Lupina Ojala Shessandras hjÀrta
© Lupina Ojala Utgiven av Catoblepas förlag 2020 Omslag och sÀttning av cinna.se Kartor av Didrik Tryckt i Litauen 2020 ISBN 978-91-88183-46-0 catoblepas.se
Denna bok tillÀgnas alla som vÄgar tro pÄ sina drömmar.
östr a yddrios
aurinma
Tekodonia genadel
Vrig
egentliga
ce pr n t ov r a in l se n
tebidiar
Trovar
Londal lonien
Resivys
grenorsia filandiar
Uf
Medivra
Runns hagra
enopien
sklevor
Lutrek
Addar Urdek
Sterk
zudri
veklanda
Reeni svarken
Grut
wur
maas
Wur
irj
Hlynr amlar
Degoira
levirdia
stavlands skogar
er
on
Le
Qlek
n
tawaq
di
r
klarovien
Werdia
maslonien
Tas
Intro NANDRA
Nandra tyckte inte om den nya kvinnan som stÀdade hos familjen Dolamias. Hon var burdus och klumpig. Respektlös dessutom. Med dammvippan for hon över gudaskulpturerna pÄ det lilla altaret som om de var enkla prydnader och inte heliga föremÄl. SkrÀmd drog hon ihop sitt vÀsen till en liten punkt lÀngst in i avbilden av gudinnan Ashetsheesta. Vanligtvis njöt hon av att flyta ut i den vackra alabaster kroppen som hon valt till sitt hem. De graciöst höjda armarna, den mjukt böjda nacken och den vÀnstra fotens ansats till rörelse var en pose hon Àlskade. Den var ett löfte om, och en inbjudan till, en virvlande dansuppvisning. Hade Nandra haft en egen kropp skulle hon anvÀnt den till dans och inget annat. Hon önskade att hon fÄtt vara kvar i templet. DÀr behand lades alla avbilder av gudinnan med vördnad, Àven de som var till för att sÀljas. Om hon bara inte hade varit i dvala den dagen fru Dolamias besökte templet och köpte den staty som Nandra sov i. Uppvaknandet hade varit fruktansvÀrt. Ensam och rÀdd, utan möjlighet att hitta hem igen fick hon finna sig i situationen. Allra vÀrst var de dagar det var storstÀdning. Dammet yrde i rummet och varje korn syntes tydligt i solljuset som sken in genom fönstret. Nandra förnam dem precis
pĂ„ samma sĂ€tt som allt annat i sin omgivning. Alla rörelser, ljus och former kĂ€nde hon med hela sitt vĂ€sen och en del lockade henne medan annat skrĂ€mde henne. Kvinnan med dammvippan nĂ€rmade sig. Den lilla punktÂen som nu var Nandra krympte ihop ytterligare. Snart skulle obehaget vara över och kvinnan skulle lĂ€mna rummet, intalade hon sig sjĂ€lv. En liten stund till bara. FĂ„gelfjĂ€drarna i dammvippan svepte över figurinen med barska tag och fick den att vĂ€lta. Nandra föll med den ned frĂ„n altaret. Precis innan den dansande gudinnan splittrades mot golvet förstod den lilla estan vad som höll pĂ„ att ske och kastade sig ut. Förvirrad sökte hon sig uppĂ„t tills hon stopp ades av taket. Hon kĂ€nde irritationen frĂ„n kvinnan som stĂ€dade. Ilsket muttrande plockade hon upp alabasterskĂ€rvorna. Lockad av ljudet frĂ„n olyckshĂ€ndelsen kom den flicka som ofta var i huset inspringande. Hon stannade i dörröppningen och tittade förtvivlad pĂ„ den krossade skulpturen. Nandra visste att flickan Ă€lskade dans och musik. NĂ€r ingen sĂ„g henne brukade hon smyga in i rummet med altaret och beundra gudinnan Ashetsheesta. VettskrĂ€md störtade Nandra mot henne och sökte skydd i det smycke som flickan alltid bar. En transparent kristall med vita inslag, vackert infattad i silver, hĂ€ngde i en kedja om hennes hals. Den lilla estan kĂ€nde inte bara kristallens trygghet omsluta henne, utan ocksĂ„ den förbjudna lĂ€ngtan som alltid sjöng i flickans hjĂ€rta. Ett liv med danskonsten var deras gemensamma dröm och den var lika oĂ„tkomlig för dem bĂ„da.
Första kapitlet KRĂNIKĂRENS DOTTER
âMjuka armar, strĂ€ck ut. HĂ„ll ihop fingrarna, in med tummen!â PrĂ€stinnans instruktioner var stĂ€ndigt desamma och det skulle de vara tills de lĂ€rt sig att röra sig pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt. Flickorna framför Shessandra var som smĂ„ sagovarelser klĂ€dda i skira drĂ€kter. Deras rörelser var graciösa och kontrollerade. Sedan första dagen de lĂ€rde sig att gĂ„ hade de dansat och deras muskler var formade för det enda syftet. OsĂ€kert försökte Shessandra göra likadant. Hon stod alltid bakom de andra eftersom hon med sina sexton Ă„r var lĂ€ngre Ă€n barnen. Kanske ska jag ge upp, tĂ€nkte hon. Alla duktiga dansare har börjat nĂ€r de Ă€r smĂ„, jag Ă€r redan för gammal. Hon sĂ„g pĂ„ sin spegelÂbild i den putsade kopparplĂ„t som tĂ€ckte vĂ€ggen framför henne. Lila hud och bakĂ„tsluttande horn vid tinningarna sĂ€rskilde henne frĂ„n de övriga i salen. Med en suck lade hon till för sig sjĂ€lv: Och jag Ă€r weloi, dans Ă€r för mĂ€nniskor. âShessandra! Koncentration om jag fĂ„r be.â Det gick inte att missta sig pĂ„ skĂ€rpan i prĂ€stinnans röst. Resten av lektionen tvingade Shessandra bort tvivlen. Hon visste att hon Ă€ndĂ„ inte skulle ge sig nĂ€r det gĂ€llde dansen, hur hopplöst det Ă€n verkade. Det var dansen som gjorde henne lycklig, som gav henne glĂ€dje i en annars ganska lĂ„ngtrĂ„kig
14
ï»
LUPINA OJALA
tillvaro. Hennes far trodde att hon sparade av sin lön till framtiden, men sanningen var att allt gick till att betala danslektionerna i Ashetsheestas tempel. NÀr undervisningen var över stÀllde flickorna upp sig i tvÄ raka led. De höll ihop hÀnderna framför sig medan de unisont rabblade tacksÀgelsen till prÀstinnan som frikostigt delat med sig av sin kunskap och till Ashetsheesta, kÀrlekens gudinna och alla dansares beskyddare. Som alltid hade tiden rusat ivÀg och lektionen kÀnts alldeles för kort. De andra eleverna flöt fram Àven nÀr de inte dansade, till skillnad frÄn Shessandra som rörde sig stramt pÄ det sÀtt som ansÄgs vÀrdigt för en krönikör. Hur mycket hon Àn försökte fÄ sina armar och ben att bli mer följsamma och elastiska var hon ÀndÄ stel och ovig i jÀmförelse. Det var som om musiken bodde i danselevernas kroppar. Shessandra skyndade före barnen till omklÀdningsrummet. Flickorna hade visserligen tröttnat pÄ att fnissa Ät henne nÀr deras lÀrare inte sÄg, men hon undvek dem ÀndÄ sÄ mycket det var möjligt. Om hon bara hade mer tid för att öva skulle hon sÀkert snart flyttas upp till en grupp med jÀmnÄriga elever. Det var hon sÀker pÄ. Kvickt drog hon av sig dansdrÀkten och bytte till sina vanliga klÀder. DrÀkten stoppade hon lÀngst ned i sin vÀska, vÀl dold under lök och grönsaker. Torghandeln var hennes svepskÀl för att smita ivÀg hemifrÄn. Med vÀskan över axeln skyndade hon ut frÄn den byggnad dÀr danslektionerna hölls och till den enorma tempeltrÀd gÄrden. Hon drog in ett djupt andetag och njöt av alla dofter. Blommande vÀxter som enbart odlades för sin skönhets skull blandades med frukttrÀd och kryddvÀxter. FrÄn bikuporna i nÀrheten hördes ett stÀndigt surr. TrÀdgÄrden var fylld av frodig vÀxtlighet och liv. SmÄfÄglarna i trÀden verkade sjunga gudinnans lov och fjÀrilarnas dans över blomstren var som en kÀrlekshyllning.
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
15
Shessandra saktade in och strövade planlöst omkring. Hon ville inte tillbaka hem riktigt Ă€n. Den vita tempelbyggnaden reste sig majestĂ€tiskt i mitten av trĂ€dgĂ„rden, men dit skulle hon inte nu. Bönen hade hon klarat av innan lektionen. âDĂ€r Ă€r du! Gick det bra i dag? Jag lĂ€ngtar tills du kommer och dansar med oss.â Som frĂ„n ingenstans dök Manniki upp. Hon var som en skĂ€lmsk vĂ„rvind och dansade som gudinnan sjĂ€lv. Det kastanjebruna hĂ„ret föll ned i vĂ„gor över axlarna och vĂ€ckte alltid en viss avund hos Shessandra. Hennes eget svarta hĂ„r hade inte minsta antydan till lockar. âDet kanske aldrig kommer att skeâ, svarade Shessandra nedslaget. âSĂ€g inte sĂ„â, tröstade Manniki. âVi ska bli utvalda till tempeldanserskor, vi fĂ„r inte ge upp. Glöm inte vĂ„r pakt. Du ska bli den första weloi som dansar i Ashetsheestas namn och jag den första som vĂ€xt upp pĂ„ gatan. Och du har sjĂ€lv hört gudinnans kallelse.â âJag börjar tvivla. Det kanske bara var inbillning för att jag gĂ€rna ville höra henne sĂ€ga att jag Ă€r utvald. Fast jag kĂ€nde det tydligt nĂ€r jag första gĂ„ngen smet in i templet för att tillbe henne och i det ögonblick jag sĂ„g pĂ„ hennes avbild sking rades molnen och solstrĂ„lÂarna lyste in och föll rakt pĂ„ hennes ansikte. Det var som att hon vĂ€lkomnade mig.â âHon kanske prövar dig. Jag tror att hon Ă€r trött pĂ„ alla som köper sig en plats i templet och istĂ€llet vill ha nĂ„gon som Ă€r dĂ€r av de rĂ€tta skĂ€len,â tröstade Manniki. âKanske, men hon har inte gett mig nĂ„gra mer tecken.â âGudinnor tjatar inte. Det Ă€r under deras vĂ€rdighet.â âDu har rĂ€tt.â Shessandra log. âDu fĂ„r mig alltid att mĂ„ bĂ€ttre. Jag Ă€r verkligen glad över att vi lĂ€rde kĂ€nna varandra.â âJag ocksĂ„. NĂ€r jag sĂ„g dig första gĂ„ngen visste jag att vi skulle bli vĂ€nner. Du Ă€r modig som vĂ€ljer att bryta gamla traditioner.â
16
ï»
LUPINA OJALA
âĂn sĂ„ lĂ€nge har jag inte gjort mer Ă€n att gĂ„ bakom ryggen pĂ„ min far och smita hit för att dansa. SĂ„ vitt han vet ska jag bli krönikör som honom.â âJa, men du kommer hit och du följer din dröm. Det Ă€r alldeles underbart tycker jag. Alltför mĂ„nga lĂ„ter sig styras av vad andra vill istĂ€llet för sin egen lĂ€ngtan.â Manniki stack in armen under hennes. âEtt hĂ€rligt liv vĂ€ntar oss. TĂ€nk att vi ska bo hĂ€r en dag. Jag har hört att alla danserskor har ett eget rum, de bor i byggnaden intill den vi fĂ„r vĂ„ra lektioner i. Vi kommer kunna trĂ€ffas varje dag.â Shessandra rycktes med av vĂ€nnens entusiasm. Det var omöjligt att inte bli pĂ„ gott humör nĂ€r Manniki var i nĂ€rheten. âJag hoppas verkligen att det blir sĂ„. Nu mĂ„ste jag gĂ„ hem annars blir far misstĂ€nksam för att jag varit borta sĂ„ lĂ€nge. Ses vi i NĂ€ckrosparken pĂ„ min lediga dag?â âInget skulle fĂ„ mig att missa det,â skrattade Manniki. De kramade om varandra innan Shessandra begav sig hemĂ„t. Det var bara en tidsfrĂ„ga innan hennes far skulle fĂ„ reda pĂ„ att hon inte bara besökte Ashetsheestas tempel utan ocksĂ„ tog danslektioner. Han skulle inte ta lĂ€tt pĂ„ det, men sĂ„ lĂ€nge han inte visste nĂ„got tĂ€nkte hon fortsĂ€tta dansa. Det kĂ€ndes inte bra att gĂ„ bakom hans rygg, men vad skulle hon göra? Jag har inte ljugit för honom, intalade hon sig sjĂ€lv. Jag har bara lĂ„tit bli att berĂ€tta att jag inte vill gĂ„ i hans fotspĂ„r. NĂ€r hon nĂ„dde de stora jĂ€rngrindarna och steg ut pĂ„ gatan förtrĂ€ngde hon drömmarna och blev Ă„ter den rationella och plikttrogna krönikör som hennes far uppfostrat henne till. Hon registrerade det som hĂ€nde omkring henne men utan att lĂ€gga nĂ„gra vĂ€rdÂeringar i det. De blommande trĂ€den som kantade gatan var bara trĂ€d, fĂ„glarnas sĂ„ng bara ljud och de lekande barnen inget annat Ă€n hinder som hon behövde ta en omvĂ€g runt.
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
17
MĂ„lmedvetet gick hon den vĂ€lkĂ€nda vĂ€gen frĂ„n templet och till handelsfamiljen Dolamias egendom. Hon gick direkt till det kontor som hon delade med fadern. Under morgonen hade hon obserÂverat nĂ€r bestĂ€llda varor packats och skickats i vĂ€g till kunder, nu var det hennes uppgift att anteckna vad som sĂ„lts och korrigera lagerÂstatusen. Det var Shessandra och hennes far som informerade familjen om vilka varor det fanns överskott eller underskott av och vilka som inbringat mest vinst och vilka som sĂ„lts med förlust. Besluten om vad som skulle köpas in var det familjen som tog. En krönikör kom aldrig med rĂ„d, det var inte pĂ„ sin plats för en weloi att tala om för en mĂ€nniska vad som Ă€r bĂ€st att göra. En skicklig krönikör kunde lĂ€gga fram uppgifterna pĂ„ ett sĂ„dant tydligt sĂ€tt att handlaren fattÂade korrekta beslut. FrĂ„n en av de mĂ„nga hyllorna plockade Shessandra fram den pĂ€rm som hon behövde och slog upp den pĂ„ pulpeten. Vant doppade hon pennan i blĂ€ckhornet och började skriva. Som alla weloi hade hon ett exceptionellt minne och kom utan problem ihĂ„g detaljer och siffror. Enda anledningen till att hon behövde skriva ned dem var för att andra skulle kunna ta del av dem utan att vara beroende av att frĂ„ga henne. Pennans raspande över pappret var rogivande och hon hade egentligen inget emot sina arbetsuppgifter, men tanken pĂ„ att aldrig under resten av livet fĂ„ göra nĂ„got annat Ă€n att katalogisera varor gjorde henne ledsen. Livet mĂ„ste vara nĂ„got mer Ă€n det hĂ€r, Ă€ven för en weloi, tĂ€nkte hon men slog bort tanken. SĂ„nt dĂ€r fick hon fundera över de stunder hon var ledig. Nu behövde hon skriva fĂ€rdigt sĂ„ att hon hann förÂbereda kvĂ€llsmaten innan far kom hem. NĂ€r sista kolumnen var ifylld och hon stĂ€dat undan pĂ€rmar och skrivdon, gick hon över gĂ„rden till den lilla stugan som hon delade med sin far. Hon kastade en blick mot familjen
18
ï»
LUPINA OJALA
Dolamias hus. Det var en stĂ„tlig byggnad. SlĂ€kten hade lyckats bra med sina affĂ€rer i generationer. Fasadputsen var alltid vit och utan minsta spĂ„r av slitÂage. Inget tillĂ€ts förfalla och det var en fröjd att bo pĂ„ en sĂ„dan vacker egendom. Som barn hade hon ofta fĂ„tt komma in i huset, det var innan paret fĂ„tt egna barn. Nu var det mĂ„nga Ă„r sedan hon varit inbjuden och det var helt i sin ordning. Hon var en i arbetsstaben och Dolamias var hennes uppdragsgivare. Hon vĂ€nde blicken mot sitt eget hem igen. Deras hus var litet och Ă€ven det i gott skick. Fönstren var mörka och tomma. Bra, tĂ€nkte hon. DĂ„ hinner jag förbereda maten innan far kommer sĂ„ mĂ€rker han inte att jag blev lite sen i dag. Med en handrörelse tĂ€nde hon ljuskuberna i köket och plockade snabbt upp det hon tidigare köpt pĂ„ torget. Hon skalade och hackade löken och grönsakerna för att tillaga en soppa. Medan den sjöd pĂ„ spisen plockade hon fram skĂ„lar, skedar och bröd. Hon kastade en blick ut genom fönstret och sĂ„g sin far komma gĂ„ende över gĂ„rden. Han var lĂ„ng och gĂ€nglig med det svarta hĂ„ret prydligt uppsatt. Som alltid var han oklanderligt klĂ€dd och pĂ„ rockslaget bar han stolt mĂ€rket som visade att han var diplomerad krönikör. Shessandra höll upp dörren för att slĂ€ppa in honom. Hon vĂ€ntÂade tills han hĂ€ngt av sig rocken och tvĂ€ttat hĂ€nderna innan hon gav honom en kyss pĂ„ kinden. Ett leende var vad hon fick till svar innan de slog sig ned vid bordet för att Ă€ta. âI morgon kommer herr Dolamias hem frĂ„n handelsresan. Det kommer bli en intensiv dag för oss bĂ„da. Jag undrar vad för nya varor han tagit med sig den hĂ€r gĂ„ngen. Han har verkligen nĂ€sa för affĂ€rer och för vad som kommer att sĂ€lja bra. Han lyckas med allt han tar sig för.â Shessandra nickade utan att sĂ€ga nĂ„got. Nog hade allt herrn gjort en del mindre bra inköp genom Ă„ren, men det ville
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
19
inte hennes far höra pĂ„. Hon lĂ€t honom hĂ„llas. Fadern lade ned skeden pĂ„ bordet och tittade pĂ„ henne. âHar du smugit ivĂ€g till templet i dag igen? Om du inte slĂ€pper den hĂ€r befĂ€ngda idĂ©n med att tillbe kĂ€rleksgudinnan mĂ„ste du lĂ€mna ditt uppdrag som krönikör och bryta en lĂ„ng tradition. VĂ„ra familjer har följts Ă„t i generationer och Ă€ven om slĂ€kterna Dolamias och Veren stĂ„r varandra nĂ€ra mĂ„ste var och en veta sin plats. En krönikör mĂ„ste vara korrekt i alla lĂ€gen. Sinnliga gudinnor Ă€r inget för oss. Och hur ska du försörja dig om du inte kan stanna hĂ€r? Som en simpel vĂ€rdinna pĂ„ en badinrĂ€ttning eller ett vĂ€rdshus? Eller nĂ„got Ă€nnu vĂ€rre? Jag vill inte se min dotter sjunka sĂ„ djupt.â Shessandras kinder brĂ€nde av skam. Hon sĂ„g ned i sin skĂ„l med soppa, oförmögen att möta sin fars blick. âDu Ă€r ung och drömmar hör ungdomen till, det gĂ„r inte att komma ifrĂ„n. Jag vet att flickor i din Ă„lder tĂ€nker mycket pĂ„ pojkar men att gĂ„ till kĂ€rleksgudinnan för att be om hjĂ€lp Ă€r inte rĂ€tt sĂ€tt. Om du inte hĂ„ller dig borta frĂ„n templet mĂ„ste jag förbjuda dig att ge dig ut i staden ensam.â Med de orden reste han sig frĂ„n bordet för att plocka undan efter mĂ„ltiden. NĂ€r Shessandra inte sa nĂ„got fortsatte han med mildare röst: âDet har inte varit lĂ€tt för dig att vĂ€xa upp utan mor och jag har nog inte riktigt insett att du inte Ă€r en liten flicka lĂ€ngre. Det blir ensamt för dig hĂ€r, det förstĂ„r jag. Vi ska börja göra besök hos nĂ„gra trevliga weloifamiljer som har söner i din Ă„lder. NĂ„gon av dem kan sĂ€kert vĂ€cka ditt intresse och sĂ„ kan du glömma bort dumheterna med templet.â Han log nöjt Ă„t sin egen sluga plan. âJag gĂ„r in till mitt rumâ, sa Shessandra lĂ„gt och lĂ€mnade honom ensam i köket. Han gjorde inget försök att hindra henne. SĂ„ snart hon stĂ€ngt dörren bakom sig kom tĂ„rarna. Uppgiven kastade hon sig pĂ„ sĂ€ngen och stirrade upp i taket. Hon knöt
20
ï»
LUPINA OJALA
hĂ€ndÂerna och andades med lĂ„nga, djupa andetag tills hon lugnade sig. Det var av omtanke som hennes far försökte fĂ„ henne att inse att det inte var lĂ€mpligt att gĂ„ till Ashetsheestas tempel, det förstod hon, men hon kunde inte förstĂ„ varför det inte var tillĂ„tet. Dessutom hade han missförstĂ„tt alltihop. Det var Ă€ndĂ„ bĂ€ttre att han trodde att hon gick dit för att be om en man att Ă€lska Ă€n att han förstod sanningen. âJag Ă€lskar dansenâ, mumlade hon. âDet Ă€r det under baraste som finns och jag kommer dö om jag mĂ„ste Ă€gna resten av mitt liv Ă„t att memorera siffror.â Skrammel utifrĂ„n fick henne att rusa fram till fönstret. Ett lĂ„ngt följe av bĂ€rare strömmade in över gĂ„rden och in till ett av lagerhusen dĂ€r de stĂ€llde ned lĂ„dor fyllda av föremĂ„l och kryddor frĂ„n Tebidiars provinser. Handelsexpeditionen kom hem tidigare Ă€n berĂ€knat. Hon hörde dörren slĂ„ igen och förstod att hennes far gĂ„tt ut för att vĂ€lkomna dem. FrĂ„n det stora boningshuset kom herr Dolamias familj rusande för att möta honom. Hans hustru och deras tre barn var utom sig av glĂ€dje, det syntes tydligt. En lycklig familj, tĂ€nkte Shessandra. Jag undrar hur det kĂ€nns att inte hela tiden ha en onĂ€mnbar sorg i sitt hem. Hon stod kvar i fönstret tills det Ă„ter blev tomt pĂ„ gĂ„rden. Med stor effektivitet stuvades allt in i lagret. ResenĂ€rerna var trötta och gjorde sitt bĂ€sta för att bli klara sĂ„ snabbt som möjligt för att kunna fĂ„ efterlĂ€ngtad vila. Med tungt hjĂ€rta gick Shessandra till slut och lade sig. Om far Ă€ndĂ„ kunde förstĂ„ att hans liv inte passade för henne. Dansen var allt som betydde nĂ„got. Inget kunde ersĂ€tta det, allra minst en man som hennes far verkade tro. Efter en natt med djup drömlös sömn vaknade Shessandra utvilad och redo för dagens utmaning. Hennes far hade redan lĂ€mnat hemmet för arbetet mĂ€rkte hon nĂ€r hon kom
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
21
in i köket. PĂ„ bordet hade han lĂ€mnat frukost Ă„t henne. Hon Ă„t snabbt och skyndade sig sedan ivĂ€g. Det var tidigare Ă€n hon vanligtvis började jobba, men i dag var ingen vanlig dag. MĂ„nga slitsamma timmar vĂ€ntade. NĂ€r Shessandra anlĂ€nde till varulagret var allt redan förberett för uppackning och inventering. Det var hennes uppgift att övervaka att allt gick rĂ€tt till samtidigt som hon memorerade varuslag och antal. Medan hon stod pĂ„ sin vanliga plats pĂ„ ett podium för att fĂ„ översikt över lokalen kom en av de utlĂ€ndska arbetarna som följt med för att frakta lasten fram till henne. âUrsĂ€kta frökenâ, sa han med slĂ€pig dialekt. âVad gĂ€ller saken?â frĂ„gade hon nĂ„got irriterad. Alla visste att en krönikör i arbete inte fĂ„r störas. Bara för att han inte var frĂ„n Egentliga Tebidiar kunde inte ett sĂ„dant beteende ursĂ€ktas. Hon skulle tala med förmannen senare. Det ingick i hans jobb att lĂ€ra de nya sĂ„dana saker. âĂr det sant att du minns exakt vad som packas upp hĂ€r inne bara genom att titta pĂ„ det en gĂ„ng?â âDet Ă€r mitt yrke.â Hon fick anstrĂ€nga sig för att inte lĂ„ta otrevlig. âJag har hört att er sort kan rabbla upp precis vad som packats upp vilken dag som helst Ă€ven om det var Ă„ratal sedan.â Mannen öppnade munnen igen för att sĂ€ga nĂ„got mer nĂ€r hans förman kom springande och ryckte tag i honom. âĂ tergĂ„ genast till ditt och tilltala inte dem som Ă€r över dig.â Han knuffade bryskt ivĂ€g den oförskĂ€mde mannen och vĂ€nde sig sedan till Shessandra. âJag ber tusen gĂ„nger om ursĂ€kt. Det kommer inte ske igen.â Han bugade sig och skyndade sedan ivĂ€g. LĂ€ttad över att bli av med det störande momentet fokus erade hon helt pĂ„ sitt jobb. Hon försökte att inte bli ledsen över att arbetÂaren sagt er sort och intalade sig att det berodde
22
ï»
LUPINA OJALA
pĂ„ okunnighet snarare Ă€n ett förakt för weloi. Varken kejsardömets handel eller adminiÂstration skulle fungera utan dem, det visste alla, förutom dumma arbetare frĂ„n provinserna. De saknade ofta kunskap om det mesta. Obildade och oborstade var de, men de behövdes för enklare uppgifter som att bĂ€ra gods och liknande. Timmarna rann förbi. Benen började kĂ€nnas stumma av det lĂ„nga stillastĂ„endet och fötterna vĂ€rkte. Hon ignorerade obehaget och visade inte med en min att hon var trött. De anlitade bĂ€rarna bar fram lĂ„dor som de öppnade för att visa henne innehĂ„llet och sedan stĂ€ngde och bar undan igen. De svettades och pustade. Arbetare saknade helt den sjĂ€lvÂdisciplin som en weloi alltid hade oavsett hur besvĂ€rlig en situaÂtion Ă€n var. Shessandra studerade dem samtidigt som hon rĂ€knade varor. De saknade verkligen all slags hyfs. NĂ€r sista lĂ„dan var uppackad och katalogiserad klev hon ned frĂ„n podiet. Den förman som tidigare föst undan den frĂ„gvisa arbetÂaren dök upp vid hennes sida. Han bugade sig samtidigt som han strĂ€ckte fram hĂ€nderna och erbjöd henne en ask prydd med intarsia i mörkt röda nyanser. âJag ber Ă€n en gĂ„ng om ursĂ€kt för det som hĂ€nde tidigare. Jag ber er ta emot den hĂ€r ansprĂ„kslösa gĂ„van som ett tecken pĂ„ min uppriktiga Ă„nger över att inte haft bĂ€ttre kontroll.â Shessandra tog emot trĂ€asken och nickade att han var förlĂ„ten. Förmannen bugade sig igen. Det var tydligt att han skĂ€mdes för det intrĂ€ffade. Utan att sĂ€ga nĂ„got lĂ€mnade hon lokalen. Hon ville hinna ta ett bad och byta klĂ€der innan det var dags att gĂ„ till sĂ€ngs. Dammet i lagerlokalen hade fastnat pĂ„ hennes hud och i hĂ„ret. Det skulle bli skönt att tvĂ€tta av det. Hon hĂ€mtade rena klĂ€der pĂ„ sitt rum innan hon gav sig ivĂ€g. Inte lĂ„ngt ifrĂ„n Dolamias Ă€gor fanns en av Trovars mĂ„nga badÂinrĂ€ttningar. Det var inte den lyxigaste varianten, men
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
23
den var vÀlskött och erbjöd sina tjÀnster för en rimlig peng. Shessandra kostade pÄ sig en privat bassÀng. Hon betalade förestÄndaren som visade henne till ett ledigt bad som just fyllts upp med nytt vatten. Med sig hade förestÄndaren en korg fylld med vÀrmeglober, handdukar och smÄ flaskor. Hon slÀppte i vÀrmegloberna i vattnet som frÀste till och snabbt vÀrmde upp badet. NÀr hon sett till att allt fanns pÄ plats drog hon för draperiet och lÀmnade Shessandra ensam. VÀrmen omslöt henne nÀr hon steg ned i det nedsÀnkta karet. Hon strÀckte ut handen mot korgen för att hÀmta tvÄlen. IstÀllet fick hon tag i en flaska med vÀldoftande olja. Hon var frestad att hÀlla nÄgra droppar i vattnet, men vÄgade inte. Hennes far skulle genast mÀrka att hon doftade och anklaga henne för att vara fÄfÀng. SÀkert skulle han skylla det pÄ att hon influerats av besöken i templet. IstÀllet droppade hon lite av en oparfymerad olja i badvattnet. Huden blev mjuk och len Àven om doften uteblev. Hon skruvade av korken pÄ en av doftoljorna och drog in lukten. Den njutningen kunde hon Ätminstone kosta pÄ sig. Ur flaskan flödade en sensuell doft av vanilj och hennes favoritblomma schersmin. Musklerna som stelnat efter den lÄnga arbetsdagen började Àntligen mjukna i det varma vattnet och hon slumrade till en kort stund. Hon njöt lite lÀngre Àn hon egentligen hade tid med innan hon steg upp och klÀdde sig. Med sig hade hon enkel fotsid klÀnning med breda Àrmar. Kring midjan virade hon ett brett band som hon knöt pÄ ryggen. Hon stack fötterna i sandal erna och packade ned de gamla klÀderna i vÀskan. Det var för sent pÄ kvÀllen för att lÀmna in dem till en tvÀttinrÀttning sÄ det fick vÀnta tills dagen dÀrpÄ. DÄ skulle hon vara ledig och ha tid att ordna med privata saker och framförallt skulle hon trÀffa Manniki. Tanken gladde henne. Hon var den sista gÀsten att lÀmna badet och tackade vÀrd innan som tÄlmodigt vÀntat. Med sandalerna klapprande
24
ï»
LUPINA OJALA
mot gatans stenbelÀggning skyndade hon hemÄt och smet in bakvÀgen. Till hennes lÀttnad var fadern pÄ sitt arbetsrum och dÀr ville han aldrig bli störd. Inne pÄ sitt eget rum plockade hon upp de klÀder hon haft pÄ sig under dagen. NÀr hon drog upp dem ur vÀskan föll nÄgot i golvet. Det var asken som hon fÄtt av förmannen. Hon tog upp den och satte sig pÄ sÀngen för att se pÄ den. Men ena handen gjorde hon en svepande rörelse över den ljuskub som stod pÄ byrÄn intill och ljuset blev starkare. Asken var ett utsökt hantverk. Mönstret pÄ locket var detaljerat trots den ringa storleken. TvÄ duvor kurtiserade varandra omgivna av törnrosor. Det var mycket vackert. Försiktigt öppnade hon locket. Inuti fanns det mest bedÄrande par örhÀngen som hon nÄgonsin sett. De var formade som blomklockor och glödde svagt. Hon slÀckte belysningen för att se bÀttre. Det tunna materialet i blommorna lÀt ljuset skimra igenom. De var sÀkert mycket kostbara. Far kommer aldrig tillÄta att jag bÀr dem, tÀnkte hon. Om han visste att förmannen gett mig en sÄdan olÀmplig gÄva skulle han se till att den stackaren aldrig fÄr arbete i Trovar igen och jag skulle fÄ en utskÀllning för att jag tagit emot den. LÀngtansfullt tittade hon pÄ örhÀngena en stund till innan hon lade tillbaka dem i asken. Omsorgsfullt gömde hon dem i byrÄlÄdan och kröp sedan ned i sÀngen samtidigt som stadsklockan slog för att ange att dagen officiellt var över och att natten tog vid. Med en vÀlfylld korg över armen gav sig Shessandra ivÀg mot NÀckrosparken för att möta Manniki. Hon Àlskade att sitta vid dammen som var fylld med vita vattenblommor. Av alla parker i Trovar var den hÀr hennes favorit. Den var inte sÀrskilt stor och den var lite undanskymt belÀgen vilket gjorde att dÀr inte brukade vara sÄ mÄnga besökare. Den lummiga
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
25
vĂ€xtligheten dolde staden som omgav den. Parken var som en egen liten vĂ€rld utan krav eller begrĂ€nsningar. Hon fick syn pĂ„ Manniki som redan satt i grĂ€set och vĂ€nt ade. Glatt vinkade hon till hĂ€lsning och vĂ€nnen vinkade tillbaka. âDĂ€r Ă€r du, jag har vĂ€ntat vĂ€ldigt lĂ€ngeâ, klagade Manniki samtidigt som hon sĂ„g vĂ€ldigt nöjd ut. Det trodde Shessandra inte ett ord av. SĂ„ lĂ€nge som de kĂ€nt varandra hade Manniki aldrig varit i tid. Det hĂ€r var allra första gĂ„ngen som hon hunnit först. Shessandra slog sig ned och började plocka fram mat ur korgen. Manniki tog en bit fruktpaj och Ă„t glupskt. âJag tĂ€nkte att du skulle tycka om pajenâ, sa Shessandra. âDen Ă€r gudomligt godâ, svarade Manniki med munnen full av paj. âSka du inte ha sjĂ€lv?â âJag Ă€r inte hungrig.â âHar det hĂ€nt nĂ„got? Du ser bekymrad ut.â âJo, kanske ...â svarade Shessandra dröjande. âVad Ă€r det som hĂ€nt?â Manniki svalde och torkade sig om munnen med baksidan av handen. âFar har skĂ€llt pĂ„ mig â, sa Shessandra samtidigt som hon strĂ€ckte fram en servett Ă„t Manniki. âHan hotar med att inte lĂ„ta mig gĂ„ ut ensam om han kommer pĂ„ mig med att gĂ„ till templet igen.â âDĂ„ mĂ„ste vi hitta ett sĂ€tt sĂ„ att du inte blir pĂ„kommen igen.â Obekymrad rotade hon runt i korgen efter mer mat. Hon tog en bit ost och ett litet bröd. âVad Ă€r det i flaskan?â âVatten med citrusâ, svarade Shessandra, bĂ„de road och sorgsen över sin vĂ€ns glupande hunger. âFar har fĂ„tt för sig att jag behöver en man som uppvaktar mig. Han tror att det Ă€r dĂ€rför jag gĂ„r till templet.â âInte konstigt att han dragit den slutsatsenâ, sa Manniki. âAshetsheesta Ă€r kĂ€rlekens gudinna och de flesta som lĂ€mnar
26
ï»
LUPINA OJALA
gĂ„vor till templet ber om att hitta nĂ„gon att dela sitt liv med eller att den som de fattat tycke för ska falla för dem ocksĂ„.â âJa, jag vet, men det Ă€r ju inte dĂ€rför jag gĂ„r dit och jag kan inte berĂ€tta varför heller. Det sista jag vill Ă€r att slĂ€pas runt till olika familjer för att trĂ€ffa deras söner pĂ„ min lediga dag. Det Ă€r lika bra att jag ger upp min dröm, prĂ€stinnorna kommer Ă€ndĂ„ aldrig acceptera mig som tempeldanserska.â Tröstande lade Manniki armen om henne. âVi vet inte vad som kommer att hĂ€nda. Tiderna förĂ€ndras. För bara nĂ„gra Ă„r sedan hade tempelskolan aldrig antagit sĂ„dana som oss som elever. Med min bakgrund som barnhemsunge Ă€r jag inte direkt en drömelev, men jag fick börja trĂ€ningen, och du ocksĂ„. Det Ă€r modigt av dig. Du Ă€r den första som inte Ă€r mĂ€nniska som antagits.â âJag kanske Ă€r den första som försökt. Mitt folk Ă€r inte mycket för att dansa eller göra nĂ„got kreativt överhuvud taget.â Shessandra suckade och reste sig upp. Hon gnuggade med hĂ€nderna pĂ„ benen som domnat av att de suttit stilla. âDe vill sĂ€kert men de vĂ„gar inte erkĂ€nna det, inte ens för sig sjĂ€lva. Du dĂ€remot Ă€r modig som följer din dröm,â sa Manniki uppmuntrande. âKanske har du rĂ€tt. Men ser du, det börjar skymma. Det Ă€r dags för oss att öva.â Tillsammans plockade de snabbt ihop resterna av maten och lade ned dem i korgen. Hand i hand gick de sedan mot den undanskymda glĂ€nta dĂ€r de brukade dansa tillsammans. DĂ€r fick de vara ifred frĂ„n nyfikna blickar. âMina armrörelser Ă€r för stela, det fĂ„r jag höra varje lektion. Det ser mjukt och fint ut nĂ€r du dansar. Kan du visa mig hur du gör?â bad Shessandra. âFĂ„ seâ, uppmanade Manniki. âDansa sĂ„ ska jag titta.â Hon började nynna pĂ„ en sĂ„ng och lĂ„gt klappa takten med hĂ€ndÂerna medan Shessandra upprepade de rörelser hon lĂ€rt
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
27
sig. NĂ€r hon var klar tittade hon frĂ„gande pĂ„ Manniki. âProblemet Ă€r ditt sjĂ€lvförtroendeâ, sa Manniki fundersamt. âJag Ă€r sjĂ€lv inte nĂ„gon sĂ€rskilt duktig dansare men nĂ€r jag dansar inför publik pĂ„ torgen lurar jag dem att tro att jag Ă€r det genom att lĂ„tsas vara det. FörstĂ„r du hur jag menar? Jag ska visa.â De bytte plats med varandra. Manniki var i mitten av glĂ€ntan och Shessandra i utkanten, lĂ„gt nynnande. âFörst dansar jag utan sjĂ€lvförtroende, men gör rörelserna exakt som vi fĂ„tt lĂ€ra oss.â Rytmiskt rörde hon sig runt glĂ€ntan, gjorde nĂ„gra snurrar och armrörelser. âTitta nu nĂ€r jag gör samma sak igen, fast nu förestĂ€ller jag mig att jag Ă€r templets frĂ€msta danserska.â Manniki förvandlades pĂ„ ett oförklarligt sĂ€tt. Hon hade rĂ€tt i att hon i stort sett gjorde samma sak som innan men den hĂ€r gĂ„ngen utstrĂ„lade hon styrka och stolthet. Allt vardagligt omkring henne försvann. Nu var hon inte lĂ€ngre en fattig gatujĂ€nta i slitna klĂ€der som dansade i en park. För en stund var hon verkligen den vackra tempeldanserska som hon drömde om att bli. NĂ€r hon var fĂ€rdig lade hon högerhanden över hjĂ€rtat och höger fot pĂ„ tĂ„ bakom sig i en bugning som tack för inbillade applĂ„der. âDu Ă€r helt fantastiskâ, sa Shessandra beundrande. âJag kommer aldrig kunna trollbinda en publik som du gör.â âJo, det kommer du göra om du bara slutar att sĂ€ga att du inte kan. Intala dig varje dag att du Ă€r en gudomligt skicklig danserska sĂ„ kommer du att bli det. Du har talang Ă€ven om du inte vĂ„gar tro pĂ„ det sjĂ€lv. Om du bara kunde se dig sĂ„ som jag ser dig skulle du förstĂ„.â âTack, snĂ€lla Manniki. Vad skulle jag göra utan dig? Jag ska försöka tro pĂ„ mig sjĂ€lv eftersom du gör det. Men nu Ă€r det sent och jag mĂ„ste gĂ„ hem.â
28
ï»
LUPINA OJALA
âĂ h, redan. Vi fĂ„r fortsĂ€tta nĂ€sta gĂ„ng vi trĂ€ffas. Skynda dig nu sĂ„ att inte din far blir misstĂ€nksam.â Manniki lyfte upp korgen frĂ„n marken och rĂ€ckte den till henne. âTack för den goda maten, det gjorde mig gott. Vi ses snart.â âJa, det gör vi, min kĂ€raste vĂ€n.â Med de orden skiljdes de Ă„t för kvĂ€llen.
Andra kapitlet DOFTEN AV SCHERSMIN
Utan nĂ„got mĂ„l vandrade Shessandra runt i staden, djupt försjunken i tankar. Hon ville inte göra sin far besviken men tanken pĂ„ att sluta dansa nu nĂ€r hon Ă€ntligen fĂ„tt en chans till utbildning i templet var nĂ€stintill outhĂ€rdlig. Samtidigt visste hon att hon aldrig skulle kunna bli tempeldanserska, hon var inte tillrĂ€ckligt bra. Med möjlighet till endast en danslektion var tionde dag skulle hon vara en gammal kvinna innan hon ens lĂ€rt sig grunderna. Dessutom var hon weloi sĂ„ det krĂ€vdes att hon var exceptionellt skicklig för att de ens skulle övervĂ€ga att acceptera henne. âJag kan inte leva utan dansen, men jag kan inte heller bli danserska i templet. Ashetsheesta. HjĂ€lp mig, vad ska jag göraâ, viskade hon. Det vet du redan om du kĂ€nner efter i ditt hjĂ€rta. FörvĂ„nad över att fĂ„ ett tydligt svar stannade hon mitt i gatan. En Ă€ldre kvinna gick pĂ„ henne och muttrade ilsket men Shessandra mĂ€rkte inget. âVa?â sa hon högt. âJag trodde du bara talade till prĂ€stinnor.â Ett kvillrande skratt fyllde henne, för precis som rösten var det nĂ„got hon bara hörde inom sig och inte ett ljud som kom utifrĂ„n. Schh, tala inte högt. Det rĂ€cker med att du tĂ€nker orden sĂ„ hör jag dig.
30
ï»
LUPINA OJALA
Och jag Ă€r inte Ashetsheesta. âMen vem Ă€r du dĂ„?â Tyst, sa jag. âVem Ă€r du dĂ„?â upprepade hon viskande frĂ„gan. Mitt namn Ă€r Nandra. Jag Ă€r en esta och jag bor i ditt halsband. Förr bodde jag i gudinnestayetten hos familjen Dolamias, den som du tyckte mycket om nĂ€r du var barn. NĂ€r den föll i golvet irrade jag runt i rummet och visste inte vart jag skulle ta vĂ€gen. Ditt smycke glittrade vackert och jag tyckte om dig redan pĂ„ den tiden sĂ„ jag flyttade in i kristallen. âVarför har du aldrig sagt nĂ„got till mig förut?â En förbipasserande man tittade frĂ„gande pĂ„ henne dĂ„ hon talat högt. Generad skyndade hon vidare lĂ€ngs gatan. Jag visste inte att jag kan prata med dig. Det Ă€r första gĂ„ngen jag provar och det Ă€r ganska pĂ„frestande faktiskt. âBlir du uttröttad av det?â Ja, det tar mycket energi. Jag ville bara sĂ€ga till dig att det finns en tredje vĂ€g som du inte tĂ€nkt pĂ„. âVad menar du?â Men Nandra svarade inte mer och Shessandra kĂ€nde sig genast ensam. Hon förde handen mot halssmycket. Stenen var behagligt varm. Det var nog som sĂ„ att hon alltid kĂ€nt Nandras nĂ€rvaro men inte förstĂ„tt att hon var verklig. Ljudet av musik fick henne att höja blicken. Omedvetet hade hon styrt stegen mot Gycklarnas torg och dĂ€r upptrĂ€dde en dansÂtrupp. Kvinnornas böljande armar och svĂ€ngande höfter fĂ€ngslade henne. De var inte frĂ„n Egentliga Tebidiar, sĂ„ mycket kunde hon utlĂ€sa av deras utseende och klĂ€der men hon kunde inte ens gissa vilken provins de kom ifrĂ„n. Hon hade aldrig varit utanför sin hemstad ens och visste ganska lite om vĂ€rlden. Förutom det hon lĂ€rt sig genom att registrera de varor som familjen Dolamias importerade hade hon bara sett nĂ„gra kartor i förbigĂ„ende och de berĂ€ttade inget om seder och bruk.
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
31
Som förtrollad av dansen stĂ€llde hon sig lĂ€ngst fram bland Ă„skĂ„dÂarna. Hon mĂ€rkte inte ens de undrande blickarna frĂ„n mĂ€nniskorna runt omkring, sĂ„ uppslukad var hon av det hon sĂ„g. HĂ€nförd följde hon dansarnas rörelser tills förestĂ€llningen var slut och musiken tystnat. NĂ€r folkmassan skingrats stod hon kvar, ovillig att slĂ€ppa kĂ€nslan av att just ha bevittnat den mest förtrollande dans som nĂ„gonsin uppförts i Trovar. En av kvinnorna frĂ„n danstruppen kom fram till henne. âJag sĂ„g att du uppskattade vĂ„rt framtrĂ€dande. Ăr du sjĂ€lv dansare eller musiker kanske?â âDansa Ă€r allt jag vill men jag tillhör inte nĂ„gon trupp. Jag har tagit en del lektioner. TyvĂ€rr Ă€r jag inte nĂ„gon framstĂ„ende elev.â âFĂ„r jag se?â Hon gav ett tecken till deras emboraspelare som log och började plocka pĂ„ strĂ€ngarna. Det var en ung kvinna med kopparglĂ€nsande lockar. Hennes instrument var av mörkt trĂ€ med detaljer av metall i samma fĂ€rg som hennes hĂ„r. Fram vĂ€xte en melodi fylld av lĂ€ngtan. Det var som om hon satte toner till Shessandras kĂ€nslor. Du ser, sa Nandra inuti hennes huvud. Det finns ett tredje alternativ. Lyssna med hjĂ€rtat och lĂ„t kroppen besvara musiken. Tveksamt klev Shessandra ur sandalerna och gick barfota till torgets mitt. StenlĂ€ggningen kĂ€ndes sval mot fotsulorna. Under nĂ„gra sekunder slöt hon ögonen och lĂ€t sig fyllas av musiken för att sedan höja armarna och svepas med. Det var bĂ„de skrĂ€mmande och underbart att dansa barfota pĂ„ torget. Framtidens bekymmer var inte viktiga och gĂ„rdagens sorger hade hon glömt. Allt som fanns var dansen och musiken förenade i ett uttryck för livet sjĂ€lvt. Omkring henne samlades en skara Ă„skĂ„dare. En avlĂ€gsen del av henne registrerade att de var dĂ€r, men hon brydde sig inte om vad de tyckte om det hon gjorde. Dansen var inte för deras skull, den vara enbart för hennes egen glĂ€dje.
32
ï»
LUPINA OJALA
NĂ€r musiken slutligen tystnade stannade hon i en graciös pose som hon lĂ€rt sig i templet. Varm och andfĂ„dd kĂ€nde hon plötsligt hur trött hon var, men hon lĂ€t det inte synas. Djupa, lĂ„nga andetag fyllde henne lĂ„ngsamt med syre och hon stod emot impulsen att börja flĂ€mta. Det var en vana hon fĂ„tt inprĂ€ntad genom lektionerna i templet. Det spelade ingen roll om nĂ„gon sĂ„g henne eller inte, det var alltid viktigt att avsluta med vĂ€rdighet. Omkring henne hördes applĂ„der och nĂ„gra uppskattande rop. FörvĂ„nad bugade hon till tack. Inom sig hörde hon Nandra jubla och nu visste hon ocksĂ„ svaret pĂ„ sin frĂ„ga. âLĂ„t mig fĂ„ följa med erâ, hörde hon sig sjĂ€lv sĂ€ga. FörvĂ„nad över sin egen framfusighet började kinderna hetta av genans. âInte sĂ„ illa fĂ„r jag vĂ€l sĂ€ga. Med lite övning kan du bli riktigt duktig och ditt exotiska utseende kommer dra till sig publik.â Kvinnan log. âJag sĂ„g i din blick att din sjĂ€l tillhör danskonsten. I morgon ger vi oss av. Om du ska med oss, kom till Alfaros vĂ€rdshus i hamnkvarteren och frĂ„ga efter mig. Mitt namn Ă€r Lopita, truppÂen kallas Lopitas fjĂ€rilar. Ta inte med mer packning Ă€n du sjĂ€lv orkar bĂ€ra.â Hon sĂ„g Shessandras tvekan. âOm ett Ă„r Ă€r vi tillbaka i Trovar igen och du kan lĂ€mna oss för att Ă„tergĂ„ till ditt gamla liv. Du har inget att förlora pĂ„ att följa med oss, men stannar du kanske du aldrig fĂ„r chansen igen.â Med de orden slĂ€ntrade kvinnan tillbaka till sin trupp som vid det hĂ€r laget redan plockat ihop dekorationerna och sina instrument. De lĂ€mnade torget och snart var det som om de aldrig ens varit dĂ€r. Hennes eget framtrĂ€dande kĂ€ndes som en dröm, den mest levande och fĂ€rgstarka dröm hon nĂ„gonsin haft. Som förstenad stod Shessandra kvar och försökte förstĂ„ att hon just blivit antagen av en kringresande danstrupp. Jag kan inte resa med dem, tĂ€nkte hon. Eller kan jag?
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
33
Halssmycket vĂ€rmde behagligt mot huden och hon kĂ€nde Nandras nĂ€rvaro igen. âNandra?â viskade hon frĂ„gande. Svaret dröjde. Ja? âHur kom du hem till familjen Dolamias? Estor bor vĂ€l i templen?â NĂ€r jag flyttade in i skulpturen stod den i Ashetsheestas tempel och jag förstod inte att den skulle sĂ€ljas. Jag blev rĂ€dd nĂ€r den flytt ades och vĂ„gade inte ta mig ut. NĂ€r den sprack hade jag inget val men jag Ă€r inte ledsen för det lĂ€ngre. Med dig har jag lĂ€rt mig mycket om vĂ€rlden. I början var det fruktansvĂ€rt att bli förflyttad hela tiden och det var jag som pĂ„verkade dig att gĂ„ till Ashetsheestas tempel första gĂ„ngen för jag ville hem. NĂ€r vi vĂ€l var dĂ€r förstod jag att du Ă€r mitt öde och jag stannade kvar i ditt halsband. âVarför försöker du övertala mig att ge mig av?â Du vill resa, Shessandra. Och jag följer med dig. Dansen bor i ditt hjĂ€rta och vi vet bĂ„da tvĂ„ att du aldrig skulle bli lycklig utan den. Jag behöver vila nu. Det tar mycket kraft att göra mig hörd. Shessandra kĂ€nde hur kontakten med den lilla estan försvagÂades. Hon förstod nu att den tröstande kĂ€nsla hon ofta kĂ€nt ensamma kvĂ€llar nĂ€r hon inte kunnat somna varit Nandras nĂ€rvaro. Undermedvetet hade hon nog alltid förstĂ„tt att hon aldrig var ensam, det var som att alltid umgĂ„s med en sjĂ€lssyster. Ord hade inte varit nödvĂ€ndiga för dem. Det hade börjat skymma och det var hög tid att gĂ„ hem. För att ingen skulle mĂ€rka att hon varit ute sent smet hon in bakvĂ€gen till lagret och försökte fĂ„ det att se ut som om hon jobbat. Som tur var mötte hon ingen och vĂ€l inne i sitt och faderns hus skyndade hon sig att laga kvĂ€llsmat. NĂ€r hennes far kom hem var allt framdukat och klart. Hon bemödade sig om att vara som vanligt under mĂ„lÂtiden, men sĂ„ snart de Ă€tit klart och stĂ€dat undan ursĂ€ktade hon sig
34
ï»
LUPINA OJALA
med att hon var trött och gick in till sitt rum. Hon behövde tÀnka igenom den nya möjlighet som öppnats för henne. Det kÀndes inte bra att rymma men hon ville inte mögla bort i ett lager. Tanken pÄ att sluta som sin far, ensam och utan att ha sett vÀrlden skrÀmde henne. Det liv som tilldelas varje person mÄste man göra sitt bÀsta av, resonerade hon. Allt annat Àr en skymf mot livet sjÀlv. Meningen med att existera kunde knappast vara att rÀkna nÄgon annans Àgodelar. Hon satte sig vid sin skrivplats och tog ett ark papper. Kortfattat förklarade hon för sin far att hon gav sig av för att söka sin egen vÀg i livet, att hon inte menade att sÄra honom men det var inte möjligt för henne att stanna. En framtid som krönikör skulle göra henne djupt olycklig och hon valde att söka lyckan som dansare. FörlÄt Àrade fader och tack för allt du gjort för mig, avslutade hon brevet. Hon lÀt det ligga kvar pÄ skrivplatsen sÄ att fadern skulle se det pÄ morgonen nÀr han kom in pÄ hennes rum för att se efter varför hon inte gÄtt upp och serverat morgonmÄlet. Hon tvekade ett ögonblick och greppade sedan pennan igen. PÄ ett nytt ark skrev hon ett meddelande till Manniki. Hon hoppades att vÀnnen skulle lÀsa mellan raderna och förstÄ att hon inte vÄgat skriva allt av rÀdsla för att fel person skulle fÄ tag pÄ brevet. Eftersom hon inte visste var vÀnnen bodde tÀnkte hon lÀmna det till en av flickorna i templet för vidare överlÀmning till Manniki. En sval kvÀllsbris svepte in genom det öppna fönstret. Det var redan mörkt. Hon klev vant ut genom öppningen och smög ivÀg till trÀdgÄrden. Doften av de stora schersminbuskarna var ljuvlig och ett vemod drabbade henne nÀr hon tÀnkte pÄ att det var sista gÄngen hon gick hÀr. OsÀker pÄ om hon verkligen gjort rÀtt val började hon tveka. Ingen visste nÄgot Ànnu och hon hade inte lovat Lopita att hon skulle dyka
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
35
upp pĂ„ vĂ€rdshuset. Det fanns fortfarande tid för henne att Ă„ngra sig. Hon kunde brĂ€nna avskedsbrevet och stanna kvar men innerst inne visste hon att hon skulle resa. Beslutet hade fattats av hennes hjĂ€rta, det var bara hennes medvetande som inte hade accepterat det till fullo Ă€nnu. Tankfullt bröt hon av en kvist fylld med vita blommor och satte den i sitt hĂ„r. Det var inte förrĂ€n den sena nattens fuktiga kyla fick henne att rysa som hon gick tillbaka till sitt rum och kröp ned i sĂ€ngen. Oroligt slumrade hon nĂ„gra timmar. NĂ€r det började ljusna steg Shessandra upp. Det var tidig morgon och alla andra sov fortfarande. I en ryggsĂ€ck packade hon ned nĂ„gra ombyten klĂ€der, en kam, en liten spegel, en börs med mynt, ett torkklĂ€de och en vĂ€ldoftande tvĂ„l. Efter en kort tvekan packade hon ocksĂ„ ned de lysande örhĂ€ngen som hon fĂ„tt av förmannen. Resten av sina Ă€godelar lĂ€mnade hon bakom sig tillsammans med sitt gamla liv. Fylld av tvivel om hon verkligen gjorde det rĂ€tta lĂ€mnade hon sitt hem. Solen hade Ă€nnu inte stigit över horisonten. Hon behövde besöka Ashetsheestas tempel för att lĂ€mna Mannikis brev innan det var dags att gĂ„ till vĂ€rdshuset. I den tidiga timmen var det stilla och templet tomt. Hon fick leta en stund innan hon till slut mötte en novis som tog emot brevet. Flickan var vĂ€nlig och lovade att söka reda pĂ„ Manniki för att överlĂ€mna meddelandet. Med sitt Ă€rende avklarat hade hon Ă€nnu tid innan det var dags att möta danstruppen. Tankfull strövade hon omkring i tempeltrĂ€dÂgĂ„rden och njöt av blomprakten. NĂ€r hon kom till sin favoritplats vid en undanskymd fontĂ€n slog hon sig ned i grĂ€set och lyssnade till det rogivande ljudet av porlande vatten. Hon drog handen genom hĂ„ret och upptĂ€ckte att den blommande kvist som hon plockat i familjen Dolamias trĂ€dgĂ„rd
36
ï»
LUPINA OJALA
satt kvar. Genom en ingivelse lossade hon kvisten för att plant era den. Jorden var ovĂ€ntat mjuk och gjorde det lĂ€tt att grĂ€va. Varsamt satte hon ned skottet i hĂ„let hon Ă„stadkommit och skyfflade tillbaka jorden igen. Med skopade hĂ€nder hĂ€mtade hon vatten frĂ„n fontĂ€nen och fuktade jorden omkring den nyplanterade schersminen. âJag hoppas du slĂ„r rot och frodas hĂ€r. NĂ€r jag kommer tillbaka Ă€r vi bĂ„da starkare Ă€n vi Ă€r nu. NĂ€r Lopita och hennes dansare lĂ€rt mig allt de kan Ă„tervĂ€nder jag, det lovar jag. En dag ska jag bli accepterad som en av Ashetsheestas danserskor.â Hon vĂ€ntade en stund för att fĂ„ ett svar eller ett tecken men det förblev stilla. Nu fanns inget mer att sĂ€ga eller göra, det var dags för henne att ansluta sig till danstruppen. PĂ„ darrande ben reste hon sig. Efter att ha kastat en sista blick pĂ„ den ynkliga kvisten borstade hon bort jorden frĂ„n klĂ€nningen och drog in ett djupt andetag i ett försök att stilla sitt bultande hjĂ€rta. âJag kommer tillbakaâ, försĂ€krade hon Ă€n en gĂ„ng, mest för sin egen skull. FĂ„glarna sjöng sin gryningssĂ„ng och vattnet porlade i fontĂ€nen. Hennes sandalklĂ€dda fötter fuktades av grĂ€sets dagg. âNandraâ, viskade hon. âVĂ€ljer jag verkligen rĂ€tt nu?â Det vet jag inte. Om ett val Ă€r bra eller dĂ„ligt kan ingen veta förrĂ€n efterĂ„t. Jag vet bara att om du vĂ€ljer nĂ„got av de andra tvĂ„ alternativen kommer livet som danserska aldrig bli nĂ„got mer Ă€n en dröm som aldrig slĂ„r in. âTack Nandra, du har rĂ€tt. Om jag stannar skulle jag förtvina inombords för jag skulle tvingas att ge upp dansen och sĂ€kert behöva gifta mig med nĂ„gon som far anser vara lĂ€mplig. Det skulle inte göra nĂ„gon lycklig.â Det fanns Ă€nnu en plats hon ville ta farvĂ€l av â palatset med de tusen gyllene klockorna. Om hon skyndade sig skulle
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
37
hon hinna dit innan solens första strĂ„lar trĂ€ffade klocktornet och morgonens klockspel satte igĂ„ng. SĂ„ snart hon gĂ„tt ut genom porten till tempelomrĂ„det började hon springa genom staden som nu lĂ„ngsamt började vakna till liv. PĂ„ de mĂ„nga torgen plockade handlarna fram sina varor. Söt frukt, kryddor och nybakat bröd spred inbjudande aromer över Trovar och varorna dekorerade marknadsstĂ„nden med sina starka fĂ€rger. Shessandra Ă€lskade staden vid den hĂ€r tiden pĂ„ dygnet. Det var som om vĂ€rlden varje morgon föddes pĂ„ nytt. Hon kĂ€nde alla gator i den inre delen av staden utan och innan, men de yttre kvarteren höll hon sig borta ifrĂ„n. DĂ€r levde bara slödder och dĂ„ligt folk sa hennes far. Fast han kallade Ă€ven kringresande dansare och teatersĂ€llskap för slödder. Hon var glad att hon inte skrivit i brevet vilka hon skulle resa med. Det hade varit att strö salt i sĂ„ret pĂ„ honom. Det var tillrĂ€ckligt illa att hon gav sig av. Dagens första solstrĂ„lar smög in över horisonten. Shessandra ökade takten Ă€nnu mer. Det var inte lĂ„ngt kvar till palatset nu. De första spröda tonerna frĂ„n klockspelet nĂ„dde hennes öron och hon förvĂ„nades, som varje gĂ„ng hon lyssnade till dem, över hur vackert det var. Tornen höjde sig över de omgivande husen och morgonljuset fick de gyllene kupolerna att glimma. NĂ€r hon kom fram till palatsmuren var spelet i full gĂ„ng och en ansenlig Ă„hörarskara stod stilla och tittade drömskt ut intet. Det var lĂ€tt att se vilka som hörde spelet för första gĂ„ngen. De hade alltid ett uttryck av förvĂ„nad lycka i sina ansikten. Shessandra andades hĂ€ftigt efter sprĂ„ngmarschen. Snart lugnade andningen ned sig och hĂ€nförd lyssnade hon. För en stund glömde hon sin far och danstruppen. Det var bara de spröda tonerna som fyllde hennes medvetande. De tusen gyllÂene klockorna var perfekt stĂ€mda i förhĂ„llÂande till varandra och melodin steg och sjönk i tonhöjd, delades till flera
38
ï»
LUPINA OJALA
melodier för att slutligen Ă„terförenas i en sĂ„ng. Det var ljuvligt att lyssna till. Som alltid kĂ€ndes spelet alldeles för kort. Klocka efter klocka tystnade tills endast de sprödaste klangerna Ă„terstod. Den tröst som klockspelet skĂ€nkte till sĂ„ mĂ„nga var ovĂ€rderlig. Detsamma gĂ€llde de skratt som gycklarna pĂ„ torget gav och den förundran tempeldanserskorna vĂ€ckte. Det var inget annat Ă€n vansinne att de ansĂ„gs som dĂ„ligt folk nĂ€r de spred positiva kĂ€nslor. Försjunken i sĂ„dana tankar vĂ€nde hon vĂ€st erut mot hamnomrĂ„det. Det var trĂ„ngt pĂ„ gatorna och Shessandra navigerade mellan tjĂ€nsteÂfolk som skötte om hushĂ„llets morgonĂ€renden, barn frĂ„n de fattigare kvarteren som tiggde mat och slantar, hungriga katter och fint folk i en salig blandning. HĂ€r och dĂ€r skymtade hon en krönikör som med vĂ€rdighet skred fram genom staden. Det var ett respektabelt yrke och en del av henne önskade att hon hade kunnat nöja sig med det, men dansens lockelser var alltför starka. MĂ„lmedvetet rörde hon sig mot det vĂ€rdshus som Lopita sagt att hon skulle gĂ„ till. Det var belĂ€get lĂ„ngt frĂ„n palatset, i de kvarter som inte hörde till de finaste men inte heller de sĂ€msta. Hon hoppades att hon skulle hinna Ă€ta nĂ„got innan de gav sig av. Hungern som hon inte kĂ€nt tidigare pĂ„ grund av nervositeten fick magen att protestera. Medan hon tog sig fram bad hon om att hon inte skulle möta nĂ„gon bekant. Hon kĂ€nde sig som en tjuv, rĂ€dd att bli pĂ„kommen med sitt stöldgods. Shessandras olovliga byte var hennes egen dröm. NĂ€r hon vĂ€l lĂ€mnat de bĂ€ttre kvarteren behövde hon inte oroa sig lika mycket eftersom det var sĂ€llan nĂ„gon ur hennes krets hade Ă€renden till de yttre omrĂ„dena. Helt kunde hon trots det inte slappna av utan sĂ„g sig hela tiden omkring,
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
39
oroad över att hennes far ryktesvĂ€gen skulle fĂ„ reda pĂ„ vart hon begett sig. Alfaros vĂ€rdshus kĂ€nde hon inte till och hon var tvungen att frĂ„ga sig fram. Det orsakade en del höjda ögonbryn att en vĂ€lklĂ€dd och uppenbart lĂ€rd weloi letade efter ett sĂ„dant sjabbÂigt stĂ€lle, men av ren hövlighet ifrĂ„gasatte ingen varför hon skulle gĂ„ dit. HjĂ€rtat bultade hĂ„rt av nervositet nĂ€r hon slutÂligen sĂ„g skylten som visade att hon kommit rĂ€tt och pĂ„ skakÂande ben steg hon in. Lokalen var dunkel och luktade gammalt öl och nybakat bröd. Vid ett lĂ„ngbord satt hela truppÂen bĂ€nkad och i full fĂ€rd med att Ă€ta frukost. Shessandra kĂ€nde igen flera av dansarna och musikern som spelat till hennes dans kvĂ€llen innan. Lopita syntes inte till. Tvekande stod hon kvar innanför dörren. Det fanns fortfarande tid för henne att Ă€ndra sig och gĂ„ hem igen. Ingen hade lagt mĂ€rke till henne Ă€nnu. NĂ„gon bortförklaring till varför hon var sen till arbetet skulle hon sĂ€kert komma pĂ„. Hon kunde skylla pĂ„ att hon varit sjuk, Ă€ven om det inte var ett hedervĂ€rt skĂ€l till att missa vĂ€rdefull arbetstid. Dessutom mĂ„dde hon dĂ„ligt nu, sĂ„ det skulle inte vara en lögn. I samma ögonblick som hon bestĂ€mt sig för att smita ut igen kĂ€nde hon en hand pĂ„ sin arm. âSĂ„ du kom i alla fall. Jag trodde faktiskt inte att du skulle ha modet att bryta upp.â Det var Lopita. âKom.â Hon ledde Shessandra fram till bordet och pĂ„kallade de andras uppmĂ€rksamhet. âVi har en nykomling i truppen. NĂ„gra av er mötte henne i gĂ„r. Jag lĂ„ter henne presentera sig sjĂ€lv.â âJag heter Shessandra. Jag vet att jag Ă€nnu har mycket att lĂ€ra och jag lovar att göra mitt bĂ€sta. Dansen Ă€r mitt liv och jag Ă€r tacksam för den möjlighet jag fĂ„r nu hos er.â Hon hasplade nervöst ur sig orden och log sedan vad hon hoppades var ett vĂ€nligt leende. Det kĂ€ndes tillgjort och
40
ï»
LUPINA OJALA
styltat. Rodnaden steg pĂ„ hennes kinder. De andra hĂ€lsade henne vĂ€lkommen med grymtningar och nickanden. Munnarna var fulla med mat. Alla verkade vĂ€nligt sinnade utom en kvinna som reste sig upp. âOm du tror att du kan ersĂ€tta Minz sĂ„ tar du felâ, frĂ€ste hon och rusade uppför trappan till övervĂ„ningen dĂ€r gĂ€strummen fanns. âDu fĂ„r ursĂ€kta Velina. Hon saknar sin bĂ€sta vĂ€n som valt att lĂ€mna oss.â âJag förstĂ„râ, svarade Shessandra och kunde inte lĂ„ta bli att kĂ€nna sig illa till mods. Hon undrade vem Minz var och insĂ„g att kvinnan antagligen hade rĂ€tt. Med den lilla danserfarenhet hon hade kunde hon omöjligt vara en vĂ€rdig ersĂ€ttare för nĂ„gon som var professionell dansare. Lopita verkade förstĂ„ hennes tankar. âOroa dig inte. Vi vĂ€ntar oss inte att du ska ta nĂ„gons plats. Varje dansare Ă€r unik och har sin historia att berĂ€tta. Dina erfarenheter blir ett tillskott i truppen. Ăt nu, vĂ€nnen, vi har en lĂ„ng resa framför oss.â Hon slog sig ned vid bordet. Medan hon Ă„t passade hon pĂ„ att kika pĂ„ sina reskamrater. Intill henne satt en Ă€ldre man vid namn Gulm som Lopita presenterat som slagverkare, bredvid honom satt Meriba som spelade strĂ€nginstrumentet embora. Det fanns ocksĂ„ en tredje musiker, Danil, som spelade flöjt. De övriga var dansare men kunde Ă€ven spela enklare melodier pĂ„ nĂ„got instrument och hon förstod att de gĂ€rna sĂ„g att hon lĂ€rde sig nĂ„got sĂ„ smĂ„ningom. Shessandra upprepade deras namn tyst för sig sjĂ€lv för att minnas; Meriba, Gulm, Doni, Magna, Danil, Velina och Lopita. Sammanlagt var de sju i truppen, Ă„tta med Shessandra. Gulm och Doni gav sig ivĂ€g till de stallar som fanns alldeles utanför staden för att förbereda sĂ€llskapets hĂ€star och vagnar medan de övriga bar ned koffertar och instrument frĂ„n de rum de hyrt pĂ„ vĂ€rdshuset. Shessandra försökte vara
SHESSANDRAS HJĂRTA
ï»
41
till hjĂ€lp men innan hon visste ordet av var allt nedburet och staplat pĂ„ gĂ„rden. Hon sĂ„g pĂ„ medan Lopita gjorde upp med vĂ€rdshusvĂ€rden som var vĂ€nlig och skickade med dem rikligt med fĂ€rdkost. De verkade kĂ€nna varandra vĂ€l. âJag sĂ„g dig dansa igĂ„r. Du har fin kĂ€nsla för vĂ„r konstform.â Det var Magna som tilltalade henne. âTack.â Shessandra var tacksam över hennes vĂ€nlighet. âJag har inte nĂ„gon vana att dansa inför publik eller ingĂ„ i en ensemble. Nu Ă€r jag rĂ€dd att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag vill inte göra Lopita besviken.â âHon har ögon för talanger. Om Lopita tror du kommer platsa hos oss sĂ„ kommer du göra det. Ă tminstone om du ger allt du har. Vi trĂ€nar nĂ€stan varje dag och hon kommer inte lĂ„ta dig framtrĂ€da inför publik förrĂ€n du Ă€r redo. Titta, nu kommer vĂ„ra vagnar.â Det var tre vagnar med vackert mĂ„lade mönster. StjĂ€lkar och blad tillsammans med blommor i starka fĂ€rger slingrade lĂ€ngs vĂ€ggÂarna och runt de smĂ„ fönstren. Taken var lĂ€tt rund ade. Varje vagn drogs av tvĂ„ hĂ€star som var mindre Ă€n de hĂ€star hon sett tidigare, men de sĂ„g robusta och starka ut. Mularna var hĂ„rbevĂ€xta vilket gjorde att de pĂ„minde om lust iga gubbar med mustascher. SĂ„dana hĂ€star kĂ€nde hon inte till, men sĂ„ visste hon inte mycket om djur överhuvudtaget. Hon fick sitta pĂ„ kuskbocken bredvid Gulm som var trupp ens slagverkare. Det var första gĂ„ngen hon fĂ€rdades pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet. Dragdjur var inte tillĂ„tna i de inre stadsdelarna. Gulm var Ă€ldre Ă€n de övriga i truppen. HĂ„ret vid tinningarna var grĂ„nat och ansiktet vĂ€derbitet. Han verkade vara en mycket vĂ€nlig man. Som om de redan kĂ€nde varandra berĂ€tt ade han om roliga hĂ€ndelser de varit med om under sina fĂ€rder. Han verkade mĂ„n om att hon skulle kĂ€nna sig vĂ€lkommen. Till Shessandras lĂ€ttnad frĂ„gade han inte mycket om henne utan pratade pĂ„ om allt och inget.
42
ï»
LUPINA OJALA
âVart Ă€r vi pĂ„ vĂ€g?â passade hon pĂ„ att frĂ„ga nĂ€r han blev tyst för ett ögonblick. âVĂ„rt mĂ„l för dagen Ă€r Neriar. Har du varit dĂ€r?â âNej, jag har aldrig ens varit utanför Trovar förutâ, bekĂ€nde Shessandra generat. Gulm gapskrattade. âJa, dĂ„ blir det en spĂ€nnande resa för dig det hĂ€r. Vi ska söderut om du undrar.â Vad har jag gjort? tĂ€nkte hon. Jag Ă€r galen! Trots tvivlen var hon förvĂ€ntansfull inför allt det okĂ€nda som vĂ€ntade. Hon log stort mot sin nye vĂ€n utan att riktigt lyssna pĂ„ vad han berĂ€ttade. Bakom dem krympte Trovar sakta för att slutligen försvinna helt ur sikte.