9789180507363

Page 1


martin ringh

Sommar

i mormors hus

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Martin Ringh 2025

omslag och inlaga Klara Rasmussen

omslagsbild Elly De Vries, Arcangel tryck ScandBook AB, Falun 2025

tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-736-3

4 juli

23 grader, varmt och soligt. Nu säger de på radion att det blir regn (kväll). Blåser lite. Har varit duktig, strukit kökshanddukar. Brände hål på den ena, hade cigaretten i näven. Man ska inte göra två saker samtidigt.

Lade den underst i högen.

Tro inte att du bara kan sätta dig ner och komma i gång. Bara för att du hackar på tangenterna betyder det inte att det blir någonting av det.

Hacketi hack, hack. Hur stavas hacketi? Hackety? Word vill inte godkänna det. Jag kan inte googla på datorn för det finns inget wifi här, och jag orkar inte resa mig och leta efter telefonen så att jag kan söka på nätet efter hur det stavas. Jag vet förresten inte var telefonen är, kanske någonstans i sängen, under kuddarna eller inbyltad i täcket nere vid fotändan. Vissa nätter är det för varmt att sova med täcke och jag sparkar det av mig, knölar ihop det med fötterna. Det är säkert där telefonen ligger.

Mormor sitter i köket och tror att jag arbetar, hon vill inte störa. Hon väntar tills jag självmant kommer ner och sätter mig mittemot henne, då frågar hon om jag vill ha kaffe. Men hon låter mig sätta på det, och plocka fram skorporna ur skafferiet. Själv sitter hon och plitar i sin almanacka, skriver ner stolpar om väder och vind, vad hon haft till middag och vad som behöver inhandlas. För minnet, säger hon. Hon brukar kolla i anteckningarna när vi ska ner i samhället för att fylla på matförrådet. Mamma gav henne en anteckningsbok med fina tygpärmar en gång i födelsedagspresent så att hon skulle få mer plats att

skriva på. Det är plats nog i almanackan, tyckte mormor och gav anteckningsboken till mig när vi hittade den i en låda häromdagen.

Ägg, säger hon. Jag tror jag skrev upp det i torsdags när vi stekte de sista till kvällsmaten. Och tändstickor!

Det står här.

Den får ni bränna när jag dör, säger hon och slår ihop den lilla almanackan.

Det är ju bara väder och recept, säger jag. Shoppinglistor.

Ja, det är ingenting att spara på, säger hon.

Jag tar hela burken med skorpor till bordet och ställer den mellan oss. Mormor sträcker sig på sin stol så att hon kan kika över plåtburkens kant, och konstaterar att skorporna räcker ett tag till. Sedan sjunker hon tillbaka i stolen. Det är en ritual vi har varje förmiddag.

Kaffet puttrar i bryggaren och jag tittar ut genom fönstret. Jag borde kanske också göra en lista. Syfte, frågeställning. Städa ur garderoben under trappan. Köra till återvinningen. Låna om böckerna om Danmarks historia. Intervjua mormor. Plocka svamp. Förresten finns det redan en sådan lista, men jag kommer inte ihåg var jag skrev ner den, om det var i datorn eller bara på ett papper.

Mormor lägger almanackan i fönsterkarmen och tar av sig glasögonen. Det är en dammig dag, solen ligger blek över gräsmattan och Lundbergs stuga är suddig och grå.

Men det är fönsterrutan förstås, vi hade ju bestämt att vi skulle putsa fönster den här veckan.

Jag tar en bild av mormor med telefonen när hon tittar upp på fönsterrutan, och skickar den till mamma. Mormor fundersam på sin stol, med kökssoffan – morfars gamla vilosoffa – och klockan på väggen bakom sig.

Vill du se? frågar jag, men mormor viftar med handen och skrapar sin kopp över bordet, drar fram den från sin undanställda vrå bakom morfars gamla tobakskruka. Hon har låtit krukan stå kvar trots att det är många år sedan han dog. Det är förstås inte mycket hon har ändrat på, märker jag nu när vi så smått börjat röja. Men hon valde hans plats vid köksbordet, flyttade sig själv till hörnet där han alltid satt med sin pipa. Nu sitter jag på hennes plats, och har fått utsikten nerför åsen och den innersta spetsen av viken. Själv tittar hon uppåt backen, inåt skogen.

Kanske var hon trött på utsikten, efter alla år på samma plats. Så tänkte jag först. Men sedan förstod jag att det var dörren, dörren ut från köket till hallen, som hon ville hålla koll på.

Jag häller upp kaffe och vi rör med våra teskedar i kopparna. Mormor har kaffegrädde i sitt. Jag tar det alltid svart, men vi tycker båda att kaffeskedarna som mormor fick med sig från Danmark är vackra och lägger alltid fram var sin på fatet invid koppen.

Se på mönstret, säger hon och drar med tummen över

de sirliga linjerna och slingorna på skaftet.

Är det en serie? frågar jag.

Jag tänker på servisen och besticken som min syster

Maria samlade på. Hon började redan när hon fyllde tio, nu har hon en hel uppsättning med tallrikar, koppar, fat, assietter, knivar, skedar och gafflar för tolv personer, som hon aldrig använder.

Mormor lägger ner den lilla skeden på fatet.

Om det blir regn slipper vi putsa fönster, säger hon.

Ska det bli regn då? frågar jag.

Det sa de på radion i morse.

Jag tittar ut, himlen är blå. Men regnet kan komma plötsligt här uppe på Hallandsåsen. Molnen stannar till och samlar sig på sin väg över höjden, och så blir det regn, fastän solen skiner över slätten och får viken att glittra.

Jag tar det här, säger jag och samlar ihop kopparna och faten. Mormor protesterar inte, det gör hon aldrig. Bara när vi ska tömma skåp och lådor, då suckar hon och klagar: Måste vi ta det nu, är det inte bättre om vi börjar i källaren, eller i uthusen? Och om jag ändå fortsätter att lyfta saker ur en låda och frågar henne om det är någonting som hon vill behålla, ge bort eller slänga, kan hon i stället börja berätta något om det jag håller upp framför henne, och då vet hon att jag har förlorat: Jaså den där gamla, den har jag inte sett på år och dar, var hittade du den?

Låg den där? Tänk, den fick jag av min farmor när jag

konfirmerade mig. Hon bodde i en liten by, alldeles nere vid havet. Ibland om vårarna sköljde vågorna in över tröskeln i köket, nu sjunker vi, skrattade hon och ställde sig på en stol. Alle man på däck! Var och en räddar sig själv.

Kanske ska vi satsa på källaren i dag då, om det nu blir regn, säger jag och funderar på om det stod på min lista.

Det står en hel del där nere som du inte behöver, den där gamla buren, till exempel.

Den är till en papegoja, säger mormor och reser sig. Men först ska vi se om posten har kommit.

Hon tar spjärn mot bordskanten och sträcker sig efter käppen hon lutat mot elementet.

Låt kopparna stå, vi tar dem sedan.

I skuggorna under träden är gräset fuktigt av morgonens dagg. Det susar i trädtopparna, vinden rör sig där uppe. Vid utfarten stannar mormor och böjer sig ner, en vinbergssnäcka försöker korsa vår väg. Hon lyfter den och sätter den på stenmuren, eller stengärdet, som hon säger.

Nu får den börja om, vart den nu var på väg, säger hon.

Postlådorna hänger på rad borta vid vägen, men lådan är tom. Mormor tittar på klockan.

Hon står stilla en stund, sedan lyfter hon hastigt på locket till grannens brevlåda.

Mormor …

Jag vill bara se om posten har varit här, säger hon.

Tomt. Hon låter locket falla igen. De andra lådorna är också tomma. Hon går igenom dem en efter en, hela raden av postlådor. När hon kommer till den sista skrattar hon:

Det här rostiga skrället tillhör ingen, det är Henryssons gamla. Det huset har stått igenbommat i säkert trettio år minst, sedan han dog.

Jo, det känner jag till. Henryssons ställe är en liten länga med ett par uthus allra längst upp i backen, där grusvägen tar slut. Det är i princip rakt ovanför mormors hus, om man tar vägen genom skogen. Mormor brukar alltid beklaga sig över hur det växer igen där uppe för varje år. Sedan är det alltid någon i backen som förbarmar sig, kör upp dit och klipper det värsta med motorgräsklippare.

Gunnar, mormors närmsta bofasta granne, har ringt kommunen för att höra vem som har hand om stället nu, men de kunde inte ge svar på det. Kanske var det sekretess, sa Gunnar. Kanske var det allmänna arvsfonden. Men dit har han inte orkat ringa. Det är så krångligt att ringa till myndigheter, det är aldrig någon som svarar.

Nå, säger mormor, och vi vänder tillbaka hemåt.

Inte ens räkningar, säger hon.

De har kanske tagit sommarlov, säger jag.

Nej, säger mormor. Betala får man alltid, det slipper man aldrig undan.

Räkningarna har mamma lagt på autogiro, det är länge sedan nu, och mormor tyckte att det var en bra idé då.

Men det har vi redan pratat om, så jag säger ingenting mer om det. I stället tänker jag att jag ska kila upp till Henryssons senare i eftermiddag, jag har inte varit där sedan jag var liten, när morfar och jag var ute och gick i skogen. Det fanns en gammal brunn mitt på gården, med trälock. Det var morfar intresserad av. Han brukade se över locket och byta murkna bräder efter hand, försegla med hänglås. Kanske var han rädd att någon skulle falla i. Oskar, Maria och jag sprang ju alltid och lekte i skogen. Men vi var aldrig uppe vid Henryssons. Vi tyckte att det öde huset med sina fönster förspikade med spånskivor var kusligt och höll oss borta därifrån. Det var inte särskilt för brunnens skull. Jag är nyfiken på hur där ser ut nu.

Men när vi kommer tillbaka hem kommer regnet. Ett tungt och ihållande sommarregn, och det slutar inte på hela eftermiddagen. Mormor och jag sitter i köket och spelar Fia med knuff. Vi har bestämt oss för att strunta i källaren ändå, och så drar mormor i stället fram det gamla brädspelet som vi hittade häromdagen i ett av skåpen uppe i köket på andra våningen, bakom mammas gamla rum. Det saknas spelpjäser och jag får spela med både rött och gult för att det ska räcka till fyra pjäser var.

Ni har väl aldrig haft papegoja, säger jag och tänker på buren i källaren. Sedan är dagen nästan slut, och jag konstaterar att vi inte fått någonting gjort i dag heller.

Mormor berättar ibland om hur hon och hennes syster, den bara ett år yngre Mina, brukade hälsa på gamla Nille som bodde i utkanten av byn där mormor växte upp, mitt ute på Jylland. Nille var släkt med deras mor på något sätt, och hon var mestadels sängliggande. När hon var barn hade hon varit med om kriget i Schleswig 1864. Därför var hon som hon var, sa deras mor. Mormor och Mina hjälpte henne med små sysslor som att bära in ved, tända upp i spisen, ta in vatten och sådant. I gengäld berättade Nille om örnarna.

Allra längst upp i norr, där världens alla länder tar slut, och klipporna och hällarna går över i hav och is, där finns de. Örnarna.

De stora, vackra örnarna, sa Nille.

Kan vi gå dit och titta på dem?

Nille såg på Mina, lade ett finger över läpparna och skakade på huvudet:

Det är en lång resa.

Sedan skrattade hon, sänkte axlarna som om det hela bara var ett påhitt, en saga. Men mormor och Mina väntade, så att Nille skulle fortsätta. Och i tystnaden sprätte brasan och kastade gnistor ut på stengolvet. Den röda

värmen flammade i kopparkittlar och bleckskålar, och utanför mörknade det och snart måste de gå hem, för deras mor och andra sysslor väntade.

De två örnarna sitter på en klipphylla högt över havsvikarna, där vågorna slår in och krossar drivved från sjunkna fartyg.

Man måste vara försiktig, sa Nille. Och inte skrämma dem, om man ska lyckas få korn på dem.

Men vad äter de, Nille?

Kaka och vin, kaka och vin … Nille spratt till, reste sig hastigt ur sängen, rak och stel, och med sådan kraft att mormor fick dra undan sin hand, snabbt som sören, där hon satt på golvet nedanför bädden, så att Nille inte skulle trampa på den. Nille gick bort till fönstret, högg tag i gardinen och svepte den om sig. Hon tittade ut över markerna och på marshimlen.

Vad var det jag skulle berätta? sa hon. Det var om örnarna … De slår sig ner på var sin sida om en, och man måste göra ett val … man måste bestämma sig. Men man kan inte …

Mormor minns att den kvällen gick hon och Mina därifrån arm i arm över de bruna åkrarna. På avstånd kunde hon se byn och den blå himlen med rosa stråk, och deras näsor blev kalla så att de droppade och snörvlade i kapp med tön. Och hon tänkte att det här var den plats på

jorden som hon älskade mest. Hon ville inte vara någon annanstans. Någonsin.

Jag tror det var första och sista gången jag såg Nille uppe ur sängen, den eftermiddagen, säger mormor. Nästa gång vi kom dit låg hon nerbäddad och rörde sig knappt.

Hon ville inte tala, inte berätta. Det fortsatte så i flera dagar. Vi kom dit som vanligt och bar in ved och vatten, sopade golv och satte fram mat på pallen bredvid sängen, men hon rörde den inte. Bara låg där, alldeles stilla. Till slut ruskade vi i henne, och då föll hennes hand ner och slog i golvet. Då förstod vi att Nille var död. Mina backade från sängen och sprang därifrån, hem till mor.

Och vet du vad jag gjorde?

Mormor lutar sig fram över köksbordet och tittar på mig:

Jag lyfte Nilles hand upp från golvet och korsade hennes båda armar över bröstet. Sedan kysste jag henne på pannan. Mor sa alltid att det var mycket flott gjort av mig. Och modigt!

Mormor skrattar och sjunker tillbaka i sin stol. Morfars stol. Den knarrar lite. Hon tänder en cigarett och jag reser mig för att ta bort tallrikarna efter maten.

Jag var bara åtta år, säger mormor.

Jag skriver: 1920 röstade man i Sønderjylland om landområdet skulle återförenas med Danmark (genforeningen).

Efter Tysklands nederlag i första världskriget 1918, efter den så kallade Versaillesfreden 1919, och mot bakgrund av kriget om Schleswig 1864, och vad som skedde 1866 –1866? Nu måste jag kolla i mina anteckningar. Jag stänger ner dokumentet och bläddrar bland filerna på datorn. Då hittar jag listan.

Syfte, avgränsning, frågeställning, röja garderoben i hallen, läser jag. Intervjua mormor om genforeningen. Ja, det är den listan jag tänkte på innan.

Längst ner har jag skrivit: Vad blir kvar? Jag kommer inte ihåg vad jag menade med det. Vad är kvar? Eller: Vad saknas? Kan det ha varit så jag menade? Putsa fönster, lägger jag till.

Du måste bestämma dig, sa min handledare. För något.

Välja spår, ämne. Och så måste du välja teori.

Mormor sover i rummet intill. Ljudet av stilla regn och en bil som drar på nere på landsvägen letar sig in genom det öppna fönstret. Jag stänger datorn och känner mig nöjd med att jag hittat listan.

6 juli

Regnat i flera dagar. Kan inte läsa av mätaren, den har svämmat över. Bra för blommorna, och landet.

Alexander behöver inte vattna.

Det har regnat i flera dagar. Nej, det är inte sant, det har bara gått ett par dagar sedan det började. Vi tar bilen ner till samhället för att handla. Skorporna är slut, och vi behöver kaffe. Och kaffegrädde. Mormor vill in till biblioteket också och låna något. En deckare passar alltid bra när det regnar, menar hon. Fast hon läser nästan ändå alltid bara deckare, oavsett väder. Om hon inte läser Allers eller Hemmets Veckotidning.

Något sådant skulle du skriva, säger mormor när hon läst en veckotidningsnovell som hon tyckt varit lite finurlig. Här är en om en kvinna som hittar en bror hon inte visste om att hon hade, han bodde granne med henne.

Hon blir sjukskriven efter att hennes familj omkommit i en trafikolycka, och då får hon tid att umgås med grannarna – det är så hon upptäcker det. Hon får en helt ny familj, bara så där.

Mormor … säger jag.

Men det säljer ju, säger hon. Det kommer nya varje vecka.

På vägen nerför åsen möter vi en bil, en sådan där svart suv. Mormor kallar den för pansarvagn, och försöker vända sig bakåt för att se vem det kan vara, ingen på åsen har en sådan bil. Men rutorna är tonade, så det går inte riktigt att se.

Det är nog bara sommargäster som har en tråkig dag i regnet och gett sig ut på en tur, säger jag.

Men här kommer man ju ingenstans, säger mormor.

Vägen tar slut efter Henryssons.

Det vet de kanske inte om.

Bilen har utländska nummerplåtar, men det säger jag inte till mormor.

Nu sitter hon inne i rummet och läser. Man skulle kunna tro att det var höst, så mörkt som det har blivit, säger hon. Jag kommer in med kaffe och ställer koppen på det lilla sidobordet där hon har sitt askfat och tändaren. Hon sitter och läser i slutet av boken.

Hm! säger hon.

Har du redan hunnit läsa klart? frågar jag.

Hon på biblioteket – bibliotekarien, ja – hon sa att detta skulle vara en riktigt bra deckare. Eller kriminalare, sa hon.

Mormor tänder en cigarett – en smøg som hon säger –och fortsätter: Riktigt spännande, sa hon. Man kan aldrig räkna ut hur det ska gå.

Det låter väl bra, säger jag.

Mormor slår ut med handen: Man läser bara slutet först.

Hon lägger cigaretten på askfatet och sätter sig till rätta med boken, bläddrar fram till första kapitlet.

Och så ville jag se så att jag inte redan hade läst den, lägger hon till.

Jag tänkte gå igenom garderoben under trappan, säger jag.

Mm, säger hon.

När jag kommer ut i hallen ropar hon efter mig:

De där gamla badmintonracketarna kan du slänga, jag tror inte att det är någon som vill ha dem. Din mor spelar väl inte badminton längre, kan jag tänka.

Men racketarna är hela, och har fina ramar av trä. Jag lägger dem åt sidan.

Framåt kvällen ljusnar det. Vi bestämmer oss för att dricka kvällskaffet ute. Men vi sätter oss inte på stenbänkarna i backen, i det som vi kallar för grottan, och som har ett bord i mitten med skiva gjuten i cement, utan drar fram ett par pinnstolar från garaget och sätter oss ute på gräsmattan.

Skulle vi slänga de här? frågar mormor. Det är gamla stolar. Tror du inte Maria vill ha dem, hon är ju så förtjust i gamla möbler. Eller Oskar, kanske?

Jag vet inte, säger jag.

Det blir en fin kväll, värmen vänder tillbaka. När mormor har lagt sig går jag en runda nerför backen. Det lyser på Gunnars veranda, de har tänt fotogenlampan. När jag kommer närmare ser jag honom och Brita sitta där.

Det var för väl att det hörde upp till slut, säger Brita.

Ja, fast det är bra med lite regn till landen, säger Gunnar.

Ah du, han ska alltid vara så tradig, säger Brita och ser på mig. Hon kommer nerför verandatrappan, tung och stel i kroppen.

Usch, säger hon när hon kommit ner på marken. Hur är det med Gitte? Jag såg er ute med bilen innan i dag.

Brita flämtar lite, ansträngd efter att ha tagit sig ner från verandan.

Jodå, säger jag.

Ska hon sälja huset? Det går väl inte riktigt att bo där när man kommit upp i åren, står inte badkaret i källaren? Och så långt upp i backen som det ligger också, huset.

Vi håller på och röjer lite, säger jag. Hon ska fylla nittio nu i sommar, lägger jag till när de varit tysta en stund. Gunnar visslar till. Jag skäms över att jag röjt hennes ålder. Men det visste de väl ändå? Kanske inte så exakt.

Själv brukar hon säga att hon är åttiofem. Förresten är det väl ingenting att skämmas för, Gunnar och Brita är säkert själva snart åttio. Minst.

Har ni fått bra med potatis i år? frågar jag och vänder mig till Gunnar.

Det har blivit till middag varje dag, sedan midsommar.

Har de det bra där nere, dina föräldrar? frågar Brita. I Portugal, var det väl? Är det inte hett så här års?

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.
9789180507363 by Smakprov Media AB - Issuu