Issuu

Skärgårdssystrar

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

Grafisk form och sättning: Visto förlag

Omslag: Emelie Bohman

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-077-1

Under stjärnorna

Kroktår och lila höstljung

I försoningstid

Det första man ser när man närmar sig ön är fyren. Den är belägen på öns sydliga spets, reser sig upp ur den höga klippan. Som hämtad ur en saga! Klippan stupar brant neråt. Vågorna slår mot den mörka klippväggen, vitt är skummet.

Passbåten girar babord, styr in i hamnöppningen och lägger till bredvid lotsbåten. En äldre kvinna stiger över landgången, rakryggad och ilsken. Måsarna skränar.

Den långa kustlinjens ihärdiga klippor liknar krumma, vresiga gubbar och gummor som länge tampats med vågorna och med vinden. Och där utanför ligger kobbarna. Tidiga morgnar tycks dessa sväva i den mjölkvita dimman. En pir sticker ut från land som en lång och mager tunga. Längst ute på piren finns en bastu.

Passagerarna går längs kajkanten fram till hamntorget. På vägen passeras krogen som varje ö med självaktning håller sig med.

Mitt på torget reser sig den, för en skärgårdsö så ovanliga, för att inte säga osannolika, fontänen, till storlek och form inte lika ståtlig som Fontana di Trevi i Rom, men likväl en fontän. Hur den hamnat där är okänt. Men runt den ståtar tunga urnor vars blomster väller över kanterna i sina försök att efterlikna italienska balkonglådors prunkande alpfröjd.

Ett stenkast bort från fontänen ligger systrarna Berggrens bageri. En ålderdomlig timrad bagarstuga är placerad tätt intill.

Omkringliggande stugor är alla av nyare datum, bland dessa handelsboden som tillhandahåller de sedvanliga specerierna. En hylla utgör apotek, med plåster, huvudvärkstabletter och sterila kompresser. Vin och sprit hör till beställningsvarorna.

En kvinna idkar återförsäljning av kläder i sin källare. Somligt syr hon själv, har gott handlag. Och hos en före detta damfrisörska, som behöver dryga ut sin pension, går det att komma överens om tidpunkt för klippning och färgning.

Läkare finns inte i byn men distriktssköterska och sjukgymnast är tillgängliga två dagar i veckan. Barnmorska saknas. Det ryktas om att barn blivit födda i passbåten.

Både små och stora båtar vilar ännu under sina presenningar i väntan på den annalkande sommaren. Rostiga cyklar kan hyras och medfarna flakmopeder står parkerade utanför flera av stugorna. Bilar finns inte, undantagen lastbilen som tas i bruk när grovsoporna forslas i väg till den norra hamnen två gånger om året.

Om man fortsätter vägen söderut kommer man till fyren. Går man däremot vägen norrut passerar man över en träbro.

Där vägen kröker sig ligger kapellet, övervakat av en träddunge, ett tiotal träd, som leds av oxeln med sina flerfaldiga knotor i den grova stammen. Rönnbärsträden i dungen fylls av röda bär var höst. Bakom kapellet hittas en kastanj som om våren skickar gröna spiror likt lovsång mot himlen.

På vänster sida om vägen gömmer sig en stenlabyrint i gräset, en så kallad Trojaborg, med magisk kraft. Ett dyigt kärr följer tätt efter och dristar man sig fortsätta ytterligare ett stycke längs vägen blir man varse en stuga bakom ett staket. En trädgård brer ut sig, omtalad både för sin skönhet och läkande förmåga. Ljuvligt doftande kryddor och hälsobringande örter finns i överflöd.

Strax bortom trädgården tar skogen vid, och innanför den berget med vattenfallet som lekfullt far ner för bergssluttningen.

Få äger kunskap om vad som finns bortom berget. Den kuperade terrängen, de djupa och smala ravinerna med sin vassa vegetation bevarar väl sina hemligheter.

Det är dags att vända om, följa bäcken tillbaka till byn, beundra dammens vita och röda näckrosor. I närheten av kapellet försvinner bäcken in under träbron och når fram till torget. Vattnet pumpas upp i fontänen och fortsätter vidare ut i havet.

Den som varken går vägen norrut eller söderut utan viker av åt öster får syn på ett hus med svartbruna tjärade väggar och korrugerad takplåt. Fem trappsteg leder upp till huset. Dörren saknar ringklocka men där finns en portklapp.

Dit styr kvinnan sina steg.

ANKOMSTEN

Huset sjönk in bland klipporna och gjorde sig osynligt. Ett passande gömsle! Ingen trädgård fanns att skryta med, mestadels stenskravel och berget som kom i dagen. De gråa, kala klipporna, dimman och den surmulna våren stämde väl överens med mitt mående, men för den skull inte utan en strimma av hopp. Huset omfamnade mig. Genast jag steg in genom ytterdörren upptäckte jag ljuset, vilket var de många fönstrens förtjänst, utplacerade som de var i alla väderstreck.

Ett hus gjort för en långdans. Så hade det stått i mäklarbroschyren. Stig in i farstun. Gå vidare till hallen och sväng vänster. Där ligger köket, sedan vardagsrum och arbetsrum. Dansa upp för trappan, genom sovrummet, badrummet med sina två ingångar och gästrummet. Och tillbaka ner för trappan.

Huset var till salu eller rättare sagt, det var till salu innan jag köpte det.

Den kraftfulla naturen, havet och vågorna som sköljde över klipporna och måsarnas skrianden skulle göra mig gott. Jag behövde tid att tänka, vara ostörd, utan inblandning. Kunde huset hjälpa mig komma till rätta med mig själv?

Jag stod vid ett vägskäl, eller snarare en övergång. Jag behövde hitta mig själv igen och öppna upp för något nytt. Få fart på min kreativa ådra och ägna mig åt skapandet – så som jag alltid drömt om att göra.

Jag kom med passbåten till ön, hade rest utan egentligt bagage, bara det nödvändiga, mina böcker, kläder, linne, husgeråd. Det enda extra jag brytt mig om att ta med var en tavla målad av min morfar. Den föreställde ett kustlandskap. Och så ett foto av en kvinna, min mor, som stod lutad mot relingen på en båt, blickande ut mot havet. Var det i deras kölvatten jag färdades, så gick mina tankar. Så gott som ingenting visste jag om mors barndom. Och mormor? Vem var hon? Det var en gåta. Gick det att hitta svar på gåtan här på ön?

En vecka hade gått sedan min ankomst och det hade regnat så gott som varje dag. Många timmar hade spenderats vid köksbordet. Många timmar av stint stirrande på en långsträckt klipprygg som kunde ses genom norrfönstret hade fått min fantasi att skena. Var det i själva verket platsen för ett skådespel, ett pjäsmanus som väntade på att ta form?

Terrängen runt de inre delarna av ön var ogästvänlig upptäckte jag när jag vågade mig ut på promenad, undantagen var den ivriga växtligheten runt stugor och bodar, dessa som utgjorde själva byn. Vårens narcisser, tulpaner, påskliljor och hyacinter glödde. Men gick man några steg bortom byn fanns vattenfyllda diken på bägge sidor av landsvägen och sedan kom kärret. Att ge sig in i skogen bortom den högra sidan visade sig vara ogörligt, snåren var täta och taggiga.

På andra sidan vägen fanns klipporna och där vandrade jag troget runt i ösregnet tills jag halkade, föll som en murken fura i blåst. Det hade kunnat gå illa men på något mirakulöst sätt klarade jag mig helskinnad. Jag blev sittande på marken. Om jag befunnit mig hemma i stan skulle jag sett mig runt och hoppats att ingen sett. Och jag hade snabbt stått på fötter igen. Nu fanns ingen anledning till oro, för jag var ensam. Ilskan som jag burit på under båtresan var det inte längre så mycket bevänt med. Den vildsinta naturen, blåsten och de höga vågorna lämnade inget

utrymme. Sorgen och missmodet som ilskan maskerat fick i stället fritt spelrum, likt en ridå som dragits undan, tårarna flödade i kapp med regnet.

Även om jag försökt mota bort hade oro och tvivel kommit farande under veckan som gått. Hade jag varit allt för impulsiv som sålt lägenheten och köpt huset på ön? Mina barn tyckte onekligen det och även mina väninnor. De hade skakat på sina huvuden. Men nu var det bara jag här, och de enda orden som räknades var mina egna. Ändå kom frågan till mig oftare än jag ville erkänna. Hade jag verkligen fattat rätt beslut?

Huset var det inget fel på. Och möblerna som ingått i köpet hade även de fallit väl ut. Det var ljusa lätta trämöbler som inte störde känslan av rymd och ljus. Men en behaglig, nätt soffa saknades i vardagsrummet. Den behövde inhandlas. Jag kom ihåg en tidigare soffa som jag ägt, en ljus rottingmöbel med kuddar klädda i William Morristyg. Den hade passat här, fast kanske ändå inte. Plötsligt kände jag mig osäker, tycktes inte veta vad jag ville, vilket var olikt mig.

När jag så en dag gick in i gästrummet på övre våningen, upptäckte jag en grön soffa vid ena väggen. Hur hade jag tidigare kunnat undgå att se den? Den var tveklöst allt annat än behaglig.

”Usch!” for det ur mig.

”Stopp där! Jag hör vad du tänker”, knarrade den gröna soffan. ”Du kan inte slänga bort mig. Jag har levt ett långt liv och är värd mer än så. Jag har varit synnerligen omtyckt och till ansenlig nytta.”

Plymåerna i soffan höjdes och sänktes på ett blåsbälgsliknande vis. Ljudet steg och sjönk, alldeles som när man efter en språngmarsch sätter sig ner och drar efter andan. Jag sjönk ner på en pall i hörnet av rummet, ruskade på huvudet i ett försök att bringa reda i tankarna. Håret daskade mig i ögonen. En talande soffa? Som dessutom kunde höra mina tankar?

Tystnaden skapade alla möjliga känslor inuti, men en talande soffa … nej, det måste finnas gränser. Klockan i vardagsrummet på nedre botten slog dova slag. Jag räknade till elva. Det var ännu förmiddag.

”I min ungdom bodde jag på ett fint hotell”, hördes från soffan. ”Du anar inte vilka berömda människor som genom åren suttit på mina dynor. Jag är vid det här laget något av en expert på mänskligt beteende, så soffa jag är. Men du ska veta, att det är först mot slutet av min levnad som jag hamnat i denna avlägsna del av världen, lite i bakvatten om man så får säga.”

Trots min förvirring greps jag av ilska, både å husets och öns vägnar. Huset låg visserligen i utkanten av byn, som i sin tur vuxit fram på vad som skulle kunna betecknas som en utkantsö, långt ut i havsbandet. Men att kalla byns placering för bakvatten var att ta i. Inte nog med att soffan pratade, den var oförskämd också.

”Dina dagar är räknade”, sa jag. ”Om det så var självaste kungen som låtit sin runda bak njuta av din gästfrihet hade det inte gjort någon skillnad.”

Det sista som blev sagt tycktes göra intryck på soffan. Den tystnade.

Där jag satt på pallen tänkte jag på händelserna som fått mig att lämna fastlandet. Varför hade jag köpt huset? Överskuggande alltsammans var känslan av besvikelse, sorg skulle man kunna kalla det även om jag höll igen om ordet, det var en aning storvulet men livet hade inte blivit som jag planerat.

Vad hade blivit av all min lust till skapande och förverkligande under åren? Inte mycket. Den person som i sagan gick till mäster skräddare men kom tillbaka med en tummetott, det var jag det. Plagg efter plagg hade försvunnit. Var det dags att upprätta bokslut? Åldrandet, döden lurpassade bakom knuten, lyssnade till minsta ljud i hjärttrakten, stämplade mig som förbrukad.

En rad enskildheter hade samverkat. Mitt arbetsliv var över.

Tjänsten som bibliotekarie hade nyligen upphört, trots att jag gärna hade fortsatt jobba ännu några år. Jag mindes fajten på biblioteket när jag startat språkcafé för ungdomar. Alla tänkbara nationaliteter. ”Blåögd idealist”, hade bibliotekschefen muttrat, en mager fyrtioårig kvinna med stålbågade glasögon och managementkultur i blodet. Förstås var hon glad att bli av med mig samma dag som jag fyllde sextiosju. Inte en dag längre fick jag vara kvar.

Till en början hade sovmorgnarna och tidningsläsandet vid frukostbordet varit tämligen behagligt, men sedan hade dagen sträckt ut sig mot evigheten som en dyster dimma. Jag blev en grubblare och en sårig sörja av tankar och minnen skvalpade inombords.

Något skavde. ”Jag känner igen mig i dig”, hade min mor ibland sagt, men något kändes oavslutat. Hon hade varit en förtegen person, ville aldrig berätta om sin barndom. Min mormor visste jag därmed ingenting om. Hon var en gåta. Skulle jag finna några ledtrådar på ön? Annat i mors liv, och än mer vid hennes död, hade också väckt funderingar och förstås påmint mig om mitt eget omutliga åldrande, kroppens förfall.

Och skilsmässan som mot min vilja dundrat in mitt i livet, att bli utbytt mot en yngre kvinna, hade nu många år senare börjat spöka. Efter den var det döttrarna och jag mot världen, ett team som ingen kunde rå på. Med högburet huvud hade jag anfört laget, tyckt mig vara både mor och far och fajtats för rejält underhåll, sett till att döttrarna inget skulle sakna. Om den förlupne maken talades sällan. Han förpassades till utmarkerna. Men så kom insikten.

”Du har alltid trott att du varit den bästa av mammor”, fick jag höra. ”Det har du inte!”

Bilden av den goda modern plockades ner. Den lugna

tålmodiga, den påhittiga kreatören, den trygga insatta, den som visade väg. Den jag velat vara. Nu menade mina barn att det inte var så.

”Er pappa lämnade oss”, fick jag ur mig. ”Han stack. Jag stannade kvar.” Ännu kunde jag i minnet återkalla känslan av att vara ratad, av att upptäcka den rasande, frustande och på en gång tillintetgjorda varelse som släppts ur Pandoras ask.

”Han lämnade dig men aldrig oss.” Mina döttrar hade med rätta protesterat. Det var sant men smärtsamt att inse. Ensamheten dånade.

Sen fanns sådant som aldrig blivit av. Och kanske var det detta som jag sörjde mest. Jag hade länge tänkt satsa på mitt eget skapande men inte varit tillräckligt ihärdig eller målmedveten, inte hittat någon självklar riktning. Jag som älskade teater och att måla men också sagor och berättelser, hade inte kunnat bestämma mig, utan stått och stampat på samma fläck. Sagorna hade jag fått från min mor. Hon hade läst för mig om Tomtebobarnen, om Ocke, Nutta och Pillerill. Jag var tant Brun som tröstade Petter och Lotta. Jag var älvan i Solägget och dansade välkommenkärasoldansen. Mor var också den som uppmuntrat mig att måla och teckna.

Jag hade varit påhittig som ung och tyckt mig ha något att säga men med åren glömt bort vad. Varför? Nu ställde jag mig frågan. Vart tog alltsammans vägen? När jag sedan såg husannonsen i tidningen bestämde jag mig bums. Här fick jag en ny chans, så hade jag tänkt.

Jag tänkte på fotot av min mor där hon lutade sig mot relingen till vad som såg ut att vara en passbåt. Något sa mig, kalla det gärna magkänsla, att här fanns det en ledtråd, något som skulle kunna bringa klarhet i mors barndom, ge mig vetskap om min mormor och i förlängningen om mig själv. Ett tokigt infall kanske och varför ett hus på just denna ö? Men jag måste uppfinna mig på nytt, så varför inte ge huset och ön en chans och likt fågel Fenix stiga ur askan. Nu eller aldrig.

”Jag har varit med länge och samlat på mig många, hundratals, berättelser”, hördes plötsligt från soffan. ”Öborna har blivit mina vänner. Däribland finns några kvinnor som jag tror att du skulle vilja höra mer om.”

Jag spratt till, lyckades skaka av mig dysterheten, visste soffan att jag var förtjust i berättelser, sagor, legender och myter? Kunde den veta att jag var bibliotekarie? Att jag på biblioteket hade värnat extra mycket om böcker skrivna av kvinnor. Här på ön fanns nog många jordnära berättelser, sådana som vinnlade sig om vardagslivet. Det pirrade till i magtrakten.

”Du ska veta att folk har suttit bland mina kuddar, omväxlande gråtit och skrattat”, fortsatte soffan, avmätt. ”Och det vet jag med bestämdhet, att inte är det någon större skillnad på hur folk ställer till det för sig, oavsett slott eller koja. Skvaller har jag också tagit del av. Men det befattar jag mig inte med.”

”Du sa något om berättelser. Vilka då?” undrade jag. Rösten lät skrovlig, olik min vanliga röst. Jag hade varit tyst en god stund. Soffan var inte nödbedd.

”De boende i byn är mest som folk i allmänhet men har under senare år blivit färre. Det är avfolkningsbygd. Hur trist ordet än låter, trivs de som stannat kvar alldeles förträffligt. De kan inte tänka sig att flytta från ön. Men som för många andra med boplats i närheten av hav eller större vattendrag finns det specifika problem och orosmoment som återkommer. Kommer höstvindarna att få färgen på husgaveln vänd mot havet att flagna? Kommer fukten att tränga in genom fönstren? Är det enbart fönsterlisterna som behöver bytas eller ska hela väggpanelen bort? Och vad värre är; en stormnatt svepte en våg över öns mer låglänta delar, från öster till väster. Måtte det inte ske igen!”

Soffan suckade tungt, plymåernas fransar darrade. Jag stirrade fascinerat på dem. Hände det på riktigt? Jag var osäker. En vecka i ensamhet kunde göra saker med en, tänkte jag. Jag prövade tanken men slog bort den. Inte började jag hallucinera för det.

”Öborna har också mer vardagliga problem, sådana som delas med de flesta oavsett boplats. Dessa ständiga höjningar av elavgiften”, fortsatte soffan. ”Hur ska pengarna räcka till? Och varför hälsade grannen så avmätt häromsistens? Var det ett medvetet avståndstagande, eller var det efterdyningarna från ett nyligen avslutat gräl runt ett köksbord?”

Någon mer fråga behövde jag inte ställa. Soffan hade kommit i gång att berätta och fransarna slutat dansa.

”De mest invecklade släktrelationer står att hitta i längderna, svårt att bringa någon ordning mellan släkterna, skilja den ene från den andre. Lite skämtsamt talas ibland om kusinerna. Och för att krångla till det ytterligare finns det sedan länge döda kusiner som då och då blandar sig i samtalen. Här fanns en gång en änka vid namn Dafne, här fanns mor Ida och Vera vandrerskan, bara för att nämna några. Vindlande historier och andra mer knapphuggna finns sida vid sida, alla förtjänar de sina åhörare.”

Soffan tystnade.

Jag hade en känsla av att den försökte få mig på kroken.

Den hade lyckats.

Jag var rätt åhörare. Hela livet hade jag umgåtts med sagor som samlats ihop, bortglömda berättelser som förpassats till källaren. Myter som fått egna ben. Jag svalde något hårt i halsen. Vem tog hand om berättelserna nu?

”Vad sägs om att dela med dig”, sa jag med min mjukaste röst. Att det i berättelser och sagor fanns mycket klokskap var min bestämda uppfattning och klokskap behövde jag.

”Varför skulle jag berätta för dig om något alls, Rut, du som vill kasta mig på tippen?” undrade soffan försåtligt. Den tycktes lita blint på den nyfikenhet som häftar vid den mänskliga naturen.

”Så länge du roar mig med dina berättelser får du vara kvar i huset, men framåt hösten gör jag slag i saken”, svarade jag.

Samtidigt funderade jag på vad soffan kände till om mig. Jag blev inte förvånad över att soffan visste mitt namn. Det kändes på

pricken som något en soffa borde känna till. Och dessutom tycktes den veta mycket. ”Och för dig som länge stått inomhus borde en rundresa vara lockande”, fortsatte jag. ”Det kan jag bidra med.”

Jag kände mig inte så lite listig, hade inte gett några löften om fortsatt liv, bara en kort respit följt av en utflykt som skulle sluta på sopstationen. Jag föredrog lätta och ljusa möbler. Och soffan bredde ut sig, självklar och egensinnig. Den knirrade och knarrade.

När jag kommit så långt i tankarna, började mitt samvete gnaga. Betedde jag mig inte lite som en envåldshärskare? Genast husköpet var klart, hade jag styrt och ställt, målat väggarna vita. Några av förra ägarens möbler hade lämnats kvar. Återbruk kallades det och det var vanligt på ön, besvärligt som det var att frakta möbler fram och åter över havet. Jag slog bort skuldkänslorna. Det var mitt liv och sedan en tid tillbaka mitt hus, min soffa.

Följande överenskommelse slöts: soffan skulle få stå kvar under sommaren. När det blev höst skulle en resa företas. Soffan ville se sig omkring. I gengäld skulle den berätta om ön. Jag kunde få stoff till mitt skapande och samtidigt en stunds avkoppling.

Berättelserna skulle följa med en veckas mellanrum. Soffans dagsform, ren och skär lust, skulle komma att dirigera valet. Och den skulle berätta utan någon kronologisk ordning eller annan synbar ordning. Det var vad jag trodde då.

ÄNKAN SOM FÖRVANDLADES TILL EN SOLNEDGÅNG

Dagen därpå gick jag genast in till soffan i gästrummet. Jag var nyfiken, skulle den prata med mig? Soffan stod tyst och stilla i sitt hörn. Den såg ut som vilken bedagad möbel som helst, gjorde alls inget väsen av sig. Jag harklade mig. Ingenting hände. Jag backade sakta ut ur rummet, höll soffan under uppsikt, fortsatte ner för trappan, genom hallen och ut i trädgården.

Äntligen tycktes våren ha kommit. Regnet under veckan som gått verkade ha gjort susen. Några tulpaner eller narcisser fanns inte på min gårdsplätt men blålila scilla vällde fram i en sträng mellan två bergsknallar. Vilket skådespel! Solen lyste på blommorna och förvandlade strängen till en glittrande vårbäck. Den som planterat lökarna måste varit en person med sinne för dramatik. Han eller hon hade jag velat lära känna. Men var det samma person som införskaffat soffan i gästrummet skulle jag vara mer tveksam. Med en sådan gräslig stil hade vi inte blivit bästa vänner.

Jag gick vidare ner för de fem trappstegen och ut på vägen. Vid hamntorget tog jag av åt höger, fortsatte längs vägen, hoppades kunna forcera den vattensjuka marken invid vägkanten och vika av in i skogen. Upptäckte att vattnet visserligen hade börjat sjunka undan men skogen var inget alternativ, marken var fortsatt att betrakta som våtmark.

Luften var mättad av fågelkvitter, allehanda småfåglar redde sina bon, sjöng febrilt och bevakade sina revir. Jag andades häftigt,

blev stående på vägen och lyssnade. Jag måste skaffa en fågelbok. Det var skandal att bo så här nära naturen om man inte bekantade sig med invånarna. Fast så mycket visste jag, att fågelsång inte handlade om romantik utan mer om att framställa sig själv i god dager, locka till sig en partner och vakta sitt revir.

Jag vände om, gick tillbaka till hamntorget och fortsatte vidare ner till stranden. Långt där ute i vattnet guppade orangefärgade bojar, kraftiga käppar stack upp här och var likt röda stoppljus. Var det fisknät som markerats? Varför inte unna sig en matbit på hamnkrogen? Det måste finnas färsk fisk på menyn. Tanken var lockande men det fick bli senare, på kvällen. Då kunde jag passa på att bekanta mig med några bybor, vore fint att få nya vänner. Kanske hade folk på ön mer tid att umgås än mina upptagna vänner i stan. Fast så småningom tänkte jag bjuda ut några väninnor men ännu var det för tidigt. Jag behövde landa i mig själv först.

Hemma igen tog jag itu med köket, bara en bråkdel av porslinet var ännu uppackat. Resten låg invirat i tidningspapper i flyttkartongerna. Jag hade varit handlingsförlamad, skyllt på det myckna regnandet. Skulle alla glas in i ett skåp? Koppar i ett annat och tallrikar i ett tredje? Eller var det bättre att ha ett vardagsskåp och ett annat skåp för finporslin? Mina finkoppar använde jag allt som oftast, liksom kristallglasen. Fint och vardags gick inte att särskilja. Jag gav upp och plockade in porslinet i hyllorna som det föll sig. Hur som helst blev jag nöjd.

Mycket hade hänt sedan jag var ung och nygift för fyrtio år sen. Då hade jag klätt hyllorna med glatt papper som fästs med häftstift. Kvinnogöra som idag förklarats onödigt, likt manglande av lakan. Bra så, tänkte jag.

Med jämna mellanrum tog jag pauser för att sträcka på ryggen och för att tjuvkika på soffan i gästrummet, men inte ett pip eller ett knarrande hade hörts därifrån. Soffan tronade i sitt hörn, såg anskrämlig ut med sitt gröna sammetstyg, de klunsiga plymåerna

och luggslitna fransarna. Usch, tänkte jag, men jag höll uschandet för mig själv. För säkerhets skull.

Men jag hade stärkts i tanken på krogen, äta en bit mat och träffa folk. Det fick vara måtta på konstigheter.

När kvällen kom gick jag i väg till hamnkrogen. Jag hade inga större förhoppningar om levande samtal och varm vänskap.

Sådant tar tid att bygga och det var jag i nuläget inte intresserad av. Jag var rädd om min tid. Men kanske fanns där någon granne som skulle nicka igenkännande och med vilken jag kunde småprata. Hur som helst var det skönt att slippa laga mat.

En skylt med tre rosamålade laxar hängde över dörren och bjöd in. Skyltens ljusgröna bakgrundsfärg hade flagnat. En fyr, förmodligen gjord i keramik och tillverkad av någon lokal hobbykonstnär, tronade i ett fönster. Längst in i rummet fanns bardisken men de flesta besökarna satt vid bastanta bord och bänkar som placerats utmed väggarna.

En äldre man, han var som en godmodig servitör ur en Fellinifilm, vaggade omkring i rummet. Runt halsen hade han virat en blåvitrutig snusnäsduk. En väl tilltagen mage täcktes av det vita förklädet. Kanske berodde den pingvinliknande gången på att knäna var i olag. Han har nog artros, tänkte jag. Det får alla gamlingar.

Fellinimannen bar ut matkarotter och samlade ihop tallrikar och glas, gjorde sig ingen brådska. Han verkade känna alla och växlade några ord med gästerna, åtföljt av ett bullrande skratt. Jag kände mig både välkommen och främmande på samma gång. Bakom bardisken stod en äldre kvinna och serverade öl. Om servitören var omfångsrik så var kvinnan hans motsats. De spinkiga armarna såg ut att kunna brytas vid omild hantering.

Jag gick fram till disken och studerade menytavlan.

”Välkommen till ön!” sa kvinnan bakom disken.

Jag vred på huvudet, skruvade på mig. Nog för att alla tycktes

känna alla här, men var det verkligen så tydligt att jag kom utifrån?

Jag log och nickade.

”Tack. Jag tar torskrygg och ett glas av öns öl.”

”Du kommer att trivas på ön. Det gör de flesta.”

”Jag trivs redan. Det är ett fint hus”, svarade jag. Jag var mån om att göra ett gott intryck.

”Ja, men det ligger avsides. Därav det låga priset.”

”Det passar mig perfekt”, sa jag, skakade sedan på huvudet.

”Jag menar, att slippa stadsljuden”, förklarade jag.

Jag såg mig om efter någonstans att sitta, hittade en ledig plats vid ett av väggborden. Fellinimannen kom med min öl och en korg med bröd.

”Torskryggen kommer strax”, sa han.

Jag njöt av maten. Fiskköttet föll sönder i vita, mjälla skivor. Och det lokala ölet slank ner utan några protester. Jag lyssnade till samtalen som pågick runt om. Det var tydligen inte bara

Fellinimannen som kände alla. Ingen satt för sig själv. Ingen gjorde någon ansats att prata med mig. Inte heller Fellinimannen ansträngde sig. Tja, vad hade jag trott? Det kommer att ta tid innan jag blir accepterad, så är det väl på öar. Det gäller att hålla låg profil och inte prata om stan om man vill tränga igenom muren, tänkte jag. Alla ser trevliga ut men vad som rör sig inombords går inte att veta.

När jag traskade hemåt färgsattes kvällshimlen av ett gyllenmjukt sken. En stund blev jag stående vid ytterdörren, njöt av färgerna, lät de gulröda stråken etsa sig fast på näthinnan.

Genast jag steg in i farstun, hördes ett buller från över våningen. Första tanken vara att någon gjorde inbrott. Andra tanken var knappast mer rimlig, dock mer betryggande – det var bara soffan. Jag gick raskt upp för trappan.

”Sätt dig ner och lyssna. Du ville höra om människorna här på ön, så det ska du få. Min första historia handlar om en kvinna

som levde här på ön under svåra omständigheter. Ibland behöver man få syn på någon annans liv för att förstå hur bra man själv har det”, tillade soffan med eftertryck. Värmen spred sig upp för mina kinder.

”Varsågod att börja”, sa jag och lät soffans kommentar passera. Vad visste väl soffan om mitt liv? Jag slog mig ner bland kuddarna. De kändes mjuka och välkomnande, klart bättre än pallen som jag suttit på under gårdagen.

Och soffan började berätta …

Det berättas om en ung kvinna som levde för länge sedan. Hon bodde på fastlandet. Hennes namn var Dafne. En fiskare från ön befann sig på en resa och kom i hennes väg. Kärlek uppstod. Dafne lämnade sitt hem och följde honom till byn.

I byn tyckte man att hon talade underligt och betedde sig knepigt. Om kvällarna brukade Dafne gå ner till stranden. Sittande på en sten borstade hon sitt långa guldlockiga hår. Hon blev därför ansedd som fåfäng och fick känna på utanförskapets gissel. Det blev med tiden så att makarna levde utan umgänge med andra, men de tycktes nöjda med det egna sällskapet, vilket retade byborna än mer.

En kväll då havet vred sig vilt och våldsamt gav sig mannen ensam ut i sin båt. Han sökte rädda sina nät från att slitas sönder.

Han drog upp det första nätet men halkade på den våta durken, förlorade fotfästet, fastnade och följde med nätet i djupet. Tung blev bärgningen när byborna återfann nätet. Men tyngre ändå blev livet för den nyblivna änkan. Och sorg kan ta sig många uttryck. Sedan den ödesdigra kvällen höll Dafne sitt gyllene hår gömt under ett huckle. Det var hennes sätt att sörja men också att freda sig från efterhängsna blickar. En betraktare kunde lätt gripas av lust att följa med i lockarnas irrfärder. Men det som är en källa till

njutning för några kan bli till avund hos andra, och avundsjukan

är som bekant en farlig fiende.

Byns fyrvaktare, en äldre tystlåten man, en enstöring, erbjöd henne efter olyckan arbete i fyren. Det var han ensam om och

Dafne kände stor tacksamhet. Bara den som själv är ensam kan förstå min situation, tänkte hon.

Så kom det sig att hon varje dag skurade de många trappstegen i den ståtliga fyren, uppförd på kunglig befallning och invigd under pompa och ståt. På detta vis klarade hon livhanken, men så mycket mer var det inte.

Trappan var sliten och i behov av ihärdigt skrubbande. Det var ett enahanda arbete. Dafne föll på knä, doppade trasan i hinken med vatten, vred ur och gnuggade stegen. Fingrarna blev röda och fnasiga. Tyst för sig själv räknade hon. Tio trappsteg, tjugo, femtio, nittio, nittiofem. Vid det sista steget var vattnet svart som sot, trots att hon flera gånger tömt hinken och fyllt på med rent vatten vid vattenpumpen. För att driva fyrljuset eldades med kol.

Flera gånger om dagen gick fyrvaktaren upp för spiraltrappan för att kontrollera elden och ljuset. Men det hände att han gick upp för trappan, utan egentligt ärende och blev stående bakom mittpelaren. I smyg betraktade han Dafne där hon låg på knä. Om hon då snodde runt, kunde hon få syn på ett ansikte som kikade fram. Fyrvaktaren skyndade sig att sticka till henne en bit bröd eller ett äpple, och hon tog tacksamt emot gåvan. Att fyrvaktaren längtade efter mer än städhjälp var uppenbart, men Dafne låtsades inte förstå. Hon var hungrig och tordes inte stöta sig med honom. Men så en dag steg han fram bakom henne, lät handen fara längs hennes nacke, vidare över ryggen och ner till midjan, följde höftens rundning.

”Låt bli!” Skärpan i Dafnes röst fick honom att snabbt dra åt sig handen.

”Förlåt! Jag menade inget illa. Ta av dig hucklet och låt mig känna på ditt gyllene hår”, bad han med sin allra mjukaste stämma.

Rut, en före detta bibliotekarie, rakryggad och ilsken, flyr ut till en skärgårdsö.

Fyrljuset lotsar och leder.

En soffa blir hennes förtrogne, en berättare, likt Scheherazade i Tusen och en natt. Berättelserna sköljer över Rut, som vågorna över klipporna.

En gåta ska lösas. En släktsaga vävs och kärleken söker sitt.

SkärgårdSSyStrar är en roman om att åldras och försonas.

Om att finna sin väg. Men det är också ett pärlband av berättelser, kryddat med magisk realism. En samling tidlösa historier om bortglömda öbor, och en påminnelse om att konst kan uppstå på de mest oväntade platser.