Kristina Vennberg
NÄRVARANDE I STORMENBERÄTTELSER UR EN LÄRARES VARDAG
Förord
"Duser mig, va?"
–elev, 7år
Denhär boken föddesurenlängtan.Enlängtan efteratt få sätta ordpådet somintealltid fårplats irapporter,statistik eller utvecklingsplaner.Pådet somskeri tystnadmellanbarnoch vuxna, ikorridoreroch klassrum,i hjärtatavskolans vardag.
Jaghar varitlärarei mångaår. Underden tidenhar yrket förändrats –men dethar ocksåjag.Den härboken är en samlingavreflektioner, berättelser ochtankaromvad det innebäratt vara lärare idag,i ettyrkedär detvardagligaärdjupt existentiellt.Det är inte en manual,inteett facit– menden är ärlig.
Jagskriver fördig somstårdär –i klassrummet, iarbetslaget,i skolledningen– ochförsökerhålla riktningen mitt ialltsom rör sig. Menockså fördig sombefinnerdig en bitifrån skolans vardag:dusom fattarbeslutomskolan, somformar förutsättningar, somvill förstå mer. Fördig somundrarhur det egentligen serutbakom klassrummets dörr.
Dethär är en bok om attvaramänniskai ettyrkesom kräver hela dig. Om attbäraansvar, byggarelationer, möta motstånd –ochändåfortsätta.Det är en bok om trötthet ochkamp, men ocksåomskratt, tillit ochmening.
Framförallt är detenbok om hopp. Om attvikan göra skillnad –tillsammans.
Förbarnens skull. Förframtidensskull.
Ochför alla osssom fortfarandetrorpåskolansom en plats därnågot kanbörja.
Kapitel1:Enförändrad verklighet8
Språkbruketsom förändrades 9
Våldet somkrupitini skolan10
Detdubblauppdraget 11
Skollagens ordoch verklighetens tolkning 13
Mellanideal ochpraktik 16
Barnen sombär klassrummet18
Tvivlethos läraren20
Attminnas varför vi valdedet här yrket22
Eftertanke–Vad säger verkligheten oss? 23
Referenser;25
Kapitel2:Berättelser från klassrummet26
Näralltrasar –och manstårkvar26
Kreativt kaos ellerfrihetpåriktigt?27
Minmamma säger attduintefår bestämma 28
Jagvillintemer –ett
Jagvillbaraatt detska vara rättvist –men förvem?32
Närett hejförändrar en heldag 33
En vanlig dag–som inte varsåvanlig ändå 34
Vadberättelserna säger oss35
Eftertanke–Vad säger berättelserna oss? 36
Kapitel3:Att bygga en skola föralla –barnoch vuxna39
Hurskaparvienskola där både elever och vuxnafår platsatt växa?39
Relationer– grundentillallt42 Från relation till riktning 45
Trygghet ochstrukturgår hand ihand 47
Tiden somförsvinner –och varför vi måsteta tillbakaden 52
En fungerande arbetsmiljö–mer än bara stolar ochlampor 56
Attbygga en skola därviväxer –tillsammans 59
Struktur ochvärme –läraryrketsom
relationellt hantverk 61
Läraryrket –ett komplext hantverk 62
Attminnas varför vi valdedet här yrket64
Avslutning –vägarmot en skola där alla får växa 66
Eftertanke–Att byggatillsammans,påriktigt 67
Kapitel4:När alla inte fårplats i"en skola föralla"–dilemmanoch gränser iinkluderingens tid69
En skola föralla–envackeridé somskaver 69
Attstå mitt istormen –när inget räcker71
Föräldrarnas kamp –och vårrolliden 73
Vadhändermed osslärare? 75
Attvåga säga: ibland räckerdet inte 76
Förenärlig skola –där alla verkligen får plats78
Eftertanke–Att tala sant om detsvåra 79
Kapitel5:Rösterfrånfler– vad sägerkollegor, eleveroch föräldrar? 81
Kollegornas röst 81
Elevernas röst 84
Föräldrarnas röst 87
Avslutande reflektion –att lyssna in föratt byggaut89
Eftertanke–Att lyssnapåriktigt 90
Kapitel6:Mellansamspel ochsammanbrott –om relationentill föräldrar92
Närsamarbetetfungerar 92
Närrelationengår ibaklås93
Om attvilja påverka– menglömmahelheten 95
Närmittledarskapifrågasätts 97
Attmötautanatt abdikera99
Närgränserna blir otydliga 100
Hurjag orkarstå kvar102
Vi gör det tillsammans –men inte ensamstyrt 103
Sammanfattningoch reflekterande avslutning:Mellansamspel ochsammanbrott 104
Eftertanke–Att leda tillsammans,i tillitoch tydlighet 107
Kapitel7:Att orka stanna –och varfördet är värt det 109 Närorken tryter 109
Otillräckligheten vi bär111
Vi stannar –för attdet fortfarande betyder något 113
Vadvibehöver föratt kunnastanna 115
Attfåvaramänniska 117
Vadsom ger energiivardagen119
Huråterhämtningkan se ut –påriktigt 119
Vadsom behövsför attflerska viljastanna 120
Attskapa hållbaravillkor är attskapa framtidstro120
Avslutning –enenvis tropåatt detgår 121
Eftertanke–Vad bärvividare? 121
Kapitel8:Att leda tillsammans–skolans utveckling somgemensamt uppdrag 123
Ledarskappåallanivåer123
Vi bygger kultur –intebarastruktur126
Samsyn ochsamspel iarbetslaget 128
Attarbetalångsiktigt –och ändå nära verkligheten 130
Närdet skaver– attvågatasamtalet133
Tilltro,tydlighet ochtid –tre nycklar till professionellutveckling135
Attledatillsammans –ett gemensamt ansvar, ettgemensamthopp 138
Eftertanke–Att byggaledarskap tillsammans 139
Bilaga: Samtal sombär –fördjupning ochreflektioni grupp
Förslagpåsamtalsupplägg:162
Kapitel1–3: Läraryrket somdet serut– ochkänns 162
Kapitel4:Inkluderingensmöjligheter ochgränser 162
Kapitel5:Rösterfrånfler163
Kapitel6:Samarbetemed hemmet163
Kapitel7:Att orka stanna 163
Kapitel8–9: Ledarskap, framtidstrooch riktning 163
Epilog& Efterord 163
Kapitel1:Enförändradverklighet
Förbaranågra år sedansåg minvardagsom lärare idelägre årskursernaannorlunda ut.Visst fanns detutmaningardåockså –barnsom behövdeextra stöd,situationersom krävde närvaro, föräldrakontaktersom skavde.Det hördetill. Mennågot har förändrats.Något igrundtonen. Isjälvaklimatet.Det är som om skolan på kort tidblivitenspegelavett samhälle därtempot skruvats upp, gränsersuddats ut ochspråkbruket hårdnat.
Detsom tidigare kändes somundantag– ettbarnsom skriker fula ord, slår en kamrat ellerhotar en vuxen– händer idag så ofta attviknappt hinnerreagera.Det vi förr samlades kringi personalrummet, detvisökte stöd inär vi kändeoss omskakade, är nu en delavvardagen. Vi ryggar inte längre lika mycket.Inteför attviblivithårdhudade, utan föratt vi inte har rådatt stanna upp.
Dethar smugit sigpå, nästan omärkligt. Mennu, närjag ser tillbaka, är dettydligt.Vistårmitti ettskifte– ochkanskehar vi gjortdet längeutanatt riktigtsedet.Det handlarinteomatt barnen blivit “värre”, utan om attdekommertill skolan medallt fler erfarenheter, pressenoch intrycksom de inte alltid har språkför.Världen harkrupitini klassrummet, ochbarnenbär medsig meränbarasin ryggsäck.Debär medsig hemförhållanden,skärmtimmar, bristandesömn, oro, förväntningaroch ibland en grundläggandekänslaavatt inte räckatill.
Ochvi– vi står därsom första linje.Intebarasom lärare,utan somtrygghet, struktur,tröst,vägvisare.Det är ettuppdragsom kräver allt.Och ändå förväntasvioftahantera detensamma,
utan tillräckligtstöd, tideller förståelse förden verklighet vi faktiskt verkar i.
Språkbruketsom förändrades
Redani förskoleklasshör jagidagord jagtidigarealdrigtrodde jagskulle hörai en skolmiljö. "Hållkäften!""Du är dumi huvudet!""Jagska slådig!" –detta från barn somnyssfyllt sex år.Det skaver.Inteför attbarnenärelaka,utanför attdet säger någotomvad de bärmed sig. Vaddehör hemma, ispel, på socialamedier. Vaddebörjartro är ettnormalt sätt atttala–även till vuxna.
Dethandlar inte bara om enstakasvordomar.Det handlarom tonläge, blickar, kroppsspråk. Om en hårdarejargong som smugit sigini samspelet. Om attbarniblandtestarvuxna som om vi vore jämnåriga. Maktbalansen harförskjutits,och gränsen mellanbarnoch vuxenärintelängrelikasjälvklar
Vi försöker bemöta det, jobbaförebyggande, byggarelationer. Vi pratar om värdegrund,ansvaroch respekt. Ochoftanår vi fram.Men detfinns ocksåstunder då ordeninteräcker. Närett barn isexårsåldernsäger:“Du bestämmerinteövermig –min mamma sägeratt du är elak”, ochvändersig bort medarmarna i kors –dåuppstårett slagstomrum. Därvårtprofessionella språkintebiter.Där vi känner ossensamma iuppdraget attvara gränssättande, menändåinkännande.
Detärjusti dessa ögonblickskolans nyaverklighetvisar sigsom tydligast. Ochdet är där– idet skavande,det vardagliga –som behovetavsamtal, förståelse ochriktiga förutsättningarbörjar.
Våldet somkrupitini skolan
Detärintelängrebaraorden somskaver. Händelsernasom tidigare tillhörde undantagen –att någonhotar,knuffar,sparkar ellerkastarsaker –händernusåpassoftaatt detriskeraratt normaliseras.Det finnsenallvarlig fara idet.När vi somjobbar iskolanbörjarrycka på axlarnaåtännuenanmälan,ännuen incident,dåhar någotgåttsönder. Ochdet är inte bara någoti systemen –det är någotmänskligt.Något isynen på ossvuxna, på våra barn,påvårtgemensammaansvar.
StatistikfrånArbetsmiljöverket visaratt anmälningaromhot ochvåldi skolan harökatmed över 150 procentunder de senastetio åren.Baramellan2013 och2023 harökningenvarit dramatisk. Dethär är inte längre enstakaberättelser från enskildaskolor– detärennationell verklighet. Ochdet handlar inte bara om högstadietellergymnasiet.Det börjar mycket tidigare än så.Fleroch fler lärare ilåg-och mellanstadiet vittnar om en arbetsmiljö somblivitotrygg. Detärintelängreett enskilt problem –det är en nationellutmaning.
EnligtLärarförbundets granskning uppger meränvar fjärde lärare iförskoleklass ochlågstadietatt de harutsatts förhot eller våld isittarbete. Detkan handla om allt från slag,sparkar, spottloskortillatt få sina tillhörigheter förstörda. Bakomvarje anmälanfinns en människa:enkollega somförsökt avleda ett barn iaffekt.Enläraresom gått emellani ettbråk. En pedagog somsagtnej –och blivit måltavla.
Vi är mångasom kännerigenoss.Viser mönstren.Barnsom reagerar explosivtnär de blir tillsagda. Elever somuttrycker sin frustrationgenom attkasta stolar,slå klasskamraterellerskrika hotfulla saker. Detärlättatt döma,men bakomvarje beteende finnsnågot mer– någotsom behöverförstås innandet kan förändras. Ochändå– förståelsenfår inte innebära attvi
Hur bygger vi en skola där både barn och vuxnafår växa?
Den här boken tar dig med in iklassrummet– på riktigt. In i relationerna, tystnaden, skratten ochkampen. Dethandlarintebara om lektionsplaneringarellerläroplaner. Dethandlarombarn som viskar att de är dumma. Om vuxna som bär mer än vad somsyns. Om
värme, struktur,gränser– ochmodetatt stå kvar närdet blåser. arbetsmiljön,deetiska vägvalen– ochlärarenstysta ledarskap. vi är fler än vi tror.Och vi görskillnad –varje dag.
Medeftertänksamhet,närvarooch hjärta delarjag medmig av mina erfarenheter från skolans lägre år.Genomberättelseroch reflektioner synliggörs det somofta glöms borti skoldebatten:relationerna,
Det här är en bokför dig som arbetari skolan. Fördig somfattar beslut om den. Fördig som vill förstå vad som faktiskt händer bakomdörren tillett klassrum. Fördig som ibland tvivlar, men ändå stannarkvar.För Förskolan är meränenplats.Det är en speglingavsamhälletvivill bygga. Ochdet börjar här.Med människorna. Med berättelserna. Med
viljan att göraskillnad -påriktigt.
