9789189021105

Innehållsförteckning

7 Förord

12 Keramikerns kärnvapensäkra evighetsarkiv – Hallstatt, Österrike

28 Science fiction-arkeologernas delikata dilemma – Oskarshamn

44 Interstellära kontaktannonser – hot eller möjlighet? – Lund och Jukkasjärvi

58 Arktiska bunkerfrön ska säkra jordens framtid – Svalbard

72 Skärgårdens stjärngossar håller uråldrig rit vid liv – Möja, Stockholms skärgård

86 Lagrar Shakespeares sonetter i dna – Hinxton, England

98 De dokumenterar drömstadens dödsryckningar – Kiruna

114 Radioaktiv flaskpost till framtiden – Pripjat och Tjernobyl, Ukraina

FÖRORD

Med förväntansfulla fingrar bläddrade jag mig snabbt ige nom tidningen som kommit från tryckeriet och landat i ett ställ i redaktionens foajé. Pappret prasslade och de tunna sidorna bar en mild doft av trycksvärta. Bilder från en lantbruksutställning, en artikel om ett frikyrkligt möte, två kvaddade personbilar i ett dike: en vårvinterdag i en sömnig skånsk småstad sammanfattad i pappersform. Jag bläddrade vidare medan en mild våg av oro spred sig i min fjortonåriga kropp. Hade nattredaktionen ställt den? Var artikeln för dåligt skriven? Tack vare min granne, den linkande press fotografen med träskor, hade jag fått möjlighet att göra prao på lokaltidningen i grannstaden. Under två veckor skulle jag få en inblick i den värld av deadlines, adrenalin och tangentbordsknatter som jag drömde om att i fram tiden få bli en del av. Redan första dagen kom nöjesre daktören, som snappat upp att jag spelade i band, in på bildredaktionen och frågade om jag hade lust att recensera en konsert som han själv inte hade tid att gå på. Han stack till mig ett anteckningsblock, en systemkamera och ett par 36-rullar medan han berättade att han behövde min text senast vid lunch nästkommande dag. Efter konserten tog jag tåget hem och plockade fram min mors gamla skriv maskin. Den kärvade men gav ifrån sig ett vederkvickande pling när det var dags att börja på en ny rad. Morgonen därpå tog jag med det tippexade A4-arket och filmrullarna

till redaktionen. Texten lämnades till en inskrivare medan jag fick hjälp att framkalla de bästa bilderna. Och under natten hände allt det där magiska som sker på en tidning. Dagens redaktionella slit förvandlades till en publikation som distribuerades under dygnets tidigaste timmar. Jag bläddrade vidare i tidningen medan morgonsolen letade sig in i foajén. Och till slut såg jag artikeln, mitt första journa listiska alster, hoptryckt i en högerspalt på nöjessidan. Min granne, som genom åren tagit tusentals tidningsbilder, såg inte stundens storhet. Han slängde sin kamera över axeln, plockade med sig en bunt tidningar och linkade vidare mot redaktionen. Jag hejdade honom och frågade vad som hän der med alla gamla tidningar i takt med att åren går. Han log, visade mig ned för en trappa och öppnade en dörr till ett dunkelt rum där det doftade damm och gammalt tid ningspapper. När lysrörslamporna tändes såg jag de långa raderna av lagerhyllor. Min granne lade ett exemplar av dagens tidning överst i en prydlig hög närmast ingången. Därefter gick vi längre in och betraktade pärmarna med äldre tidningar. Jag tänkte att min artikel skulle begravas här och med åren sjunka allt djupare i arkivets mörker. I den stunden slog det mig att jag gjort ett litet avtryck. Att det fanns en mikroskopisk chans att någon människa hundratals år in i framtiden skulle komma ned i arkivet, slå upp en tidning på måfå och upptäcka min text.

Jag blev besatt av tanken på att lämna små spår till efter världen. Kanske var det en bitterljuv insikt om livets kort het, dödens visshet och evighetens längd. Tanken på att allt bleknar och försvinner. Förmodligen liknande funderingar som driver de människor som fäster kärlekslås på broar eller ristar in sina namn på trädstammar. Viljan att försöka fånga en spillra av nuet och kasta ut den som en flaskpost i den ocean av tid som väntar när våra liv släckts.

Sex år senare, år 2000, fick vårt popband skivkontrakt. Vi hade tidigare spelat in kassetter som vi tryckt upp själva. Men det här var något annat. En cd-skiva som skulle levereras till Kungliga biblioteket i Stockholm som sparar alla böcker, tidningar och skivor som ges ut i Sverige. Tanken på att vår musikaliska artefakt skulle leva vidare in i evigheten försatte mig i ett ungdomligt odödlighetsrus. Kanske bidrog det upphaussade millennieskiftet till den smått megalomana känslan. Förmodligen också ett konst verk som bara några veckor tidigare placerats ut i min uppväxtstad.

Tid är en stålskulptur som invigdes den 1 januari 2000 som en del av den så kallade millenniekonsten i Kristian stad. Inuti den tunga metallpjäsen, som ställdes på stadens största torg, ligger en kapsel med texter från invånare i sta den. Under hösten hade det funnits utplacerade behållare i vilka vem som helst kunnat lämna en hälsning till fram tiden. Först 2050 ska skrinet med de inkapslade texterna sågas ut ur skulpturens rostiga hjärta.

Varje gång jag passerade Tid stannade jag en stund och lade min hand på skulpturens skrovliga yta. Jag tänkte på hälsningarna, på människorna som skrivit dem och på alla som skulle få läsa år 2050. Jag grämde mig över att jag inte upptäckt behållarna i tid och därför missat chansen att pränta ned några meningar till framtiden.

I alla tider har vi människor lämnat spår efter oss i form av ben, bruksföremål och byggnadsverk. Alla arkeologiska lämningar kan betraktas som en sorts tidskapslar. Men det finns också avsiktliga försök att föra budskap, kultur och kunskap vidare in i framtiden. Det kanske tidigaste exemp let är traditionen att karva in meddelanden i husgrunder –en sed som kan spåras tillbaka till vår moderna civilisations uppkomst i Mesopotamien för cirka 5 000 år sedan. Under 1300-talets domkyrkobyggen utvecklades en variant. Då började man mura in behållare med mynt och tidstypiska artefakter i grundfundamenten, som en hälsning till de människor som en dag skulle vandra omkring i ruinerna. Några hundra år senare, i England, uppstod en liknande sedvänja som gick ut på att man placerade vardagsföremål inuti väggar och innertak för att få välgång i livet. Ett upp märksammat exempel från senare år är det 4,5 kilo tunga mässingsskrin som varit inmurat i en källarvägg i Bostons rådhus sedan 1795. När det öppnades 2015 hittades en hälsning i form av mynt, medaljer och den första presiden ten George Washingtons porträtt.

Den amerikanske författaren William E. Jarvis beskriver i boken Time Capsules: A Cultural History en tidskapsel som en avsiktligt utplacerad behållare med tidstypiska föremål avsedd att dokumentera samtiden för en framtida upphittare. Ofta har kapseln ett fastslaget slutdatum då den ska öppnas. Det första exemplet på en sådan är The Century Safe från 1876 som skapades av New York Magazine-redaktören Anna Deihm i samband med världsutställningen i Philadelphia. Kassaskåpet fylldes med tidstypiska föremål, bland annat en autografsamling, flera politikerporträtt och en bok om absolutiströrelsen. Skåpet plomberades och skickades till Kapitolium i Washington där det glömdes bort men åter upptäcktes och kunde öppnas 1976, exakt 100 år efter att det förslutits.

Keramikplattan med information om boken Flaskpost till framtiden kan överleva i tusentals år.

En annan spektakulär tidskapsel är The Crypt of Ci vilization som togs fram av Thornwell Jacobs, rektor vid Oglethorpe University i USA. 1937 började han fylla en underjordisk kammare med samtidsartefakter och bety delsefulla verk. Syftet var att kapsla in mänskligheten och ge värdefulla nycklar till framtida arkeologer. Bibeln och Koranen fick plats samt en mängd skön- och facklitterära verk på mikrofilm. Kryptan fylldes också med tidstypiska föremål som tv- och radioapparater, en låda öl och Kalle Anka-leksaker i plast. Men också en ljudkurs så att framtida civilisationer ska kunna lära sig engelska för att förstå alla texterna. 1940 plomberades kryptan som enligt instruk tionen inte får öppnas förrän år 8113 efter Kristus – exakt samma tidsrymd som då förflutit sedan den moderna tideräkningen började i Egypten.

Kommer den amerikanska tidskapseln någonsin att öppnas? Ingen vet. Det enda man med säkerhet kan säga om framtiden är att den aldrig blir som vi föreställt oss den. Men vi är ändå tvungna att förhålla oss till den och göra vårt yttersta för att bevara delar av vår civilisations kultur för eftervärlden. Det görs dagligen på museer, arkiv och bibliotek runt om i världen. Men hur länge kommer dessa institutioner att finnas kvar? 100 år? 1 000? 10 000?

För 100 000 år sedan började grupper av Homo sapiens att röra sig från Afrika till andra kontinenter. Vilka spår av oss och vår civilisation kommer att finnas kvar år 102 020 efter Kristus? Förmodligen ytterst få. Internet och de senaste decenniernas teknologiska landvinningar har re volutionerat vår informationshantering. Digitaliseringen gör det möjligt att arkivera enorma mängder dokument, bilder och filmer på ett mycket enklare sätt än tidigare. Men utvecklingen från analogt till digitalt har också fört med sig problem. Medan grottmålningar, pyramider och keramikföremål kan leva vidare under tusentals år har våra

elektroniska avtryck en betydligt kortare livslängd. Ur ett långtidsbevaringsperspektiv är den digitala informations hanteringen både opålitlig och problematisk. I samband med internetvågen i slutet av 1990-talet myntades begrep pet ”The digital dark age”. Termen beskriver ett framtids scenario då det kommer att vara svårt – eller till och med omöjligt – att studera digitala filer eftersom de antingen förstörts eller sparats i format som blivit föråldrade. Den digitala medeltiden är redan här. I samband med 40-års jubileet för månlandningen upptäckte forskare att det inte längre fanns några fungerande enheter som kunde läsa delar av den insamlade originaldatan. Föråldrade format är ett problem som bara kommer att bli värre i takt med att den tekniska utvecklingens hjul rullar fortare. Hur framtida civilisationer kommer att förhålla sig till disketter, magnet band och hårddiskar kan vi bara gissa.

Långtidsbevaring av information och kultur är en hög aktuell fråga inom arkivsektorn. Idag sparas allt i öppna format som är enkla att konvertera. Dessutom säkerhets kopieras allt innehåll kontinuerligt. Men ännu finns det inte någon tillfredsställande framtidslösning av det mer slutgiltiga slaget. Detta är något som oroar många. För vad händer med minnet av vår kultur om delar av mänsklig heten och teknologin skulle slås ut av ett meteoritnedslag, en klimatkatastrof eller en global pandemi?

Runt om i världen pågår en rad science fiction-artade pro jekt som syftar till att föra vidare vår kultur in i evigheten.

I boken som du håller i din hand får du bland annat följa med till det svenska mellanlagret för använt kärnbränsle och stifta bekantskap med arkeologerna som ar betar med hur man ska informera framtida civilisationer om det kärnavfall som ska grävas ned i slutförvaret. Ett radioaktivt kulturarv som kommer att vara farligt för

människor i 100 000 år och vars risker behöver kommuni ceras lika länge.

Du får följa med till den arktiska ögruppen Svalbard där en miljon fröprover från hela världen lagras i ett bunker liknande domedagsvalv. Anläggningen är konstruerad för att stå emot både kärnvapenkrig och klimatkatastrofer. I en kollapsad eftervärld ska frölagret kunna erbjuda framtida civilisationer backupmaterial för att få igång jordbruket igen.

I boken får du också en inblick i hur människan skickat ut meddelanden och kultur i rymden i syfte att någon gång få möjlighet att kommunicera med utomjordiska civilisa tioner. Vi möter den svenske idéhistorikern som tagit fram en modell för just detta.

Du får följa med till den brittiska forskningsanläggningen där molekylärbiologer lyckats spara digitala filer med kultur och vetenskap i artificiellt dna. Ett material som tack vare sin tusenåriga livslängd och sitt minimala format kan kom ma att ersätta våra hårddiskar i framtiden. Du får en inblick i det antikvariska mastodontarbetet med att bevara minnet av det gamla Kiruna, den folkloristiska stjärnsjungarritualen som tidigare var utbredd i hela Norden men idag lever kvar

som en tidskapsel på skärgårdsön Möja samt följa med på en resa till Pripjat – staden som övergavs efter kärnkrafts olyckan i Tjernobyl 1986 och långsamt tas tillbaka av na turen.

Du får också följa med till Memory of Mankind – det analoga evighetsarkivet i Alperna där konstnären Martin Kunze bränner information om vår tidsålder på keramik plattor som placeras inuti en övergiven saltgruva. I den geologiskt trygga miljön ska informationen kunna leva vi dare genom årtusendena.

I Memory of Mankind finns också en keramikplatta med information om den här boken samt alla dess kapitel lagrade på mikrofilm. Tanken är svindlande, men om 100 000 år kanske en framtida civilisation kommer att upptäcka arkivet, gräva fram boken och börja läsa. Precis som du gör nu.

Johan Joelsson, Malmö augusti 2020

Keramikerns kärnvapensäkra evighetsarkiv

Om 100 000 år, när vår civilisation sedan länge gått under –hur mycket information om oss och vår tid kommer då att finnas kvar? Förmodligen ytterst lite. Den insikten fick keramikern Martin Kunze att skapa ett arkiv över mänskligheten inuti en övergiven saltgruva i Alperna.

det gnisslar i den smalspåriga järnvägsrälsen när vårt rangliga miniatyrtåg dundrar in i gruvan i österrikiska Hallstatt. Spindelnätsinvävda lyktor kastar ett blekt sken över gångarna i bergsmassivet som bildades för 240 miljo ner år sedan av salt från det uråldriga Tethyshavet. Efter ett par minuter stannar tåget tvärt och vi kliver av i en dunkel kammare omgiven av skrovliga bergsväggar. Luften är rå och bär en mild doft av lera. Det tar en stund för ögonen att vänja sig vid mörkret. Men när de väl gjort det framträder höga staplar med kistor fullproppade med löpnum merförsedda keramikplattor med tryckta texter och bilder. Vi är framme i Memory of Mankind – arkivet som i en avlägsen framtid ska fungera som en säkerhetskopia över mänskligheten och ge framtida civilisationer viktiga nycklar till vilka vi var.

Historien om det analoga evighetsarkivet i Alperna börja de 2012 när keramikern Martin Kunze satt vid drejskivan i sin verkstad i österrikiska Gmunden – en stad dit han flyttat på grund av dess långa tradition av keramikproduktion. Mor gonsolen strömmade in genom ateljéns stora fönster och på den trånga kullerstensgatan utanför började staden långsamt vakna till liv. Medan Martin bearbetade en lerklump började han fundera på vilka informationsbärande artefakter från vår era som kommer att finnas kvar om 100 000 år. Han tänkte

på den ”kyrkogård av oläsbara disketter” han själv förvarade i sin källare och insåg att vasen han var i färd med att forma med största sannolikhet kommer att ha en betydligt längre livslängd.

Martin Kunze fylldes av vemod. Han tänkte på alla spår efter vår civilisation som bara skulle brytas ned och falla i glömska. Samtidigt som en solstråle träffade hans ansikte fick Martin en vision. Han såg framför sig ett stort arkiv fyllt av informationsplattor med texter och bilder som berättade vår historia och skildrade tiden vi lever i. Han föreställde sig att en okänd civilisation någon gång i en av lägsen framtid skulle upptäcka arkivet som kunde kasta nytt ljus över oss och vår digitala tidsålder. Martin Kunze reste sig från drejskivan, placerade den färdiga vasen på hyllan för torkning och började fundera på hur man skulle kunna använda lera och keramik som informationsbärare. Han började läsa på om olika långtidsbevaringsprojekt runt om i världen och insåg att det inte fanns någonting som påmin de om hans idé. Han låste ateljén och gick ut på den trånga gatan som badade i sol. Där och då bestämde han sig. Han skulle viga resten av sitt liv åt att bygga upp ett evighetsarkiv.

Tidigt förstod Martin Kunze att de informationsbäran de keramikplattorna behövde lagras i en geologiskt trygg

Martin Kunze på miniatyrtåget som leder in till bergsarkivet.

miljö som även kunde stå emot kärnvapenkrig, inlandsisar och naturkatastrofer. Han kom att tänka på den närbeläg na gruvan i Hallstatt där man sedan 800-talet före Kristus brutit bergsalt. Företaget Salinas som äger gruvan fastnade direkt när han presenterade sin idé och upplät 15 kamrar djupt inne i urberget. Efter att under en tid ha experimen terat med olika tekniker och färgämnen hittade Martin Kunze till slut en tryckmetod som fungerade och 2013 kunde han under ceremoniella former placera ut de första egenproducerade plattorna i det underjordiska alparkivet som han döpte till Memory of Mankind.

– Det jag håller på att skapa på den här platsen har po tential att leva kvar i hundratusentals år, förmodligen ännu längre. Framtida civilisationer kommer att grunda sin syn på vår tid utifrån innehållet i arkivet, säger han.

Martin Kunze öppnar locket till en av keramikkistorna och lyfter varsamt upp några plattor som han skapat på uppdrag av Naturhistoriska museet och Konsthistoriska museet i Wien. Institutionerna har inlett en satsning på att dokumentera delar av sina samlingar och trycka dem på keramikplattor som ska lagras i Memory of Mankind. Det senaste året har flera andra österrikiska museer också visat intresse för lagringsmetoden. Men det är inte bara museal fakta som ska bevaras i arkivet. Privatpersoner kan kost nadsfritt skicka in förslag på texter som – om Martin tycker att de är tillräckligt intressanta för eftervärlden – trycks på keramisk mikrofilm och bevaras i arkivet. För cirka 2 000 kronor kan personer också beställa en platta med plats för text och bilder. Ett knappt tusental har hittills tagit chan sen. En ung kvinna beskriver känslorna i samband med sin konfirmation. Den amerikanske skådespelaren David Hasselhoff redogör i storvulna ordalag för sin karriär. En österrikisk idrottare stolpar upp sina framgångar i en text som illustreras av en bild där atleten biter på en medalj.

– När folk får höra om arkivet blir de intresserade. Frå gor som rör tidskapslar, berättelser och långa tidsrymder verkar påverka många på ett metafysiskt plan. Det är inte så konstigt att folk ristar in sina initialer på träd, skickar flask post eller skriver i gästböcker, säger Martin Kunze.

Vi fortsätter att betrakta de lagrade keramikplattorna och hittar födelsedagsgratulationer, släktträd, redogörel ser för akademiska karriärer och selfies från självupptagna österrikare. Martin Kunze berättar att privatpersonernas medverkan är viktig. Intäkterna från deras plattor är tänkta att användas till mindre forskningsprojekt inom lingvistik, geologi och semiotik som kan vara värdefulla för Memory of Mankinds utveckling. De privata berättelserna är lika viktiga som den officiella historieskrivningen. Att berätta mänsklighetens historia utan dessa hade varit både falskt och elitistiskt, menar Martin Kunze, och drar paralleller till vår brist på kunskap om exempelvis egyptiernas och baby loniernas vardagsliv.

– Jag är övertygad om att framtida civilisationer kommer att ha ett liknande intresse för det förflutna som vi. Att vara nyfiken på människor och intressanta historier är ett univer sellt karaktärsdrag för varelser med intelligens, säger han.

Men kommer framtida livsformer att förstå det tidsspe cifika innehållet på plattorna? Det är en fråga som är omöj lig att besvara. Att vissa samtidsfenomen kommer att vara svårbegripliga är Martin Kunze övertygad om. Men genom att presentera ämnena så brett och djuplodande som möj ligt ökar chansen till förståelse.

– Om man skildrar ett modernt konstverk med bara en bild så kommer ingen att förstå den om 1 000 år. Men om man samtidigt förklarar fenomenet så ökar chanserna avse värt, säger han.

Finns det några regler kring vad som får förvaras i Me mory of Mankind? Martin berättar att barnpornografi och

Arkeologiska fynd i Hallstatt utgör grunden för vår kunskap om den tidiga järnåldern.

Martin Kunze menar att mänskligheten är det största framtida hotet mot Memory of Mankind.

Keramikplatta från Naturhistoriska museet i Wien.

Nästa uppslag: Trots framtida geologiska förändringar av landskapet kommer Memory of Mankind att förbli intakt, berättar Martin Kunze.

Vilka spår av vår civilisation kommer att finnas kvar år 102 020 efter Kristus? Förmodligen ytterst få. Internet och den digitala teknologin har revolutionerat vår informationshantering, men utvecklingen har också fört med sig problem. Medan grottmålningar, pyramider och keramikföremål kan leva vidare under tusentals år har våra elektroniska avtryck en betydligt kortare livslängd. Hur framtida civilisationer kommer att förhålla sig till disketter, DVD-skivor och hårddiskar kan vi bara gissa.

Långtidsbevaring av information och kultur är en högaktuell fråga inom arkivsektorn, men än finns ingen tillfredsställande lösning. Runt om i världen pågår dock en rad science fiction-artade projekt som syftar till att kapsla in och föra vidare vår kultur för evigheten. I Flaskpost till framtiden – så bevarar vi våra spår i 100 000 år tar författaren Johan Joelsson och fotografen Jonatan Jacobson dig med till några av de mest spektakulära satsningarna.

I en serie tankeväckande reportage får du bland annat lära dig hur vi i framtiden ska kommunicera med utomjordiska civilisationer, var i Arktis vi ska hitta grödor i en klimatkollapsad eftervärld samt hur vi ska få kommande kulturer att undvika slutförvaret med uttjänt kärnbränsle. I den rikt illustrerade boken får du också följa med till det analoga arkivet över mänskligheten beläget i en övergiven saltgruva i Alperna, laboratoriet där forskare lyckats lagra William Shakespeares sonetter i artificiellt dna och det antikvariska mastodontarbetet med att bevara minnet av det gamla Kiruna.

Författaren JOHAN JOELSSON och fotografen JONATAN JACOBSON är baserade i Malmö och debuterade 2017 med reportageboken Mikronationer – på besök i hemgjorda länder som väckte stor uppmärksamhet. Duon har arbetat med ”litterär periferijournalistik” sedan 2003 och söker sig gärna till avlägsna platser under jord, till havs och högt uppe i luften. En intervju baserad reportagebok som i text och bild skildrar långtidsbevaring av kultur har aldrig tidigare givits ut i Sverige eller internationellt.

978-91-89021-10-5

789189 021105