Page 1

#1 PÅ NEW YORK TIMES BÄSTSÄLJARLISTA

»En av årets bästa thrillers.« PROVIDENCE SUNDAY JOURNAL

»En bladvändare som inte går att lägga ifrån sig.« USA TODAY


INTE ETT ORD


HArlan Co b en

inte ett ord Översättning: Svante Skoglund


Av Harlan Coben finns tidigare utgivet på Bookmark Förlag: Saknar dig (2016) Främlingen (2017) Sanningen (2018) Inte utan dig (2019)

www.bookmarkforlag.se Run away © Harlan Coben 2018 Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2020 Översättning: Svante Skoglund Omslag: Anders Timrén Omslagsbilder: Arcangel Images, Shutterstock, iStockphoto Författarfoto © Claudio Marinesco Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2019 Denna bok är klimatkompenserad genom Conscious Label www.consciouslabel.org isbn: 978-91-89007-43-7


Till Lisa Erbach Vance, min enastüende agent, med kärlek och tacksamhet


kapitel ett

Simon satt på en bänk i Central Park – närmare bestämt i den del som heter Strawberry Fields – och kände att hans hjärta gick i bitar. Ingen märkte något, förstås, i alla fall inte till en början, inte förrän nävarna började flyga och två turister från Finland av alla ställen satte igång att skrika, medan nio and­ ra människor från alla möjliga platser spelade in hela den för­ färliga händelsen på sina mobiler. Men det var en hel timme kvar till dess. Det växte inga jordgubbar i Strawberry Fields, och den tio­ tusen kvadratmeter stora parken i parken hade inte heller något med fält att göra, vare sig i ental eller flertal. Namnet hade hämtats från en Beatles-låt. Det triangelformade området i höjd med West 72th Street var tillägnat John Lennon, som sköts ihjäl på andra sidan Central Park West. Mitt på minnesplatsen fanns en rund mosaik med ett ensamt ord i mitten: imagine Simon stirrade förkrossad framför sig. Turisterna strömmade till platsen och tog bilder av sig själva tillsammans med den berömda mosaiken – gruppbilder, självporträtt, några knäböjde på stenarna, andra la sig ned på dem. Som vanligt hade 7


någon lagt ut blommor, och de röda rosenbladen formade ett fredsmärke som av någon anledning inte skingrades av vinden. Besökarna uppträdde värdigt, kanske just för att det var en minnesplats. Var och en väntade lugnt på sin tur att ta det foto som sedan skulle läggas upp på Snapchat eller Instagram eller vilken social plattform de nu föredrog, tillsammans med ett John Lennon-citat, kanske en Beatles-text eller några rader från låten om alla människor som lever sina liv i fred med varandra. Simon hade jobbkostymen på sig och hade inte ens lossat på slipsen efter att han lämnat kontoret på Vesey Street i World Financial Center. Mitt emot honom, nära mosaiken, satt en – ja vad kallar man dem nuförtiden? luffare? pundare? ute­liggare? mentalpatient? hemlös? – och spelade Beatles-klassiker i hopp om att få en slant för besväret. Gatumusikanten – en lite snällare beteckning, kanske – knäppte på en ostämd gitarr och kraxade fram mellan gulnade tänder att Penny Lane fanns i hennes öron och i hennes ögon. Ett märkligt eller i alla fall lite lustigt minne: Simon hade ofta varit här med ungarna. När Paige var nio kanske, Sam sex och Anya tre brukade de promenera från våningen fem kvarter härifrån, längs 67th Street mellan Columbus och Central Park West, genom Strawberry Fields på väg mot statyn av Alice i Underlandet nära den lilla dammen på östsidan. Till skillnad från så gott som alla andra statyer här i världen fick barnen klättra upp på de stora bronsfigurerna som föreställde Alice, Hattmakaren, den vita kaninen och några besynnerligt stora svampar. Sam och Anya älskade att göra just det, att ta sig upp och ned för figurerna, även om Sam förr eller senare alltid stoppade upp två fingrar i Alices stora bronsnäsa och förtjust ropade till sin far: ”Titta, pappa! Jag petar Alice i näsan!”, varpå Sams mamma Ingrid suckade och sa ”Typiskt pojkar” utan att något av barnen hörde det. Men Paige, deras äldsta barn, hade varit lugnare redan på den tiden. Hon ville helst sitta på en bänk med målarboken och 8


sina kritor, som hon alltid höll i gott skick – hon gillade inte när en krita gick av eller papperet runt den lossnade – och såg alltid till, både bokstavligt och i överförd bemärkelse, att hålla sig innanför linjerna. När Paige blivit äldre – femton, sexton, sjutton år – brukade hon sitta på en bänk, precis som Simon gjorde nu, och skriva berättelser och låttexter i en anteckningsbok som han köpt åt henne på Papyrus på Columbus Avenue. Paige valde alltid bänk med omsorg. Flera tusen bänkar hade ”adopterats” av människor som skänkt pengar till parken. Dessa hade försetts med små mässingsplaketter, ofta med en enkel formulering, som på den där Simon satt just nu: till minne av carl och corky Andra bänkar – och det var dem Paige gillade bäst – hade plaketter som bjöd på små historier: till minne av c & b – som överlevde förintelsen och började ett nytt liv här i stan till anne – jag älskar dig, jag avgudar dig, jag dyrkar dig. vill du gifta dig med mig? på den här platsen började vår kärlekssaga den 12 april 1942 Paiges älsklingsbänk, den som hon kunde sitta på i timmar i sträck med sin senaste anteckningsbok – kanske var detta ett tidigt tecken? – vårdade minnet av en mystisk tragedi: fina meryl, 19 år. du förtjänade mycket bättre och dog så ung. jag hade gjort vad som helst för att rädda dig.

9


Paige brukade gå från bänk till bänk och läsa skyltarna och välja en som hon kunde skriva en historia utifrån. För att komma henne lite närmare försökte Simon en gång göra samma sak, men han hade inte dotterns livliga fantasi. I stället satt han med tidningen eller telefonen och kollade börskurser eller affärs­nyheter medan Paige skrev så att pennan glödde. Vad hände egentligen med de där gamla anteckningsböckerna? Var fanns de nu? Simon hade ingen aning. Äntligen tog ”Penny Lane” slut och den usla sångerskan fortsatte utan paus med ”All You Need Is Love”. Ett ungt par satt på bänken bredvid Simon. Killen teaterviskade: ”Tror du hon lägger av om hon får en slant?” Tjejen svarade: ”Man kan ju hoppas. Hon tar död på John Lennon ännu en gång.” Några få personer släppte ned ett par mynt i den unga kvinnans gitarrfodral, men de flesta tog en omväg eller backade undan med en min som antydde att de känt lukten av något de inte ville komma nära. Men Simon lyssnade noga. Han hoppades hitta något som liknade skönhet i melodin, i sången, i orden, i framträdandet. Han märkte knappt turisterna eller deras guide eller mannen som inte hade något på överkroppen (men absolut borde ha haft det) och sålde vattenflaskor för en dollar styck eller den magre killen med soul patch – ett litet skägg precis under munnen – som drog roliga historier mot betalning (”Erbjudande: 6 skämt för 5 dollar!”) eller den gamla asiatiska kvinnan som tänt rökelse för att hedra John Lennon på något oklart sätt eller alla som joggade, var ute och gick med hunden eller bara låg och solade. Men det fanns inget vackert i musiken. Inte minsta gnutta. Simon lät blicken vila på den unga sångerskan som misshandlade arvet efter John Lennon för att få ihop några slantar. Håret var matt och tovigt. Kinderna var insjunkna. Hon var mager som en speta, sjavig, lortig, sjaskig, hemlös, vilsen. Hon var också Simons dotter, Paige. 10


* Simon hade inte sett henne på ett halvår – inte sedan hon gjort det oförlåtliga. Det hade blivit sista droppen för Ingrid. ”Den här gången måste du låta henne vara”, hade hon sagt efter att Paige stuckit. ”Vad betyder det?” hade han undrat. Och då hade Ingrid, en kärleksfull mor och barnläkare som ägnade sitt liv åt att ta hand om behövande ungar, sagt: ”Jag vill inte se henne här igen.” ”Det där menar du inte.” ”Jo, det gör jag, Simon. Det gör jag faktiskt.” I flera månader, utan hustruns vetskap, hade han letat efter Paige. Ibland hade hans efterforskningar varit metodiska, som när han lejde en privatdetektiv. Men för det mesta hade han sökt på måfå. Han hade traskat runt i New Yorks mest nedgångna kvarter och visat ett foto på Paige för påtända, frånstötande människor. Hans sökande hade inte gett någonting. Simon hade undrat om Paige, som nyligen fyllt år (hur hade hon firat, frågade han sig – med en fest, en tårta, en massa knark? Hade hon ens vetat vilken dag det var?), kanske hade lämnat Manhattan och åkt tillbaka till Lanford College, där ju allting börjat gå snett. Två helger när Ingrid haft jour på sjukhuset och därför inte märkt att Simon var borta, hade han åkt dit och bott på Craftboro Inn nära skolan. Han gick över den stora gräsmattan och mindes med vilken entusiasm alla fyra – Simon, Ingrid, Sam och Anya – hade åkt med Paige dit för hjälpa henne med flytten. Han kom ihåg att Ingrid och han hade varit övertygade om att den nya miljön, med de stora gräsmattorna och skogen i närheten, skulle vara bra för deras dotter, uppvuxen på Manhattan som hon var. Men deras förhoppningar hade snart grusats. 11


En del av Simon – en del som han aldrig skulle artikulera eller ens erkänna existensen av – hade velat ge upp sökandet. Livet hade blivit, om inte bättre, så i alla fall mycket lugnare sedan Paige försvann. Sam, som hade gått ut Horace Mann School på våren samma år, pratade knappt längre om sin storasyster. Han hade varit fullt sysselsatt med vänner, slutprov och fester, och nu la han all kraft på att förbereda sig för första året på Amherst College. Och vad Anya beträffade … Ja, Simon visste dessvärre inte hur hon tagit det som hänt. Hon pratade inte med sin pappa om Paige – och inte om så mycket annat heller. När han försökte inleda ett samtal fick han för det mesta bara något enstaka ord till svar, och oftast ett enstavigt. Allt var ”soft” eller ”coolt”. Men så fick Simon en ledtråd från oväntat håll. En morgon tre veckor tidigare hade det fallit sig så att Simon tagit hissen ned tillsammans med Charlie Crowley, en ögonläkare som bodde på våningen ovanför. De utbytte de vanliga artighetsfraserna och sedan berättade Charlie – som stod vänd med ansiktet mot hissdörren som de flesta brukar göra, och såg våningarna svepa förbi – på ett lite trevande sätt och med verkligt deltagande i rösten att han ”trodde” att han hade sett Paige. Så avslappnat han förmådde bad Simon, som också han glodde på de förbifladdrande våningssiffrorna, sin granne att berätta mer. ”Jo, jag fick för mig att det var hon … där borta i parken”, sa Charlie. ”Hur då i parken? Du menar att hon promenerade i Central Park?” ”Nja, inte precis.” Hissen hade stannat på bottenvåningen. Dörren gled upp. Charlie tog ett djupt andetag innan han fortsatte. ”Paige … spelade och sjöng … i Strawberry Fields.” Charlie måste ha sett Simons chockade ansiktsuttryck. ”Du vet … för pengar.” 12


Det kändes som om något gick sönder inuti Simon. ”För pengar? Som en …?” ”Mm. Jag tänkte först lägga en slant, men …” Simon nickade, för att få Charlie att fortsätta sin berättelse. ”… men Paige verkade så borta så jag tror inte hon kände igen mig. Jag tänkte att hon bara skulle använda pengarna till …” Just den meningen behövde Charlie inte fullfölja. ”Jag är ledsen, Simon. Verkligen ledsen.” Det var det hela. Simon undrade om han borde berätta för Ingrid om det Charlie sagt, men han visste ju hur hon skulle reagera. I stället började han gå till Strawberry Fields när han var ledig. Men Paige var aldrig där. Simon gick fram till några av lodisarna som stod och spelade, visade fotot, slängde åt dem några sedlar och frågade om de sett henne. Ett par av dem svarade ja och erbjöd sig att berätta mer om han kunde tänka sig att ge ett ännu större bidrag. Det kunde Simon – men han fick inget för det. De flesta erkände att de inte kände igen flickan, och nu när han sett henne i parken förstod Simon varför. Det fanns knappt någon likhet mellan bilden på hans en gång så söta dotter och det här sjungande benranglet. Men under de här dagarna när Simon satt i Strawberry Fields – oftast framför en förbudsskylt som folk struntade i på ett närmast skrattretande vis: det här är en tyst zon – inga högtalare eller instrument tillåtna – upptäckte han något underligt. Musikanterna, som alla var av den sjabbiga, hemlösa och lortiga sorten, spelade aldrig samtidigt och försökte inte heller överrösta varandra. Övergången från den ena gitarrspelaren till nästa gick förvånansvärt smidigt. Dessutom verkade de byta av varandra varje hel timme, som om de följde ett schema. 13


Det kostade Simon femtio dollar att få träffa en man som hette Dave, en av de mest ovårdade av musikanterna, med ett stort grått hår format som en hjälm, tofsar i skägget och en flätad hästsvans som räckte halvvägs ned till rumpan. Dave, som såg ut att vara antingen en illa medfaren femtioåring eller en välbevarad sjuttioåring, förklarade hur det hela fungerade. ”Förr om åren var det en snubbe som hette Gary dos Santos … kommer du ihåg han?” ”Låter vagt bekant”, sa Simon. ”Ja, om du hängde i parken på den tiden så lär du ha stött på Gary. Han var liksom boss över Strawberry Fields. Stor kille. Höll ordning på alla här, säkert i tjugo år minst. Och med det menar jag att han skrämde skiten ur folk. För Gary var knäpp. Alltså jävligt galen. Du fattar, va?” Simon nickade. ”Men så kolade Gary. 2013 tror jag det var. Leukemi, vet du. Hade inte ens fyllt femtio. Och på det här stället” – Dave gjorde en svepande gest med sin fingerlösa vante – ”blir det kaos. Rena anarkin, förstår du. Känner du till Machiavelli? Då hajar du. Musikanterna tjafsade hela tiden. Slogs om utrymme. Revir, typ. Du fattar, va?” ”Jag fattar.” ”De försökte styra upp det, men du vet hälften av dem klarar knappt av att knyta skorna. Så när en snubbe stod och spelade kom nästa och bara satte igång, och sen började de gasta och svära och leva rövare, även inför ungarna. Ibland började de banka på varandra, så att snuten kom. Är du med?” Simon nickade igen. ”Det här var ju inte bra för vår image, liksom. Eller för plånboken. Men vi kom på en lösning.” ”Och det var?” ”Ett schema. Med entimmespass från tio på morgonen till sju på kvällen.” ”Du skojar!” 14


”Närå.” ”Och det funkar?” ”Inte alltid. Men för det mesta.” Ekonomiskt egenintresse, tänkte finansanalytikern Simon. En av tillvarons konstanter. ”Så hur tingar man ett pass?” ”Man messar bara. Vi har fem fasta musikanter. De får de bästa tiderna, och resten får man boka in sig på.” ”Och det är du som sköter schemat?” ”Jajamän.” Dave sköt stolt ut bröstet. ”Jag vet hur man ska få det att funka. Skulle ju aldrig lägga Hals timme direkt efter Jules till exempel, för de hatar varandra mer än mitt ex avskyr mig. Och så tänker jag på mångfalden.” ”Mångfalden?” ”Svarta killar, en del brudar, mexare, bögar, till och med några snedögda.” Han slog ut med händerna. ”Det är ju inte bara vita killar som hamnat lite utanför. Nä, såna fördomar vill vi inte ha. Det fattar du, va?” Simon fattade. Han förstod också att han kanske skulle komma någonvart om han rev itu två hundradollarssedlar och lovade att Dave skulle få de andra halvorna om han hörde av sig nästa gång Paige tingade en speltimme. Den här morgonen hade Dave skickat ett sms: Kl 11 idag. Men säg inte att du snackat med mej. Jag är ingen tjallare.

Och sedan: Lämna stålarna kl 10. Har yoga vid 11.

Och nu var han här. Simon satt mitt emot Paige och undrade om hon skulle få syn på honom och vad han skulle göra om hon stack. Antagligen 15


var det bäst att låta henne sjunga klart och packa ihop sina grejer innan han gick fram. Han tittade på klockan. 11:58. Snart skulle hennes pass vara slut. Simon hade förberett vad han skulle säga. Han hade redan varit i kontakt med Solemani-kliniken norrut i delstaten och bokat en plats åt Paige. Så här såg den enkla planen ut: Säg vad som helst, lova vad som helst, använd vilken metod som helst, böna och be, bara du får henne med dig. En annan musikant, i blekta jeans och trasig flanellskjorta, kom släntrande österifrån och slog sig ned bredvid Paige. Han förvarade sin gitarr i en svart sopsäck. Han klappade Paige på knät och pekade på en icke-existerande klocka på ena hand­ leden. Paige nickade och avslutade ”I Am the Walrus” med ett utdraget ”goo goo g’joob”, höjde armarna i luften och gapade ut ett ”Tack ska ni ha!” till parkbesökare som varken lyssnat eller applåderat. Hon skrapade ihop en patetisk liten hög med skrynkliga endollarssedlar och mynt. Sedan la hon ned gitarren i fodralet med förvånansvärt stor omsorg, vilket berörde honom djupt. Simon hade köpt instrumentet, en Takamine G Series, åt henne på Sam Ash på West 48th Street. Det hade varit hennes sextonårspresent. Han försökte frammana de känslor som borde höra ihop med minnet av hennes stora leende när hon tog ned gitarren från butiksväggen, slöt ögonen, provspelade några ackord och till sist slängde armarna runt halsen på honom och tjöt: ”Tack, tack, tack” efter att han berättat att den var hennes. Men känslorna ville inte infinna sig. Den hemska sanningen var att Simon inte längre såg sin lilla flicka i Paige. Gudarna ska veta att han försökt. I en hel timme hade han försökt. Och ännu en gång tittade han på henne och försökte frammana den änglalika flicka som han tagit till simskolan på 16


92nd Street Y, hon som suttit i hammocken i The Hamptons medan han högläste två Harry Potter-böcker för henne på tre dagar, hon som envisats med att ha på sig sin frihetsgudinne­ dräkt med grönmålat ansikte redan två veckor före Halloween, men – och kanske var det ett slags försvar – ingen av dessa bilder hade han lyckats locka fram. Nu reste sig Paige med fladdriga rörelser. Dags att agera. På andra sidan mosaiken ställde sig även Simon upp. Hjärtat bultade i bröstet på honom och han kände huvudvärken komma, som om en jättes hand tryckte ihop hans tinningar. Han tittade först åt höger, sedan åt vänster. Var pojkvännen där? Simon kunde inte säga exakt när allt börjat gå galet, men han gav pojkvännen skulden för den förbannelse som drabbat Paige och i förlängningen hela hennes familj. Visst hade Simon läst om hur en missbrukare måste ta ansvar för sina egna handlingar, hur det var missbrukarens fel och ingen annans, ja allt det där. Och de flesta missbrukare (och i förlängningen deras familjer) hade en historia att berätta. Kanske började deras beroende med en smärtstillande medicin efter en operation. Kanske skyllde de det på grupptryck, eller så hade de bara testat några gånger och sedan tappat kontrollen. Det fanns alltid en förklaring. Men i Paiges fall – kalla det svag karaktär eller bristfälligt föräldraskap eller vad som helst – så tycktes förklaringen något enklare: Det fanns en Paige före Aaron. Och en helt annan efter. Aaron Corval var kort sagt ett as – ett riktigt praktarsle – och om en ung flicka börjar träffa ett as så går det som det går. Simon förstod aldrig vad det var som attraherade dottern. Aaron var trettiotvå och alltså elva år äldre än Paige. Under en mer oskuldsfull period hade detta faktum bekymrat Simon. Ingrid hade inte brytt sig, hon var van vid sådant från sin tid som modell. Och nu var knappast åldersskillnaden det största problemet. 17


Ingen Aaron syntes till. En liten gnista hopp tändes i Simon. Var Aaron kanske äntligen ute ur bilden? Skulle denna tumör, denna cancersvulst, denna parasit som livnärde sig på hans dotter till sist ha ätit sig mätt och flyttat vidare till ett mer närande värddjur? Det vore i så fall en fantastisk nyhet. Nu gick Paige, med släpande, närmast zombieartade steg, österut mot gångvägen som genomkorsade parken. Simon tänkte igenom situationen. Vad skulle han ta sig till om hon vägrade följa med? Det var den mest troliga reaktionen. Simon hade försökt hjälpa henne tidigare utan att lyckas. Han kunde inte tvinga henne. Han var fullt medveten om det. Han hade till och med bett sin svåger Robert Previdi att försöka få fram ett domstolsbeslut om tvångsomhändertagande. Men det hade inte gått. Simon gick bakom henne. Den slitna sommarklänningen satt alltför löst på hennes avmagrade kropp. På ryggen syntes bruna fläckar – sol? sjukdom? misshandel? – som missprydde hennes en gång så perfekta hud. ”Paige?” Hon vände sig inte om, tvekade inte ens, så för ett kort ögonblick fick Simon för sig att Charlie Crowley kanske hade misstagit sig, att den här lortiga tjejen med sur kroppslukt och sprucken röst inte alls var hans förstfödda, inte hans älskade Paige, inte tonåringen som spelat Hodel i skolans uppsättning av Spelman på taket, hon som doftat persika och utstrålat ungdom och vunnit publikens hjärta med ”Far from the Home I Love”. Simon hade inte kunnat se någon av de fem föreställningarna utan att få tårar i ögonen, och han hade varit nära att börja gråta på riktigt när Hodel vände sig till Tevye och sa: ”Pappa, bara Gud vet när vi ses igen”, varpå fadern svarade: ”Då får vi lägga det i hans händer.” Simon harklade sig och skyndade på stegen. ”Paige?” Hon slog av på farten utan att vända sig om. Simon sträckte 18


fram en ostadig hand. Hon hade fortfarande ryggen mot honom. Han la handen på hennes axel, kände en knota täckt av pappersliknande hud, och gjorde ett nytt försök att få kontakt. ”Paige?” Äntligen stannade hon. ”Paige, det är pappa.” Pappa? När hade hon senast kallat honom pappa? Han hade alltid varit far för henne, för alla barnen, så länge han kunde minnas. Ändå var det pappa han hade sagt. Han insåg hur vädjande han måste ha låtit. Men hon vände sig inte om. ”Snälla Paige …” Och sedan började hon springa. Hon överrumplade honom totalt och hade tre stegs försprång innan han hann reagera. Men Simon var i god form. Det låg ett gym nära kontoret, och som ett sätt att hantera sorgen efter att ha förlorat sin dotter – ja det var så han kommit att se det, som en förlust – hade han börjat konditionsboxas som besatt på luncherna. Han störtade fram och var snart ikapp. Han fattade tag i hennes ena överarm – som var så mager att han kunnat hålla den mellan tummen och pekfingret – och drog henne bakåt. Kanske tog han i lite för mycket. Allt skedde väldigt fort, med något slags automatik. Paige hade försökt fly. Han hade gjort vad han kunnat för att stoppa henne. ”Aaaaj!” skrek hon. ”Släpp mig!” Det var massor av folk i närheten, och Simon var säker på att några av dem hade hört Paiges skrik. Han brydde sig inte så mycket om det egentligen, men det fick honom att lägga på ett kol. Han måste snabbt få ut henne ur parken, innan någon fick för sig att ”rädda” henne från ”förövaren”. ”Älskling, det är pappa. Snälla, kan du inte bara följa med mig härifrån?” 19


Hon stod fortfarande med ryggen mot honom. Simon vred runt henne ett halvt varv, men hon lyfte genast upp armen framför ansiktet som om han lyst med en ficklampa på henne. ”Snälla Paige, du kan väl i alla fall titta på mig?” Hennes kropp stelnade till, och sedan plötsligt, slappnade den av. Hon sänkte armen och vände långsamt upp ansiktet mot honom. Nu tändes hoppet igen. Visserligen var ögonen håliga och vitorna gula, men för första gången på länge tyckte han sig se ett tecken på liv där. För första gången på länge skymtade Simon flickan han en gång känt så väl. Och när hon öppnade munnen var det dotterns röst han hörde: ”Pappa?” Han nickade. Han öppnade munnen, men var så tagen att han först inte fick fram något. Efter några sekunder sa han: ”Jag har kommit för att hjälpa dig, Paige.” Hon började gråta. ”Förlåt.” ”Det är ingen fara”, sa han. ”Det kommer att ordna sig.” Han sträckte fram armarna för att ta tag om henne, för att ta hand om sin dotter, när en annan röst skar genom parken som ett rakblad. ”Vad fan …?” Simon rös till. Han vände på huvudet. Aaron. Paige började vrida sig ur Simons grepp när hon hörde pojkvännen ropa. Simon försökte hålla fast henne, men hon slet sig loss. Gitarrfodralet studsade mot låret. ”Paige …”, sa Simon. Den klarhet han sett i hennes ögon för bara några sekunder sedan var nu som bortblåst. ”Låt mig vara!” skrek hon. ”Snälla Paige …” Hon började gå baklänges därifrån. Simon sträckte sig efter hennes arm igen, som om han var på väg att falla ned från en 20


klippa och förtvivlat grep efter en trädgren. Paige gav ifrån sig ett illtjut. Nu var det många som tittade på dem. Men Simon slutade inte. ”Paige, du kan väl bara lyssna …” Då ställde sig Aaron mellan dem. De två männen, Simon och Aaron, stod med ansiktena mot varandra, medan Paige hukade sig bakom pojkvännen. Aaron, som verkade påtänd, hade på sig en jeansjacka över sin smutsiga, vita t-shirt – säkert det senaste inom heroin chic, om man släppte tanken på det chica. Han hade för många kedjor runt halsen och en skäggstubb som kanske skulle verka cool men var allt annat. På fötterna bar han ett par kraftiga arbetskängor, vilket var ironiskt med tanke på att han aldrig gjort ett hederligt handtag. ”Det är ingen fara, Paige”, sa Aaron och log ett sliskigt leende utan att ta blicken från Simon. ”Fortsätt du gå bara.” Simon ruskade på huvudet. ”Nej, stanna …” Paige verkade nästan ta spjärn mot Aarons rygg innan hon började springa längs stigen som ledde in i parken. ”Paige!” ropade Simon. ”Vänta! Jag vill bara …” Hon var på väg att försvinna för honom igen. Simon försökte följa efter men Aaron ställde sig i vägen. ”Paige är vuxen”, sa Aaron. ”Du har ingen rätt att …” Simon knöt näven och gav Aaron en rak höger. Han kände pojkvännens näsa ge vika under knogarna, hörde ljudet av ben som krossades, som från en känga som stampar på ett fågelbo. Det rann blod. Aaron sjönk ihop. Det var nu de finska turisterna skrek. Simon struntade i finnarna. Han skymtade fortfarande Paige lite längre bort. Hon hade lämnat stigen och tagit av åt vänster, in bland träden. ”Vänta, Paige!” 21


Han lyckades ta sig förbi den hukande pojkvännen, men Aaron fick tag i hans ben. Simon gjorde ett försök att komma loss, men nu upptäckte han att andra människor – välmenande men förvirrade människor – närmade sig. De var många. Och en del av dem hade börjat filma med sina förbannade mobiler. De skrek åt honom att inte röra sig. Simon sparkade undan Aaron, snubblade, återfick balansen. Han började springa mot platsen där han senast sett Paige. Men det var för sent nu. Folkmassan var efter honom. Någon försökte koppla ett grepp på Simon, men han sköt ut armbågen så att personen gav ifrån sig ett stön och släppte taget. En annan man la armarna runt hans midja. Simon slet av sig honom som en livrem, alltjämt springande mot sin dotter, alltjämt med rörelserna hos en anfallsspelare på väg mot mål, fullständigt omringad av försvarare. Till sist var motståndarna för många. ”Min dotter!” gastade han. ”Snälla … kan ni inte bara stoppa henne …?” Ingen kunde höra hans ord för allt oväsen, eller så valde de helt enkelt att inte lyssna på den välklädde vettvillingen. Ännu en turist kastade sig efter honom. Och sedan ytterligare en. När Simon till sist föll till marken med en duns såg han Paige framför sig. Hon var tillbaka på gångvägen. Han försökte ta sig upp, men slagen regnade över honom, en formlig skur. När det hela var över skulle han ha tre brutna revben och två fingerfrakturer. Han skulle ha hjärnskakning och behöva sys med tjugotre stygn. Han kände ingenting, annat än att hans hjärta höll på att gå i bitar. En till kropp landade på hans. Han hörde rop och skrik, och sedan var också poliserna över honom. De vände Simon på magen, tryckte upp ett knä i ryggen och satte på handbojor. Han vred upp huvudet och såg Paige stå bakom ett träd och stirra på honom. 22


”Paige!” Men hon kom inte fram från sitt gömställe. I stället försvann hon iväg, och Simon insåg att han än en gång hade svikit sin dotter.


kapitel två

En kort stund lät poliserna Simon bara ligga där med ansiktet mot asfalten och handklovar på sig. Sedan lutade sig en av dem – en svart kvinna som enligt namnskylten hette Hayes – över honom, tillkännagav att de frihetsberövat honom och läste lugnt upp hans rättigheter. Simon vred på sig som en mask och gastade om sin dotter. Kunde inte någon springa ifatt henne? Hayes malde på med sin juridiska ramsa. När hon var klar sträckte hon på sig och vände sig bort. Simon började gapa om Paige igen. Ingen brydde sig om honom, antagligen för att han verkade helt hysterisk, så han försökte låta något mer sansad. ”Snälla! Kan inte nån lyssna på mig? Inspektör Hayes?” De tog inte minsta notis om honom utan fortsatte prata med vittnena. En del av turisterna visade upp sina mobilfilmer för poliserna, vilket Simon knappast trodde gynnade hans sak. ”Det där var min dotter”, upprepade han. ”Jag försökte bara rädda min dotter. Han har kidnappat henne.” Det sista var förstås knappt en halvsanning ens, och han sa så mest för att få en reaktion. Men han fick ingen. Simon såg sig om efter Aaron. Han verkade ha gått upp i rök. ”Var är han?” skrek han, och nu lät han hysterisk igen. 24


Till sist mötte Hayes hans blick. ”Vem är det du snackar om?” ”Aaron.” Tystnad. ”Killen som jag klappade till. Vart tog han vägen?” Inget svar. Adrenalinets effekt var på väg att dämpas, vilket gjorde att smärtan spred sig i kroppen tills han blev illamående. Efter ett tag – Simon hade ingen aning om hur lång tid som gått – kom Hayes och en reslig vit polis som enligt skylten hette White och drog upp honom från marken och släpade honom till en väntande polisbil. De tryckte ned honom i baksätet och satte sig sedan båda två där framme. White körde. Hayes satt i passagerarsätet med Simons plånbok i handen. Hon vände sig om mot honom och sa: ”Så vad var det som hände, mister Greene?” ”Jag stod och pratade med min dotter. Och så kom hennes pojkvän och ställde sig mellan oss. Jag försökte ta mig förbi honom men …” Simon tystnade. ”Men vadå?” sa polisen. ”Har ni gripit hennes pojkvän? Kan ni hjälpa mig att hitta min dotter?” ”Men vadå?” envisades Hayes. Simon var ordentligt uppjagad, men han hade förnuftet i behåll. ”Tja, det blev bråk.” ”Det blev bråk?” ”Ja.” ”Berätta.” ”Om vadå?” ”Om bråket.” ”Berätta först hur det är med min dotter”, försökte Simon. ”Hon heter Paige Greene. Hennes pojkvän, som jag tror har kidnappat henne, heter Aaron Corval. Jag försökte befria henne.” 25


”Okej”, sa Hayes. Och fortsatte: ”Så du klappade till en hemlös kille?” ”Jag klappade till …” Han hejdade sig. Det där lät inte bra. ”Du klappade till …?” sa Hayes. Simon satt tyst. ”Då var det som jag trodde”, sa Hayes. ”Hela du är blodig. Till och med din fina sidenslips. Är det en Hermès?” Det var en Hermès, men Simon sa inget. Skjortan var knäppt upp i halsen. Slipsen hade en perfekt Windsorknut. ”Var är min dotter?” ”Inte den blekaste”, sa Hayes. ”Då svarar jag inte på några frågor innan jag pratat med min advokat.” ”Inga problem.” Hayes vände sig framåt och sa inget mer. De körde Simon till akutmottagningen på Mount Sinai West på 59th Street nära 10th Avenue, där han genast blev röntgad. En läkare i turban, som såg för ung ut för att gå på barnförbjudna filmer, spjälade Simons fingrar och sydde igen såren i skallen. De brutna revbenen kunde de inte göra något åt, men Simon beordrades ”begränsa sina fysiska aktiviteter under sex veckor eller så”. Sedan drogs han in i en surrealistisk virvelstorm: avlämningen på häktet på Centre Street, fotograferingen, fingeravtrycken, förvaringscellen. Han fick ringa ett enda samtal, precis som på film. Först tänkte han höra av sig till Ingrid, men så ångrade han sig och ringde upp svågern Robert, en av Manhattans främsta processjurister. ”Jag skickar dit nån på stört”, sa Robert. ”Kan du inte komma själv?” ”Jag jobbar inte med brottmål, Simon.” ”Tror du verkligen jag behöver en brottmålsadvokat?” ”Ja, det gör jag. Dessutom är Yvonne och jag på landet. Det skulle ta för lång tid för mig att åka in till häktet. Men försök hålla dig lugn bara, så ordnar jag det här.” 26


En halvtimme senare dök en kortvuxen kvinna upp – några och sjuttio år gammal, lockigt gråblont hår, intensiv, befallande blick – och presenterade sig med ett fast handslag. ”Hester Crimstein”, sa hon till Simon. ”Robert bad mig komma.” ”Och jag heter Simon Greene.” ”Jo, jag är en av stans bästa processjurister, så jag lyckades lägga ditt namn på minnet. Och nu ska du upprepa vad jag säger, Simon Greene: ’Icke skyldig’.” ”Vad då?” ”Säg bara efter mig.” ”Icke skyldig.” ”Finemang, nu var du duktig, jag blir nästan rörd.” Hester Crimstein lutade sig närmare. ”Det där är de enda två ord som du får lov att yttra – och den enda gången som du får lov att yttra dem är när domaren frågar hur du ställer dig till anklagelsen. Är du med?” ”Jag är med.” ”Behöver vi repetera, tror du?” ”Jag tror inte att det behövs.” ”Duktig ponke.” När de stegade in i rättssalen och hon sa: ”Hester Crimstein, den tilltalades ombud”, hördes ett sus i lokalen. Domaren lyfte på huvudet, höjde ett ögonbryn och utbrast: ”Advokat Crimstein, vilken ära! Vad får dig att besöka min enkla domstol?” ”Jag är här för att stoppa ett justitiemord.” ”Det kan jag gott tänka mig.” Domaren la armarna i kors och log. ”Det var i alla fall trevligt att se dig igen, Hester.” ”Det där menar du inte.” ”Det kan du ha rätt i”, sa domaren. Hester verkade uppskatta hans ärlighet. ”Du klär verkligen i den svarta kappan, förresten”, sa hon. ”Äsch, den här gamla trasan.” 27


”Får dig att se smalare ut.” ”Det skulle vara det.” Domaren lutade sig tillbaka. ”Hur förhåller sig den tilltalade till anklagelsen?” Hester blängde uppfordrande på Simon. ”Icke skyldig”, sa han. Hester såg nöjd ut. Åklagaren krävde femtusen dollar i borgen. Hester ifrågasatte inte beloppet. Så snart pappersarbetet var avklarat och de fick lämna domstolen, styrde Simon stegen mot huvudingången, men Hester hejdade honom med en bestämd hand på hans axel. ”Inte den vägen, Simon.” ”Varför inte?” ”De väntar på dig.” ”Vilka då?” Hester tryckte på knappen utanför hissen, läste otåligt av våningssiffrorna ovanför dörren och sa: ”Följ efter mig.” De tog trapporna, två våningar ned. Hester förde honom till byggnadens baksida. Hon tog fram mobilen. ”Står du utanför Eggloo på Mulberry Street, Tim? Toppen. Om fem.” ”Vad är det som händer?” frågade Simon. ”Underligt.” ”Vad är det som är underligt?” ”Att du fortsätter prata. Fast jag uttryckligen bett dig hålla mun.” De skyndade genom en mörk korridor. Hester sprang först. Hon tog av åt höger, och sedan åt höger igen, tills de kom fram till en bevakad personalingång. De anställda var tvungna att visa upp sina id-brickor för att bli insläppta, men Hester rusade rakt mot dörren. ”Så där kan ni inte göra”, ropade en av vakterna. ”Försök stoppa oss.” Det gjorde inte vakten. Ett ögonblick senare var de ute på trottoaren. De korsade Baxter Street, sneddade genom Columbus 28


Park och passerade tre volleybollplaner innan de var framme vid Mulberry Street. ”Gillar du glass?” frågade Hester. Simon sa inget. Han pekade på sin stängda mun. Hester suckade. ”Du har min tillåtelse att prata.” ”Ja, det gör jag.” ”På Eggloo har de en glass med kex, marshmallows och choklad som är vansinnigt god. Jag bad Tim köpa några stycken.” En svart Mercedes stod utanför glasskaféet och väntade. Chauffören Tim räckte fram en glass till Hester. ”Tack, Tim. Vill du ha, Simon?” Han skakade på huvudet. ”Då är den din, Tim”, sa Hester. Hon tog ett bett av glassen och gled ned i baksätet. Simon satte sig bredvid. ”Min dotter …”, började Simon. ”Polisen fick aldrig tag på henne.” ”Och Aaron Corval – hur gick det med honom?” ”Vem är det?” ”Killen jag slog till.” ”Vänta, vänta, skämta inte ens om det där. Du menar ’killen som det påstås att jag slog till’.” ”Som du vill.” ”Säg aldrig nåt annat! Inte ens till dina närmaste.” ”Jag fattar. Men vet du vart han …” ”Ja. Han stack.” ”Vadå stack?” ”Vad är det med det ordet som du inte förstår? Han försvann innan polisen hann förhöra honom. Vilket är en god nyhet: inget offer, inget brott.” Hon tog ett bett till och torkade ena mungipan. ”De lägger säkert ner utredningen rätt snart, men … Okej, så här. Jag har en väninna som heter Mariquita Blumberg. En riktig hårding, ingen mjukis som jag. Bäst i stan på att hantera 29


såna här saker, så jag föreslår att vi låter henne sätta igång med din PR-kampanj på direkten.” Tim startade bilen. Han körde norrut och svängde sedan höger in på Bayard Street. ”PR-kampanj? Vad ska det vara bra för?” ”Jo, det ska jag förklara för dig om en liten stund. Men berätta först vad som hände. Rubbet. Och ta det från början.” Han berättade. Hester vände hela sin nätta gestalt mot honom. Hon var en av dessa människor som har förädlat uttrycket ”odelad uppmärksamhet” till en konstform. Nyss hade hela hon varit rörelse och energi. Nu var den energin mer som en skarp laserstråle riktad rakt mot honom. Hon mötte varje ord han yttrade med en sådan medkänsla att upplevelsen blev nästan fysisk. ”Det var en bedrövlig historia”, sa Hester när han var klar. ”Du måste vara hemskt orolig.” ”Så du fattar?” ”Det gör jag absolut”, sa hon. ”Jag måste få tag på Paige. Eller Aaron.” ”Jag ska höra med polisen igen, men som jag tolkade det försvann båda från platsen.” Tillbaka på ruta ett, alltså. Simon började få rejält ont. Vad det än var för försvarsmekanismer – något slags kemiska processer antagligen – som fördröjde smärtan, så blev de nu snabbt mindre verksamma. Smärtan ebbade inte ut, utan steg som en översvämmad flod. ”Så varför behöver jag en PR-kampanj?” frågade Simon. Hester tog fram sin mobil och började fingra på den. ”Jag hatar de här apparaterna. Massor med information och mängder av funktioner, men mest av allt är de till besvär. Du har barn, eller hur? Jo, annars skulle jag ju inte sitta här. Hur många timmar om dagen ägnar de …” Hon avbröt sig själv. ”Okej, vi tar den föreläsningen en annan gång. Titta här i stället.” 30


Hester räckte honom telefonen. Simon såg att hon letat fram ett Youtube-klipp som visats 289 000 gånger. När han såg vad det rörde sig om och läste rubrikerna blev han kall inombords: DE RIKA MOT DE FATTIGA WALL STREET-BOSS KLAPPAR TILL HEMLÖS FINANSKILLE TAR LAGEN I EGNA HÄNDER GER UTELIGGAREN EN KÄFTSMÄLL SNOBBEN NITAR EN OSKYLDIG

Simon tittade på Hester, som mötte hans blick med stor empati. Hon tryckte på uppspelningspilen. Klippet hade fimats av någon som kallade sig ZorraStiletto och lagts upp för mindre än två timmar sedan. Han hade stått och filmat tre kvinnor – kanske sin fru och sina två döttrar? – när något hänt som fångat hans uppmärksamhet. ZorraStiletto hade snabbt riktat mobilen åt höger och zoomat in på Simon, som verkligen såg dryg ut – varför hade han inte bytt om innan han gått till parken eller åtminstone lossat på den förbannade slipsknuten? – precis när Page slet sig loss ur hans grepp och Aaron ställde sig mellan dem. Det såg naturligtvis ut som om en vit, välbeställd, medelålders man i kostym höll fast (och kanske tafsade på) en mycket yngre kvinna, som lyckades sätta sig i säkerhet tack vare en heroisk insats av en hemlös kille som råkade vara i närheten. Medan den skräckslagna kvinnan hukade bakom sin räddare började kostymkillen skrika. Den unga kvinnan flydde. Den rike knösen försökte ta sig förbi uteliggaren och ge sig på kvinnan igen. Simon visste givetvis vad som skulle ske härnäst. Ändå kunde han, naivt nog, inte låta bli att hoppas att mannen i kostymen inte skulle vara så korkad att han knöt näven och slog till den modige, hemlöse mannen rakt i ansiktet. Men det var förstås precis vad han gjorde. 31


Det droppade blod från den stackars uteliggaren innan han sjönk ihop på gångstigen. Psykopatsnobben försökte kliva över sitt blödande offer, men den nedslagne fick tag i ena benet på honom. När en asiatisk kille i basebollkeps – en annan av den unga kvinnans skyddsänglar – försökte hjälpa uteliggaren fick han genast en armbåge av kostymkillen. Simon blundade. ”Det ser inte bra ut.” ”Nä, det gör inte det”, instämde advokaten. När Simon öppnade ögonen igen trotsade han kardinal­ regeln för alla artiklar och filmklipp på nätet: Läs aldrig någon­ sin kommentarsfältet. ”Typiskt rika snubbar. Tror de äger stan och får göra vad som helst.” ”Aset tänkte våldta tjejen! Tur det fanns nån som fatta vad som pågick.” ”Ge den där glidarn livstid för helvete. Det förtjänar han.” ”Kan ge mig fan på att svinet kommer undan. Om han vart svart skulle snuten skjutet han direkt.” ”Vilken hjälte! Men miljardären kommer säkert köpa sig fri.”

”Fast du har faktiskt några fans också”, sa Hester. Hon tog telefonen och bläddrade ned bland kommentarerna innan hon visade honom. ”Lodisen lever garanterat på soc. Fan dags att nån rensar i slummen.” ”Om knarkarn fixa ett riktigt jobb skulle han inte behöva hänga i parken och få spö.”

32


Simons anhängare kändes igen på att de hade örnar eller amerikanska flaggor i sina profilbilder. ”Härligt”, sa Simon. ”Knäppgökarna är på min sida.” ”Dem ska du inte förakta. Även knäppgökar sitter i juryn ibland. Inte för att det kommer att bli tal om nån jury den här gången. Eller rättegång heller för den delen. Kan du uppdatera sidan?” ”Vadå?” ”Uppdatera, är du snäll”, sa Hester. Men Simon visste inte hur man gjorde, så hon fick själv peta på pilen längst upp på mobilskärmen. Filmsnutten lästes in på nytt. Hester pekade på siffran som angav hur många som sett den. På två minuter hade antalet visningar ökat från 289 000 till 453 000. ”Man får gratulera!” sa Hester. ”Du är en viral succé.”


#1 PÅ NEW YORK TIMES BÄSTSÄLJARLISTA

TILL HELVETET OCH TILLBAKA

PUBLISHERS WEEKLY

»I Inte ett ord är Cobens språk och berättande på topp.«

© Claudio Marinesco

FÖR SIMON GREENE blir mardrömmen sann när hans drogberoende dotter Paige försvinner spårlöst. En dag ser han henne sjunga i Central Park, men hon är en skugga av sitt forna jag. När han närmar sig flyr hon i panik.

ASSOCIATED PRESS

»Smart handling och karaktärsteckningar som är mitt i prick.« BOOKLIST

Simon gör det enda en förälder kan göra, han följer efter sin dotter ner i en mörk och farlig värld som han aldrig kunde ana fanns. I takt med att han avtäcker Paiges hemligheter inser han att liv står på spel. Och för att skydda sina närmaste från världens ondska måste han våga konfrontera den. HARLAN COBEN har utnämnts till en av nutidens bästa spänningsförfattare och toppar bästsäljarlistorna världen över. I thrillern INTE ETT ORD förvandlar han vardagliga samtidsproblem till ingredienser i en fängslande bladvändare. Levande karaktärer, farliga hemligheter och oförutsägbara vändningar bäddar för en klassisk Coben-upplevelse av högsta kvalitet.

»En fullkomligt briljant, tajt thriller som bör läsas i ett svep.« LIBRARY JOURNAL

ISBN 978-91-89007-43-7

»Häpnadsväckande uppfinningsrika karaktärer och vändningar.« TORONTO STAR

»En av årets bästa thrillers.« PROVIDENCE SUNDAY JOURNAL

»En bladvändare som inte går att lägga ifrån sig.«

INTE ETT ORD

HARLAN COBENS böcker har sålts i över 70 miljoner exemplar och översatts till 43 språk. Han är den enda författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Award, Anthony Award och Shamus Award. Han är även verksam som manusförfattare till tv-serier. Harlan Cobens bok The Stranger (Främlingen) blir Netflixserie under 2020.

»Det halsbrytande tempot och den intrikata handlingen kommer få läsarna att sitta som på nålar.«

USA TODAY

»Cobens fans – och de är många – kommer inte att bli besvikna. Inte ett ord är en gripande thriller med många vändningar.« BOOKTRIB.COM

»Snabbt tempo och hjälplöst underhållande, Inte ett ord är allt som Cobens läsare har förväntat sig och mer därtill, och har en given plats bland årets mest spännande thrillers.« THE REAL BOOKSPY

»En beroendeframkallande thriller … får inte missas.« SHOTS MAGAZINE

»Då och då skriver Coben en thriller som överskrider hans egen höga standard. Inte ett ord är en av dem.« THE TIMES

Profile for Smakprov Media AB

9789189007437  

9789189007437  

Profile for smakprov