Lena Frölander-Ulf
livet HÄr börjar
livet HÄr börjar
av Lena Frölander-Ulf
Huvudpersonen i den här boken heter Jennifer
”Ferri” Lundberg. Andra viktiga personer är Ferris
farmor Maj, pappa Roger och pojkvännen Ricke.
Det är våren 1995, en tid då ingen ännu hade mobil i fickan, före internet och sociala medier.
Det är alltså mycket enkelt att försvinna, för den som vill.
1. Ferri
Jag ska träffa Ricke. Han vill säkert knulla.
Jag känner mig inte jätteintresserad av att ligga ikväll. Det kan jag skämmas över ibland. Att jag
inte vill tillräckligt ofta. Ricke är ju så snäll så jag borde väl vilja ha honom lite mer? Eller ”snäll”
är kanske fel ord, men han köpte i alla fall en superfin t-shirt till mig förra veckan.
Jag har duschat och sminkat mig. På mitt
skrivbord står en liten spegel som visar typ halva mig. Jag har sagt till pappa att jag behöver en större spegel men han bara fnyser och säger att unga människor speglar sig för mycket.
Fast själv kan han låsa in sig i badrummet hur länge som helst när han ska ut med någon dejt.
Jag vinklar spegeln och granskar mig själv, på nära håll och längre ifrån. Sminket ligger som det ska. Det tog ett bra tag att fixa till håret. Jag valde till sist att ha det mesta löst, med det översta håret samlat i en knut högst upp. Helst skulle jag bara ha håret i en slarvig tofs, men killar tycks gilla att man åtminstone har borstat det.
Jag gör min psykopat-min i spegeln. Det är kul. Jag är grymt bra på att le ett helknäppt seriemördar-leende. När jag gjorde det mot Ricke en gång flippade han nästan ur. Det gör jag inte igen. Killar är så sköra.
Den nya t-shirten har en bild på Roxettes senaste skiva. Egentligen hade jag kollat in den svarta tröjan med Green Day-tryck, men Ricke ville köpa den här. Och visst är den fin.
Ricke tycker om att ge mig saker. Jag gillar inte alltid det han köper, men det är svårt att säga
sådant högt. Han vill att jag ska klä mig mindre i svart och mer i typ ljusgult. Det känns inte alls som min stil. Men han ser så nöjd ut när han ger mig grejer och tittar på mig med kåt-blicken och sedan hånglar vi alltid extra passionerat för jag vill att han ska förstå att jag är tacksam. Han försöker verkligen vara en bra pojkvän.
Rickes mamma och pappa reser en massa, så därför hänger vi mest hos honom. Pappa och jag bor ganska trångt, fast vi bara är två.
Pappa kan vara jobbig ibland. Verkligen. Tjatar om tider och skolarbete. Nojigast blir han alltid när jag hälsat på hos farmor. Han frågar vad vi gjort och vad vi talat om. Han tror att hon ska påverka mig. På vilket sätt, vet jag inte riktigt.
Farmor är väl lite slarvig, kanske. När jag var liten brukade hon till och med röka i bilen fast jag åkte med.
Sedan luktade jag cigarettrök när jag kom
hem och då ringde pappa och skällde på henne.
Hon slutade med bil-rökandet men lukten sitter fortfarande kvar i hennes gamla Opel. Egentligen stinker det ju, men för mig är det ändå doften av min farmor. Min världens finaste farmor som alltid lyssnar och alltid har tid för mig. Hon gnäller
aldrig om för mycket smink eller kommenterar vad jag har på mig eller kallar mina smycken för ”krimskrams”.
Fast just nu är farmor på sjukhus. Jag hann bli
lite nervös när jag hörde det, men tydligen är det bara något slags tester och inget farligt, sa pappa.
Ingen idé att ränna där hela tiden, tyckte han.
Men jag går dit imorgon ändå. Antingen tar jag bussen eller så får Ricke köra mig.
Ricke! Klockan är ju massor! Jag ska ju dit!
Shit, nu blir jag sen.
2. Ricke
Jag ringer på dörrklockan hos Ricke. Jag tycker
om att trycka på den lilla runda mässingsknappen. Den sjunker in med ett härligt motstånd
och samtidigt hör jag hur villan fylls av ett rungande DING
DONG.
Jag ser framför mig hur ljudet fyller rummen där inne. Rummen med de mjuka mattorna, de breda hångelsofforna och alla vaser och vackra lampor.
Jag kan inte låta bli att trycka en gång till, bara för att få höra klangen.
Då öppnar Ricke.
– Det räcker med en gång, Ferri, fräser han.
Håret är fuktigt och skjortan inte helt knäppt.
Doften från hans rakvatten exploderar i min näsa.
Den skickar varma vågor genom hela min kropp.
Det får mig att tänka att det kanske inte är helt fel med ett knull ändå. Det gör mig glad och pirrig.
Jag vill ju vara den här villiga, kåta flickvännen och inte en trist nej-sägare.
– Gud, vad snygg du är i den där skjortan, säger jag för att snabbt få honom på gott humör igen.
Jag lindar armarna runt honom, borrar in ansiktet mot hans hals och biter honom lätt.
Ricke skrattar.
– Kom in, säger han. Jag är strax klar.
Jag ser på medan han fixar håret i badrummet.
Han använder en massa produkter. Det blonda håret ska ligga precis rätt. Jag är glad att han fortfarande vill fixa till sig för min skull, fastän vi varit ihop flera månader redan. Men det betyder såklart att jag måste fixa mig, jag med, och det är lite jobbigt. Utan honom skulle jag nog aldrig hålla
på och föna och spreja som jag gör nu. Kanske
skulle jag klippa av hela håret med kökssaxen.
– Mamma har gjort köttgryta åt oss. Det är bara att värma upp den, säger Ricke.
Han lägger en sista klick gelé på en hårtest som inte vill lyda.
– Men först vill jag visa dig en grej, fortsätter han och ser ivrig ut.
Han leder mig ut till det stora garaget. Han
tänder lampan i taket och framför oss står en låg, svart bil med enorma däck. Den ser alldeles ny ut.
– En BMW 850 med en fem komma fyra liters
V12-motor! säger han.
Rickes kinder är röda och hans leende breder ut sig över hela ansiktet. Visst är bilen annorlunda än både pappas Mitsubishi och farmors cigarettluktande Opel. Men lite fånigt låg, tycker jag.
Fast det säger jag inte.
Det är som ett tyst skri inuti Ferri. Året är 1995 och livet skaver. Pappa fattar inget. Ricke vill mest ligga och helst att Ferri ska vara glad. Och ingen i hela stan vågar vara sig själv. Finns det någon mening med att stanna här?
Här börjar livet är första delen av utspelar sig i en tid innan internet och sociala medier. En tid då det är lätt att försvinna, för den Livet 1995 som
