LJUSNYCKELN SOFIA SKÖLD
LJUSNYCKELN SOFIA SKÖLD
KAPITEL 1 SKOGEN
Freja springer så fort hon kan. Hon vet inte vart hon är på väg, bara ut och bort. Ut i skogen. Kvistar och barr slår mot ansiktet. Grenar och hallonsnår piskar och rispar mot benen. Hon springer barfota över mossa, rötter, stenar och barr. Det sticker och gör ont i fötterna, men det spelar ingen roll. Tårarna rinner och när den salta smaken når munnen torkar hon näsan med baksidan av handen.
Det är i mitten på juli och varmt, men det blir svalare och fuktigare ju längre in i skogen hon kommer. På hennes bröstkorg hoppar hänget i en gammaldags kedja. Det är en stor bergkristall fäst med snirklig metall. Halsbandet tillhörde Signe, Frejas gammelmormor och bästa vän. Hennes enda vän … Men nu är Signe borta.
verkligen höra hemma där och vara en del av något större.
Till historierna hörde också halsbandet, som Signe brukade kalla ljusnyckeln. Den stora bergkristallen med dess smide påminde nämligen nästan lite om en gammaldags nyckel i sin utformning. Halsbandet hade en central roll i alla sagorna då det var det som gjorde att dess bärare kunde se och prata med alla väsen.
Signe brukade säga att Freja skulle få halsbandet en dag och att hon i sin tur någon gång i framtiden skulle ge det vidare till sin dotter. Ibland sa hon, med ett drömskt uttryck i blicken, att någon generation i framtiden kanske till och med skulle lyckas aktivera ljusnyckeln igen. När hon gjorde det undrade Freja ibland om Signe faktiskt trodde på sagorna på riktigt.
Men det kunde hon väl ändå inte ha gjort? Visserligen var halsbandet gammalt, men det hade aldrig visat några magiska egenskaper.
Nu hängde i alla fall halsbandet runt Frejas hals. Mamma hade haft det med sig när hon kom hem och berättade för henne att Signe hade dött. Det var bara en liten stund sedan, men nu var ingenting sig likt längre. Världen var upp och ner. Signe fick inte vara död! Vem skulle lyssna på henne nu? Vem skulle krama henne och hålla om henne tills allt kändes okej? Vad skulle hända med sagorna?
Mamma hade inte haft tid att svara på Frejas frågor. Hon måste åka till jobbet, förklarade hon, extrajobbet som gav henne betalt per timme.
”Vi har inte råd att förlora pengarna”, sa hon. ”Vi pratar mer ikväll.” Sedan hade hon åkt till jobbet och lämnat Freja själv med det fruktansvärda.
Men Freja vill inte prata med mamma ikväll. Mamma förstår ändå ingenting.
Hon bryr sig inte om att hon nu är så långt in i den täta skogen att hon inte längre ser solen och himlen. Hon är så trött att det svartnar för ögonen, men hon fortsätter ändå att springa.
KAPITEL 2
EN FRÄMMANDE PLATS
Freja blinkar försiktigt upp mot det bländande morgonljuset. Hon måste ha somnat i skogen. Eller svimmat? Freja minns inte alls vad som hänt. Men nu är det morgon och när hon lämnade huset var det eftermiddag.
Hon lyfter försiktigt på huvudet och ser sig omkring. Hon befinner sig i en skogsglänta. Den är vacker, men hon känner inte igen den. Hon måste ha sprungit långt … väldigt långt. Hon ligger på mjuk, torr mossa vid en liten tjärn som glittrar i morgonens klara solstrålar. Det är ljust och varmt. Skogens dofter av solvarm mossa, bark och barr fyller hennes näsborrar.
Freja sätter sig upp. På andra sidan tjärnen går branta klippor ner i vattnet, men på den här sidan
växer det gräs, ormbunkar och mossa hela vägen fram till vattnet. Ett tunt lager dimma svävar tyngdlöst över vattenytan i mitten av tjärnen, och hela platsen ser trolsk ut på något sätt, som om ett skimmer av mystik och magi svävar i luften.
Hon kisar mot ljuset. Vad är det här för plats? Hur hamnade hon här? Det sista hon minns är att hon sprang i en tät och fuktig skog. Det är någonting som inte riktigt stämmer.
En känsla av att vara iakttagen smyger sig över Freja. Är det någon här? Hjärtat börjar slå hårdare i bröstet. Vem skulle det kunna vara?
”Hallå … Är det någon där?” frågar hon försiktigt och letar med blicken. Men ingen ger sig till känna.
Då ser hon djuren. Hon rycker till. Har de varit här hela tiden? En liten ekorre kikar fram bakom en stor sten, den tittar lite skyggt på henne. Längst upp på stenen sitter en svala och även den ser rakt på henne.
Freja sitter helt still, hon vågar knappt röra sig.
Ytterligare en ekorre sitter på en murken stock snett framför henne. Halvt skymd av en buske står ett rådjur. I skuggan av träden, i utkanten av gläntan tittar en hare fram bakom ett träd och en bit bort, i en hög tall, sitter en uggla.
Kan det vara så att de tittar rakt på henne? Det känns så.
Freja sväljer. Blickarna går liksom rakt in i bröstet på henne.
Hon sänker huvudet. Signes halsband. Det känns varmt och tungt i hennes hand när hon lyfter det. Hon känner en ilning längs ryggraden. Vad är det som händer?
Djur i skogen brukar ju vara skygga, inte alls så här nyfikna. Det känns jättekonstigt att de bara står här och stirrar på henne.
”Vad gör ni?” mumlar hon, mest för sig själv och tittar åter upp mot rådjuret som smugit sig lite närmare.
Djuren ser inte alls hotfulla ut, men hela situationen är så konstig …
”Jag vill hem …”, viskar Freja för sig själv. Men åt vilket håll är hem? Hon ser sig vilset omkring. Hon vet ju inte var hon är. Hjärtat slår nu ännu hårdare i bröstet. Det kan vara farligt att komma vilse i skogen. Tänk om det kommer en älg eller en björn? Tänk om hon inte hittar tillbaka?
Freja reser sig upp. Varför, varför, varför tog hon inte med sig mobilen? Vad ska hon göra nu?
”Åh, vad har jag gjort?” mumlar hon oroligt och biter sig i knogarna. Hon ser sig villrådigt omkring. Det är så konstigt alltihop. Hon är helt säker på att hon var i en tät barrskog innan hon … ja, vad hon nu gjorde. Svimmade av utmattning? Men så vaknade hon här. Och djuren …
Plötsligt reflekteras solens strålar i Signes halsband och skickar solkatter in mellan träden. Signe, tänker
hon och det bränner till i bröstet. Hon följer solkatterna med blicken. Det känns som att det är något speciellt med halsbandet. Som en energi hon inte riktigt kan förklara.
Åh, Signe, om du kunde hjälpa mig nu, tänker hon och kramar hänget i sin hand. Tårarna svider i ögonen och hon blundar hårt. Nej, inte nu. Nu måste hon fokusera på att hitta hem.
Hon släpper halsbandet och det glimmar till i solljuset igen. De där solkatterna, kan de betyda något?
En tanke slår henne. Tänk om Signe är här. Tänk
om hon försöker hjälpa henne genom halsbandet. Halsbandet känns ju underligt på något sätt. Det kanske är ett budskap.
Skulle halsbandet kunna visa henne vägen hem?
Men solkatterna dansar åt alla håll när hon rör sig.
Freja suckar uppgivet.
Ändå kan hon inte släppa känslan av att halsbandet kanske skulle kunna hjälpa henne på något sätt. Och sättet ljuset reflekterades i kristallen … Halsbandet kallas ju ljusnyckeln.
Hon lyfter upp hänget och tittar på det igen. Det är något som inte riktigt stämmer. Solens strålar når inte hänget i hennes hand nu, men ändå ser det ut att komma ett svagt guldfärgat ljus inifrån kristallen.
Det är som att en energi stålar från den genom hennes hand och fyller hela kroppen. Den känns magisk …
Vad är det här? Freja blundar hårt igen.
När Frejas gammelmormor Signe dör flyr Freja ut i skogen. Hon vaknar upp i en glänta och ingenting är som förut. Vilka är varelserna som står och tittar på henne? Och varför lyser det från kristallen i halsbandet? Kan Signes sagor om Ljusnyckeln vara sanna?
Fler och fler väsen gör sig synliga för Freja under dagarna som kommer. Ljusalver, gårdsväsen och inte minst husalven Pugg dyker upp och blir snabbt hennes vän. Det visar sig att Freja lyckats med det Signe aldrig klarade av – att aktivera Ljusnyckelns magi och kunna se alla väsen.
Men inte all magi är god. En dag försvinner Pugg, han har blivit förd till morkernas gruva. Freja måste rädda honom. Men hur?
LJUSNYCKELN är en fantasybok med mytologiska väsen i fokus. Men det är också en berättelse om att våga tro på sig själv och att lära sig att se magin omkring sig.
