Tusen palmer : Diana
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Kamilla Nilsson
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Omslag: Emelie Bohman
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-096-2
PROLOG
I Spanien sitter en man på en bänk med en öl i handen, naglarna är långt nedbitna. Han gungar fram och tillbaka och blicken är tom och kall.
Hur blev det så här? Hjärtat bultar hårt.
För bara några dagar sedan var allt frid och fröjd. Han levde på precis som vanligt. Nu var allt förändrat, förstört. Hur skulle han någonsin kunna se sin far i ögonen igen?
En stilla medelhavsbris smeker kroppen, och för en sekund känns allt nästan som vanligt. För faktum är att gjort är gjort. Och tecknen var alltför många för att kunna ignoreras. Även om inget blev som det skulle bli, så var livet nu ett annat än han hade föreställt sig.
Spanien hade förseglat hans öde.
Diana blundade och höll andan, att hon alltid tog med sig för mycket kläder! Det var knappast första gången hon stod på flygplatsen med resväskan och var nervös för övervikt. Dessutom kom hon alltid hem med hälften av plaggen oanvända.
Kvinnan vid incheckningsdisken såg sur ut medan hon pressade fram: ”Du har övervikt på väskan, du får betala.” Hon sa det som om vartenda ord var en kraftansträngning, som om det inte alls var hennes jobb att ge service till flygresenärer.
”Visst”, svarade Diana trött.
Efter att hon betalat och fått boardingkortet i handen skyndade hon vidare utan att ge kvinnan en blick.
På väg till säkerhetskontrollen fascinerades hon över hur mycket folk det redan var i rörelse trots att klockan bara var strax efter sex. Många små barn härjade runt i den långa kön.
Några minuter senare var Diana förbi kontrollen och hon tvingade ner axlarna som frusit fast vid öronen. Det var något oroligt med säkerhetskontroller, alldeles oavsett vad man bar på i handbagaget. Men nu tänkte hon slappna av, allt var i sin ordning.
Diana gick in i taxfreebutiken, skulle hon kanske unna sig en ny doft? Egentligen fanns det många sidor på nätet där man kunde köpa samma parfym för bättre pris, men hon hade alltid älskat känslan av att få dofta sig fram till rätt flaska i ett vimmel av märken och alternativ.
När Diana gick där bland alla välfyllda hyllor sökte sig blicken till en man som stod bland herrdofterna. Han var lång och mörk
med bakåtkammat hår, stilig. Hon tyckte att hon kände igen honom men kunde inte placera från vart.
Hon insåg att hon nog låtit blicken vila lite väl länge när han plötsligt såg upp på henne med ett snett leende. Värmen spred sig uppför halsen och hon tvingade ner blicken i golvet medan hon tog sig mot kassan.
”Men snälla Diana, ge upp nu”, sa hon för sig själv. Kanske lite för högt, för expediten som stod en bit bort vände sig om och såg på Diana med en frågande blick. Diana fick fram ett osäkert leende och lommade vidare.
Hon måste sluta att prata med sig själv och framför allt måste hon sluta titta på män. Hon ville inte falla så där handlöst för en man igen, inte efter det som hände med Patrik. Men lik förbaskat kunde hon inte sluta tänka på den mystiske mannens leende när hon plockade med sig parfymflaskan.
Diana ställde sig i taxfreekön, men vad mycket folk det var i rörelse, vart var alla människor på väg? Alla skulle väl ändå inte till Alicante.
Med parfymen i en försluten påse gick hon mot första, närmaste bar. Ett glas vin var precis vad hon behövde nu. Diana tog plats vid ett högt barbord, och spanade mot säkerhetskontrollen där folk stressat eller semesterlunkande myllrade runt. Hon tog en sipp av vinet och suckade djupt.
Då fick hon syn på honom igen! Han stod i baren, bara ett par meter bort, och tog emot en kaffe i en take away-mugg. Och så plötsligt såg han på henne. Diana ryckte till, kände sig påkommen, och råkade i all hast välta ut sitt vinglas över bordet. Nu kändes det som om hela flygplatsen stannade upp och tittade på henne.
Herregud. Diana kände hur hon blev alldeles varm och förmodligen röd i ansiktet.
”Förlåt”, var det enda Diana lyckades få fram.
Hon hoppade ner från den höga stolen och fick snabbt fatt i servetter. När hon tittade upp igen var mannen borta. Kan han
teleportera sig själv eller, tänkte Diana förvirrat. Fast nej, vad skulle han då göra på en flygplats? Diana harklade sig.
”Eh, jag råkade spilla litegrann”, sa hon.
Den snälle killen i baren nickade och gav henne ett nytt glas.
Två glas vin senare, eller ja, ett och ett halvt glas, var det dags att gå till gaten. Därifrån skulle Diana flyga till Alicante. Från Alicante skulle hon sedan ta bilen söderut, närmare bestämt ner till Mil Palmeras, tusen palmers stad. Namnet på stället lät så fint.
Bilen stod parkerad på flygplatsen, hade Sussie berättat, Diana skulle bara behöva ringa parkeringen då hon landade så skulle de köra fram bilen åt henne.
Åh, Sussie var så snäll! Diana blev nästan gråtfärdig då hon tänkte på väninnan som lånat ut sin och Martins lägenhet till henne i två veckor. Gud, vad hon behövde detta.
”Allting har en mening”, hade Sussie sagt. ”Du behöver komma bort, och vår lägenhet kommer stå tom.”
Sussie och Martin spenderade varenda ledig stund i lägenheten som de köpte för tre år sedan. De hade renoverat den och fixat. Men nu var de på en två veckors resa till Mexiko, en resa som Martins mamma hade bjudit alla barnen och respektive på.
Diana och Patrik hade också varit så nära att köpa en lägenhet i Spanien. Det var mest Patrik som ville, han hade tjatat på henne att de skulle köpa något där nere. Många av hans kompisar hade köpt. ”Det är en bra investering”, hade han sagt när Diana hade frågat om det verkligen var en så bra idé, eftersom de hade tillräckligt mycket jobb med lägenheten hemma i Stockholm. Eller de, den hade varit Patriks.
Så när han hade kommit hem den där tisdagseftermiddagen för en vecka sedan och sagt att han ville separera hade hon insett att hon skulle bli bostadslös. Där och då ville hon bara bort därifrån, hon hade rafsat ner alla kläder som låg framme i sin träningstrunk och lämnat lägenheten. Hon hade sedan sett att hon lyckats få med sig Patriks ena mörkblå Ralf Lauren-piké. Diana hade inte
sagt något till Patrik och han hade inte heller frågat efter den, han hade säkert inte ens märkt att den var borta.
Medan Diana satt där i sina tankar hade hon inte märkt att boardingen börjat, så hon blev alldeles förvånad när hon insåg att gaten var tom.
”Ursäkta, ska du med detta flyg”, frågade den uniformerade kvinnan framför Diana.
”Eh, va”, sa Diana. ”Ja, ja, det ska jag.”
Diana höll upp boardingkortet och passet innan hon sprang ombord. Det mattbeklädda golvet dämpade varje steg.
När hon kom in såg hon att alla satt på sina platser, hon ursäktade sig och log ett nervöst leende. I varenda rad satt en massa människor. Lite längre fram såg hon en ledig plats, hennes plats.
Hon lyfte upp kabinväskan och skulle just lägga upp den i hatthyllan då hon upptäckte att det var fullt. Panik! Hon tittade sig nervöst omkring, fullt överallt. Flygvärdinnan såg Diana och kom snabbt till undsättning.
”Sätt dig du, jag tar din väska och lägger upp den här lite längre fram.”
Diana sjönk ner på sin plats med en suck. Sträckte sig efter säkerhetsbältet och blundade. Äntligen! Nu var hon på väg. Det brukade vara Patrik som skötte allt sådant här: logistik, planering och organisering. Diana hade inte ens vetat var passet låg innan förra veckan.
Diana spände fast bältet, kände att hon darrade lite, men visste inte varför. ”Oj, förlåt”, sa hon när hon råkade stöta till benet på passageraren intill.
”Ingen fara”, svarade en mörk, grov röst.
Diana såg upp och mötte den mystiske mannens blick. Intensivt bruna ögon betraktade henne roat. Hur stor var sannolikheten att han skulle med samma plan?
Diana kunde inte hålla tillbaka fnisset. Herregud, den här resan kanske kunde bli rätt så bra trots allt!
När flygplanet lyft och dryckesvagnarna kommit ut beställde Diana ett glas vitt vin och en påse chips. Den mystiske mannen beställde ingenting, han hade redan stoppat i hörlurarna och blundade.
Diana suckade. Tänk att hon faktiskt var på väg till Spanien, helt ensam. När hon själv slöt ögonen kunde hon bara se Patrik. Hur hade det blivit så här egentligen?
Patrik hade kommit hem från jobbet den där tisdagseftermiddagen med ett spänt ansiktsuttryck. Det var knappast ovanligt, så brukade det vara när han hade mycket på jobbet. Patrik arbetade som börsmäklare på en av Sveriges största banker. Men när han bara satt och petade i maten anade Diana att något var fel.
”Vad är det Patrik, är du inte hungrig?”
”Jag har en sak jag skulle vilja ta med dig”, började han.
Diana blev varm och kände rummet börja snurra: ”Ja, vad är det?”
Patrik lade ner sin gaffel och skruvade på sig.
”Jo, jag har känt ett tag att det här kanske inte är rätt …”
”Vad är inte rätt”, frågade Diana förvirrat.
”Vi”, svarade Patrik.
Diana och Patrik hade varit tillsammans i sex år och förhållandet hade gått upp och ner, vilket alla förhållanden gör. Visst hade hon märkt att de senaste två, tre månaderna hade varit lite annorlunda. Det började efter Dianas femtioårsfest.
Patrik hade allt mer börjat arbeta över på kvällarna och på
helgerna var han mest för sig själv och surade i soffan och tittade på något sportprogram på tv:n. När de gått och lagt sig på kvällarna hade Patrik oftast dragit sig undan om Diana lade en arm om honom eller tryckte sig intill.
”Det känns som att vi glidit isär, jag vill inte slösa mer tid av mitt liv på oss”, sa Patrik.
Diana satt som förstelnad och kände klumpen i halsen växa.
Slösa mer tid? De som hade börjat prata om giftermål. Tankarna snurrade runt, hon sökte efter tecken. För visst hade de haft det bra tillsammans? För det mesta? Eller?
Patrik suckade och Diana vaknade ur sina tankar.
”Jag har träffat en annan”, sa han.
Diana drog efter andan. Det var det här hon hade fruktat.
Säkert hade han träffat en yngre kvinna, någon tjugo-någontingåring som var alldeles glad och lättsam. Hon knöt ena näven under bordet.
”Vem då?” väste hon mellan tänderna.
”Liselott”, svarade Patrik tyst med blicken nedvänd mot bordet.
”LISELOTT”, skrek Diana, så att Patrik ryggade tillbaka. ”När hände det här?”
Rösten gick upp i falsett.
”Första gången var på festen”, nästan viskade Patrik.
”Min femtioårsfest?”
”Ja”, svarade Patrik. ”Och sedan fortsatte vi att träffas den helgen då du var på konferensen i Grisslehamn.”
”Du är fan inte klok!”
Så det var därför Liselott inte hade svarat eller hade tryckt på upptaget då Diana hade ringt. I sin enfald hade hon tänkt att Liselott också hade mycket med arbetet. Hon var revisor och hade nyligen startat ett eget företag.
Diana vaknade till av plinget ”fasten seatbelts” och kaptenens ord om att alla skulle återvända till sina platser och spänna fast
säkerhetsbältet. Diana hade redan bältet på sig, hon hade inte brytt sig om att knäppa av sig det.
Hon sneglade åt den mörke, snygge mannen och såg att han satt och höll i sig krampaktigt med ena handen om armstöden.
Herregud, var han så flygrädd? Kanske det inte var en man att hålla i då det blåste. Hon småskrattade lite för sig själv. Den äldre kvinnan längst in mot fönstret blängde surt och undrade nog hur Diana kunde skratta nu med dessa luftgropar.
Diana tittade ner i knät, men fortsatte att le.
Efter en stund hade skylten slocknat och flygvärdinnorna var snart ute med dryckesvagnen igen. Diana beställde en till liten vinflaska och även lite bubbel, bara för att jag kan, tänkte hon. Diana var fullt medveten om att hon sedan skulle köra ifrån flygplatsen i Alicante till Mil Palmeras. Men det var några timmar kvar innan hon skulle göra det, då hade nog alkoholen hunnit lämna kroppen. Hon visste också att det var tillåtet att köra med lite alkohol i kroppen, 0,5 procent för att vara exakt. Egentligen kändes det fel, och i Sverige skulle hon aldrig köra om hon hade druckit. Men nu var ingenting sig likt längre, tänkte Diana och öppnade flaskan.
Tänk att det kunde smaka så gott. Patrik gillade aldrig att Diana drack alkohol, själv var han nykterist.
”Skål Patrik”, viskade Diana och lyfte glaset i en gest mot himlen. Återigen spände den äldre kvinnan ögonen i Diana, och Diana höjde glaset mot henne också innan hon drack.
Efter tre timmar och femtio minuter hördes kaptenens röst ur högtalaren igen, de hade påbörjat landningen mot Spanien och Alicante.
Diana tog ner sin väska från hatthyllan. Åh, vad tung den var. Inte mindes hon att den var så tung då hon kom på planet.
”Ursäkta, nu är du på väg att ta min väska.”
Diana vände sig om, där stod han, den snygge mannen i egen hög person.
”Oj, förlåt”, fick Diana fram. ”Ja, jag fick inte plats med väskan i hatthyllan där framme så jag fick lägga den där.”
Mannen sträckte fram handen och presenterade sig som José Moreno.
”Diana Björklund, trevligt”, stammade Diana fram. Trevligt, varför sa hon så, vad var det som var så trevligt? Men mannen bara log brett så att alla hans vita, raka tänder syntes.
När Diana hade lyckats få ner sin väska och gick av planet kände hon värmen slå emot henne. Spaniens vårsol lyste så gul. Och värmen! Det var som högsommarvärmen i Sverige.
Hon stannade i mitten av flygplanstrappan, tog ett djupt andetag och tittade upp mot himlen. Hon var framme. Äntligen var hon här.
Hon klev på bussen som skulle ta dem till ankomsthallen. Diana hade fått noggranna order från Sussie att det var viktigt att ringa till parkeringen så fort hon kommit till ankomsthallen om hon inte väntade på något bagage, detta för att de skulle få lite tid på sig att köra fram bilen. Vilken lyx, tänkte Diana. Hon fipplade med mobiltelefonen, klickade bort sms:et ”Välkommen till Spanien! Här kan du surfa för …” och såg i periferin hur den mystiske mannen klev in i en bil, stängde dörren och försvann ur hennes liv.
Diana hoppade in i den framkörda bilen, Sussies bil. Det var en röd Citroën, den röda färgen hade sett bättre dagar. ”Ingen idé att ha någon fin bil nere i Spanien”, hade Sussie sagt, ”de kör också som galningar där nere, så var uppmärksam.”
Diana körde ut på väg 332 som så småningom skulle ta henne till Mil Palmeras. Herregud, vad rondeller det var. Hon passade på att se sig om, för sist hon var här hade det varit mörkt på vägarna. Då var hon inte ensam, utan hade Patrik, Sussie och Martin med sig.
Diana höjde volymen på radion, hon bara älskade den spanska musiken. Låten handlade om kärlek, hon försökte sjunga med fast hon inte kunde texten.
Diana lät tankarna vandra i väg igen. Plötsligt, vid näst sista rondellen, började motorlampan lysa och en text dök upp på displayen, engine hot. Diana kände paniken stegra sig i bröstet, herregud, vad gör jag nu? Som tur var kom det en bensinmack, Cepsa, alldeles efter rondellen. Diana svängde in på bensinmacken, parkerade bilen och gick in med tvekande steg.
Det satt en ung kille vid disken och Diana log medan hon pekade på parkeringen: ”Engine hot”, sa hon.
”Que”, svarade den unge killen.
”Eh”, Diana försökte igen, ”el auto esta caliente!” Spanskan från högstadiet var mer än ringrostig.
Den unge killen sken upp och svarade: ”Si, necesitas refrigerante para el coche”, och försvann i väg mot butiken och fram till en hylla, där han snart räckte henne något som hon antog var kylarvätska.
Diana betalade och gick ut, tappade upp bilen på kylarvätska och bad en tyst bön om att det skulle hjälpa, innan hon körde den sista biten till huset.
När Diana parkerade bilen vid huset blev hon alldeles gråtfärdig. Allt var exakt lika vackert som hon mindes det, ett vitt hus med gröna detaljer.
Hon tänkte tillbaka på förra sommaren när hon hade varit nere här med Patrik, Sussie och Martin. Det var så nära att de hade köpt huset här alldeles bredvid. Men i sista stund hade Patrik ångrat sig och de hade hoppat av budgivningen. Hon visste inte då, men nu förstod hon – redan då hade han tröttnat. Kanske var det lika bra, annars hade väl Patrik krävt att få huset nu eller att hon skulle köpa ut honom, det hade hon definitivt inte råd med. Hon måste smyga förbi huset där de var på visning någon kväll för att se om det var någon som bodde där, tänkte hon.
Patrik och Martin hade känt varandra under många år, de hade vuxit upp tillsammans och sedan pluggat på högskolan ihop.
Sussie och Diana hade också känt varandra sedan barnsben.
Men senare under uppväxten hade de glidit isär och sedan, då hon och Patrik blev tillsammans och Diana hade träffat Sussie igen, hade det bara klickat. Så när Patrik gjorde slut var Diana först rädd att Sussie och Martin skulle vända henne ryggen. Men tvärtom hade de mött henne med förståelse och sympati.
”Låna vårt hus ett tag”, hade Martin sagt. ”Det gör dig gott.”
Och nu stod hon här.
Diana tog ut sin väska ur bagageluckan och gick mot huset. Just det, Sussie hade sagt att de stängt av vattnet då de lämnade sist och hon var tvungen att sätta på det. Men det var inga problem, ingenting var ett problem längre. Diana steg in i huset, äntligen här.
Två veckor av lugn och ro, det var precis vad hon behövde.
Diana slängde väskan i soffan, nu var hon tvungen att dra på sig en bikini. Av med kläderna! Det var så varmt. Tänk att det kunde vara så här varmt i slutet av april, helt otroligt.
När hon hade fått på sig bikinin granskade hon sig själv i spegeln i hallen. Jösses Diana, din kropp behöver verkligen se lite sol.
Hon stod och betraktade sin spegelbild en lång stund. Sorgen skar genom magen. Varför just Liselott, frågade hon sig själv. Vad var det hon hade som jag inte har? Hon hade inte velat fråga Patrik, han skulle bara tycka att hon var löjlig. Han som alltid hade gillat hennes bröst, de hade den perfekta rundningen, det sa han ofta.
Nu tyckte hon mest att det såg ut som att de hånlog åt henne i den gröna trekantsbehån.
Hon drog ett djupt andetag och blinkade bort både Patrik och Liselott ur tankarna. Hon mindes det mysiga poolområdet som låg alldeles bakom huset. Det var så fint med palmerna som vajade i eftermiddagsbrisen och de små parasollen.
Munkparakiterna kraxade då de flög förbi, de var alldeles gröna, så vackra. Tänk att de levde här nere, alldeles vilt. Hemma har man dem i bur och lär dem prata.
Diana såg sig om vid poolområdet, det var så lugnt. Det satt bara en äldre dam under parasollet vid andra sidan poolen, hon satt och läste.
Precis så där skulle hon bli som gammal, att kunna sitta under
ett parasoll i ett varmt land och bara läsa och njuta. Hon hade i och för sig velat åldras med Patrik men han ville tydligen annat.
Diana sjönk ner i solstolen, boken som hon hade tagit med sig låg fortfarande hopslagen i gräset bredvid henne. Hon njöt mest av tystheten och stillheten.
En stund senare gick Diana upp från poolområdet och grannarna snett nedanför henne hälsade glatt. Det var en spansk familj som bodde där permanent. Men de hade fått tillökning! En liten bebis i djuplila klänning låg och sov i pappans famn. Hon var så söt och såg ut som en liten docka med det lilla ansiktet och det svarta håret.
Diana blev alldeles varm i hjärtat och kände hur tårarna steg i ögonen medan hon skyndade in till sig. Hon hade fått en sådan barnlängtan på sista tiden, men visste nu också att det var alldeles för sent. Kroppen hade så smått börjat gå in i klimakteriet.
Längtan efter barn hade funnits så länge hon kunde minnas. Sista hoppet spirade tillsammans med Patrik, men nu var det också borta.
Diana tog sig en lång dusch, smörjde in huden noggrant med aftersun, den kändes sval och skön mot hennes solvarma hud. Hon hade bränt sig, insåg hon när hon drog med fingrarna över benen.
”Jaja”, sa Diana för sig själv, det löser sig. Det var det allra minsta bekymret, hon hade större besvär än lite solsveda. Framtiden var skrämmande oviss. Hon behövde hitta någonstans att bo, var och hur det skulle gå till hade hon ingen som helst aning om. Hon hade fått låna Sussies övernattningslägenhet, men där kunde hon ju inte bo för alltid.
Diana hade i höstas sagt upp sig från advokatbyrån där hon hade jobbat i 20 år. Patrik hade blivit rasande arg på henne, men hon hade fått ett erbjudande om ett vikariat som gallerist på ett stort galleri.
Diana hade alltid varit intresserad av konst, hon hade studerat konst på distans och bestämde sig för att satsa på sin dröm. Konstnärer hade en mystik som lockade henne, något alldeles speciellt. Hon såg framför sig en fransk konstnär med baskern på sniskan och med en intensiv blick på sitt staffli. Sådan ville hon också vara!
Efter bara några månader hade hon ångrat sig, verkligheten hade kommit i kapp henne. Hur kunde hon vara så dum! Nu ville hon bara få komma tillbaka till sitt gamla arbete. Hon hade pratat med sin förra chef och frågat om hon kunde få komma tillbaka, men hennes chef hade bara svarat: ”Du kan väl inte sluta redan, du måste ge det en chans.”
Diana hade blivit så ledsen, men nu var inte den gamla chefen kvar. Det hade börjat en ny, hon hade hört att hon var supertrevlig. Diana hade börjat smida planer på hur hon skulle försöka ta kontakt med henne. Hon visste att hon var en duktig advokat. Däremot hade hon ingen aning om huruvida hon var en duktig gallerist.
Diana gick mot köket och öppnade kylskåpet. Men så lägligt – där stod det en flaska bubbel, kall och god. Hon hällde upp ett glas och gick upp och sjönk ner i loungen på takterrassen.
Det var så skönt, tänk att det kunde vara så varmt och ljust fast klockan redan var halv sju. Diana funderade på vart hon skulle gå och äta någonstans i kväll, det fanns så många mysiga och fina restauranger nere på den lilla bargatan. De hade träffat en kille som ägde en av restaurangerna där och som hade hjälpt Sussie och Martin med deras hus. De hade renoverat badrummet och köket och hade även fått hjälp med att måla huset. Det hade blivit så fint och inte var det dyrt heller, enligt Sussie. Ja, till hans restaurang skulle hon ta sig!
När Diana hade suttit en bra stund på terrassen bestämde hon sig för att gå ner och klä sig, hon valde klänning med omsorg.
Det var med blandade känslor hon klädde sig för att gå till Marios middagsställe. Mario var otroligt trevlig och charmig, och ett vänligt ansikte kunde värma upp den ljumma kvällen. Bara han inte började fråga henne en massa om Patrik. Han hade varit med Patrik och Martin och spelat golf flera gånger.
Det fanns tydligen väldigt många fina golfbanor i närheten.
Diana hade aldrig varit intresserad av golf, Patrik hade försökt att få med henne flera gånger men nej, det var inte hennes grej. Patrik hade lurat med henne till golfbanan och ranchen för att slå några bollar men det hade slutat med att de osams hade åkt därifrån.
Då tyckte Diana att det var mycket roligare med padel, de var ett tjejgäng hemma som försökte att få till lite träning i alla fall en gång i veckan. Men nu på senaste tiden hade de alltid varit en kvinna kort, det var Liselott som aldrig kunde vara med, hon hade alltid annat.
Nu förstod Diana varför, Liselott tyckte väl att det var jobbigt att träffa henne eller så var det kanske då som hon passade på att vara tillsammans med Patrik. Säkert spelade Liselott golf nu i stället.
I SPANIEN SITTER EN MAN PÅ EN BÄNK MED EN ÖL I HANDEN, NAGLARNA ÄR LÅNGT NEDBITNA. HAN
GUNGAR FRAM OCH TILLBAKA OCH BLICKEN ÄR
TOM OCH KALL.
HUR BLEV DET SÅ HÄR? HJÄRTAT BULTAR HÅRT.
SPANIEN HADE FÖRSEGLAT HANS ÖDE.
DIANAS liv har vänts upp och ner. Hon har just blivit lämnad av sin stora kärlek och för att få en paus från allt flyr hon till den lilla spanska byn Mil Palmeras. Vid långa sandstränder och turkost vatten ska hon hitta tillbaka till sig själv igen.
På flyget möter hon Jose, en mystisk främling med bruna ögon. Bor han i samma by som henne? Diana kommer på sig själv med att hoppas.
Men idyllen är förrädisk. Snart står det klart att ett mord har begåtts i huset mittemot Dianas. Har det något att göra med det bråkande paret på balkongen? Kan Diana hjälpa till att lösa brottet? Och kan hon våga tro på kärleken igen?
TUSEN PALMER är en feelgood som är långt mer än en solskenshistoria! Följ med Diana och Jose i jakten på kärlek, och på den skyldige till mordet.