Anna Molins bokhandel
Maria Lindberg
Anna Molins bokhandel
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Maria Lindberg
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-178-5
Anna Molins bokhandel
Maria Lindberg
Kapitel 1
Nora Molin 1974
Havets svala bris letade sig in genom det öppna fönstret och fyllde rummet med kylig havsluft. De tunna vita gardinerna som svajade fram och tillbaka påminde om havets vågor och hur nyckfullt havet kunde vara.
Dödligt. Förrädiskt. Oändligt.
När doften av hav nådde henne, blundade hon och tyckte sig känna den unkna doften av fisk. Förvisso låg ett tiotal fiskebåtar förtöjda vid hamnen och var de inte på väg ut för att kolla sina nät så skulle de snart ge sig av. Än låg dock ingen fångst där som kunde förklara den kvalmiga doften hon tyckte sig förnimma. Utan att behöva öppna ögonen visste hon egentligen varifrån den kom.
Lukten kom från henne själv. Från hennes vissna själ och ruttna handlingar.
Hon låg helt stilla på en mindre säng, vilken var lika sliten som resten av rummet hon hyrde hos ett äldre par. Deras villa, byggd på 1940-talet hade en hyreslägenhet på övre våningen. Allt i rummet liksom henne själv var förlegat och förbrukat. Använt.
De gamla sängkläderna, vita med hennes namn broderat på, var så slitna att hon borde slängt dem för länge sedan. Men det var den sista present hon fått från sin mormor och hon hade bara inte hjärta att slänga dem för gott. Måste man kasta allt
bara för att det har gått ut tiden? Är det inte bättre att rensa bort sådant som aldrig borde finnas istället?
Måsarna skränade ute och verkade inte bry sig om att klockan bara var 04.58 på morgonen, alldeles för tidigt för att stiga upp, men tillräckligt sent för att slippa försöka somna om. I vanliga fall var den svala luften, doften av hav, och ljudet av hungriga måsar något hon fann fridfullt. Men inte idag.
Tiden hade hunnit ikapp henne och det var snart dags för henne att ge sig av för evigt. Aldrig mer skulle hon sätta sin fot i detta lilla kustsamhälle. Hon hade trots allt gjort något oförlåtligt. Hon hade begått ett brott så allvarligt att det inte kunde ursäktas, förlåtas eller på något sätt kunna förklaras. Med hon var tvungen. Det fanns inget annat alternativ.
Två minuter senare, exakt klockan 05.00 satte hon på radion hon alltid hade på sängbordet och väntade på sitt öde. Hennes handlingar hade redan ristat in sig i evigheten och i världshistorien. En liten svettdroppe, följt av en annan manifesterade den inre kvalmigheten inom henne. Hjärtat dunkade ovanligt långsamt, nästan som hon gick mot sig egen död. Och gjorde hon inte det? Var inte detta slutet på ett kapitel utan direkt vetskap om hur många som skulle komma att följa efter?
Ingen introduktion, ingen musik, det gick från radiotystnad till full dramatik på ett ögonblick när radiopresentatören kastade ut orden i världen:
”En avliden man hittades sent igår kväll vid stranden nära fiskehamnen i Holmsund. Hans kropp har ännu inte identifierats. Det vi vet är att mannen har mördats.”
En dramatisk paus på flera sekunder följde.
”Nya uppgifter har precis nått oss … Mannen i fråga är ingen mindre än baronens son, Filip von Gren.”
Namnet på den vidriga man som hittats fick hela hennes kropp att rysa. Varje litet kroppshår från ben, till rygg och ansikte stod upp. Hennes hjärta rusade av olust, förakt och rädsla. Filip hade fått det han förtjänade. Var det någon som måste dö så var det han. Hur skulle hon och de andra annars överleva?
”Hur vet ni att han har mördats? Kan han ha drunknat?” frågade reportern ivrigt polismannen på plats.
Hon kunde höra den unga reporterns entusiasm. Hans girighet att få veta vad som hänt lyste igenom varje ord han yttrade. Han pratade skyndsamt, snubblade på s:en och lät sig inte ta en paus mellan frågorna.
Det var vidrigt hur dessa människor livnärde sig på andras olycka. Endast intresserad av att få fram deras sanning, oavsett hur andra människor påverkades.
En tyst paus följde åter igen. Hon ville så gärna stänga av radion, gömma sig under täcket och aldrig någonsin igen stiga utanför dörren. Hon ville omfamna förnekelsen och bära den som en slöja över sitt ansikte.
”Någon, eller några har …”, ännu en paus på några sekunder följde, ”har skurit ut hans hjärta.”
Där var de, orden som aldrig skulle kunna tas tillbaka, något som för alltid skulle leva inom henne:
Någon, eller några har skurit bort hans hjärta.
Orden flöt i rummet som en vindpust som fastnat. Mördare. Var hon det? Kunde en person vara en mördare om man bara gjort det alla borde ha gjort? Är det mord, dråp eller en olycka att ta bort en böld från jorden, som aldrig någonsin borde ha funnits? Filip von Grens hjärta var en anomali, svart som tjära och tung som bly. Vem som helst kunde väl ändå se att han var ondskan personifierad? Hans svarta hår, kalla grå ögon och stora hydda trängde sig in på platser där han inte hörde hemma. Han tog folk med tvång, slogs med knytnävarna och fuskade sig igenom allt. Han var inte omtyckt, utan föraktad. Han var en man som måste dö. Och nu var han det.
Död.
Kapitel 2
Anna Molin 2023
Vem köper ett hus osett?
Anna Molin.
Vem köper ett äldre hus osett?
Anna Molin.
Vem köper ett äldre hus osett, utan fungerande el och vatten?
Jo, Anna Molin.
Var inte detta hon i ett nötskal? Hade hon inte också gift sig med den snygga irländaren hon träffat på sin semester i Bali efter att känt honom i endast två månader?
Jo, och hur länge hade det förhållandet hållit?
I sju månader, en vecka och två dagar.
Billy hade varit allt hon drömt om: charmig, lättsam och stilig. Att flytta från en håla i mellersta Sverige till Irland var ett enda stort äventyr. Sligo, den lilla staden Billy bodde i, hade varit gemytlig. Hon hade haft ett trevligt liv i Irland. Inte toppen, men okej. Ända fram tills den dag hon kommit hem några timmar tidigare från sitt jobb och hittat Billy i säng med grannfrun Elizabeth.
Vilken klyscha.
I äkta Anna Molin-anda hade hon stormat ut från deras nyinköpta tvåvåningshus utan mer än de kläder hon bar och de saker hon hade i handväskan. Tack och lov hade hon sina finanser under kontroll. Eftersom hon var som hon var, hade hon alltid passet i sin handväska och kunde åka raka vägen till
flygplatsen. Kläder och saker hade hon lämnat. Personliga tillhörigheter kunde ersättas, men inte hennes inre. Att fly var det hon gjorde bäst.
Billy hade ringt och messat oavbrutet sedan dess. Hon hade aldrig skaffat ett irländskt mobilnummer utan fortsatt använda sin svenska telefon. I efterhand insåg hon att det kanske var ett undermedvetet beslut. Att inte bli för bekväm i det tillfälliga liv hon levde.
Att hennes förhållande inte skulle hålla. Det var exakt två dagar sedan.
Anna hade stött på en annons om ett äldre hus till salu i sitt flöde när hon surfade på sociala medier i väntan på flyget och tyckt sig se sin framtid där. Hon hade mejlat mäklaren ett skambud och denne hade i sin tur accepterat. När hon landade i Stockholm hade hon gått in på närmaste bank, bokat en tid, och överfört pengarna. Kvällen efter hade hon tagit ett flyg till Umeå, och nu var hon här i Holmsund. Ett litet kustsamhälle med stor potential.
Nycklarna hade mäklaren, tillsammans med en liten lapp med instruktioner, lämnat i brevlådan. Kanske skulle hon redan då ha förstått att hennes impulsivitet ännu en gång lett henne på villovägar från hennes riktiga liv.
Att hitta ord för huset som hon just köpt var svårt. En oas i det dolda? Ett renoveringsobjekt? Ett nästanparadis? Ett blivande drömhem?
Nej, det var kort och gott ett ruckel. Tomten var i och för sig stor, lummig och gräsig – om det nu var ett ord? Den hade inte blivit omskött det senaste decenniet. Bilderna i annonsen måste antingen varit tjugofem år gamla eller manipulerade med någon typ av filter.
Hon borde ha förstått att det var för bra för att vara sant. Men en impulsiv person på flykt kunde inte vara kräsen eller eftertänksam. En sådan person kunde bara ta sig framåt och
sedan ta sig ytterligare framåt. Lämna förödelse efter förödelse.
Men, nej det fanns inte några skäl att hänga läpp. Även om såren i hennes hjärta var färska var hon van vid att bryta ihop, samla sig och bygga ihop sig till en något sånär vettig människa.
Det var ett stort ruckel åtminstone. Stort och luftigt. Var det inte så det stått i annonsen från mäklaren? Just då hade hon känt sig så liten, instängd och kvävd att orden hade flutit in i hennes undermedvetna och gett henne detta hem.
Den grå färgen på huset flagnade och taket såg sjukt ut. Kunde ett tak vara sjukt? Nja, kanske inte, men hennes inre sa att det var bäst att se huset som ett djur. Ett skadat djur som behövde hjälp att tillfriskna.
När hon till slut fått upp dörren hade den unkna doften överväldigat henne. Aldrig hade Anna hostat så, det kände som om hon fått sand i lungorna. Snabbt hade hon stormat in på undervåningen, öppnat de gamla fönsterna och flämtat efter luft hängandes ut genom fönsterkarmen. Tyvärr hade ett av dem landat platt på marken. Var inte äldre fönster till för att öppnas?
Ett trasigt fönster, eller inget fönster, var inget en svart sopsäck inte kunde fixa, men nu var klockan 22.17 och vem kunde hon ringa om hjälp?
Du känner ju ingen här, viskade hennes inre röst. Det var sant. Men hon hade känt någon som bott här en gång i tiden –hennes mormor Nora Molin.
Nora Molin hade varit en stark och självständig kvinna med skinn på näsan. Hon samlade också på saker. Antika äggkoppar, gärna asiatiska, eller runda stenar. Hon stickade sjalar, men aldrig vantar och lät sitt långa grå hår hänga fritt. Hon var speciell, men närvarande.
Nora hade flyttat mycket i sina dagar, och Anna hade haft
turen att få höra dessa historier under sin uppväxt. Det var dystra historier, men också spännande. Nästan lite deckare över det hela.
När Nora blivit så gammal att hon inte längre kunde bo hemma hade Anna tillsammans med Noras vänner rensat ur hennes hus och hjälpt henne att flytta in på ett äldreboende. För tre år sedan dog Nora och lämnade henne för gott. Kvar fanns en stor samling äggkoppar, unika stenar och hennes dagbok. En dagbok som Nora haft och använt hela livet. Den var så sliten att den var inplastad, men på sidan längst bak hade hennes mormor skrivit ner alla platser hon någonsin bott på.
Holmsund var ett av dessa ställen. Kanske var det därför Anna nu befann sig här? Tanken fick henne att le. Kanske levde hon ett sådant liv som Nora en gång gjort?
Noras ägodelar var magasinerade, men den lilla dagboken låg tryggt i Annas handväska. Den och ett halsband hon fått av sin mamma. Anna var lite av en luffare. Istället för en pinne kastad över axeln med en påse som bar hennes saker, hade hon sin handväska. En modell större som hon alltid bar med sig. I den rymdes allt: pass, tandborste, snacks och hennes minnen. Just nu hade hon dock behövt att handväskan innehöll en hammare, ombyte av kläder och städutrustning. Huset var inte bara gammalt, det var slitet och ostädat. Men nu det var kväll och alla sådana tankar skulle få lov att vänta tills imorgon.
Vädringen av huset hade tagit bort det värsta av dammet och med ett fönster som fortfarande låg trasigt på backen skulle det inte vara några problem att få frisk luft under natten. En snabb inspektion av nedervåningen, där kök och vardagsrum var belägna, fick henne att tro att det kanske var bäst om hon ringde efter någon typ av professionell allt-i-allo-hantverkare. På golvet fanns förutom damm, spår av sorkar, kanske även någon fågel? Hon var osäker. Anna hade förvisso flyttat runt en del, bott tillsammans med andra, eller
själv. Men hon hade aldrig bott själv i ett äldre hus. En villa som dessutom inte varit bebodd på tiotals år om inte mer.
Det stod en grön mossfärgad soffa i det fyrkantiga vardagsrummet. En julstjärna hängde kvar i ett av fönsterna och bakom gardinen låg en gammal kvällstidning från 1990-talet. I övrigt var köket och vardagsrummet beigt. Beige golvmatta, beige tapeter. Beige lampa. Soffan var den enda avvikande färgen i hela rummet. Hon skulle kunna sova på soffan, det var möjligt.
Hon behövde någon liten filt kanske, eftersom kvällar och nätter ofta var kyliga även i juni månad. Och med ett fönster helt öppet dessutom.
Trappan till övervåningen var även den klädd med golvmatta, men mer åt det röda hållet. Trappan knarrade när hon gick i den, så där som gamla trappor gör, men räcket var runt och lent och enkelt att hålla i sig.
När Anna väl nått övervåningen gapade hon av förtjusning.
Hon skulle verkligen inte sova på nedervåningen – inte när det fanns en övervåning som såg ut så här!
Blå tunna spetsgardiner ramade in fönstret i den lilla hallen ovanför trappan. Några steg från trappsatsen kom hon in i ett väldigt stort rum. Det var nästan som ett vardagsrum, men saknade de moderna finesserna. Istället fanns det en guldaktig ljuskrona i taket och möbler i teak. På det bleka trägolvet stod en mindre fåtölj i läder i det vänstra hörnet närmast fönstret.
Efter att grundligt ha inspekterat det första rummet gick hon in i det anslutande rummet, som hon förmodade var sovrummet. Där stod en säng, täckt med virkat överkast och bylsiga kuddar. Ovanför sängen hängde en tavla med någon typ av kristet budskap. I övrigt fanns en mindre pall, två byråer och en spegel.
När hade hon senast sett sig själv i spegeln? Var det två dagar sedan det också?
Hon ställde sig framför spegeln, med blicken vilades på det fina trägolvet. Hon andades djupt. Vad var hon rädd för? Hur hon såg ut, eller att faktiskt se hur hon mådde? Innerst inne,
bakom alla lager? Var hon hjärtekrossad, eller bara ledsen över ännu ett misslyckande?
Billy McHorny, som hon beslutat att döpa honom till, hade aldrig varit rätt för henne. Varför hade hon då gift sig? Varför gjorde hon allting så svårt för sig själv? Varför kastade hon sig in i situationer utan att tänka sig för? Varför, varför, varför?
Du vet varför, viskade hennes inre röst till henne. För att du saknade trygghet när du växte upp. För att du flyttade runt så mycket som barn att du aldrig hittat en plats att kalla ditt hem. Men kanske också för att du genom åren har kommit att acceptera att du är annorlunda.
Hon harklade sig. Det var ingen idé att tänka på det nu. Hon skulle ta tag i det där sedan. Hon skulle göra det på riktigt den här gången. Hon hade skjutit det framför sig hela livet, trasslat sig igenom den ena ohållbara situationen efter den andra, och efteråt inte förstått varför situationer uppstått, eller varför det blev som det blev.
Efter att ha granskat spegelns alla hörn riktade hon blicken mot mitten av spegelytan. Hon stod mitt framför den bruna helkroppspegeln i trä. Det fanns inga filter som på appar och telefoner som kunde försköna spegelbilden. Spegeln visade den sanna verkligheten.
En flämtning flög ur hennes mun. Var det så här hon såg ut? Hennes otvättade mellanbruna hår hängde slappt på hennes axlar. Hennes bruna dystra ögon stirrade förvånat tillbaka mot henne. Hon bar sina mest illasittande ljusa jeans, en grön större tröja och hennes fräknar hade börjat lysa så som de alltid gjorde när sommaren kom.
Hon såg sliten och ledsen ut. De mörka ringarna under ögonen fick henne att se ut som femtiofem år, inte som trettiotre som var hennes riktiga ålder.
Hon såg förbrukad ut.
Var det hennes brustna hjärta, eller hennes dåliga val i livet som hemsökte henne? Var det både och?
Hon tänkte på Billy, men inga känslor kom. Nej, hon var nog
bara glad att vara klar med honom. Hon hade ledsnat efter en vecka, men likt en tjurig åsna hängt sig fast för att rösten inom henne sa att det var dags att skaffa barn och man nu. Hur många gånger hade hon inte hört det? Var det fortfarande normen?
Hon suckade uppgivet. Nej, för Anna Molin fanns inga normer. Det var hennes motto att trots allt göra som hon själv ville. Men kanske att hon behövde hjälp att förstå varför hon råkade ut för allt hela tiden. Om det var självförvållat eller om hon var en olycksfågel. Hade det inte varit enkelt om hon kunde skylla allt på att hon hade otur?
”Ja, jag hade otur igen med mannen jag gifte mig med, som jag nyss träffat och inte kände.”
”Åh, din stackare. Du har sådan otur jämnt med dina ogenomtänkta handlingar Anna. Hoppas det vänder snart.”
Eller:
”Jag hade otur med jobbet igen. Jag kom för sent tio gånger, glömde att jag jobbade skift, och jag hade otur att det var Remington som jobbade, så jag fick sparken.”
Den inre monologen fick det att rycka i hennes mungipor. Tänkt vad livet vore lätt om det vore så. Men hon visste att vissa handlingar måste man ta ansvar för själv.
Nåja.
Den gröna sammetsgardinen i fönstret svajade till och Anna hoppade till. Vad var det? En vindpust eller ett vinddrag?
En isande känsla spred sig utmed hennes ryggrad, hon ryste och tittade sig förvånat omkring. Hon kände sig iakttagen. Granskad, eller? Var det hennes fantasi som spökade?
Hon svalde kraftigt, gick med trevande steg mot fönstret och kikade bakom gardinen så snabbt att hon inte hann bli rädd.
Nja, hon skulle nog sova på nedervåningen ändå. Bäst att hålla koll på det där öppna fönstret så ingen ekorre eller nåt kom in.
Kapitel 3
Anna
Anna vred och vände på sig hela natten på den osköna gröna tygsoffan. Som täcke hade hon använt det virkade överkastet till sängen på övervåningen och det hade trots allt bidragit med lite värme under den svala sommarnatten.
Måsarnas skriande hade väckt henne tidigt på morgonkvisten, men det var trots allt vad hon förmodade var tidningsbudets skönsång som gjort att hon ställt sig upp och kikat ut genom det öppna fönstret.
Tidningsbudet, en man i femtioårsåldern, hade vinkat glatt när han sett henne. Hon trodde det var allt till dess att han stannat cykeln med släpet som bar alla tidningar och marscherat från vägen och in på hennes ägor med bestämda steg. Anna stod kvar i fönstret, och visste faktiskt inte vad hon skulle ta sig till.
”Hej!” sa tidningsbudet glatt. ”Jag hörde att någon hade flyttat in i Kristoferssons gamla villa och ville hälsa dig välkommen till oss.”
Anna log till svar. Välkommen till oss?
Mannen harklade sig och sträckte fram en tidning genom det öppna fönstret där hon stod.
”Varsågod, den första tidningen är på huset.” Han tog ett djupt andetag. ”Jag heter Gunnar, och delar ut tidningarna här på orten. Jag och några fler förstås.”
”Hej. Jag heter Anna. Nyinflyttad som du förstår.”
efter ett misslyckat äktenskap söker sig Anna Molin till det lilla kustsamhället Holmsund. Här hoppas hon på en nystart, på att få rota sig, skaffa vänner och – kanske – hitta den riktiga kärleken.
Anna, som ofta är tio steg före alla andra och har svårt för att hålla sig inom de sociala ramarna, hamnar gång på gång i osköna situationer. Mitt i den impulsiva flytten till Holmsund beslutar hon sig för att öppna en bokhandel samtidigt som hon utforskar sin enda koppling till orten –den avlidna mormor Noras förflutna.
Och som om inte det vore nog, möter hon Chris, den charmiga snickaren som hjälper henne att renovera den gamla villan. Känslorna växer, men så gör även dramatiken.
Anna Molins bokhandel är en feelgood om att acceptera sig själv och om att gå vidare i livet trots att det ibland känns hopplöst. Romanen rymmer kärlek och intriger, samtidigt som de oväntade mötena och utmaningarna Anna ställs inför ger berättelsen både spänning och humor.