i utseende, färg, doft, uppbyggnad och livsmiljö. Många av dessa arter lever som epifyter, det vill säga att de lever på andra växter utan att ta näring eller vatten från dem. Istället för rötter eller rotknölar i marken har dessa orkidéer luftrötter som tar upp vatten och näring ur luften. Dessa typer av orkidéer växer i områden med hög luftfuktighet som till exempel regnskog.
I Sverige finns inga epifyter utan samtliga orkidéarter är marklevande. Våra svenska orkidéers enskilda blommor är för det mesta mindre än många tropiska släktingars, men de sitter ofta i stora uppseendeväckande blomställningar. I Sverige finns tre orkidéarter som helt eller delvis saknar klorofyll; korallrot, nästrot och skogsfru. Avsaknaden av klorofyll gör att dessa arter måste tillgodose sitt näringsupptag på annat sätt än genom fotosyntes, vilket de gör i symbios med eller som parasiter på olika svampar i jorden som omvandlar organiskt material till näring.
Sveriges 59 arter, underarter och varieteter finns spridda över hela landet. Från Skåne med sina stora förekomster av bland annat majnycklar till Abisko längst i norr där vi hittar den lilla lappfelan. Orkidéer gynnas oftast av höga kalkhalter och ett långvarigt hävdande av markerna. Det gör att vissa områden i landet har både fler arter och större förekomster av orkidéer.
Ofta förknippas svenska orkidéer med vårens massblomningar av göknycklar, majnycklar, Sankt Pers nycklar samt Adam & Eva på Gotland, Öland och i Stockholms skärgård. Faktum är att de flesta av Sveriges orkidéarter blommar senare under sommaren. Sist av dem alla blommar skruvax, så sent som i slutet av augusti och början av september.
Alla Sveriges orkidéer är fridlysta, vilket innebär att man inte får plocka eller samla in några delar av plantan.
Välkommen ut i Sveriges orkidémarker!
Henrik Karlsson & Emma Tinnert
Orkidéer finns i många olika miljöer, från karga klippkrön i fjällen till blöta sumpskogar i Skåne. Några arter förekommer på flera olika håll. Andra har komplexa levnadssätt, vilket ställer särskilda krav på växtmiljön. Många av arterna finns bara i den södra delen av Sverige, ett fåtal arter endast i Norrland. Med sina specifika krav på växtplats är orkidéer mycket känsliga för förändringar i miljön.
De allra flesta av Sveriges orkidéarter är helt beroende av att livsmiljön har en hög kalkhalt. Sådana områden är bland annat rikkärr, sjömarker, kalkrika sandmarker, slåtterängar och fjällängar. Dessa livsmiljöer är många gånger rika på mineraler samtidigt som de har låga halter av närsalter. De blir ofta väldigt artrika, förutom orkidéer finns där också en stor mängd gräs och andra blomväxter.
Arter som Jungfru Marie nycklar, knärot och tvåblad trivs även i naturtyper med lägre kalkhalt och är därför vitt spridda i landet. Andra arter är mer kräsna. En sådan art är gulyxne, en sällsynt orkidé som växer i kalkrika, blöta kärr med rörligt vatten, så kallade rikkärr. Det är en ovanlig naturtyp där vattnet är särskilt rikt på mineraler, framför allt kalk.
Många av Sveriges orkidéarter finns bara i hävdade naturliga gräsmarker som under århundraden, till och med årtusenden, skötts med återkommande slåtter och bete. Här, bland lågväxt vegetation i soliga lägen, trivs de. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dikades många kärr och våtmarker ut för att skapa mer jordbruksmark till en växande befolkning. Detta påverkade givetvis många djur och växter, däribland den lilla gulyxnen. Nu hotas den liksom många andra orkidéarter av att marker växer igen. Idag hämtas vinterfoder till betesdjur i stort sett uteslutande på åkermark. Detta har lett till omfattande förändringar i livsmiljön i många blöta kärr och våtängar i Sverige. Små lågväxta arter har konkurrerats ut och ersatts av högvuxna gräs, örter och videbuskage.
Ängar
Ängarna är marker där det under lång tid slagits hö och tagits löv till vinterfoder utan att man plöjt, sått eller gödslat. På våren fagade man ängen, vilket innebär att man ”städade” ängen genom att räfsa bort nedfallna löv och kvistar. Fagningen gjorde att vegetationen vitaliserades och kunde bilda en mycket
Sid 2–3: Sankt Pers nycklar på en öländsk strandäng.
Sid 4–5: Jungfru Marie nycklar i småländsk slåtteräng.
Sid 10–11: Fjällyxne framför Tjuonavagge (Lapporten).
Sid 12–13: Lappyxne på fjällsluttningarna vid Torne träsk.
Till höger: Brudsporrar i Lilla Horns löväng, Öland.
kompakt och tät grässvål. Fagningen var också väldigt gynnsam för småväxta örter. Sammantaget medförde fagningen att artrikedomen i de hävdade gräsmarkerna utvecklades till en av våra artrikaste miljöer.
Växtsamhällena på ängarna skiljer sig givetvis beroende på var i landet de finns, samt på markens fuktighet och hur öppen ängen är. I lövängarnas skuggiga delar växer så kallade lundväxter och till dessa hör bland annat orkidén skogsknipprot. På de torra ängarna hittar vi orkidéer som Adam & Eva, Sankt Pers nyckar och krutbrännare. På de fuktigare ängarna förekommer orkidéer som brudsporre, Johannesnycklar, ängsnycklar, kärrknipprot, nattviol och flugblomster.
Våtmarker
En gång i tiden var Sverige rikt på våtmarker. Eftersom områdena gav rikligt med foder till betesdjuren var det ofta här som människan först slog sig ner. Husgrunder och stensträngar i markerna kring de historiska våtmarksområdena visar att dessa marker troligen slogs för foderframställning redan för två tusen år sedan.
Sveriges våtmarker har påverkats kraftigt av den utdikning som inleddes på 1800-talet och var särskilt aktiv efter mekaniseringen av jordbruket under tidigt 1900-tal. Dikningen av våtmarker för jordbruksändamål varade till långt in på 1970-talet. Våtmarker dikades ut för att skapa mer odlingsmark och för att skydda denna från översvämningar.
I delar av Mälardalen och Skåne har upp till 90 procent av den ursprungliga arealen våtmarker försvunnit. Än idag finns det dock kvar våtmarksrika delar i den västra delen av det sydsvenska höglandet, i Dalarna, Värmland och
Ovan: Skogsnattviol i slåtterängsmiljö på Öland.
Till höger: Extremrikkärr i naturreservatet Vanserum-Bäck på Öland.
Norrlands inland. I fjällnära trakter finns fortfarande stora områden helt orörda våtmarker. Däremot finns det få våtmarker kvar i sydöstra Sverige liksom på Gotland och Öland.
Det finns många olika typer av våtmarker och de har olika namn som kärr, myr och träsk. Dessa namn berättar dock inget om våtmarkernas kemiska eller biologiska beskaffenhet och anger heller inte vilken typ av våtmark det handlar om. Våtmarker skiljer sig åt bland annat beroende på hur de förses med vatten, mängden mineraler och pH-värde. Kalk gör marken mindre sur, det vill säga höjer pH-värdet.
De våtmarker som är mest intressanta ur ett orkidéperspektiv är de så kallade kärren. Kärren får sitt vatten, förutom från direkt nederbörd, även från grundvatten och omgivande marker. När vattnet rinner genom markskiktet för det med sig lösta mineraler och näringsämnen vilket gör denna typ av våtmark mycket produktiv.
Beroende på markens kalkhalt och surhetsgrad skiljer man mellan fattigkärr (låg kalkhalt och pH lägre än 5,5) och rikkärr (hög kalkhalt och pH över 5,5). På grund av kalkberggrunden är fattigkärr mycket ovanliga på Gotland och Öland. De största arealerna rikkärr i Sverige finns upp mot fjällkedjan, särskilt i Jämtland. Naturtypen är betydligt mer ovanlig i södra Sverige men finns relativt spridd i Skåne, i Väster- och Östergötland samt på Gotland och Öland. Rikkärren rymmer många orkidéer och här hittar man arter som flugblomster, ängsnycklar (även varieteter som blod- och vaxnycklar), kärrnycklar, brudsporre (även underarten praktsporre) och kärrknipprot. I extremrikkärr som får sitt mesta vatten från grundvattnet kan även den mycket sällsynta orkidén gulyxne hittas.
Skog
I Sverige har vi många olika slags skog; från barrskog till löv- och ädellövskog. Skogens utbredning och sammansättning beror främst på naturliga förutsättningar som jordmån, berggrund, vatten och klimat. Även hur människan brukat marken har haft betydelse för vilken sorts skog som finns var. Jämförelsevis finns det inte samma orkidérikedom i våra skogar som i betade gräsmarker, slåtterängar eller rikkärr, men givetvis finns det både skogsområden och skogstyper där orkidéer trivs.
I sandmarkstallskogar, som ofta är präglade av utmarksbete, ger den kalkrika jordmånen ört- och gräsrika marker. Här hittar vi stora mängder av orkidéerna purpurknipprot, skogsknipprot, vit skogslilja, stor skoglilja, röd skogslilja och grönvit nattviol.
I fuktiga, skuggiga, mossiga och kalkfattiga äldre barrskogar växer knärot, spindelblomster och korallrot. Den undersköna orkidén norna växer i kalkrika, fuktiga och mossrika barrskogar.
I lövskogar är det vanligt att man hittar orkidéer i de områden som historiskt varit betes- eller slåttermarker. När skogen blivit för tät försvinner oftast konkurrenssvaga växter som orkidéer snabbt. Men några få arter kan vi ändå hitta. Jungfru Marie nycklar, skogsnycklar, skogsknipprot och flera underarter av kal knipprot är lokalt vanligt förekommande.
I skogen hittar vi även tre arter orkidéer; korall- och nästrot samt skogsfru. De har anpassat sig till ett liv i skugga så till den grad att de inte längre är helt beroende av fotosyntes. De lever i stället i symbios med svampar som i sin tur får organiska kolföreningar från skogens träd. Nästrot och skogsfru är fullt mykoheterotrofa det vill säga helt beroende av de svampar de samarbetar med. Korallrot har relativt mycket klorofyll och kan bilda en del organiska kolföreningar från egen fotosyntes.
Till höger: Äkta purpurknipprot.
Nästa uppslag: Guckusko i lövskog, Västra Götaland.
Sid 22–23: Knärot som växer på mossbeklädd sten i Norra Kvills nationalpark.
Alla organismer har under evolutionens gång utvecklat anpassningar till sina livsmiljöer. Dessa kan sedan återspeglas i organismens utseende – i form, struktur, färg eller storlek. Orkidéer lever dels på marken, dels i träd eller på andra växter (så kallade epifyter), och en del arter växer på moss- och lavbeklädda stenar.
Alla Sveriges orkidéer är marklevande. De har dessutom en relativt enhetlig uppbyggnad när det gäller delarna av växten ovan jord. Blommorna sitter ensamma eller tillsammans i ett ax eller en klase på en ogrenad stjälk med blad. De blad som utvecklas på stjälken är ofta stora och gröna och har ibland mörka fläckar. Om det finns flera blad sitter de ofta spridda på stjälken eller samlade i en rosett vid basen. Bladen är alltid helbräddade, vilket innebär att de saknar inskärningar (flikar) och vanligtvis är mer eller mindre lansettformade. Vid blommorna finns färgade eller gröna stödblad. Stjälken är ofta kal men kan hos vissa arter vara något hårig. Hos arter som saknar eller har en starkt begränsad fotosyntes är bladen tillbakabildade till små ljusbruna fjäll.
Orkidéerna varierar i storlek. De kan vara från bara några centimeter stora till flera meter höga jätteväxter. Vissa epifytiska orkidéer kan växa i grupper som tillsammans väger flera hundra kilo. Av de orkidéarter som finns i Sverige blir bland annat myggblomster och dvärgyxne oftast bara några få centimeter medan arter som praktsporre, skogsknipprot och vit skogslilja kan bli upp till en meter höga.
Alla orkidéer är fleråriga örter, så kallade perenner. Alla Sveriges orkidéer lagrar näring i någon form av underjordiska stammar eller i rotknölar. Varje års tillväxt avslutas med att ett nytt skott bildas.
Hos många arter av marklevande orkidéer kommer skottet på en vertikal rotbärande jordstam, som övervintrar och förser skottet med näring.
Hos arter inom släktena Anacamptis, Dactylorhiza och Orchis hittar vi två runda eller flikiga och uppsvällda rotknölar. Den ena, som är skrumpen och mörkt färgad, är fjolårets medan årets rotknöl är ljus och fylld med näring. De arter som saknar näringslagrande jordstammar eller rotknölar har ett vanligt rotsystem. De får hjälp av svampar att överleva längre perioder. Dessa så kalllade saprofytiska orkidéer, i Sverige representerade av skogsfru, korallrot och nästrot, har oftast en kraftigt förgrenad jordstam som nästan liknar nystan. Arterna gulyxne och myggblomster lagrar sin näring i pseudobulber, ett uppsvällt lagringsorgan som sitter på stjälken strax ovanför eller precis under markytan.
Illustrationerna på höger sida visar orkidéernas uppbyggnad.
Från vänster: spindelblomster kärrknipprot
blomställning
blomställning
stjälk
jordstam
jordstam rot utlöpare
jordstam pseudobulb
Illustrationerna på detta uppslag visar exempel på orkidéers olika underjordiska stammar och rotknölar.
Från vänster: korallrot knärot myggblomster ängsnycklar purpurknipprot gammal rotknöl
ung rotknöl rot jordstam
Orkidéers blommor visar upp en enorm variation i former och färger och det kan vara svårt att se att de har en gemensam uppbyggnad. Orkidéer har inte, som många andra växter, skilda foderblad och kronblad. Istället har de en blomkalk med tre yttre och tre inre kalkblad (sepaler och petaler). Kalkbladen varierar i färg och form mellan olika arter. Ett av de inre kalkbladen är vanligtvis omvandlat till en läpp. Denna avviker ofta i färg och form och har ofta en sporre, med eller utan nektar.
Läppen och sporren ger orkidéblomman sitt karakteristiska utseende. Under orkidéns utveckling från knopp vrids blommans skaft ett halvt varv, vilket gör att läppen blir nedåtriktad. Hos en del orkidéarter som den på Gotland och i Väster- och Östergötland förekommande luktsporren är läppen vriden ytterligare. Hos myggblomster är den till och med uppåtriktad, tack vare att blomman vridits ett helt varv.
Orkidéblommans könsorgan, ståndare (hanorgan) och pistill (honorgan), skiljer sig från andra växters. De flesta orkidéer har bara en ståndare, några arter har två. Ståndaren är sammanvuxen med delar av blommans pistill och bildar en könspelare, gynostemium. Blommans pistill består av märket som tar emot pollen, samt stiftet och fruktämnet som sitter vid blommans bas mot stjälken. Pistillen har hos orkidéer tre märken, men bara två av dem kommer till användning i fortplantningen. Det tredje är omvandlat till ett utskott som kallas rostellum. Det fungerar som ett slags lock som hindrar pollen från den egna ståndaren att hamna på blommans märke. På så vis undgår blomman självpollinering. Pollenkornen är hos de flesta orkidéer samlade i så kallade pollenklubbor eller pollinier. Antalet pollinier varierar mellan två och åtta i varje blomma och de sitter inkapslade i små rum eller fack i ståndarens knapp. För det mesta är de försedda med skaft och en fästande klibbskiva (viscidium) som ibland är gemensam för två pollinier. Hos släktet Gymnadenia, som till exempel arten brudsporre tillhör, ligger klibbskivorna blottade. Hos Orchis och Dactylorhiza, som arterna Sankt Pers nycklar och ängsnycklar tillhör, är de inneslutna i en vätskefylld pung. Guckuskon skiljer sig från de andra orkidéarterna genom att pollenet inte är samlat i en pollenklubba utan i små klumpar.
Orkidéblommans olika delar beskrivs till höger med illustrationer av Sankt Pers nycklar.
yttre kalkblad
könspelare
fruktämne
sporre
inre kalkblad
läpp
märkesyta tillbakabildad ståndare
ståndarknapp könspelare
inre kalkblad yttre kalkblad
läpp
ståndarknapp (yttre vägg borttagen)
pollensäck
klibbskiva
Välkommen ut i Sveriges orkidémarker!
Här presenteras alla de 59 arter, underarter och varieteter som finns i vårt land i dag.
Vi får veta mer om var dessa olika skönheter växer och varför de trivs just där, när de blommar, hur de är uppbyggda och även hur deras pollination går till.
Sveriges samtliga orkidéer är fridlysta och flera arter är idag starkt hotade. Genom att öka kunskapen kring orkidéerna och deras miljö ökar våra möjligheter att bevara dessa sagoväsen i vår natur – och därmed också möjligheten att få njuta av dem under lång tid framöver.
Tillsammans med Henrik Karlssons stämningsfulla fotografier och Emma Tinnerts detaljrika illustrationer ges här en unik inblick i orkidéernas magiska värld.