9789189169418 by Smakprov Media AB

En andra chans

Pärlan Förlag Lisasandsgatan 3 667 30 Forshaga www.parlanforlag.se info@parlanforlag.se

En andra chans ROSE-MARIE

GUSTAFSSON www.parlanforlag.se

Prolog

”… Men Gud sade till honom: ”Din dåre, i natt ska ditt liv tas ifrån dig, och allt du lagt på hög, vem ska få det?” Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” Läsningen tog ett abrupt slut. Hakan började darra. Ögonen fylldes av tårar. Tjugo par ögon fästes på mannen som stod där framme vid talarstolen, som den kallades i brist på ett bättre ord. Snarare var det ett slags notställ i trä, snidat av en nu hädangången församlingsmedlem vid namn Egon Svart. De flesta ögon som mötte pastorns var fyllda med förståelse och sympati. I alla fall de flesta. Några uppvisade enbart irritation och förakt. Pastorn blev alltid sådan när han predikade över den här bibeltexten. Texten om mannen som river lador, bygger nya och sedan tänker att nu ska han leva livets glada dagar. Som om han kunde ta livet för givet, som om det enda som gällde var att han hade det bra. Ytterligare ett par ögon tårades i salen. Ögon som tillhörde pastorns hustru. Sympatin och medkänslan lyste i hennes ansikte.

Och hennes stöd. Hon visste vad den där reaktionen berodde på. Hon visste vad hennes man gått igenom. Hon visste att just när han läste de där orden så tänkte han på sig själv. På hur han en gång varit. På att en gång i tiden hade himmelens Skapare haft anledning att använda samma epitet på honom. Dåre.

Kapitel 1 Arton år tidigare

”Oj, jag är alldeles slut!” Felix Danielsson dunsade ner på platsen mitt emot Catelin. Hon smålog. Det var eftermiddag. Hon hade just haft en lektion i biologi och Felix hade haft gymnastik. Läraren var av den tuffare sorten. Kanske för att han var en före detta idrottare på elitnivå. Ingen på hans lektioner slapp undan. Där var det hårdkörning som gällde. Personligen tyckte Catelin om det. Hon hade inga större problem att hänga med i hans tempo. Hon hade alltid tyckt om att röra på sig. Felix och hon var barndomsvänner och de hade ägnat alla sina år tillsammans med att rusa runt som yra höns. De lekte vilt i skogen som fanns alldeles bakom husen där de bodde, klättrade i träd, byggde kojor, smög på grannar och cyklade genom skogen som galningar. De brukade göra hinderbanor som de for över som vettvillingar och tog tiden på varandra. Ibland var andra kompisar med. När hon inte lekte med Felix hoppade hon twist på rasterna med klasskamraterna. När hon blev äldre hade hon börjat träna fotboll. Det hade dock inte tagit lång tid förrän hon

förstått att det inte var hennes nisch. Istället hade hon valt att gå med i en orienteringsklubb. Förra helgen hade de haft en tävling som Catelin till sin stora förvåning vunnit. Hennes tränare sade att hon hade potential att bli något riktigt stort inom sporten. Men Catelin satsade inte fullt ut. I sitt hjärta visste hon att Gud hade andra planer för hennes liv. ”Näääää, var han tuff mot dig?” retades hon. Felix grimaserade till svar och fiskade upp sin mattebok. Han hade ett stort prov om tjugo minuter och hade för vana att innan varje prov ögna igenom saker och ting. Det gjorde att han kände sig lugnare. Catelin kastade en blick på hans bok. Felix gick den avancerade kursen. Matte C. Hon förstod ingenting av alla krumelurer. Matte var hennes sämsta ämne. Hon klarade med nöd och näppe nivå A. Språk, däremot, var hennes starka sida. Hon läste både tyska och franska och fick högsta betyg. Där var Felix inte heller bortkommen. Han var inte lika bra som hon, men han hade en känsla för uttryck och fraser. Han var också en riktig hejare på att teckna och designa saker. Somliga menade att han hade en framtid inom formgivning eller kanske inom reklambranschen. Hon vände tillbaka blicken mot sin bok. Läraren hade gett dem läxa och eftersom hon hade lite ledigt innan sista lektionen kunde hon lika gärna sätta igång direkt. De höll på att studera människokroppen. Det var, tyckte hon, enormt fascinerande. Kroppen var verkligen en avancerad konstruktion. För egen del begrep hon inte hur i all världen folk på fullaste allvar kunde tro att något så komplicerat kunde vara sammansatt av en ren slump. För hennes del lyste Guds fingeravtryck som neon i varje cell. Kompisarna himlade med ögonen åt henne över det och brukade mena att hon var vidskeplig. ”Du lever på medeltiden, Catelin. Alla vet att det inte finns någon Gud, det är bara önsketänkande.” De gånger hon svarade brukade hon säga: ”Jaså? Så du menar att någonting kan existera utan att någon har gjort det? Lastbilen ute på gatan eller pennan du skriver med? Eller boken du läser? Om jag

på fullaste allvar skulle säga att de tillkommit via någon explosion och slumpmässiga skeenden, skulle du säga att jag var redo får psyket. Ändå har du inte sett ett enda steg i den processen. Du har inte med egna ögon bevittnat någonting av tillverkningen. Ändå vet du helt säkert att det ÄR tillverkat. Varför? Jo. För att annars kan det inte existera!” Den kommentaren brukade få de flesta att se lite konfunderade ut en stund, och hon fick vara ifred ett tag. Men de glömde fort och snart kom pikarna igen. Catelin brydde sig inte om det. Hennes övertygelse hotades inte av retsamma fraser. Tiden gick fort. Snart samlade Felix ihop sina saker för att ge sig av till sitt prov. ”Du”, sade han medan han krängde sin stora gymväska över axeln, ”lust med en bio i morgon kväll? Det går en skitbra på Grand.” ”Jaha? Vilken då?” ”Motellet.” ”Felix!” Catelin tittade trött på honom. ”Den filmen är en rysare och du vet att jag inte tittar på sådana filmer!” Han skrattade. ”Vet jag väl!” ”Varför föreslår du det då?” undrade hon surt. ”För att du alltid går på det!” ”Lägg av”, muttrade hon och kände sig aningen dum. ”Kom igen nu. Nej, jag vill gärna se den nya Bondfilmen.” ”Ja, okej, det kan vi väl.” ”Toppen! Vi ses.” ”Yes. Au revoir!” Han skakade leende på huvudet och försvann i vimlet. Kön vid biografen ringlade sig lång. Catelin tänkte att det var tur att de kommit i så pass god tid, för annars kanske de inte hade fått plats. Trycket på filmen, som bara var inne på sin första visningsvecka, var stor. De fick sina biljetter och satte sig två rader bakom mitten. Bion

var inte så stor, så det var bara att ta plats. Några nummer på stolarna fanns inte. Det tyckte Catelin var bra. De köpte var sin stor balja popcorn. Catelin älskade popcorn. Det var hennes favoritsnacks. Dricka – vanligt vatten - hade hon tagit med sig hemifrån. Hon ville inte ha kolsyra när hon åt popcorn, som hon alltid blev törstig av. Med kolsyra tyckte hon att hon bara blev ännu törstigare. Filmen började. Den var som Bond brukade vara. Fylld av en massa roliga prylar, osannolika actionscener och vitsiga kommentarer. Under tiden mumsade hon på sina popcorn. Hennes överarm trycktes rätt ofta mot Felix överarm. Först tänkte hon inte på det, men efter hand började hon bli medveten. Tanken sände ett slags pirr utmed armen. Catelin förstod det inte. Varför skulle hon reagera över en sådan sak? Det var ju Felix. Hennes bästa vän. Hon försökte mota bort tanken, men den klamrade sig envist kvar. När filmen var slut insåg hon att hon inte visste vad som hänt i mer än kanske hälften av den. Resten av tiden hade hennes tankar varit på annat håll. De reste sig och lämnade salen. Felix pratade glatt på om filmen och kommenterade saker som hon inte hade noterat. Hon skrattade lite tvunget och sade bara: ”Ja, precis.” Det var mörkt när de kom ut, och ganska sent. Tillsammans gick de vägen hem. Fortfarande bodde de bredvid varandra. De sade god natt som de brukade. Catelin gick in i huset med en underlig känsla i maggropen. Hon duschade, och innan hon kröp ner i sängen skrev hon i sin dagbok. På dess sidor ställde hon frågorna med pennan som hon ställt inom sig. Frågor om vad som hänt egentligen. Varför hon reagerat så konstigt. Och att hon inte alls var säker på att hon tyckte om det här. Hon suckade, lade dagboken i lådan till nattduksbordet och släckte. Hon slöt ögonen och försökte komma till ro. Bilden av Felix ansikte trädde fram för hennes inre syn. Hon försökte irriterat tränga undan den, men den bara återkom. ”Nej, Gud. Snälla!” Bönen hon viskade ut i mörkret kom från

hjärtat. Efter en stund började hon slappna av. Bilden bleknade, och hon föll i sömn. ”Catelin! Hallå!” ”Va?” ”Vad är det för fel på dig?” Felix lät irriterad. Catelin såg lite skrämt på honom. ”Vadå?” ”Vadå?” härmade han. ”Du lyssnar ju inte! Du har varit sådan i veckor nu.” ”Har jag?” Hon suckade trött. ”Förlåt. Vad sade du då?” ”Jag undrade om du tänkte följa med på kyrkans sportlovsresa.” ”Ja, jo, det tänkte jag väl …” ”Vilken entusiasm, man svimmar.” ”Lägg av!” Hon såg på honom med ilska och tårar som började välla upp. ”Jag kan inte rå för …!” Hon for upp och stack därifrån. Hon stod inte ut längre. Att sitta kvar där med honom var en plåga. Tankarna som kommit den där biokvällen ville inte lämna henne ifred. Mer och mer kom hon på sig själv med att dagdrömma om honom. Hon kämpade emot med näbbar och klor, men det hjälpte inte. Hjärnan ville inte släppa honom. Hon bad och bad, men det hjälpte inte det heller. Catelin började bli riktigt sur på Gud. Varför tog han inte ifrån henne de här irriterande tankarna? Hon var inte kär! Hon vägrade! Felix var hennes kompis, inget mer. Polare, vän! Något annat var hon inte intresserad av. Så varför, då? VARFÖR! Hon skrek och sprattlade i protest. Hon hytte med näven åt himmelens Gud, och slog i sitt hjärta knytnävarna mot hans bröstkorg och vrålade och grät. I sin djupa förtvivlan anklagade hon Skaparen för att vara en svikare och för att inte älska henne. Catelin funderade på att prata med ungdomspastorn Elisabeth Månsson om det. Hon var den klokaste människa Catelin kände. Ja, förutom mamma och pappa förstås. Men med dem kunde hon

inte prata om sådana här saker. Blotta tanken gjorde det svårt att andas. Kanske var det en bra idé att dela med sig av dilemmat, tänkte hon. För en sak var säker, det här drev henne till fullständigt vansinne. Elisabeth Månsson smånynnade. Det brukade hon göra medan hon arbetade. Just nu var hon upptagen med att plocka i ordning på kontoret. Det var en syssla som hon behövt ägna sig åt länge, men som hon hela tiden fått skjuta på framtiden. Det var så mycket som pockade på uppmärksamheten. Gamla papper sorterades. Tonårsscheman, gamla ledarböcker, affischer om ungdomssamlingar och nyårskonferenser. Ungdomstidningar. Mycket hamnade i återvinningen. I vissa fall fick hon nästan tvinga sig själv. Hon hade alltid haft en förmåga att spara på alldeles för mycket. Tänkt ”det kan vara bra att ha”, men i slutändan hade det bara blivit liggande och samlat damm och tagit upp plats. Nej, det bästa var att vara sträng och tala förstånd med sig själv. ”Har du inte läst det sedan förra gången kommer du inte att göra det nu heller.” Så i insamlingen med det alltså. Hon var halvvägs igenom sorteringen av gamla utkast för predikningar då det hördes en försiktig knackning på dörren. Elisabeth rynkade pannan. Klockan var bara fyra på eftermiddagen. En tid som hon inte brukade få besök på. Undrande lade hon ifrån sig högen och öppnade. ”Catelin! Jaså, är det du som hälsar på. Kom in.” Hon gick åt sidan. Catelin såg lite tvekande ut, men klev över tröskeln och gick in. ”Oj … städar du?” ”Röjer”, svarade Elisabeth med ett lätt leende. ”Så ... vad har du på hjärtat då?” Till Elisabeths förskräckelse började Catelin utan förvarning att storgråta. Ett kort ögonblick stod hon som förlamad. Sedan gick hon fram, slöt sina armar om flickan och försökte trösta. Hon sade

inte mycket. Mest bara strök henne över håret. Efter en ganska bra stund började tårarna sina. Catelins ansikte var rött och lite svullet. Elisabeths blus hade blivit genomvåt och också fått sig lite fläckar av mascara. Hon gav Catelin en näsduk. Flickan snöt sig ljudligt. ”Vad är det som har hänt?” ”Jag … jag är kär!” Elisabeth stirrade förbluffad på Catelin. Av alla svar hon kunnat tänka sig var detta det sista. Ett kort ögonblick undrade hon om någon drev med henne. Med viss möda lyckades hon hålla styr på anletsdragen. Hon väntade med att säga något tills hon var säker på att skrattet var borta ur rösten. ”Jaha … ?” Catelin dunsade ner på en stol. Hon såg både förvirrad, arg och förtvivlad ut. Elisabeth tittade bekymrat på henne. ”Jag vill inte!” Catelin såg upprört på henne. ”Jag vill inte vara kär! Jag vill inte!” Axlarna sjönk. Hon betraktade sin tonåring med visst intresse och förståelse. ”Jaså. Varför vill du inte det, då?” ”För att … för att … jag vill inte!” Elisabeth suckade lätt. Catelin var verkligen inte lik någon annan. Hon reagerade inte inför sin omvärld på alls samma sätt som de flesta. Jag borde ha anat det här, Herre, tänkte hon inom sig. Hjälp mig. ”Varför är det så jobbigt, vännen?” Catelin snöt sig igen. Hon såg fortfarande rätt arg ut. ”Jamen … .det är ju fel, ju!” ”Fel?” Elisabeth såg förvirrat på henne. ”Vad menar du?” ”Vi är bästa vänner! Då blir man inte kär!” Catelin såg upproriskt på henne. Långsamt började Elisabeth förstå. ”Blir man inte?” ”Nej!”

”Och varför blir man inte det?” Hon såg frågande på henne. Ett litet, litet leende lekte på hennes läppar. Catelin svarade inte. Hon såg enbart sur ut. Elisabeth suckade. ”Catelin … .det är inte fel och det är inte ett dugg konstigt. Jag blev kär i min bästa vän.” ”VA?!” Catelin såg i det närmaste chockad ut. Elisabeth skrattade. ”Ja. Han var inte min bästa vän på det sättet som du och Felix är bästa vänner, jag menar vi var inte barndomsvänner eller något sådant. Men efter hand som vi lärde känna varandra blev han och jag bästisar. Han är en man jag har djupt förtroende för. En som jag är fullkomligt trygg och avslappnad med. Som jag kan prata med om allt.” Hon lade huvudet på sned. ”Catelin … att leva tillsammans med en annan människa handlar väldigt lite om hormoner och väldigt, väldigt mycket om att man är bästa vänner.” ”Gör det?” Catelin såg skeptiskt på Elisabeth. ”Javisst. Catelin … vad tror du gör att människor är tillsammans hela livet? Varför tror du att de överlever alla stormar? Jo, dels för att kärlek inte är en känsla utan ett beslut. Och dels för att de är bästa vänner. Det där med sex är inte oviktigt, men det är bara en krydda. Inte huvudingrediensen.” Catelin såg ner på sina händer. Hon bet sig tankfullt i underläppen. Sedan, plötsligt, såg hon upp. ”Men jag vill i alla fall inte!”, sade hon trotsigt. ”Jag hatar det här! Och Gud … han … han bryr sig inte!” Elisabeth höjde ögonbrynen. ”Catelin, får jag ge dig ett litet råd?” ”Mmmmm.” ”Släpp taget om din egen kontroll.” ”Va?” ”Din egen kontroll. Din egen vilja. Din egen önskan att styra. Släpp taget om den. Lägg det här i Guds händer, Catelin. Lita på honom. Vill du leva enligt hans vilja? Det vet jag att du vill. Så gör det då. Säg ’ske din vilja, Herre.’ Hon tystnade en liten stund. ”Det är inte lätt, jag vet det. Vi människor har våra egna idéer om vad

som är bra och inte. Vi får för oss att om vi inte är med och petar blir det inte bra. Ganska befängt, tycker du inte? Catelin. Gud vet vad som är rätt för dig. Om du är menad att gifta dig, med Felix eller med någon annan, kommer det att bli bra. Och om du inte är det, blir det också bra. Men låt Gud ta hand om det här. Lita på honom. Tro mig, vännen, han vet vad han gör.” Catelin såg lite småtrumpen ut, men nickade slutligen. Efter ytterligare en stunds samtal lämnade hon kontoret. ”Ja du, Gud”, sade Elisabeth när hon blivit ensam igen, ”där har du verkligen åstadkommit något ovanligt. De måste jag verkligen säga.”