En dystopi om mänsklighetens undergång
mörk kraft
J.S. AXELL
En dystopi om mänsklighetens undergång
Hoi Publishing AB, Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © J.S. Axell 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: John Eyre
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-72-9
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
”Death is not the greatest loss in life. The greatest loss is what dies inside while you live.”
– Norman Cousins –
Detta har hänt
Världen ligger i ruiner efter att en smitta, som förvandlar människor till blodtörstiga monster, slagit civilisationen i spillror.
På Södermalm i Stockholm har man upprättat en karantänzon som kallas Fristaden. Amerikansk och rysk militär under samlingsnamnet ”säkerhetsstyrkorna” står som garant för den tillsammans med ”folktrupperna”, som är resterna av svensk militär- och ordningsmakt. Fristaden framställs också som allt som finns kvar av mänskligheten.
En grupp vänner fattar emellertid misstankar om säkerhetsstyrkorna och avslöjar att de bär på en mutation av smittan. En som inte för med sig några synliga defekter men ändå innebär att säkerhetsstyrkornas manskap behöver friskt blod för att överleva och dessutom bär ett märkligt band mellan sig, där deras liv är knutna till varandras.
I samband med avslöjandet tas en av vännerna, Robert, till fånga, injiceras med smittan och förpassas ut från Fristaden. Även två andra ur gruppen, Roberts flickvän Katti och Jack, tas fast men lyckas fly ut i landet utanför för att där konfronteras med Robert. De gör då ännu en märklig upptäckt när Robert, trots sin blodtörst, förblir passiv mot Katti och skyddar henne mot andra smittade.
När sanningen om säkerhetsstyrkorna uppdagas för folktrupperna iscensätts i sin tur en revolt i Fristaden. Genom att döda de högsta befälen – fältmarskalk Sergej Medvanov och general Jim Christie, som med sina livsband tar det övriga manskapet in i döden – lyckas
revolten. I efterdyningarna av den uppdagas emellertid fler hemligheter.
Det visar sig då att säkerhetsstyrkornas högsta befäl legat hos den anonyme rådgivaren Stephen Mills, som efter revolten är spårlöst försvunnen. Saknad är också den svenske talesmannen, Erik Karlsson. Hans öde har emellertid Linda från kompisgruppen förseglat då hon, driven av ett hämndbegär av att ha förlorat sin man och son till smittan, smugglat ut Karlsson från Fristaden och offrat honom till hundratals smittade. Något som senare uppdagas för hennes befäl i folktrupperna.
Efter revolten i Fristaden finner man också att säkerhetsstyrkorna fört register över fler platser med överlevande, där de båda vännerna Jacks och Daniels hemstad Hjo står med. När kapten Bengt Gustafsson skickar ut sökpatruller till dessa platser, men även för att försöka hitta Stephen Mills, följer vännerna med den av dem som ska ta sig dit.
På resan mot Hjo finner de först det som säkerhetsstyrkorna registrerat som ett ”kontrollerat levnadsläger” strax utanför Eskilstuna. Där visar det sig att de hållit tusentals människor fångna, med syftet att tömmas på friskt blod. En av vännerna, Maria, får där också beskedet om att hennes flickvän Amira, som saknats sedan smittans utbrott, befunnit sig i lägret men kort tidigare rymt därifrån.
Med jakten på Stephen Mills, men även förhoppningen att finna Amira, fortsätter sökpatrullen mot Hjo. På vägen blir man tillfångatagna av överlevande i en bosättning vid fästningen i Karlsborg. Den styrs med en järnhand av en fänrik, Tord Österberg, från stadens regemente, och han avrättar flera ur sökpatrullen, bland annat Johnny ur kompisgruppen.
Kvällen efter avrättningen lyckas de återstående, med hjälp av några från bosättningen, att rymma. Vid flykten stöter de på en grupp som, under ledning av gruppbefälet Lars Westerlund, skickats ut från Fristaden för att söka efter dem.
Samma kväll inträffar fler händelser som kan ställa såväl Fristadens som världens existens på spel.
I karantänzonen sker ett dåd mot Bengt Gustafsson och hans exfru, där de beskjuts av två män från en grupp upprorsmakare i Fristaden. Och på andra sidan av Vättern, i en bosättning i Hästholmen dit Mills tagit sig, sprider han sin smitta vidare till en pojke.
Något Mills omedelbart inser kan få ödesdigra konsekvenser.
TIDSLINJE – SMITTANS ÅR
INNAN DET STORA UTBROTTET
Oktober – året före: I bergstrakterna mellan Irak och Syrien sker flera attacker där människor brutalt dödar andra, attackerna konstateras vara resultatet av en mystisk smitta. Merparten av de som smittas uppvisar extrem aggression och får smak för mänskligt blod medan ett fåtal tvärtom blir apatiska och helt slutna från omvärlden likt levande döda. Myndigheter säger sig emellertid snabbt hindrat en spridning av smittan.
SMITTANS UTBROTT OCH DE NÄRMASTE
VECKORNA EFTER
Tidigt i januari: Större utbrott av smittan sker först i Syd- och Nordamerika men sprider sig sedan vidare till övriga kontinenter, dygnet efter sker även utbrott i Sverige. I Stockholm får svenska försvarsstyrkor assistans av ryska och amerikanska för att upprätta en karantänzon. Det dröjer inte länge innan man där tappar kontakten med resten av omvärlden.
Slutet av januari: Efter ett stort möte inom karantänzonen på Södermalm i Stockholm får denna det officiella namnet Fristaden. De ryska och amerikanska styrkor som blivit kvar förklarar att de överlevande i den är vad som finns kvar av mänskligheten.
VÅREN
OCH FRAMÅT
Våren: Proviantering i landet utanför inleds, även nödvändiga verksamheter sätts i drift. Ej livsnödvändiga, som Klubblandet, startas upp i strävan att uppnå någon form av normalitet.
Sommaren: En planering av utökade områden för såväl boende som jordbruk tar form. En smittsanering av Kungsholmen påbörjas under sensommaren.
Mitten av september: Kompisgruppen börjar fatta misstankar om säkerhetsstyrkorna.
Tidigt i oktober: Avslöjandet om säkerhetsstyrkorna leder till att folktrupperna revolterar och tar över Fristaden. Efter revolten ger sig folktruppernas sökpatruller ut i landet utanför för att ta sig till de bosättningar och läger som säkerhetsstyrkorna haft registrerade.
Persongalleri finns i slutet av boken.
FRISTADEN
LANDET UTANFÖR
Jacks anteckningar
– en epilog som prolog
Jag står på en flygplats och väntar på … ja, jag vet inte. Bara en annan känsla?
Någon annan än att vi alla är förlorade. Döda, borta eller bara vilse. Även jag.
Jag vet inte längre vilken dag det är.
Kanske är det 285 dagar sedan smittans utbrott? 286? 287? Skit samma.
Det är inte ens en månad sedan Robert försvann, det som satte allt i rullning. Men det känns som så länge sedan. Däremot Johnnys död … Det var ganska exakt två veckor sedan, men det känns som igår.
Kanske för att den där kvällen och natten efter var en brytpunkt. För mig. För oss alla. För de sex dagarna som sedan följde, det var då vi förlorade allt.
Jag vet. Det låter dramatiskt. Allt förlorat på sex jävla dagar!
Vad är det jämfört med smittans utbrott? Då allt som varit försvann på bara någon dag.
Men då visste vi inte vad vi stod inför. Vår värld bara slukades när smittan slog sina blodtörstiga käftar i oss. Men nu …
Alla månader vi överlevt i smittans värld, vi borde väl ha lärt oss något?
Jag vet att det inte är så enkelt men ändå kan jag inte slå ifrån mig tanken att allt hade sett annorlunda ut om vi bara gjort ett annat val den där natten efter Johnnys död, när vi rymde från fästningen.
Att vi inte alla hade varit förlorade nu. Och inte heller jag. Att jag inte behövt stå här med frågan om vem jag nu verkligen är eller om jag faktiskt ens existerar.
Jag är Jack. Det tror jag. Men är jag verkligen vid liv?
Visst, om vi gjort ett annat val då. Jag hade fortfarande levt i ett annat oförstånd.
Men är det inte bättre att inte veta allt ibland?
Och det är väl den frågan som är kärnan i det här.
Även om jag inte längre vet vem jag är, så vet jag ju nu nästan allt.
Jag känner smittan. Jag vet hur den lade världen under sig. Men vad ska jag göra med det? Vad hjälper den kunskapen bland alla frågetecken kring mänsklighetens frälsning och undergång?
Jag vet inte varför jag skriver det här.
Kanske för att jag står på en flygplats som känns som en avsats.
Och oavsett om jag vet allt och ingenting måste jag nu hoppa för att få svaren jag behöver. Och då måste jag lägga de här sex dagarna efter Karlsborg bakom mig.
Åtminstone den här jävla tanken som fortfarande skaver:
Om vi bara hade gjort ett annat vägval natten vi flydde från fästningen …
I SÖNDAG
REKOMMENDATION AV ÅTGÄRDER, KARLSBORGS FÄSTNING
Till: Folktruppernas högkvarter, Fristaden, kapten Bengt Gustafsson samt övriga befäl som tar del av denna dokumentation.
Från: Lars Westerlund, gruppbefäl, folktrupperna.
Rekommendation: Utifrån de vittnesmål jag tagit emot i Karlsborg anser jag på alla sätt att det som skett här är fullständigt omänskligt. Och oavsett omständigheter anser jag att de på intet sätt kan ses som förmildrande. Sett till vittnesmålen är det min över tygelse att …
DAG 273: SÖNDAG MORGON – GARNISONSSJUKHUSET, KARLSBORGS FÄSTNING
Över Vättern låg vindarna oftast på från väst. När de i stället drog in från norr borgade det för ett sjuhelvetes väder. Denna morgon var just en sådan.
Nordandvinden spände sina muskler och på Vanäs udde, där Karlsborgs fästningsverk bredde ut sig på en landtunga strax söder om stadens centrum, pinades det gamla garnisonssjukhuset av kastbyarna. Inne i byggnaden rådde samtidigt ett lugn, men det var bedrägligt och enbart en efterdyning av ett tidigare kaos. Det som lätt uppstår när två stora sällskap stöter samman mitt i natten i en värld där överlevande är sällsynta.
Tumultet hade nu inte varit våldsamt som världen runt dem, och när chocken över mötet lagt sig – och man dragit slutsatsen att garnisonssjukhuset var säkert att stanna i – hade bänkar och bord ställts i ordning för en lugnare sittning där alla frågor som väckts kunde avhandlas. En frågestund som dröjt en bra bit in på småtimmarna.
När morgonen väl anlänt var det också allt som uppdagats under natten som, likt stormen på andra sidan väggarna, ansatte dem allihop. Men med skilda funderingar och kval inför vittnesmålen de tagit del av och vad dessa nu innebar för dem …
DAG 273: SÖNDAG MORGON – JACK, GARNISONSSJUKHUSET,
KARLSBORGS FÄSTNING
Efter bara fyra timmars sömn gav Jack upp tanken på mer vila. I stället hasade han sig upp längs väggen så att han halvsittande kunde blicka ut över den stora salen.
Vid Jacks ena sida låg Katti tryckt mot honom, vid hans andra låg Daniel lite längre bort. Uppradade längs samma vägg låg sedan de övriga han rymt med under natten. Nina, Maria, Emma, Linda samt tvillingarna Henrik och Peter som hjälpt dem. I hörnet bortom bröderna låg i sin tur Evin och Jakob, ungdomarna som hade lett Lars Westerlund och hans manskap till det gamla sjukhuset i deras sökande efter Jack och hans vänner. Med undantag av de som höll vakt, var Westerlund den enda som verkade vaken då han fortfarande satt kvar på en av bänkarna från nattens frågestund. Resten av hans manskap låg utspridda längs de övriga väggarna i salen. Det fattades dock två ansikten.
Elin och Åsa hade för flera timmar sedan återvänt in till fästningen och sina barn, för att vara på plats när nattens rymningskupp skulle avslöjas för fästningsstyrkan.
Det var också betänkligheterna kring deras vittnesmål från natten som höll Jack vaken.
Allt de berättade om när smittan spred sig i Karlsborg … gick det till så i Hjo?
Jämförbara i såväl storlek som antalet invånare, var det lätt för Jack att dra paralleller mellan staden han växt upp i och Karlsborgs öde vid smittans utbrott. Och redan det första Elin berättat om denna dag hade fört hans tankar till Hjo.
”Den morgonen i bilen in mot stan minns jag hur vackert jag tyckte det var. Snö, minusgrader och på andra sidan Vättern var solen på väg upp, ånga steg från sjön och himlen exploderade i rosa, det var som ett vykort, men med tanke på allt efter det … ”
Det var hennes minne av idyllen Karlsborg innan helvetet brutit
ut. Men det var även en vintermorgon som Jack så många gånger upplevt hemma i sin hemstad.
Elin och Åsa hade följt upp detta med att beskriva hur de första utbrotten skett vid busstationen och skolan bredvid i Karlsborgs södra centrum, därifrån hade smittan spridit sig vidare genom staden. Med sina barn hade Elin och Åsa tagit sin tillflykt till den lilla ön Kanalholmen vid Göta kanal där ett hundratal invånare lyckats barrikadera sig. På ön hade de även lyckats överleva veckorna som följde.
Välbekant med Karlsborg kunde Jack måla upp bilder av allt som hänt inom sig.
Han såg stationsområdet med sin smutsgula huvudbyggnad och tvärs över huvudgatan den stora röda skolbyggnaden med sina höga björkar framför. Och Jack kunde föreställa sig människorna som vid stationen satt och väntade på att ta sig till jobben någon stad längre bort och alla barnen som varit på väg till sin första skoldag efter juloch nyårshelgerna.
Men sedan också hur de alla slukats av smittans inferno.
Utifrån Elins och Åsas berättelse om veckorna på Kanalholmen, målade Jack där upp bilder av de smittade som stått och ylat oavbrutet på andra sidan av de båda vattendragen som omgärdade ön. Och hela tiden var det med samma underliggande fråga.
Kan det ha gått till så här i Hjo?
Under nattens vittnesmål hade Jack inte fått några svar. Det som kunde kopplas till hans hemstad var rykten som Henrik och Peter lagt fram om båtar ute på Vättern som möjligtvis kunde vittna om överlevande runt sjön, och då även Hjo tre mil söderut. Utan någon konkret information om stadens öde vacklade nu Jack också inför priset resan dit redan kostat honom.
Även om vi tar oss dit, hade det ändå inte varit bättre om vi aldrig lämnat Fristaden? Johnny, Johanna … de hade varit vid liv nu.
Efter bilderna han målat upp av kaoset i Karlsborg dök nu minnesbilder från kvällen före upp på hans näthinna, då fänriken
Tord Österberg och hans män låtit släppa de smittade fria på Johnny, Johanna och fler av hans reskamrater i sökpatrullen.
Med en klump i halsen vred Jack på sig i ett försök att fly från minnet. Hans blick landade då på Maria längre bort vid väggen. Han såg nu att hon var vaken, och om Jack själv brottades med sina kval insåg han att de nog ändå inte gick att jämföra med hennes.
Stackars Maria, vilket helvete hon måste gå igenom …
DAG 273: SÖNDAG MORGON – MARIA, GARNISONSSJUKHUSET, KARLSBORGS FÄSTNING
Natten som gått hade varit grym mot Maria. Hon hade plågats av förlusten av Johnny, en av få hon älskat, men också av chocken över nyheterna om hennes stora kärlek, Amira.
Då det visat sig att Evin och Jakob var vänner till Amira och flytt tillsammans från lägret utanför Eskilstuna hade Maria bara brytt sig om deras vittnesmål.
De som inletts med att Jakob berättat om just flykten.
”Det var lite mer än en månad sedan. Det var vi, Amira och Hami. I veckor hade det talats om en massflykt. I mörkret skulle vi ta oss över muren, över ingenmanslandet och stängslen. Vi var säkert 500 och allt gick ut på att bara springa. Jag minns fort farande Amiras rop som manade på oss ’Bara spring! Vi klarar det!’. Det lät så enkelt …”
Med alla som dött av såväl säkerhetsstyrkornas kulor som de smittade som väntat bortom barrikaderna hade det inte varit det. Men Evin, Jakob, Amira och Hami hade överlevt flykten, och därefter ett par veckor i landet utanför fram tills det att de tagit sig till Tiveden norr om Karlsborg.
I skogarna där hade de stött på några ur den militära styrkan från Karlsborg. Och med vissa misstankar till slut ändå följt med dem. Evin hade bittert förklarat det.
”När vi träffade på dem … de var inte som soldaterna som hållit oss fångna i lägret, de framstod som sjysta, men de visade sig också vara monster … ”
Väl på fästningen hade de blivit inlåsta, alla utom Hami som förts bort. Efter ett dygn hade sedan Evin, Jakob och Amira förts till en kyrkoliknande sal där fänriken Tord Österberg väntat. Gråtande hade Evin vittnat om vad som sedan hänt.
”Han lät oss bevittna någon sjuk jävla form av gladiatorspel där Hami fick kämpa mot en smittad, men han hade ju inte en chans. Och fänriken … det jävla monstret bara skrattade. Han njöt. Och vi … vi trodde ju att vi skulle dö vi med.”
Med fruktan för sina liv lyckades Evin, Jakob och Amira efter ytterligare några dagar ändå rymma från fästningen, och likt Marias sällskap, var det med hjälp av Elin och Åsa.
Det var också kort efter detta som de båda ungdomarna såg Amira för sista gången.
”Det är tio dagar sedan vi rymde. Vi tog oss upp till Tiveden, men Amira … hon ville vidare till Göteborg, hon hade en förhoppning om att hennes föräldrar levde. Och tillbaka i skogarna, jag tror hon tänkte att jag och Evin var säkrare där. Men hon … en morgon, för en vecka sedan, då var hon borta.”
Det var Jakob som hade förklarat Amiras avsikter och just det var en sprängande punkt för Maria i ungdomarnas utsaga. Att hon fått bekräftelse på vart Amira sökt sig.
Maria hade senare under natten tagit Henrik och Peter åt sidan, då de båda var från Göteborg hade hon velat förhöra sig om de visste något om stadens öde, men tvillingarna hade inte haft någon information om just detta. Och även om de haft det hade det förmodligen inte hjälpt Maria med de känslor hon nu brottades med.
Johnny är död, Amira kanske lever … hur fan ska jag känna? Jag måste ju ta mig vidare härifrån, men först måste jag fan få se den jäveln Österberg dö …
Detta var en övertygelse Maria burit på efter avrättningen av Johnny, men med Evin och Jakobs vittnesmål hade den växt sig starkare.
Aset ska fan få betala för allt han gjort … och Linda, hon lovade att hjälpa mig!
Löftet hade Linda gett henne kvällen innan. Då Maria förstått att hon bar på samma mörka hat för fänriken. Bortom det kände Maria sig dock bara vilse.
Men sedan då … vad gör jag efter det?
DAG 273: SÖNDAG MORGON – LINDA, GARNISONSSJUKHUSET, KARLSBORGS FÄSTNING
Stundtals låg hon och blundade. Stundtals stirrade Linda upp i taket. Inget av det ledde någonstans.
Vad i helvete gör jag nu?
Det var en fråga som tyngt Linda sedan smittans utbrott.
Efter att ha förlorat sin familj hade hon först bara famlat i mörkret, men med insikten om att säkerhetsstyrkorna kunde kopplas till smittans spridning hade hon funnit ett syfte i sitt hat och hämndbegär mot dem. Med avrättningen av Johnny, Johanna och Lindas kollegor från folktrupperna, hade hon nu fått ett nytt ansikte att projicera detta hat på. Fänriken Tord Österberg. Och det hade inte svalnat efter nattens vittnesmål.
Där fanns så klart Evins och Jakobs redogörelse om fänrikens avrättning av Hami, men även Elins och Åsas utsagor om hur de, efter några veckor på Kanalholmen, hade utsatts för fänrikens och hans manskaps grymheter.
”De fanskapen kom och satte eld på hela ön …”
Det var inledningen av Åsas utsaga där hon berättat hur de vaknat en natt av att alla byggnader på ön stått i brand och att smittade tagit sig in då bron över Göta kanal sänkts ner. Åsa, Elin och flera andra hade flytt ut i Vättern och där plockats upp i båtar av fänrikens manskap och förts till fästningen. Väl där hade de nåtts av en fruktansvärd insikt.
”Vi var 72 som togs till fästningen, 57 kvinnor och 15 barn. Men männen från ön, de såg vi aldrig till efter det … Vi har bara hört rykten.”
Resan genom landet utanför Fristaden börjar kräva ut sin rätt för vännerna som överlevde revolten. Allt fler brutala avslöjanden uppdagas om de så kallade säkerhetsstyrkorna.
När vännerna tar sig genom ett Sverige förlorat till smittan, börjar de komma allt närmare sanningen. Samtidigt blir tvivlen starkare och starkare – kan det komma något gott ur det uppror de startade?
Ingen av dem kan ens ana vidden av vad de faktiskt satt i rullning, och det hot de snart inser sig stå inför framstår som värre än alla blodtörstiga monster de mött.
J.S. Axells
är en karaktärsdriven dystopi där ett gastkramande pussel läggs för att komma åt sanningen om vilken ondska som ligger bakom världens undergång. Boken är den tredje delen i serien Smittans år och tar vid där Mörkt land slutade.