Fågelflickan
Text: Catrin Jansson
Bild: Johanna Rehn
Fler böcker av Catrin Jansson
Miranda och Snöpojken
Lumenos Förlag
Lisasandsgatan 3
667 30 Forshaga
www.lumenos.se
e-mail: info@lumenos.se
© Catrin Jansson och Lumenos Förlag
Titel: Fågelflickan
Författare: Catrin Jansson
Omslag och illustrationer: © Johanna Rehn
Tryckt av Dardedze Holografija i Lettland, 2021
ISBN: 978-91-87855-72-6
Det är när mamma öppnar för tvärdrag i både kök och badrum som en massa fåglar flyger in. Små svalor rör sig hastigt som blixten fram och tillbaka genom de öppna fönstren med ett vinande läte och några duvor går kuttrande över golvet. Mamma skyndar sig att stänga fönstren och schasar sedan ut duvorna.
– Det är hösten som är på väg, säger mamma.
Det är då jag ser henne. Fågelflickan. Alldeles tyst står hon där på balkongen. Hon ser ut att vara lika gammal som jag, men ändå inte. Aldrig har jag sett någon se så sorgsen ut. Aldrig har jag sett någon så vacker.
Med de stora vingarna står hon lutad mot balkongväggen som om hon alltid gjort det. Fågelflickan tittar långt bort som om hon kunde se något vi andra inte kan se och höra något vi andra inte kan höra. Vingarna hänger tungt ner utefter kroppen som om de var för tunga att flyga med. Över ryggen
är fjädrarna svarta och glänsande och på insidan av vingarna är de skimrande svartgrå och ljusare grå längre ut. Men på utsidan av vingarna är fjädrarna solkiga.
– Hej, säger jag försiktigt vid balkongdörren, men Fågelflickan säger inget. Hon står helt orörlig. Kanske vill hon bara vara ifred.
Hon tittar upp mot trädtopparna, upp mot himlen.
Jag tittar på de solkiga vingarna. Kanske har det varit en jobbig flygfärd. Kanske har hon kommit emot något. Jag har ingen aning och jag vill inte ställa en massa frågor. Hon böjer ner huvudet och putsar sina fjädrar länge och långsamt så att de börjar glänsa.
Jag låter henne vara. Mamma låter balkongen vara öppen ifall Fågelflickan vill komma in, men hon stannar ute.
Jag har svårt att sova den natten. Jag tassar upp och står och tittar på henne i smyg. Hon har ställt sig längre in mot väggen där några krukor står. Huvudet vilar mot bröstet och man ser hur det sakta höjs och sänks. Ibland tittar hon upp som om hon hörde något och böjer sedan ner huvudet igen, djupt in bland fjädrarna.
Mamma tittar på Fågelflickan som om hon var en ny och underlig lekkamrat och frågar mig en massa saker fast jag inte vet något om henne. Jag har inte så många som kommer hit och frågar efter mig längre sedan Lena flyttade till en annan stad.
– Kan hon vara ifrån gården intill? undrar mamma. Där bor ju så många underliga personer. Hon kanske är nyinflyttad? Eller så kan hon inte språket så bra och det är därför hon är så tyst, fortsätter hon.
Mamma vill alltid veta var alla kommer ifrån, om deras familjer och släktträd, födelsedatum och födelseort, även om det är en Fågelflicka.
– Eller så är hon bara trött och vill vara ifred, säger jag och rycker på axlarna.
– Hon är ju sjuk ser du väl, säger mamma. Bara hon inte sprider någon smitta.
Så går hon och dammar lite extra i lägenheten och torkar av dörrhandtagen med en trasa.
Jag ligger och tänker på pappa. Vi besökte honom på sjukhuset många gånger. Han såg ut som en liten spetig fågelunge med smala armar och ben under den gula sjukhusfilten. Man såg i ögonen att han var sjuk. De var trötta och ledsna, men ändå mandelbruna, mjuka och varma. Jag fick krypa ner intill honom och vila där en stund, medan han strök mig över håret.
Om jag blundade kunde det kännas som vanligt och jag kunde drömma mig bort. Men så fort jag öppnade ögonen var allt tillbaka igen när jag såg sjukhusrummet och sjukhussängen med den kalla metallen, trots att han höll min hand hela tiden. Nu talar vi nästan aldrig om honom. Men jag tänker på honom varje dag.
– Varför ska man tala om dem som inte finns, säger mamma och går ut i köket och sätter på kaffe när jag frågar om honom. Hennes rygg är böjd och ihopdragen. Det ledsna verkar sätta sig i kroppen. I mig sitter det i hjärtat.
– Du förstår, för varje fjäder jag ger bort får en människa en önskan. Så fort jag bestämt mig för att flyga iväg så ser eller hör jag någon som lider och måste då stanna kvar. Fjädrarna gör under och märkliga ting sker.
En dag är hon bara där, på vår balkong. Fågelflickan.
Aldrig har jag sett någon så vacker. Aldrig har jag sett någon så sorgsen. Aldrig har jag heller hört om så underbara resor som de hon berättar om. Och jag undrar hur jag kan hjälpa henne.
Mamma säger att hon är en gammal själ och att hon kan vara min syster. Vad jag inte vet är att när jag gett bort den första blanka fjädern ifrån henne blir mitt liv aldrig mer sig likt.
