FJÄRDE BOKEN I SPIONTHRILLERN
OM JACKIE PHILIPSSON
RUBICON
RUBICON
Tidigare böcker utgivna av författaren:
Tunn is Dominoeffekten Pelikanen
Hoi Publishing AB, Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Carolina Angelis 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Tenggren, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-82-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
”När historia skrivs vill du befinna dig någon annanstans.”
Någons kloka farmor
Till mina älskade barnbarn Levi, Leah & Jack
PROLOG
Som en av de sista passagerarna går Jackie Philipsson ombord flight LO457 mot Stockholm Arlanda. Hon placerar väskan på bagagehyllan och trycker in jackan ovanpå innan hon sjunker ner på plats 7C. De första tunga regndropparna faller från den blygrå himlen samtidigt som pursern stänger flygplansdörren.
De lyfter på utsatt tid och gör en sista gir över den polska huvudstaden innan piloten rätar upp flygplanet för den inplanerade rutten mot Arlanda. Hon känner hur det kryper i kroppen. Kanske var det åska i luften, kanske var det bara turbulensen som gjorde det svårt att koppla av.
Jackie lutar sig tillbaka i stolen och sluter ögonen. De senaste veckorna har varit intensiva och hon ser verkligen fram emot att komma hem. Att få låsa in sitt falska pass på kontoret för att så småningom ta färjan över till Visby i eget namn, som sig själv.
När hon känner en lätt hand på armen öppnar hon ögonen.
”From the gentleman seated in 2F” , säger flygvärdinnan leende och håller fram en liten flaska whisky och ett glas med is. Jackie fäller ner bordet och låter henne sätta ifrån sig drycken.
”Så generöst”, kommenterar mannen i stolen bredvid.
”Du får den gärna”, säger Jackie som inte gillar whisky.
Nöjt tömmer han innehållet i flaskan över isbitarna, som har hunnit börja smälta, och höjer sedan glaset i en skål. En kvart senare är glaset tomt och mannen vid hennes sida sover djupt, så djupt att hans huvud tippar framåt utan att han vaknar. Kvinnan som sitter på platsen vid fönstret skrattar överseende men när hans
kropp faller med hela sin tyngd i hennes knä flämtar hon till av bestörtning.
Jackie drar varsamt upp honom men inser genast att något är allvarligt fel. En tanke far hastigt genom huvudet. Whiskyn hade varit avsedd för henne.
Brest, Belarus – början av mars
Den billigaste bussbiljetten till Warszawa innebar att hon behövde lämna föräldrahemmet i gryningen. Trots att hon verkligen hade sett fram emot resan lyckades hon med konststycket att försova sig. Om inte hennes pappa hade bankat så ihärdigt på sovrumsdörren och frågat varför i helvete hon inte redan var på väg, så hade hon missat bussen.
Tanja kastade av sig täcket och skyndade till badrummet. Hon kissade samtidigt som hon borstade tänderna och sköljde sedan hastigt av ansiktet med kallt vatten. På väg tillbaka till sitt rum sprayade hon deo under armarna och stoppade sedan ner flaskan i ryggsäcken. Hon drog på sig kläderna som hon lagt fram på skrivbordsstolen kvällen innan, de lite för tajta men väldigt snygga jeansen och den röda polotröjan.
”Jag går nu”, ropade hon in mot lägenheten och drog på sig täckjackan.
”Tanetjka, vänta!”
Hennes pappa kom ut från köket, med håret på ända, iklädd den urblekta och luggslitna morgonrocken som inte längre riktigt nådde runt magen.
”Du måste ju ha något att äta på resan”, sa han och räckte över ett paket med smörgåsar. Han log mot henne men hon kunde se att han var ledsen.
”Tata …”, sa hon och kände att hon fick tårar i ögonen.
”Klarar du dig nu då?” frågade han och la armarna om henne.
”Frågan är väl om du gör det!” sa hon och kramade honom hårt, drog in den välbekanta doften av tvättmedel och rakvatten.
”Ojojoj, så skönt det ska bli att få ha lägenheten för sig själv. Jag kommer anordna middagar och bjuda hem trevliga kvinnor så fort bussen lämnat stationen!”
”Som om jag skulle ha hindrat dig tidigare …”, muttrade hon och torkade bort tårarna som rann nerför kinderna.
Tanja stoppade ner smörgåspaketet. Hennes pappa pussade henne på pannan och låste upp ytterdörren. Hon såg sig om en sista gång innan hon, med ryggsäcken i den ena handen och resväskan i den andra, klev in i hissen på fjortonde våningen. Som vanligt luktade den urin och cigarettrök och väggarna var täckta av klotter och ett och annat gammalt tuggummi.
”Jag är stolt över dig!” hörde hon honom ropa när hissdörren slog igen.
Solen var på väg upp men ännu var det mörkt ute. Det kom rök ur munnen när hon andades. Hon gick med raska steg mot spårvagnshållplatsen som låg några hundra meter bort, halkade till på en isfläck men lyckades hålla sig på benen. De tunna gympaskorna var definitivt inte optimala en snöig marsmorgon.
När hon berättat för sin pappa att hon ville läsa vidare hade han blivit glad och utgått ifrån att hon tänkt sig universitetet i Minsk, där han själv studerat på nittiotalet. Men Tanja hade inga som helst planer på att stanna i den gamla Sovjetstaten, hennes ambitioner var större än så. Hon tänkte ansöka till universitetet i Warszawa och hoppades på ett stipendium. Men om hon inte fick det behövde hon kunna försörja sig. Så istället för att stanna i Brest och rulla tummarna tills höstterminen började, hoppades hon kunna hitta ett extrajobb i den polska huvudstaden. Och efter studierna skulle världen ligga öppen. Bye bye Belarus, Europe, here I come, tänkte hon när hon klev på bussen. Resväskan hade hon stuvat in i bagageutrymmet, ryggsäcken placerade hon på sätet bredvid sig. Det dröjde inte länge innan hon sov djupt med
kinden vilande mot den tröja som hon lagt mellan sig och den kalla fönsterrutan.
Tanja vaknade med ett ryck när kvinnan framför henne råkade svepa sin halsduk i hennes ansikte. Bussen stod stilla och passagerare trängdes i gången. Hon tittade yrvaket ut genom fönstret, var de redan framme? De hade stannat framför en stationsbyggnad och hon fick syn på en vit skylt med svart text ovanför entrén. Det var ett långt och komplicerat polskt namn som hon inte kunde uttala, men det stod i alla fall inte Warszawa på skylten – så mycket begrep hon.
När bussen några minuter senare rullade ut från hållplatsen kände hon hur hungrig hon var. Det var dags för frukost. Tanja vände sig mot sätet bredvid där ryggsäcken borde vara, men platsen var tom. Hon kikade in under stolarna framför men visste redan att den inte låg där. Någon måste ha tagit den medan hon sov. Fan också. I ryggsäcken låg hennes laptop och ett kuvert med merparten av de pengar som hon sparat inför resan. Och så smörgåsarna. Hon kände hur tårarna steg i ögonen och blinkade förtvivlat. Inget skulle bli bättre av att hon bröt ihop men det kändes som om matsäcken som hennes pappa förberett åt henne var mer värdefull än något annat som hon packat.
Tanja tog ett djupt andetag och reste sig upp. Det fanns trots allt en liten chans att personen som tagit hennes ryggsäck fortfarande befann sig ombord. Sakta rörde hon sig bakåt längs gången samtidigt som hon svepte med blicken över ansikten och väskor. Någon sov, andra betraktade landskapet som passerade förbi. Ingenstans såg hon den men det hade hon egentligen inte heller väntat sig. Ingen var väl så korkad att de först stal och sedan lugnt stannade kvar? Tjuven måste ha klivit av på någon av hållplatserna medan hon sov, kanske till och med på den senaste, den som de just lämnat.
Hon återvände till sin plats och sjönk uppgivet ner vid fönstret. Stoppade handen i jackfickan där mobiltelefonen låg och övervägde en kort stund att ringa sin pappa för att berätta vad som
hänt, men sköt snabbt undan impulsen. Han skulle antagligen be henne komma hem igen och hon var rädd att det i så fall var just det som hon då skulle göra.
I innerfickan på jackan hade hon åtminstone sitt pass och plånboken, som inte på långa vägar innehöll så mycket som hon haft i kuvertet, men de skulle i alla fall räcka ett tag. Starten på det nya livet skulle bli svårare, men hon skulle klara det. Och hon skulle inte ringa hem och berätta vad som hänt, åtminstone inte ännu. Han skulle bara bli orolig.
När de anlände till slutstationen satt Tanja kvar tills alla andra hade gått av innan hon tog en sista desperat vända genom bussen, trots att det antagligen var meningslöst. Hon trevade med handen längs hatthyllorna och kikade in under alla säten. Godispapper, läskburkar, använda servetter och en kvarglömd mössa, men ingen ryggsäck. Hon virade halsduken runt halsen och klev av bussen.
De stora snöflingorna som virvlade genom luften gnistrade i busslyktornas sken innan de landade i snömodden som täckte marken. Chauffören hade lastat ur det mesta av bagaget vid det här laget och hon undslapp sig en djup suck när hon greppade resväskan. Om det nu var av lättnad för att åtminstone den var kvar eller om det var inför de utmaningar som hon nu stod inför. Kanske var det en kombination av båda. Hon visste ännu inte hur hon skulle lyckas hitta till det vandrarhem utanför staden där hon skulle tillbringa den närmaste tiden men tänkte att det borde finnas någon informationsdisk i vänthallen.
”Förlåt, hej …”, sa någon och knackade henne lätt på axeln.
Tanja vände sig om. Framför henne stod en kille som antagligen var i hennes egen ålder, kanske ett par år äldre.
”Är det här din?” frågade han på engelska och höll fram en ryggsäck. Hennes ryggsäck.
”Var hittade du den?” frågade hon och tog ivrigt emot den.
”På busstoaletten”, sa han och pekade med tummen över axeln mot bussen. ”Det här låg i ytterfacket och jag tyckte att det såg ut som du”, fortsatte han och räckte över ett fotografi.
Tanja sträckte sig efter bilden som var tagen året innan. Hon och hennes pappa hade rest till Minsk för att överraska farmor på sjuttioårsdagen.
”Tack”, mumlade hon, fortfarande med blicken fäst på fotot som hon höll i sin hand.
Snöfallet tilltog i styrka och hon skyndade sig att stoppa ner det i jackfickan innan hon öppnade locket på ryggsäcken. Smörgåsarna var där men datorn och kuvertet med pengarna saknades. Så klart. Hon lyfte blicken och såg att han redan var på väg därifrån.
”Vänta!” ropade hon.
Warszawa, Polen – början av mars
När han stannade och vände sig om blev Tanja tveksam. Skulle hon verkligen be en total främling om hjälp? Vore det inte bättre att gå till busstationen och fråga personalen där? Hon tittade forskande på honom, som om hon på så vis skulle kunna avgöra om han var en person att lita på. Han stod bara några meter ifrån henne, med händerna nerkörda i fickorna på jeansjackan, som var alldeles för tunn för en vinterkväll i Warszawa. Han trampade lätt på stället medan snön som föll landade mjukt i hans mörka lockiga hår.
”Ja?” frågade han och kisade mot henne.
Lätta snöflingor fastnade i hans ögonfransar, han försökte blinka bort dem och log mot henne.
”Jag heter Andrzej”, sa han sedan och sträckte fram handen.
”Tanja”, svarade hon och log försiktigt tillbaka.
Hon berättade att hon var ny i stan och undrade om han kanske kunde visa henne till rätt buss.
”Ska du bo ända där ute? Det är ju långt som fan”, sa han skeptiskt.
Hon svarade inte, det fanns inte så mycket att säga mer än att det var vad hon hade råd med. Men det hade hon inte lust att berätta, även om han säkerligen redan förstått det. Varför skulle man annars välja förorten?
”Om du vill skulle jag kunna visa dig ett annat ställe, som ligger mer centralt, i Stare Miasto”, sa Andrzej.
Tanja hade läst på och visste att hotell och vandrarhem som låg i den gamla delen av staden var betydligt dyrare än i andra delar av
Warszawa. Samtidigt lockade tanken på närheten till restauranger, nattklubbar och barer. Han verkade se att hon tvekade, kanske förstod han att hon undrade över kostnaden.
”Jag kan nog ordna ett bra pris till dig. Jag känner ägaren”, förklarade han.
Hon hade aldrig ens haft en tanke på att hon skulle kunna bo i den delen av staden men här dök möjligheten oväntat upp. Resan hade inte börjat särskilt bra, men kanske var det nu det vände?
”Vad kostar sovplatsen tror du?”
Tanja skämdes över att behöva fråga men visste inte vad han menade med ”ett bra pris”. Vad som var ett bra pris för honom kanske inte var det för henne. Och nu när budgeten gått från okej till riktigt dålig kände hon sig nödgad att fråga. Om det var pinsamt att ställa frågan nu var det ändå ingenting mot att tvingas tacka nej när han följt henne hela vägen dit.
”Allt är väl relativt”, svarade han, ”men med min rabatt tror jag faktiskt inte att det kommer bli särskilt mycket dyrare än vad du kommer få betala utanför stan.”
Med ens kände hon sig tveksam. Varför var han så vänlig mot henne? Hur kom det sig att han ville hjälpa en främling som han just träffat av en ren slump?
”Okej, så här är det”, sa han och höll upp händerna i luften som om han skulle erkänna något som han var mindre stolt över.
”Jag är inte den där justa killen som gör vad som helst för andra. Det här är en ren vinna-vinna-situation. Eller snarare vinna-vinna-vinna-situation. Mike, som han heter, han som driver stället, får högre beläggning på rummen. Jag tjänar en slant, utan alltför stor ansträngning. Och gästen, det vill säga du, får ett riktigt bra boende. Men om du hellre vill bo utanför stan ska jag inte försöka övertala dig.”
”Nej, det blir jättebra”, skyndade hon sig att säga innan han skulle ångra sitt erbjudande.
Andrzej erbjöd sig att ta resväskan och hon lät honom.
”Var kommer du ifrån?” frågade han där han gick vid hennes sida.
”Brest”, svarade hon och försökte hålla jämna steg med Andrzej vars steg var betydligt längre och kraftfullare än hennes.
Hon sneglade på honom där han gick, ett par steg framför henne. Lång och gänglig men med breda axlar, som på en simmare.
Det var som att han kände hennes granskande blick, eller om han bara insåg att han gick för fort för någon som var nästan tre decimeter kortare. Han stannade upp och vände sig mot henne.
Sa att det skulle ta minst en halvtimme att promenera och föreslog att de istället skulle ta bussen.
Han betalade bådas biljetter och gick före henne längs gången till den bakre delen, placerade väskan på ett ledigt säte och erbjöd henne platsen vid fönstret innan han slog sig ner bredvid.
”Vad ska du göra i Warszawa?” frågade han och borstade bort lite snö från håret.
”Plugga, men inte förrän efter sommaren. Först tänkte jag försöka hitta ett extrajobb och tjäna lite pengar.”
”Har du några kontakter? Här i stan menar jag.”
”Nej, jag känner ingen i Polen överhuvudtaget”, svarade hon och kände sig med ens väldigt ensam.
”Du känner ju mig nu”, sa Andrzej och nuddade hennes hand med sitt pekfinger.
Ögonblicket var snabbt förbi och hon kunde inte avgöra om det varit avsiktligt eller ej. Han plockade upp sin mobiltelefon och skickade ett kort sms. Kanske till en flickvän som väntade på att han skulle komma hem och krypa ner i hennes säng. Tanja vände blicken mot fönstret så att han inte skulle tro att hon tjuvläste meddelandet.
De passerade kvällsöppna närbutiker och restauranger, stängda nagelsalonger och klädaffärer. Gatlyktor och neonskyltar lyste upp vintermörkret utanför bussfönstret. Det hade slutat snöa.
Busshållplatsen där de skulle kliva av visade sig ligga bara ett tiotal meter från entrén. Andrzej slog in en portkod och höll sedan upp den tunga porten åt henne. Trapphuset var pampigt, om än gammalt och i behov av en renovering. Betongväggarna var målade
i gul ockra och en bred stentrappa med ett trappräcke i mahogny ledde upp till de övre våningarna. Tanja lyfte blicken, det var säkert fem meter i takhöjd. En lampa från sekelskiftet spred ett milt ljus över det mönstrade mosaikgolvet i jordiga toner.
”Hissen är tyvärr trasig men receptionen ligger på första våningen”, sa han och tog täten.
Han öppnade en lägenhetsdörr och lät henne gå före in. Ställde ner resväskan och plingade på en mässingsklocka på receptionsdisken. Tanja såg sig om i den förvånansvärt moderna lokalen där mycket måste ha bytts ut. Snett in till vänster löpte en lång korridor med stängda dörrar, antagligen sovrum. I slutet av korridoren skymtade hon ett större rum, kanske någon form av allrum. Åt andra hållet ledde en annan korridor till vad som måste vara köket. Hon hörde i alla fall skramlet av bestick och det distinkta plinget från en mikrovågsugn.
”Hallå?” ropade Andrzej.
”Kommer!” hördes det från köket och sedan ljudet från en tallrik som tappades i golvet, åtföljt av något som antagligen var en polsk svordom. ”Kurwa!”
Andrzej tittade på Tanja och ryckte på axlarna åt dramat i köket. En man i trettioårsåldern kom gående från köket. Han torkade sig med en kökshandduk innan han sträckte fram handen för att hälsa.
”Jag är ledsen att du behövde höra det där”, sa han. Ursäkten var riktad mot Tanja.
”Ingen fara, det är väl bara bra om jag lär mig lite polska”, svarade hon.
”Du kanske inte ska börja med just det ordet även om det är osedvanligt användbart”, skrattade mannen som presenterat sig som Mike. ”Så det är du som är den nya hyresgästen?” fortsatte han.
Det måste ha varit honom som Andrzej messat från bussen, tänkte Tanja. Hur visste han annars att de varit på väg?
”Ja, jag hoppas ju det”, svarade hon och undrade oroligt vad det skulle komma att kosta. Hon hade läst att priserna på sovplatser i
gemensamma sovsalar varierade mellan femtio och hundrafemtio złoty per natt, beroende på standard och vad som ingick i avgiften.
”Det kostar egentligen hundra złoty per natt, men om du bokar för en månad i taget – och eftersom du är en vän till en vän – så ska du få kompispris. Sextio złoty per natt, vad sägs om det?”
Det här var knappast rätt tillfälle att upplysa Mike om att hon och Andrzej just träffats och kanske inte kunde räknas som vänner, men om inte Andrzej protesterade tänkte inte hon heller göra det.
Något billigare än så här skulle hon knappast hitta på egen hand, åtminstone inte i de centralare delarna av stan.
”Det blir bra”, svarade hon snabbt.
Mike tog emot den första betalningen och räckte sedan över ett handskrivet kvitto och en nyckel.
”Den här går till förvaringsskåpet i din sovsal. Portkod och wifi-kod har du här”, sa han och lämnade över ett kort. ”Där står även adressen hit och mitt mobilnummer, om du skulle råka gå vilse i storstan.”
Mike bad henne följa med för en rundtur. De började med köket. I vasken låg en trasig tallrik med matrester, köttgryta av doften att döma, i övrigt såg det rent och prydligt ut. Flera runda bord, med plats för fyra personer vid varje, täckte merparten av golvytan. Salt- och pepparkvarnar var utplacerade på de flesta, en dagstidning låg prydligt hopvikt på ett av dem. Stora fönster vette ut mot gatan nedanför och på fönsterbrädorna stod några gröna växter. Längs den motsatta väggen fanns två stora kylskåp och en frys. Han förklarade att det gick bra att använda dem för att förvara sin mat men att man i så fall måste märka upp den med sitt namn. På väggfasta hyllor tronade tre mikrovågsugnar. Den ena stod på glänt och han stängde den på vägen ut ur rummet. De passerade receptionen igen och han bad henne ta med sig resväskan. Hennes sovsal låg på vänster sida och han knackade hårt på dörren innan han öppnade. Hon frågade om man förväntades göra det innan man gick in men han förklarade att det
var en sovsal för kvinnor och att han därför inte bara ville kliva in utan förvarning.
När Tanja väl sjunkit ner på sin tilldelade bädd kände hon hur trött hon var. Det hade varit en lång dag, med både med- och motgångar. Av någon anledning kände hon sig ledsen och insåg att hon längtade hem. Hon tog upp mobiltelefonen och skrev ett kort meddelande till sin pappa. Jag är framme nu. Allt har gått bra. Jag ringer dig i morgon. Puss T
När en man kliver in på svenska ambassaden i Warszawa och påstår sig vara en rysk spion, skickas underrättelseofficeren Jackie Philipsson till Polen för att möta honom. Men är mannen verkligen en avhoppare – eller bara ett lockbete?
Efter ett terrorattentat på den utsedda mötesplatsen går mannen under jorden. Med honom går också viktig information om ryska påverkansoperationer i Europa förlorad – information som kan få avgörande betydelse för det militära stödet till Ukraina.
Samtidigt tystnar Jackies källa, Pandora, en dubbel agent inom den ryska underrättelsetjänsten GRU. För att hitta henne måste Jackie ta sig till Moskva – rakt in i fiendens hjärta. Uppdraget blir ett av de farligaste hittills. Operationen får namnet Rubicon. ISBN 978-91-89199-82-8
Rubicon är en intensiv och högaktuell spionthriller där verkligheten ligger kusligt nära fiktionen. Med unik inblick i underrättelsevärlden och sin karakteristiska nerv levererar Carolina Angelis ännu en fullträff. Böckerna i serien är fristående och började med Tunn is som utkom 2018 och följdes upp av Dominoeffekten 2022 och därefter Pelikanen 2023.