Från skam till styrka
Livet som våldsutsatt kvinna
Bitte Nilsson
Från skam till styrka
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Bitte Nilsson
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-176-1
Från skam till styrka
Bitte Nilsson
Förord
Syftet med denna bok är att öka medvetenheten och kunskapen kring våldet i nära relationer. Det är inte alltid som det syns utanpå den våldsutsatta hur hon har det hemma. Själv dolde jag min utsatthet länge men hoppades innerst inne att våldet skulle uppdagas. Jag vill med andra ord uppmuntra och vädja till alla att vid blotta misstanken om våld försöka ställa frågor om hur det är om det finns något som inte verkar stämma.
Jag har varit aktiv i Kvinnojouren i 15 år och jag vet, att det jag upplevde för många år sedan tyvärr fortfarande är sådant som händer kvinnor.
Mina dagboksanteckningar har betytt mycket för mig. De kom till under en period i mitt liv, 1973–1993, när jag upplevde mycket våld av olika slag. Att skriva av sig sin förtvivlan är ett sätt att hjälpa sig själv att kämpa vidare och försöka bli fri.
Men att helt på egen hand kunna lämna våldet, som sakta bryter ner en person, är näst intill omöjligt. Stödet som krävs kan se olika ut. Det kan finnas en stöttande familj, eller en bästa kompis eller en kurator eller en Kvinnojour. I mitt fall var det en empatisk arbetskamrat. Viktigast är att stödet finns under
hela processen och att dialogen kring våldet är levande och inte förringas eller slätas över.
Man får inte heller glömma att det vi kallar eftervåld kan vara lika smärtsamt som våldet som man just har lämnat.
Jag hoppas att denna bok kan vara till hjälp att öka kunskapen kring problem som många kvinnor brottas med i samband med hot och våld. Det är viktigt att vi alla blir mer observanta på våldet och försöker hjälpa och stötta de drabbade. Det är alltför många kvinnor som drabbas och till och med dör av våld i nära relationer.
Ett stort tack till min empatiske arbetskamrat, som hela tiden lyssnade och stöttade mig sedan han fått läsa mina dagboksanteckningar och därmed förstod allvaret. Och just i år kan vi fira 20-årig bröllopsdag.
Alla namn i boken, utom Bo-Gunnar, är fingerade i syfte att anonymisera, vilket gör att du som läsare lättare kan få känslan att det här skulle kunna vara vilket livsöde som helst.
Kursiverad text anger funderingar, reflektioner, information till mina DAGBOKSANTECKNINGAR.
INLEDNING
Jag hade en lugn och lycklig barndom, ett efterlängtat barn men inga syskon, vilket jag ofta önskade mig. Alla mina kamrater hade ju syskon. När livet var som tuffast hade det förstås varit bäst med en storebror. Mina tio första år bodde jag i Kisa, sedan flyttade vi till Vimmerby.
Jag gillade skolan och språk var mest intressant och jag avlade en akademisk examen 1972 vid Linköpings universitet och fick projektjobb på ett studieförbund i Halmstad.
Det blev ett lyckat avslut på en femårig förlovning. Henrik och jag var helt överens medan våra föräldrar var besvikna förstås.
Det blev alltså flytt från Vimmerby till västkustens pärla Halmstad 1972 och jobb och trevliga arbetskamrater, men ingen var jämngammal med mig.
Nöjeslivet i Halmstad var det bra fart på men lite svårt att få några nära och bra tjejkompisar. Jag saknade förstås mina gamla kompisar från Vimmerby och mina studiekamrater från linköpingstiden. Vi hade nu skingrats, några utomlands, några kompletterade sina studier och några fick sambo, jobb och villa.
Det blev glesare och glesare med brevkontakten och telefon. På den här tiden fanns ingen mobil.
På jobbet gick det bra. Projektet på studieförbundet tog slut och jag fick fast jobb och löfte om vidareutbildning. Lagen om svenskundervisning för invandrare på betald arbetstid kom 1972 och jag tog chansen och auskulterade och provundervisade och kände att detta ville jag ägna mig åt. Men till en början blev det mycket tid på kontoret också.
Så kom den där torsdagskvällen, den 18 oktober 1973, när jag var på dansrestaurangen Kavaljeren och träffade den perfekte danskavaljeren, Enar. Detta skulle dock visa sig bli ödesdigert för mig.
Han överöste mig med komplimanger, var mycket intresserad av allt jag gjort och vilka intressen jag hade. Jag anade inte oråd utan kände mig mer än uppskattad. Naivt och illavarslande, vilket jag bittert fick erfara.
Enar var gift och hade en dotter på 8 månader, vilket gjorde mig mycket fundersam och jag ville inte direkt inleda något förhållande. Men redan dagen efter att vi träffats dök han upp igen.
Det ringde på dörren och där stod han med blommor. Mer än chockad blev jag. Detta hade jag aldrig varit med om. Han var ju gift och jag ville avvakta och känna efter och bli ordentligt bekant med honom och därpå ta ställning till om jag verkligen ville utveckla vårt förhållande och därmed förstöra ett äktenskap. Jag hade ju en lång förlovning bakom mig och nu skulle jag väl inte kasta mig in i ett nytt förhållande innan vi lärt känna varandra. Visst var han charmig men gick det inte lite för fort? Varje dag hörde jag av honom per telefon och någon gång var vi ute på kondis och fikade.
Han började visa upp en annan sida av sig själv. Efter att han fått svar på en massa frågor om mig och mitt liv innan jag hamnade
i Halmstad, började han berätta om sig själv på ett sätt som jag upplevde som lite skrytsamt. Jag var i alla fall inte van vid att en man framhöll sig själv som en livserfaren och kärleksfull man. Han hade tre systrar och två bröder. Systrarna hade betytt mest för honom. De, påstod han, hade lärt honom mycket om hur tjejer ser på livet och hur han som man ska vara i en relation. Det var förstås systrarna som varit hans danslärare och som danspartner hade han ju blivit perfekt. Det hade jag konstaterat den kvällen vi träffades.
Enar hade dock blivit himlastormande kär och efter bara en veckas bekantskap hade han berättat för frun att han ville skiljas.
Oj, så chockad jag blev. Hur kan man se på livsavgörande beslut så lättvindigt? Nej och åter nej kände jag. Enar uppvaktade mig om och om igen med blommor och kärleksförklaringar.
Jag tyckte att det här var så märkligt och att det gick så fort.
Ringa mamma och pappa eller till mormor, som stod mig mycket nära? Nej, det kunde jag bara inte göra. Vad skulle de tro? Dessutom var pappa för tillfället deppig igen och orolig inför den förestående pensioneringen. Det här problemet skulle inte pigga upp honom.
Jag ringde ett par kompisar men ack, den ena hade legat på sjukhus och var olycklig. Omöjligt att då ta upp mina funderingar. Den andra kompisen hade flyttat utomlands och något telefonnummer kunde jag inte få fatt i.
Resonerade med mig själv att det gäller ju mitt liv och då måste jag vara kapabel att fatta beslut på egen hand. Helst hade jag velat visa upp Enar för någon av mina tjejkompisar och höra hur hon upplevde honom och om hon trodde att han skulle passa ihop med mig.
Ingen av mina kompisar fanns inom räckhåll men jag var faktiskt 24 år och hade ju själv en hel del livserfarenhet.
Enar var en annorlunda man, helt olik alla andra jag träffat. Han var otroligt charmig och verkade lite äventyrslysten, vilket attraherade mig.
Är han mannen i mitt liv? Han är helt säker på sin sak, att det rätta är att skilja sig från Anna-Greta och lilla dottern Yvonne och dela livet med mig.
Mitt samvete säger nej till att jag ska vara en person som slår sönder ett äktenskap och blir orsak till att en liten flicka förlorar den nära kontakten med sin pappa.
När jag försöker förklara mina samvetskval, tröstar Enar mig och övertygar mig om att hans äktenskap inte varit bra och förr eller senare hade han ändå tagit ut skilsmässa. Lilla Yvonne tänker han hålla kontakten med och ta sin roll som pappa på allvar.
Jag känner mig skamsen men lugnad och beslutar att skriva ett brev till Anna-Greta och förklara mina känslor för Enar och att jag samtidigt är olycklig för vad jag ställt till med för hennes del. Fyra gånger skrev jag om brevet. Det blev ett långt brev, som jag lade ner mycken möda på. Att försöka be om ursäkt för sina känslor är verkligen inte lätt. Hur skulle Anna-Greta ta det? Jag hade aldrig träffat henne och visste inte riktigt hur hon tagit det här med skilsmässan. Var det så som Enar sagt att de inte passade ihop och att det inte alls kom som en chock för Anna-Greta? I så fall var hon kanske mer lättad än förtvivlad. Det är klart att det måste göra ont att behöva skiljas från Yvonnes pappa. Ett barn behöver ju både en mamma och en pappa. Varför beslöt de att skaffa barn om de inte höll av varandra och tänkte sig ett liv tillsammans?
Olyckshändelse? Hur skulle Anna-Greta tolka brevet? Vad hade hon för bild av mig, en kvinna som efter bara några månader är beredd att flytta ihop med en man som ligger i skilsmässa?
I brevet försökte jag förklara hur jag kämpat mot mina känslor för Enar men till slut kommit fram till att det ändå var rätt beslut, trots att det drabbade både henne och lilla Yvonne. Förhoppningsvis skulle Enar ta sin papparoll på allvar och träffa Yvonne ofta, vilket Enar flera gånger lovat mig. Skammen och oron kring hur brevet skulle mottas och tolkas gjorde dock att jag till slut bestämde mig för att inte skicka det.
Jag minns att jag kände mig både förälskad i och fundersam över mannen, som charmat mig så, men nu efteråt skulle jag säga att han snarare hade duperat mig. Och vi flyttade ihop efter ett par månader. Vi hittade en bostad några kilometer från stan. Och en rar liten katt fick vi också.
Kapitel 1
DAGBOKSANTECKNINGAR
Onsdag 7 augusti 1974
En röd liten stuga på landet, en grön liten täppa, som en blek men ändå sommarsol ger liv och värme åt, en randig bondkatt och två människor, som tycker om varandra.
Så långt verkar idyllen fullkomlig men orosmolnen seglar upp och ger skugga åt den ljuva idyllen.
Ekonomin dalar, vi går balansgång på slantarna. Avbetalningar och utgifter jagar oss som små soldater utrustade med bajonetter för att sticka hål på molnen. Det blir regn på vår kärlek. Häromdagen ett våldsamt utbrott. Pålägg och kniv for genom stugan. Efter utbrottet tårar och ånger. Nerver i dallring och så plötsligt tittar solen fram igen. Enar ringde från jobbet. Det kändes varmare inombords igen. Men ännu är inte balansen återställd.
Arbetsmarknaden hård, kontorist och skiftarbete. Vi som hoppats på meningsfulla och trivsamma jobb.
Denna vecka Enar på nattskift. Botten att komma hem ensam, koja ensam.
Enar måste sova för att orka med nattarbetet. Idag två timmar av gemensam fritid. Kramades, växlade några ord om pen-
ningläget, har vi råd med kräftfest hos Ingrid på lördag? Enar fick erbjudande om extraknäck, fredag, först nattjobb så jobba igen. Det är grymt!
Mamma lovade per telefon ikväll lån på 500 kronor. En sten föll från mitt hjärta. Problemen hemma tycks för tillfället lösts upp. Pappa fungerar bra igen, efter en vecka i Västervik, så länge det nu varar.
Trots avståndet hem (26 mil) berörs jag väldigt illa vid tanken på hur dåligt pappa mår och hur hans depression även påverkar mammas liv. Att tappa livsgnistan är mer än smärtsamt för oss alla. Jag född i motvind, jo men.
Den efterlängtade semestern frös nästan inne. Föräldrar i all ära, men lite påfrestande var det att i två veckor med dåligt väder bo och umgås alla fyra här i vår lilla stuga.
Enar och jag behöver få några dagar alldeles för oss själva, fjärran från vardagen och alla funderingar över känslor, framtid och pengar. När ska vi få tillfälle till detta?
Vi lekte med emigrationstankar förra veckan, ett alternativ eller en nödlösning?
Hampus är också ett litet halmstrå att klänga sig fast vid. Idag besked från Patentbyrån i Helsingborg att mönsterskydd är det nog möjligt att söka för idén.
Kan Hampus ändå ge oss en ärlig chans att komma på fötter och slippa gå balansgång på de knaggliga slantarna?
Frågetecknen i tankegångarna är många ibland känns de alltför många. Att lyckas. Varför ska inte Enar och jag kunna lyckas?
Nu långt senare Ekonomin var ett problem, då Enar inte hade någon fast
inkomst till att börja med och dessutom fanns det en del lån som skulle återbetalas.
Jag märkte tidigt att Enars humör kunde svänga väldigt hastigt.
Detta hade jag aldrig tidigare upplevt. Visst hade Henrik och jag haft olika åsikter om saker och ting och kunde kritisera varandra. Vi hade upplevt oro och sorg tillsammans men aldrig med så stora och häftiga humörsvängningar. Inte heller i mitt föräldrahem hade jag varit med om något liknande. En lugn och sansad samtalston var det som gällde och aldrig hade jag sett eller hört min pappa vara oförskämd eller våldsam mot min mamma.
Vi hade nu bott tillsammans i drygt ett halvår och jag hade ofta fått uppleva Enars humörsvängningar och rastlöshet, och dragit slutsatsen att de var en del av hans personlighet. Detta kändes oroande och ovanligt för mig och att dämpa rastlösheten med alkohol blev aldrig bra. Det insåg jag tidigt och påtalade det för honom men det gav ingen effekt.
Viktigt att kunna koppla av ansåg Enar. Men avkopplingen blev ofta en total urkoppling i stället. Allt vett och etikett försvann och personförändringen blev total och minnesluckorna (påstådda eller ej?) var många. Efter ett sådant här vredesutbrott med en total personlighetsförändring var Enar mycket ångerfull och ledsen och bad om ursäkt om och om igen. Var det verkligen möjligt att tappa minnet och förståndet och skälla ut och skuldbelägga en person, som man säger sig älska? Det var inte bara att bli utskälld utan ofta blev det också ett par örfilar om jag stod för nära. Jag förstod ingenting, eftersom jag aldrig hade varit med om något liknande, men hoppades innerligt att det skulle bli bättre med tiden. Enar bedyrade att det helt säkert skulle bli lugnare med hans humör, bara vi fick det lite bättre med ekonomin.
DAGBOKSANTECKNINGAR
Söndag 11 augusti 1974
Två dagar efter kräftfesten hos Ingrid. Oj, vilket slut på kräftkalaset! Bra början, dekorationerna, arrangemanget, lyckat!
Enars pappa lite knepig men på det hela taget bra stämning och goda kräftor. Efter kräftorna utomhus, flyttade vi in för kaffe.
Barnen kom i säng efter lite gråt och tandagnissel. Sen blev
Ingrid sjuk och därefter mådde även Kristina illa och behövde vila. Vi gäster stannade kvar och drack kaffe och smuttade på Pikina, sprang och kollade sjuklingarna. Lite mer snack och mer kaffe. Så ville Enar plötsligt hem. Jag beställde taxi, men Enar ville köra, omöjligt då jag tidigare tagit hand om bilnycklarna. Principer till för att hållas. Enar började promenera, taxin kom och jag for. Efter en halv kilometer kom taxin ifatt Enar, som gick i ösregnet. Jag bad taxin stanna och låta honom åka med. Men Enar vägrade. Han fortsatte gå trots att det regnade ordentligt. Jag var hemma tio i ett och väntar nu på Enar.
Varför bli så arg och envisas gå hem? Kostnad för taxi 20 kronor, värt pengarna. Fullt med poliskontroller en kväll som denna. Varför riskera körkort, som är så betydelsefullt?
Enar sover vid min sida, men nu är mina känslor för honom långt ifrån vad de var tidigare. För några timmar sedan kärleksfulla och uppskattande blickar, nu blivit spottad i ansiktet två gånger och fått en örfil.
”Där är du ditt as! Hur betalade du taxin? Du släppte väl till? Spelar ingen roll vad du säger, tror vad jag vill ändå. Från början betraktat dej som ett halvproffs.”
Från skam till styrka
Våld i nära relationer är ofta osynligt för de som står utanför. Men för den drabbade är det omgivningens stöd och frågor som behövs. Det vet jag av egen erfarenhet.
Jag har varit engagerad i Kvinnojouren i mer än 15 år och ser att våldet som drabbade mig för decennier sedan fortfarande är en verklighet för många kvinnor idag.
I mina dagboksanteckningar från perioden 1973–1993 beskriver jag hur våldet kunde se ut, både psykiskt och fysiskt, och hur skrivandet hjälpte mig att hantera min utsatthet.
Det är svårt att lämna en våldsam relation på egen hand och stödet från familj, vänner och professionella var för mig avgörande. Stödet behöver finnas genom hela processen och det är viktigt att samtalet om våldet hålls levande. För eftervåldet, den psykiska och sociala påfrestningen efter att ha lämnat relationen, kan vara lika smärtsamt som själva våldet.
Jag hoppas att boken ska bidra till ökad kunskap och engagemang för att ge stöd och hjälp till någon som blivit våldsutsatt.