Pricken och Lucille på äventyr i Stockholm
Lumenos Förlag Inga-Lill Ahlstrand • Alexander Lusth
Fler böcker om Pricken och Lucille av Inga-Lill Ahlstrand:
Prickiga katten på äventyr i Paris
Eustache, le chat à pois, part à l’aventure à Paris
Lumenos Förlag
Lisasandsgatan 3
667 30 Forshaga
www.lumenos.se
e-mail: info@lumenos.se
© Inga-Lill Ahlstrand och Lumenos Förlag
Titel: Pricken och Lucille på äventyr i Stockholm
Författare: Inga-Lill Ahlstrand
Omslag och illustrationer: © Alexander Lusth
Tryckt av Dardedze Holografija i Lettland, 2020
ISBN: 978-91-87855-64-1
Kapitel 1
Då var det dags igen. Pricken började ana oråd. Husse och matte hade börjat packa kläder i sina stora resväskor.
”Pricken!” ropade matte. De kallade honom bara Pricken, för Prickiga katten blev lite långt. ”Vi ska åka på semester till Kanarieöarna i tre veckor, men du kommer inte lida någon nöd. Grannens barn har lovat att titta till dig och dessutom har vi köpt en mobiltelefon som du ska få så att vi kan hålla kontakten”, upplyste matte Lisa honom.
Pricken var tyst en lång stund innan han öppnade munnen.
5
”Tre veckor, det är länge det”, sa Pricken och såg lite trumpen ut.
”Ja, ja, men tiden går så fort och vi är snart hemma igen. Vi kan prata i telefon varenda dag om du vill”, fortsatte husse Gunnar för att lugna honom.
Så satt han där på stentrappan igen och vinkade med ena tassen när han såg husse och matte försvinna i en taxi. Plötsligt hörde han någon ropa hans namn.
”Pricken! Jag är här nu! Du har ju lovat mig att vi ska åka till Stockholm, så att jag får se din huvudstad.” Pricken reste sig och stirrade med stora ögon.
”Lucille!” Sedan hoppade han ner för trapporna och kramade henne allt vad han kunde.
”När kom du till Sverige?” undrade han.
”Jag kom till Köpenhamn igår och sedan har jag åkt tåg, men jag fick byta till Krösatåget i en stad som hette Nässjö”, sa Lucille. ”Svåra namn att uttala för mig, men jag tränade hela vägen till Vetlanda, sa hon och skrattade. ”Vilken liten mysig stad du bor i! Jag passade på att promenera runt innan jag gick till dig. Här skulle jag kunna bo ett tag.” Och så kramade hon Pricken igen.
”Jag tänkte jag skulle överraska dig riktigt ordentligt”, fortsatte hon och log sedan stort.
”Tjuvåkte du under sätena?” frågade Pricken.
”Nej, inte den här gången. Jag betalade för mig”, småmyste Lucille. Hon kunde vara lite lurig när det gällde att köpa biljetter och smet istället in under sätena på bussar och tåg.
6
”Förresten”, sa Pricken plötsligt, ”vet du att krösa betyder lingon? Så du åkte lingontåget.”
”Pricken! jag är här nu! Du har ju lovat mig att vi ska åka till Stockholm, så att jag får se din huvudstad.” Pricken reste sig och stirrade med stora ögon.
”Lucille!” Sedan hoppade han ner för trapporna och kramade henne allt vad han kunde.
”Lingontåget, kul”, kvittrade Lucille, ”och lite lättare att uttala. Jag ska hälsa från familjen och meddela att de mår bra och jobbar på för fullt på det stora nöjesfältet i Paris.”
Pricken hade bott hos Lucilles familj när han rymde till Paris för att husse och matte övergivit honom förra semestern. Lucille och hennes familj jobbade på det stora nöjesfältet som cykelartister, så Pricken fick lära sig att bli cykelartist han också.
När husse och matte reser bort blir Pricken ensam, men inte så länge, eftersom Lucille dyker upp. Snart är de mitt uppe i ett både spännande och roligt äventyr i Stockholm.
Redan när de anländer till staden träffar de på en hovkatt och får bo på slottet.
De får se många saker, inte minst Slottskyrkan där man kan gifta sig, vilket väcker många tankar. De får också vara med hovkatterna när de fångar råttor på natten, men då blir det nästan lite för spännande ...
”Tack”, sa Pricken. ”Vi kanske kan ringa dem någon dag för jag har en mobiltelefon.”
”Det har jag också”, sa Lucille och visade upp en liten röd mobil.
”Det var bra att du kom Lucille”, fortsatte Pricken. ”Husse och matte har åkt till Kanarieöarna, så jag är alldeles ensam.”
”Så bra”, sa Lucille. ”Då sticker vi med en gång.”
”Jamen, jag måste packa först och sedan måste vi smyga härifrån, för grannens barn ska ha uppsikt över mig så att jag inte smiter”, sa Pricken.
”Hu, så hemskt!” tyckte Lucille, ”men vi kan säkert smyga hur lätt som helst. Vi är ju katter”, sa hon fnittrande. Lucille var en glad kattflicka som aldrig hade långt till skrattet och fnittret och det tyckte Pricken om.
ISBN: 978-91-87855-64-1
8
