ÖVERSÄTTNING: SABINA SÖDERLUND
Uppgörelsen
Copyright © 2016. THE SCORE by Elle Kennedy, the moral rights of the author have been asserted.
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Översättning: Sabina Söderlund Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024 isbn 978-91-89820-35-7
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
KAPITEL 1
ALLIE
Sean: Kan vi prata?
Sean: Snälla??
Sean: WTF, Allie. Efter allt vi har gått igenom så förtjänar jag mer en det.
Sean: Du menade väl inte det du sa när du sa att det var slut?
Sean: Kan du snälla SVARA för fan?
Sean: Vet du vad? Jag skiter i det här. Vill du fortsätta ignorera mig? Okej. Som du vill.
Jag har sex meddelanden som väntar på mig när jag kollar min telefon på väg ut från gymmet på campus på fredagskvällen. Allihop är från Sean, min från och med igår kväll före detta pojkvän. Och även om jag lägger märke till den känslomässiga utvecklingen från bedjande till förbannad, snöar jag ändå in på stavfelet.
Jag förtjänar mer en det.
En, inte än. Och jag tvivlar på att autocorrect har med saken att göra, för Sean är inte direkt den vassaste kniven i lådan.
Okej, det är inte helt sant. Han är knivskarp när det gäller vissa saker. Som baseboll – allvarligt, han kan rabbla statistik när som helst, ända tillbaka till sextiotalet. Men han är inte direkt boksmart. Att vara en bra pojkvän är inte heller någon av hans styrkor, eller har inte varit det de senaste dagarna i alla fall.
Jag ville aldrig vara en av de där tjejerna som gör slut och blir tillsammans med samma kille gång på gång. Jag trodde verkligen att jag var starkare än så, men Sean McCall har haft sitt grepp om mig sedan första året på Briar University. Han sög till sig mig med sitt fina utseende och pojkaktiga leende. Det där underbara leendet, snett och med skrattgropar och fullt av löften.
Jag kastar en blick på telefonen igen. Aahh. Vad vill han prata om? Vi sa allt som behövde sägas igår kväll. När jag sa åt honom att det var slut innan jag rusade ut ur hans studentbostad, så hade jag menat det också.
Jag är färdig med honom. Det här är vår fjärde separation på tre år. Jag kan inte fortsätta göra så här mot mig själv, den här vrickade cykeln av glädje och hjärtesorg, särskilt när personen som det är meningen att jag ska bygga upp en framtid med har bestämt sig för att hålla mig tillbaka.
Men det gör ändå ont i hjärtat. Det är svårt att släppa taget om någon som har varit en sådan stor del av ens liv så länge. Det är ännu svårare när den personen vägrar släppa taget själv.
Jag suckar och skyndar nerför trappan mot kullerstensgången som slingrar sig fram genom campus. I vanliga fall tar jag tid på mig att beundra området – de underbara gamla byggnaderna, bänkarna i smidesjärn och de massiva, skuggande träden –men ikväll vill jag bara skynda hem till min studentbostad, dra täcket över huvudet och stänga ute världen. Som tur är kan jag göra det också eftersom min rumskamrat Hannah är borta den här helgen, vilket innebär att hon inte är här för att läxa upp mig med en föreläsning om de känslomässiga farorna med att jag vältrar mig i mitt elände.
Men hon läxade inte upp mig igår kväll. Nej då, då klev hon
fram som världens bästa vän. I samma ögonblick som jag kom in genom dörren efter att ha lämnat Sean, hade Hannah väntat i vårt vardagsrum med en låda glass, näsdukar och två flaskor rödvin. Sedan hade hon varit uppe halva natten, gett mig näsdukar och lyssnat på när jag babblade osammanhängande.
Det suger verkligen att göra slut. Nej, jag känner mig som en svikare. Det sista rådet mamma gav mig innan hon dog var att aldrig ge upp kärleken. Eller ja, det hade hon förstås trummat i mig långt innan hon ens blev sjuk. Jag känner inte till alla detaljerna, men det var ingen hemlighet hemma att mina föräldrars äktenskap var illa ute mer än en gång under deras arton år tillsammans. Och de hade tagit sig genom det. De hade jobbat sig genom det.
Det vänder sig i magen på mig varje gång jag tänker på hur jag lämnade Sean igår. Jag borde kanske ha kämpat hårdare för oss. Jag menar, jag vet att han älskar mig …
Om han älskade dig skulle han inte ha ställt ultimatum, försäkrar en sträv röst mig. Du gjorde det rätta .
Halsen snörs ihop när jag känner igen rösten i mitt huvud. Den tillhör min pappa, som också råkar vara mitt största fan. I hans ögon kan jag inte göra något fel.
Det är synd att Sean inte kan se mig genom den linsen.
Det surrar till i min telefon när jag är fem minuter från Bristol House, där jag delar en tvårumslägenhet med Hannah.
Fan. Ett nytt meddelande från Sean.
Och dubbel-fan eftersom det står: Förlåt att jag svor åt dig. Jag menade det inte. Jag är bara upprörd. Du betyder allt för mig. Jag hoppas du vet det.
Ett meddelande till dyker upp: Kommer hem till dig efter lektionen. Vi ska prata.
Jag tvärstannar och känner paniken gripa tag om mig. Jag är inte rädd för Sean, åtminstone inte på det fysiska sättet. Jag vet att han aldrig skulle slå mig eller bli som tokig av ilska. Men jag är rädd för hans förmåga att övertala mig. Han är så bra på
det. Allt han behöver göra är att kalla mig gullet och le så där underbart, och jag är förlorad.
Ilska, bävan och irritation slåss om min uppmärksamhet när jag läser hans meddelanden igen. Han bluffar. Han skulle väl inte komma hit oinbjuden?
Fan också .
Med darrande fingrar tar jag fram Hannahs nummer. Två signaler senare ekar min bästa väns röst över linjen. ”Hej, vad är det? Är du okej?”
Jag hör lågmält prat i bakgrunden. En kvinnlig röst – det är Grace Ivers, Logans flickvän. Det innebär att Hannah och hennes pojkvän Garrett redan har åkt iväg för att tillbringa helgen i Boston. Hon erbjöd mig att följa med, men jag tackade nej eftersom jag inte ville vara femte hjulet. Två vansinnigt förälskade par och så jag? Nej tack.
Men nu önskar jag att jag hade sagt ja, för jag kommer att vara ensam hela helgen och Sean vill prata .
”Sean kommer hit ikväll”, får jag ur mig.
Hannah flämtar till. ”Va? Nej! Varför skulle du gå med på att …”
”Jag gick inte med på nåt! Han frågade inte ens om det gick bra. Han skickade bara ett meddelande om att han skulle komma.”
”Vad i helvete?” Hon låter lika missnöjd som jag känner mig.
”Ja, eller hur?” Paniken sprider sig. ”Jag kan inte träffa honom. Jag är alldeles för upprörd över det här. Om han kommer hit kanske det slutar med att jag tar tillbaka honom.”
”Allie …”
”Om jag släcker alla lampor och låser dörren, tror du att han tänker att jag inte är hemma då och går sin väg?”
”Det är Sean vi pratar om. Han skulle vänta utanför dörren hela natten.” Hannah svär. ”Vet du vad? Jag borde inte ha gått med på att åka på den här Bruins-matchen. Jag borde vara hemma med dig. Vänta lite, jag ska be Garrett vända …”
”Inte en chans”, avbryter jag. ”Du ställer inte in resan för min skull. Det här är er sista chans att hitta på nåt roligt.”
Hannahs pojkvän är kapten för Briars hockeylag, vilket innebär att hans tränings- och matchschema kommer att vara fullspäckat nu när säsongen har börjat. Vilket innebär att Hannah inte får träffa honom lika ofta. Jag vägrar vara den som förstör en sällsynt helg med frihet för dem.
”Jag vill bara ha lite goda råd.” Jag sväljer hårt. ”Snälla, säg vad jag ska göra. Borde jag fråga Tracy om jag kan sova i hennes rum?”
”Nej, du vill inte vara i Bristol om Sean är där. Kanske Megan … Nej, vänta lite, hennes nya pojkvän är i stan den här helgen. De vill förmodligen vara ensamma.” Hannah låter fundersam. ”Stella då?”
”Hon och Justin flyttade ihop förra veckan. De vill inte få besök så här.”
”Vänta lite.” En lång paus. Jag hör Garretts dämpade röst, men kan inte höra vad han säger. Så kommer Hannah tillbaka. ”Garrett säger att du kan bo hos honom den här helgen. Både Dean och Tuck är hemma, så om Sean förstår var du är och kommer dit, så sparkar de ut honom igen.” Jag hör hur det mumlas i bakgrunden igen. ”Du kan sova i Garretts rum”, tillägger hon.
Jag vet inte hur jag ska göra. Det här är ju löjligt. Det är helt otroligt att jag funderar på att låta Sean driva mig från mitt eget rum. Men huvudet fylls av bilder på hur han står och knackar på dörren. Eller ännu värre, hur han står utanför mitt fönster med en stereo på högsta volym. Urk, tänk om han spelar den där låten med Peter Gabriel? Jag avskyr den låten.
”Är du säker på att det är okej?” frågar jag.
”Japp. Helt säker. Logan skickar meddelanden till Dean och Tucker nu så att de ska veta att du kommer. Du kan sticka dit när som helst.”
Lättnaden sköljer över mig, tillsammans med skuldkänslor. ”Kan du sätta på högtalaren? Jag vill prata med Garrett.”
”Visst. Vänta lite.”
Ett ögonblick senare hörs Garrett Grahams djupa röst över linjen. ”Det ligger rena sängkläder i linneskåpet, och du kanske vill ta med dig en egen kudde. Wellsy tycker att mina är för mjuka.”
”De är för mjuka”, protesterar Hannah. ”Det är som att sova på en marshmallow.”
”Det är som att sova på ett fluffigt moln”, rättar Garrett. ”Tro mig, Allie, mina kuddar är bäst. Men ta med en egen för säkerhets skull.”
Jag skrattar. ”Tack för informationen. Men är du säker på att det går bra? Jag vill inte tränga mig på.”
”Det går bra, jag lovar. Blinka bara med dina stora, blå ögon mot Tuck så fixar han en fin middag till dig. Åh, just det, Logan beordrar Dean att inte stöta på dig, så du behöver inte oroa dig för att han ska bete sig som ett pervo.”
Just det. Dean Heyward-Di Laurentis är den största flörten på den här planeten. Han försöker ta sig innanför mina byxor så fort jag ser honom. Och jag kan inte ens känna mig speciell, för han försöker ta sig innanför allas byxor.
Men jag är inte orolig. Jag vet hur Dean ska hanteras och Tucker kommer att vara en bra barriär mellan mig och hans kåta rumskamrat.
”Jag uppskattar verkligen det här”, säger jag till Garrett. ”Jag är skyldig dig en tjänst.”
”Nä.”
”Skicka ett meddelande när du är där, okej?” säger Hannah. ”Och stäng sen av telefonen så att Sean inte kan trakassera dig.”
Har jag sagt hur mycket jag älskar min bästis?
Jag lägger på och känner mig genast bättre till mods. Det är kanske bra att komma ifrån studentboendet under helgen. Jag kan se det som en trevlig liten retreat, några dagar för att rensa huvudet och omgruppera. Och så länge Tucker och Dean är där kommer jag inte att frestas att ringa Sean. Vi behöver ha ett
riktigt avbrott den här gången. Ingen kontakt överhuvudtaget, åtminstone inte på ett par veckor. Eller månader. Eller år.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag kommer att överleva det här. Jag har älskat honom i flera år. Och Sean har sina goda sidor också. Som alla de gånger han har kommit hem med soppa till mig när jag var sjuk. Och när han …
Varning för återfall!
Larmklockor tjuter i mitt huvud och får mig att inse hur dum jag är. Nej. Jag ska inte gå tillbaka. Det spelar ingen roll att han kunde vara gullig – för han kunde också vara inte gullig, vilket han bevisade igår kväll.
Jag rätar på mig och går snabbare, fast besluten att hålla mig till planen. Det är slut mellan Sean och mig. Jag kan varken träffa honom eller skicka meddelanden till honom eller göra något som riskerar att jag träffar honom just nu.
Dag ett av min Sean-fria existens har officiellt tagit sin början.
DEAN
Det är fredag kväll och jag halvligger på soffan och smuttar på en öl medan två blondiner – två väldigt heta, väldigt nakna blondiner – suger på varandras tungor framför mig. Mitt liv är fantastiskt.
”Bästa kvällen nånsin”, säger jag långsamt. Min blick är som fastklistrad vid Kellys händer när de glider upp mot Michelles toppiga tuttar. Kelly kramar åt och jag stönar. ”Det skulle vara ännu bättre om ni kom hit till mig istället.”
De hejdar sig andlöst och skrattar när de ser på mig. ”Ge oss en anledning”, retas Kelly.
Jag höjer på ena ögonbrynet innan jag griper tag om min stenhårda kuk. Jag drar långsamt med handen över den. ”Räcker inte det här?”
Michelle är den första som kommer till mig, med gungande bröst när hon tar sig upp i mitt knä och pressar munnen mot min. En sekund senare ligger Kelly bredvid mig och hennes varma, fylliga läppar trycks mot min hals. Herregud. Jag är så hård att det gör ont, men de här två gudinnorna har bestämt sig för att jag ska behöva be om det. De torterar mig med kyssar. Långa, förtrollande kyssar och våta, sexiga tungor, strategiska slickningar och försiktigt nafsande som driver mig till vansinne.
Jag skulle vilja säga att den här snuskiga lilla trekanten är en ny erfarenhet för mig, eller att stämpeln manshora som mina lagkamrater i hockeylaget har gett mig är överdriven. Men det är det inte och stämpeln passar precis. Jag gillar att knulla. Jag knullar mycket. Stäm mig för det då.
Jag stönar när Kellys fingrar sluts om mitt skaft. ”Herregud. Hur kunde jag få sån här tur?”
”Det har inte varit din tur än”, säger Michelle och slänger det långa håret över ena axeln. ”Du kommer inte förrän vi gör det, eller hur?”
Hon har rätt – jag har lovat, och det löftet har jag tänkt hålla. Tvärtemot vad mina skitstövlar till vänner tror om mig, så handlar sex bara om kvinnan för mig. Eller, som i det här fallet, kvinnorna . Två vackra, villiga kvinnor som inte bara gillar mig, utan också varandra.
Hallå, himlen? Dean Di Laurentis här. Tack för att jag fick hälsa på .
”Då är det väl bäst att jag sätter igång”, säger jag. Sedan lägger jag Michelle på rygg i soffan och för munnen till hennes bröst.
Jag fångar en bröstvårta och suger hårt, och hennes höfter lyfter från soffan när hon stönar. Jag ser något i ögonvrån. Kelly böjer sig ner över mig och slickar Michelles andra bröstvårta. Herregud. Jag stönar högt nog för att kunna väcka de döda.
Kelly tittar upp och ler mot mig. ”Jag tänkte att du kanske behövde lite hjälp.” Sedan kysser hon sig ner över Michelles platta mage.
Glöm himlen. Det här är nirvana.
Jag följer Kellys inslagna väg och mina läppar stryker över solbränd hud och härliga kurvor tills jag kommer till det ställe som får det att vattnas i munnen på mig. Kelly slickar redan där. Helvete. Jag är inte säker på att jag kan kontrollera mig tillräckligt länge för att få dem att komma båda två. Jag är för nära redan.
Jag ignorerar min bultande lem medan jag fuktar underläppen, rör mig närmare Michelles fitta, och … så ringer det fan på dörren.
Vad i helvete. Jag tittar mot stereoanläggningen. Digitalklockan står på 20:30. Jag försöker minnas om jag har sagt till någon att de kan komma hit ikväll, men jag har inte pratat med någon annan än mina rumskamrater idag, och ingen av dem är här. Garrett och Logan åkte till Boston med sina flickvänner för en timme sedan, och Tucker bjuder ut någon brud på bio ikväll.
”Vänta lite.” Jag slickar retsamt på Michelles lår innan jag reser mig från soffan och letar efter mina boxershorts.
När kuken väl är undanstoppad skyndar jag genom hallen för att öppna dörren. Mina ögon smalnar av när jag ser vem som står där.
”Dålig tajming, gullet”, säger jag till Hannahs bästa vän. ”Din kompis har redan stuckit. Kom tillbaka på söndag.” Jag börjar stänga dörren. Japp, jag är en otrevlig jävel.
Tyvärr sticker blondinen på trappan in en svart vinterstövel mellan dörren och dörrkarmen. ”Var inte dum, Dean. Du vet att jag ska vara här i helgen.”
Jag höjer på båda ögonbrynen. ”Öh, va?” Jag tar en närmare titt på henne och det är då jag ser den proppfulla ryggsäcken hon har på axeln. Och den rosa lilla resväskan vid hennes fötter.
Allie Hayes suckar djupt. ”Logan har skickat meddelanden och förklarat allt för dig. Släpp in mig nu. Jag fryser.”
Jag lägger huvudet på sned. Sedan sparkar jag inte särskilt vänligt undan hennes fot. ”Vänta här. Jag är snart tillbaka.”
”Skojar du …”
Dörren stängs innan jag hör resten av det indignerade utropet.
Jag skyndar irriterat tillbaka till vardagsrummet, där Michelle och Kelly inte ens märker att jag kommer – de är för upptagna med att hångla. Det tar mig nästan en minut att hitta telefonen, och när jag äntligen får tag på den upptäcker jag att Hannahs vän inte driver med mig.
Jag har fem olästa meddelanden, vilket är vad som händer om man är pålägget i en het tjejsmörgås. Trekanter går före att kolla telefonen. Det säger sig självt.
Logan: Hör du, Wellsys kompis Allie ska sova hos oss i helgen.
Logan: Håll kvar kuken i byxorna. G och jag är inte på humör att piska upp dig om du försöker dig på nåt. Wellsy är kanske på humör för att vara våldsam dock. Så: kuk = byxor = stör inte vår gäst.
Hannah: Allie sover hos er tills på söndag. Hon är sårbar just nu. Utnyttja henne inte, för då kommer jag inte att bli glad på dig. Och det vill du väl inte?
Jag småskrattar. Hannah, lika diplomatisk som alltid. Jag läser som hastigast igenom de två sista meddelandena.
Garrett: Allie ska sova i mitt rum.
Garrett: Din kuk stannar i ditt rum.
Herregud, varför är alla så fixerade vid min kuk?
Och kan deras tajming bli sämre? Min blick glider tillbaka till soffan. Kellys fingrar befinner sig precis där jag önskar att mina var just nu.
Jag harklar mig och båda tjejerna ser på mig. Michelles ögon är lite glansiga av den extra uppmärksamheten som hennes vän ger henne.
”Jag avskyr verkligen att behöva göra det här, men ni måste tyvärr gå”, säger jag.
Två par ögon spärras upp. ”Ursäkta?” utbrister Kelly.
”Jag har fått en oväntad gäst”, muttrar jag. ”Vilket innebär att det här huset precis blev en penetrerings-fri zon.”
Michelle hånskrattar. ”Sen när bryr du dig om nån ser dig knulla?”
Det är sant. I vanliga fall bryr jag mig inte ett dugg om det är någon här. Jag brukar till och med föredra det. Men jag kan inte utsätta Hannahs vän för mina utsvävningar. Eller Hannah och Grace, för den delen. Killarna bryr jag mig inte om. De vet hur det ligger till. Men jag vet att Garrett och Logan inte skulle gilla att jag gör det inför deras flickvänner. I samma ögonblick som de inledde sina fasta förhållanden, förvandlades mina före detta bästa vänner till pryda män. Det är sorgligt.
”Den här gästen är som en bräcklig blomma”, säger jag torrt. ”Hon skulle förmodligen svimma om hon såg oss tre tillsammans.”
”Det skulle jag inte alls.” Allies irriterade röst hörs från dörröppningen.
Jag är lika irriterad. Hon kliver bara in i huset som om hon äger det? Nehej du.
Jag rynkar pannan mot henne. ”Jag sa åt dig att vänta utanför.”
”Och jag sa att jag frös”, fräser hon tillbaka. Och hon verkar inte ha några problem med att det ligger två nakna tjejer några meter bort.
Mina gäster studerar Allie som om hon är en bakterie under deras mikroskop. Sedan rynkar de på näsan och avfärdar henne som om hon bara är, tja, en bakterie under deras mikroskop. Tjejer har en tendens att tävla om uppmärksamhet när jag är
i närheten, men de här ser uppenbarligen inte Allie som konkurrens.
Jag är inte säker på att jag klandrar dem heller. Hon är klädd i en tjock, svart jacka, stövlar och vantar. Det blonda håret sticker fram under en röd, stickad mössa. Det är första veckan i november – ingen snö på marken, knappt ens kyligt i luften, och ingenting som gör att man behöver klä på sig så där mycket. Om man nu inte är galen. Och jag börjar misstänka att Allie Hayes kanske är det, för hon valsar helt enkelt bara in i vardagsrummet och sätter sig i fåtöljen mittemot soffan.
När hon knäpper upp jackan kastar hon en blick på mina gäster och vänder sig mot mig igen. ”Kan ni inte fortsätta där uppe? Jag stannar här nere och tittar på en film eller nåt.”
”Eller så kan du gå till Garretts rum och titta på en film där”, säger jag vasst. Men om jag ska vara ärlig så spelar det ingen roll. Hon har redan dödat stämningen, och det känns inte riktigt bekvämt att strula runt med två tjejer när det bara är jag och Hannahs bästa vän i huset.
Jag suckar och vänder mig mot tjejerna. ”En annan dag?”
Ingen av dem protesterar särskilt mycket. Fröken Allie dödade tydligen inte bara stämningen; hon brände hela den jävla jorden och täckte den med salt för att hindra kåtheten från att någonsin växa tillbaka.
Allie märker knappt att tjejerna klär på sig. Hon är för upptagen med att ta av tusen lager vinterkläder och lägga dem över armstödet på fåtöljen. När hon är färdig ser hon betydligt mindre ut i svarta tajts och en stor, randig tröja, och hon ser genast till att sätta sig bekvämt i den stora fåtöljen.
Jag följer Kelly och Michelle till dörren, där var och en av dem praktiskt taget tuggar i sig mitt ansikte innan de säger att vi ska ta igen det en annan dag. När de har gått är mina läppar svullna och kuken hård igen.
Jag går tillbaka till vardagsrummet med rynkad pannan.
”Njöt du av det där?” vill jag veta.
”Av vad då?”
”Av att se till att jag inte kunde ha sex.”
Allie skrattar. ”Finns det nån särskild anledning till att du inte kunde ha tagit med dig Blond och Blondare upp? Du behövde inte sparka ut dem för min skull.”
”Tror du verkligen att jag kan knulla nån när jag vet att du sitter här nere?”
Det skrattar hon också åt. ”Du knullar offentligt. Hela tiden. Vad bryr du dig om ifall jag är i huset eller inte?” Hon ser fundersam ut. ”Om det inte är ett problem för dig att göra det i ditt rum. Hannah sa att du alltid har sex i vardagsrummet. Varför är det så? Har du vägglöss eller nåt?”
Jag biter ihop. ”Nej.”
”Så varför har du inte sex där uppe då?”
”För att …” Jag hejdar mig och gör en sur grimas igen. ”Du har inte med det att göra. Och varför är du ens här? Brinner det i Bristol House?”
”Jag gömmer mig.” Hon säger det som om det är meningen att jag ska förstå det. Sedan ser hon sig omkring i vardagsrummet. ”Var är Tucker? Garrett sa att han skulle vara här.”
”Han är ute.”
Hon ser uppgiven ut. ”Det var synd. Han skulle definitivt ha tittat på en film med mig. Men jag antar att du får duga.”
”Du ser till att jag inte får ha sex, och så förväntar du dig att vi ska umgås?”
”Tro mig, du är den sista jag vill umgås med, men jag befinner mig i krisläge och du är den enda som är här. Du måste hålla mig sällskap, Dean. Annars gör jag nåt riktigt dumt och hela mitt liv blir förstört.”
Jag vill minnas att Hannah har sagt att Allie studerar drama. Japp. Det låter vettigt.
”Snälla?”
Hon ser bedjande på mig. Och jag har alltid varit svag för stora, blå ögon. Särskilt när de tillhör söta blondiner med stora bröst.
”Du vinner”, säger jag motvilligt. ”Jag håller dig sällskap.”
Hon lyser upp. ”Vilken film ska vi se?”
Jag hejdar ett stön. Min fredagskväll gick från en het trekant till att jag ska vara barnvakt åt min bästa väns flickväns bästa vän.
Och jag är fortfarande stenhård tack vare Kellys och Michelles avskedskyssar.
Helt jävla fantastiskt.
