CONSUELA
K JE LL FR IB ER G
Consuela
KJELL FRIBERG CONSUELA
©Kjell Friberg2025
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8134-637-4
PROLOG
LUND HÖST 1972
Hansyntes. Hördes istimmet kringdet storarunda bordet ipubens fönsterhörna.
”Ensamling urspårade akademiker,”kommenteradeEgon. Seniorassistenten.Roatförakti rösten.
De tvåbrukade ätalunch på stället. Kvarterskrog iett lummigt studentområde.Billighusmanskost ochfri parkeringintill. Ibland kikadehon över tallrikennär diskussionerna viddet stora bordet blev animerade. Inte störandedirekt. Merliksomställets särtecken.Atmosfär?
Sejdlarhöjdes oftadär.Hansoftast.
En självglad, arrogant,pretentiös rumlare.
Förhonom hade honutlämnatsig.Lagtsig fram iett enskilt samtal somsnuddade vidbikt!
KriminalinspektörHelenJacobilåste upptjänsterummet.Skakade på huvudet imissnöjdsjälvrannsakan.
Hann inte medmycketurin-korgen innanEgonknackade på. Kominmed en ungkvinna. ”Grovvåldtäktenligtanmälan,” sa hanneutraltoch räckte fram en preliminäranmälan.
Helenhade sökt en inspektörstjänst på krim,nu iensuddig mixmed det somförut kallatsSedlighetsroteln.Och naturligtvis, ellerautomatiskt, eftersomhon varförstakvinnan på tjänsten, hamnade kvinnovåldsärendenpåhennes bord.
IngetHelenanteciperat,eller önskat.
Egon vekihopsina195 centimeter ienbesöksfåtölj.Alltidtvå poliseriett första förhör.
Helenbad vänligt flickansitta nedi en stol på andra sidan skrivbordet. Ögnade genomblankettenEgonlämnat. Tittade upppå flickan över läsglasögon. Inte tjugofyllda.Lättrultigi en tjockbyltigtröja över slitna jeans. Osminkad,oglamourös–foträta skor.Bild av studentmodeti vänstervågen.
”Vad somframgår här,”börjadeHelen ochtilltalade flickan medförnamn,”är attmannen trängt in idig..iett fullbordat samlag. Medvåldoch heltmot dinuttaladevilja.Ärdet rätt uppfattat?”
Flickan tittade neri bordet.Som honbehövde hämtakraft innanhon svarade.
”Ja..menhan gick inte in därman brukar gå in..”
DETENA LIVET.
KUBAMAJ 1957
”Ah..comeonSwede,” ropade Santos skrattande,”let’s join Fidel Castro in themountains!”
De brunaögonenglittrade utmanande. Detvar inte bara skämt ”Sure!”Svarade medett råflabb.
Fidel Castro.Varje gång vi ankrade iCienfuegos’ablade’ Marikens kubanerupphetsat om denmannen. Somhan varenny Jesus. Sprang lättfotat nerför landgången.Frikväll!
Ochviktigare målilivet.
Viktigareänentjuriglantismed rostig k-pist iSierraMaestras fjällvärld.
Så vaddå. Kubashistoriakryllar av uppror ochtjuriga lantisar. Ochför dendelen– vemkunde besegraAmerikapolarenpresident Batista? Diktatorsom gjortalkoholkonsumtion till fosterlandskärleknär hannamnade en groggpårom ochCoca- cola till Cuba Libre.
Temperatur över 30.Vandrade –halvdansadegenom Cienfuegos smalagator.Samba,tango,mambotakter från öppna fönster.
Skymningsluft fylldavden säregna doftblandningman finner istäderunder25tebreddgraden.Söt cigarillrök, billig exotisk parfym ochpuderfrånkvinnornasbaraaxlar.Iblandimix med dunstfråndåligaavloppssystem.
Menvaresig det, ellerBatistaspatrullerandemilis störde. Tankarna varpåett ställe istadens hjärta.
En krog,belägen på etttorgmed fontän somintefungerade.
En krog jagfaktisktupptäckte första gång Marikenförtöjdei Cienfuegos.
Hatade stadenredan innanvilagttill.
Menfrikväll är frikväll.Hadeletat migförbi de vanliga
hamnbarerna. Sammaöverallt. Rio, Valparaiso,Caracas,likgiltigt.Samma utbud av fuskad alkoholoch villiga flickor. Cienfuegos varinget undantag.
Än förblåögtnaivoch okänsliginför denobeskrivligamisär somlåg bakommängden av kvinnlig fägringilatinamerikanska hamnar.
Drog in mot centrum. Villeuppleva någotannat.Något.Kanskebaraöka avståndetfrånMarikenoch densadistiskekaptenen Broland.
Ochfanntorgetmed en fontän somtorkatut. Sång hördes från en krogsöppna fönster. RestauranteSan Christobal. Ettställe medmatsedel utanför! Ochdärinne levande musik. En kvinna sjöngtillgitarr. Mörk sensuellt hes röst.Och gitarren varmer än ackompanjemang. Singeltonermellan fler ackordjag hört innan. Sången varenslags ballad.Som väckte längtan. En längtansom saknade mål.
Jagville se kvinnan. Möttesav matlukti dörren.Så annorlunda. Bord meddukar ochbardisk somintedomineradelokalen.
Kvinnansom sjöngblevenbesvikelse. Gammal.Säkertöver30.
Kortklipptblonderathår,där mankunde skönjasvartahårrötter. Nu satt honenkeltmed gitarren iknät. Stol på en upphöjdestrad,upplyst av tvåspotlights. Honbugade förapplåderoch nu märktesmer folk än manförst sågiden sparsamma belysningen. Mendagsatt dra. Skulle vändanär honoväntat stod framförmig. Litentrots höga klackar.Retsamtsmil.
”Holastranger. Want to buya thirstysingera CocaCola?”
Nästadag vankades en svordomsfylldutskällning av båsen Tryggve. Komalldeles för sent till morronvakten.Blåutvakad ochmed ettimbecillt flin kletatöveransiktet.
Jagkom från Consuela. Kvinnansom sjöng.
Ochvar förvissad om en sak. Meränalltövrigtitillvaron.
Aldrig skullejag kunnaälska någonannan kvinna.
”Sista kvälleninnan vi seglar,” sa Magnus förebrående. ”Och du sviker migpåenbarrunda?”Hanssolbryntsemitiska ansikte besviket vidöverslafens kant.
”Har inga pengar.”
”Det harduvisst..menjag kanbjuda.Ärdet dendär flickan?”
”Hon är ingen fli..men..ja..det är hon. Erkännes härmed!En bestämd träff..liksom.”
”Ahh..allvaralltså,”resigneradeMagnus. ”Kan förstå om du hittat en tjej meddjupoch innehåll. Storapattar?”
”Magnus!”
”Å förlåt ershelighet..okej..jagpyser.Pattarärviktigt,” muttrade hanvid dörren.
Magnus,kompisfrånNew York.Vimönstrade på tillsammans. Ihop medtre andra dumhuvuden. Norrmän. Menarintenationalitetennu. Detvar annat.
Hade hunnit tvätta migunderarmarna närSkien knackade och klevinutanatt väntapåsvar. Skienvar en av de trenorrmännen.Kallades så eftersomhan varfrånSkien.Bruktillsjöss.
OlaTrönde komfrånTröndelagen. Bure Lapp..ähnifattarsäkert redan. Ochjag –blevSwede.
”Har hittat ettsättatt kommafrånhelvetesbåten Swede,” flåsade Skienutanvidareintroduktion. Flackade ögonen paranoiskt mot dörren.Han stankavsvett ochpuro. Fast det gjorde vi ju alla. Puro vardet generiska namnet på 96 procentigsprit. Vi köptedet från slabbet, genomgnisten.En klunk av deti magenoch du dör. Så vi spädde. Ochspädde. En halvliterräckte ievighet.
”Nyidé?” Försöktelåtasåointresseradsom möjligt. ”Bättreän attanfalla befälet medskurborstar?”
”Visst fan,”försäkrade Skien, ”håller medomatt det inte var en bra plan..förrestenhatar domMariken lika mycket somvi.”
Hansänkteröstenytterligare.”Detsägsatt kaptenen harnåt på nästan varendaen.”
Innanjag hann frågavad,hördes steg utanför. Skiensatte fingrettillmunnen ochstirrade skärrat. Detbörjade blilöjligt.KaptenBroland varliten,sattoch grå. En skenheligsadistkanske. Meningalunda en Varg Larsen.”Sitterdu på poopen ikväll..ja efter vakten..som du brukar,” frågade Skien.
”Hmm..fåse.”Rynkade pannan.”Marikenärdå cirkatjugo sjömil uteikariben..ja..jag tror jagärdär då..också.”
”Varförmåste du alltid blisåmärkvärdig,”frästeSkien,”bara föratt du läserenmassa skit.Förresten..varför kallar tyskarna er ’die dummeSchweden’?”
”Gör dom? Skall tänkapådet närjag blir tillräckligt senilför attkallasnorsk,”
”Tadig i..”
”Samma.”
”Fan Swede..jagräknarmed dig! Vi behöversnacka. Om du inte vill slutahär på samma sätt somKees!”
Där fick haninenpoäng.
Skienvar en tunn gapignorsk medstora glesahästtänderoch krulligyvighårman. Påminde om en framtida blondAngelaDavis. Sågsig självlitesom en ledare över de tvåandra.Vilketsäger någotomdom.
Menhan hade rätt.Jag villeintesluta somKees.
Ingenvilldet.
Consuela
TANKAR MELLAN HAVANNA OCH
CIENFUEGOS
Haralltidtrott på Gud. Satt ochfantiserade på akterhuset, eller poppen,rättnamn. Favoritplats fördrömmar underenkaribisk stjärnhimmel.
En dag, nioårsåldern,träffadejag Gud. Vidden därminnessteneniRya skog.Stenmed inskription somsaatt stället varfridlyst fördjuroch växter,(innanKoppartrans alltså.) Råkade vara ensam då.Annars hade nogGud inte uppenbarat sig.
Händelsensatti.Framtillkonfirmationen.Och efter.Gicki kyrkan fast det inte vartvunget längre.Ficktilloch med migden absolutateistiskekompisen Thorsten.
En söndag frågade pappavartjag varpåväg.Tillkyrkanblevsvaret. Somdet varnågot helt naturligt. Vilketdet inte alls variPölsebo.
”Jaja,”sapappa,”domdär prällarna fåralltidnågra idioter som rantar efter dom.”Det sved.
Thorsten ochjag gick på biomatinéi stället. RobinHood. Bytte Gudmot ErrolFlynn.
Varpappa oförstående eller elak?Vet inte.Han varförälderi 5O-taletsSverige.
Värrevar närhan släckte ljuset iögonenpåenyngre bror.
Familjensläsgeni.Man ringde från gymnasietoch meddelade atthan varantagen.Påden tidennär bara någrafåkom ihögre utbildning gjorde manså.
”Intefan tänker jagförsörjadig,” blev pappas reaktion.Dåbrast någotilillebror. Någotsom aldriglagades.
Pölsebo50-tal, somsagt. En vitmössa därvar någonsom gått vilse.
Gick aldrig merikyrkan. MenGud varkvar. Fast inte kändes det bättre,eller hjälptepå nåtvis.Tvärtom mest.Kamraterna Thorsten,Björn ochStellan, verkade passaGud mer.
Boken Consuela kanses ur olikasynvinklar. Somenidé,enmanifesteradabstraktion, ellerenplatt verklighet.
Somverklighetärden ynglingenträffad av en blixti mötetmed denkvinna sombär bokens namn.
Föralltid stannarhon ihanshjärta.
Berättelsens huvudsakliga ramärtiden i en prästutbildning. Växelvis medenung människas upplevelsersom sjöman iKaribien. Ettliv somsatte spår ifärdentillprästexamen. En bitvis rätt kaotisktid,som rimmade illa medutbildningens mål.
Decennier från tidenruntKubas hamnar sker detsom är allt förenigmatiskt ochoförklarligt föratt sättaspåpränt.Något sombarakan gesverklighetavdrömmars ljus
KjellFriberg är född 1938 i Göteborg. Tresöner.Stefan, Arngrímuroch Höskuldur. BornumerapåIsland. g an 1938i
