En mammas berättelse om vardagen som förälder till ett barn som plötsligt vägrar gå till skolan.
Jennie Thorgren
Tidigare utgivning:
Jimmies bok (2021)
När dörrar stängs
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Jennie Thorgren
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-055-9
När du läser det här är jag inte längre samma person som jag var då jag skrev det. Jag har gjort resan och det du kommer läsa i nutid är dåtid för mig och min familj. En dåtid som, när det var som allra värst, gjorde att min son och jag inte längre ville leva.
När du läser min bok, tänk då på att varken Jimmie eller jag är samma personer som vi var då. Inte heller de personer som omnämns i boken. Tänk på att jag gjorde mitt bästa utifrån vad jag visste och kände till just där och då. Jag kunde inte ha gjort något annat än det jag gjorde, för hade jag kunnat det hade jag gjort det. Men jag var inte där jag är nu, då.
Det här är vår historia sedd ur mina ögon.
Jag ska berätta en hemlighet, något jag aldrig har berättat för någon förut. Jag är inte längre så säker på att jag är rätt person till att vara din mamma.
Jag fixade småbarnsåren och kände mig därför trygg i min föräldraroll, fram tills nu då. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Mitt föräldraskap är på väg att utvecklas till något jag aldrig har upplevt tidigare, och då har jag ändå upplevt mycket i mina dagar. Det känns som om en storm är på väg och hur jag än försöker kan jag inte stoppa den. Det skrämmer mig mer än någonting annat just nu. För om inte jag kan hindra den från att nå hit, vem ska då stoppa den?
Tisdag den 21 augusti 2018
I dag har jag en bra dag på jobbet. Men den ändrar sig så fort jag kommer hem. Jimmie och jag hamnar direkt i klinch med varandra, vilket slutar med att han får ett utbrott, smäller igen ytterdörren och sticker hemifrån. Även om jag gör allt för att inte ta det personligt, blir jag ledsen och tar åt mig av hans ord.
Jag sätter mig i bilen för att köra runt och leta efter honom. Jag hittar Jimmie i Arenaparken. När jag kommer dit har han lugnat ner sig och vi pratar en stund, innan vi lyfter in hans cykel i bilen och åker hem till oss.
Lördag den 1 september 2018
Hej min vän!
Du är tio år gammal och jag känner att vi har några intressanta år framför oss. År som kommer att vara fyllda av diskussioner och åsikter angående reglers vara eller inte vara.
”Alla andra får …”
”Jag är ingen bebis …”
”Du är världens sämsta mamma …”
”Jag vill inte bo här längre …”
Ord avsedda att skada där det gör som mest ont, och det gör de. Varenda gång de uttalas. Varenda gång gör det ont i mammahjärtat. Du har äldre syskon, så jag har gjort den här resan flera gånger om, och det talar emot dig. Men varje resa är unik, så även din. Jag trodde bara att det skulle ta några år till innan vi skulle hamna i de här diskussionerna.
En timme senare sitter du här bredvid mig i soffan. Det betyder riktigt, riktigt mycket för mig, bara så att du vet. Just nu griper jag efter varje litet halmstrå av glädje och håller fast vid det som om det gäller livet. Vilket det på ett sätt också gör. Jag vill ha tillbaka min glade kille som skrattar och tycker att livet är kul att leva.
Våra diskussioner handlar om att du är tvungen att vara hemma klockan åtta medan ”alla andra” får vara ute ”hur
länge de vill”. Du försöker övertala mig om att du har rätt och jag ger dig pluspoäng för din envishet. Men jag kan tyvärr inte ge med mig när det gäller den här regeln. Så jag tar striden varje gång, även om jag inte tycker om att bråka. Jag har valt att uppfostra er till starka egna individer och då antar jag att dessa strider kommer på köpet. Jag hoppas att du så småningom ska inse att allt jag har gjort, gör och kommer att göra för dig, är av kärlek. För jag älskar dig och hela dig av hela mitt hjärta.
Tisdag den 27 november 2018
Ännu en dag då det är svårt att få upp Jimmie på morgonen.
Det börjar bli en vana att börja varje morgon med att jag måsta tjata och bråka för att få upp honom ur sängen.
Torsdag den 6 december 2018
Jag får verkligen tjata på Jimmie i dag för att han ska kliva upp på morgonen. Han går upp i absolut sista sekund, men vi kommer i tid till skolan.
Lördag den 2 mars 2019
Jag kämpar varenda dag för att överleva och orka med. Jag är så ända in i själen trött på att tjata och bråka, men att kriga är det enda jag kan. Att kämpa, kriga och tjata är det nya sättet jag lever mitt liv på.
Söndag den 10 mars 2019
Jag behöver få komma bort och jag behöver vara ensam. I huset drömmer jag om att ha ett eget rum, något som bara är mitt. Ett rum som jag kan stänga in mig i när jag ”villhöver” vara ensam. Det är ett grundläggande behov för mig, och jag behöver bli bättre på att ge det till mig själv. Det kommer säkert att bli en del knorrande i familjen, men ska jag orka med och hålla ihop finns det just nu inget annat alternativ.
Jag behöver prioritera mig själv och det innebär ett säkerställande av egentid.
Just nu har jag absolut ingen tid för mig själv. På jobbet har jag hela tiden människor omkring mig. Hemma har
jag hela tiden människor runt mig, och alla förväntar de sig något av mig.
Så jag drömmer mig bort. En helg i slutet på mars uppe i Luleå, bara jag. En vecka utomlands i maj, ensam. En vecka utomlands i november, bara jag. På så vis ger jag något till mig själv. Det är ju trots allt mina pengar som jag har jobbat ihop. Jag behöver något att se fram emot, och jag ger mig själv ett andningshål från vardagens slit. Vilken av dessa två som är viktigast för mig, att ha något att se fram emot eller att få ett andningshål från vardagens slit, det vet jag inte. Men att de är viktiga saker råder det ingen tvekan om.
Onsdag den 3 april 2019
I dag berättar Jimmie för mig att han inte tycker om toaletterna på skolan. Han går bara dit om han verkligen måste. Han tycker också att det är bråkigt och stökigt i klassen. Killarna gillar att slåss, och att det är flera som tycker som Jimmie gör bekräftas av skolsköterskan när vi är på hans hälsosamtal. Hon säger att hon ska prata med Jimmies lärare om det.
Torsdag den 4 april 2019
I dag är Johnny med Jimmie på hans utvecklingssamtal. Jimmie behöver träna upp sin läshastighet, men ligger trots det bra till i alla skolämnena.
Onsdag den 24 april 2019
Jimmie är trött och på ett uruselt humör när han vaknar. Efter mycket tjat från min sida får jag honom till skolan,
men han åker dit med gråten i halsen. Det känns inte alls bra och jag känner mig som den sämsta mamman i världen. Att han måste gå i skolan gör absolut ingenting för att bättra på mitt dåliga samvete.
Måndag den 29 april 2019
På förmiddagen ringer telefonen. Det är från skolan. Jimmie har ont i huvudet. Jag åker dit och hämtar honom. Vi köper med oss en pizza från Frasses och äter den till lunch. När vi har ätit upp den tvingar jag honom att vila. Det slutar med att han sover i två timmar. När han vaknar är han fortfarande trött.
Tisdag den 30 april 2019
Det är dags att åka till skolan. Klockan tickar på och jag känner hur stressen bubblar upp under ytan. Jag är inte längre mitt bästa jag när Jimmie får ett raseriutbrott för att han inte kan hitta sin keps. Hur mycket vi än letar kan vi inte hitta den. Tiden går och jag inser med ens att jag inte kommer att få honom till skolan i dag. Allt på grund av keps. Ett nytt lågvattenmärke i, enligt mitt tycke, mitt redan skamfilade föräldraskap.
Onsdag den 29 maj 2019
Jag sover inte alls bra. Jag vaknar mitt i natten med ont i magen och ett tryck över bröstet. Jag är på riktigt rädd att det är något fel på hjärtat. Är det nu jag kommer att dö? Smärtan går så småningom över och jag somnar om.
När jag vaknar inser jag, omskakad av nattens upplevelse, att jag trots allt överlevde natten.
När det är dags att väcka Jimmie brakar hela helvetet lös. Bara genom att jag uppenbarar mig i hans rum och dessutom har fräckheten nog att väcka honom, möts jag av ett raseriutbrott där orden avsedda att såra haglar värre än någonsin tidigare. Hur kan så mycket ilska finnas i en så liten kropp?
Är det är det nya? Är det här mitt kall i livet? Att börja i stort sett varje morgon med att få veta hur otroligt dum jag är som inte fattar någonting alls. Att bara åsynen av mitt ansikte kan orsaka så mycket obehag och ilska.
Efter nattens bravader orkar jag verkligen inte bråka med Jimmie. Han kommer inte i väg till skolan. Han kliver inte ens upp ur sängen.
Hur hamnade vi här? Vad är det jag inte förstår?
Jag känner mig ensam och exkluderad. Alla andra gör saker ihop och de reser bort tillsammans. Jag har ingen bästa kompis eller ens ett kompisgäng. Jag vill också tillhöra något, vara en del av ett sammanhang. Känna mig önskad.
Jag lever mitt liv i periferin och har många bekanta, men väldigt, väldigt få riktigt nära vänner. Jag vill också vara med, men jag blir aldrig inbjuden till fest, evenemang eller resor. Jag räknas liksom inte in i det umgänget. Jag finns liksom inte. Det är en stor skillnad mellan att vilja vara själv och känna sig ensam. I dag är jag ensam.
Tisdag den 13 augusti 2019
I dag har Jimmie tid på hälsocentralen för att ta prover, då han en längre tid har klagat över ont i magen. Läkaren vill ta tester för att se om han är glutenintolerant och om det är det som orsakar honom smärta. Jimmie lämnar proverna utan några som helst problem. Tänk att en sådan liten grej kan göra hela ens dag. I dag är jag tacksam för det lilla.
Fredag den 16 augusti 2019
Provsvaren är här. Jimmie är inte glutenintolerant. Därför kommer läkaren att skicka en remiss till barnavdelningen i Skellefteå för vidare utredning.
Jag har ingen bra känsla i kroppen. Det är något som skaver. Jag behöver få känna mig nära Jimmie. Jag behöver veta att allt inte bara är nattsvart mellan oss. Jag vet att jag älskar honom, men är inte alls säker på att han, på någon nivå, fortfarande tycker om mig.
Jimmie cyklar till Arenaparken för att träffa sina kompisar, men kommer snart hem igen. Jag får en kort stund bara med honom, och det ögonblicket är det mest värdefulla han har att ge mig. Inget bråk. Ingen diskussion. Bara han och jag, som på den gamla goda tiden.
Onsdag den 21 augusti 2019
Jag kommer hem från jobbet och möts av Johnny som är ledsen. Det hör inte till vanligheterna att Johnny gråter, så jag blir genast orolig för att något allvarligt har hänt.
Men som så många gånger förr är Jimmie på ett riktigt dåligt humör, vilket har lett till en diskussion, som har blivit
ett bråk. Som har gjort att Jimmie har cyklat i väg hemifrån utan att tala om vart han ska.
Det går några minuter, sedan ringer min mobiltelefon.
Det är Jimmie. Han har gjort sig illa i handen. Jag tar bilen och åker till honom. Han har djupa jack i tre av sina fingrar på höger hand. Vi lastar cykeln på cykelstället på bilen och åker hem. Jag lägger om hans sår på fingrarna och jag märker att han har ont. Riktigt ont. När det är dags att sova har Jimmie svårt att komma till ro, så jag ligger bredvid honom när han ska somna. Det slutar med att jag sover hos honom hela natten.
”Tänk om jag vetat då, det jag vet nu …”
Skolfrånvaron har blivit en ohanterlig del av vårt liv eftersom mitt barn vägrar gå i skolan, och inte längre lämnar sitt rum. Han ligger i sin säng bakom en stängd dörr med en önskan om att dö.
Känslan i att själv försöka hålla ihop när hela ens tillvaro faller sönder är brutal. Omöjlig. I mötet med ett skolsystem, som inte passar alla, står jag maktlös. Samtidigt beskyller samhället mig för att ha en bristande föräldraförmåga.
För hur svårt kan det egentligen vara att få sitt barn till skolan?
När dörrar stängs är en gripande berättelse om psykisk ohälsa, skolvägran och en förälders självuppoffrande kamp för sitt barns överlevnad.
