9789181144642 by Smakprov Media AB

DelI

Orten

Vi går alla omkring med en vinge som vi inte kan flyga med

Som blir som en puckel för oss som vi måste smyga med

(ur»Vingen« av Kent Andersson)

Du ger mig hopp

Jag andas genom dina lungor

Låter dina ögon styra mina Jag lever i din kropp

Ominte allt hade känts så meningslöst skulle Fragancia ha njutitavhöstens sista matta solstrålar.

Hon kunde ha tänt detdär dammigastearinljuset, kvarglömt från någon tidigare jul. En sorglig påminnelse om den gångna vintern som nu är på väg attåteruppstå medsittvidriga mörker.Hon kunde tänt det ändå. Sjunkit ner iden insuttna soffan och uppskattat ensamhetens otvungenhet.Njutit av sitt kryddiga örtte,det hon älskar men aldrig ids ta fram då det har hamnat längstbak idet röriga köksskåpet.Läst dendär boken honvelatharedan förravintern men fortfarandeinte lyckats inhandla.

Trots att hon anstränger sig är det svårt att minnas när hon senast kände sig upprymd,eller ens tillfreds om hon skavara ärlig, så där som när saker och ting faller på plats. Problemetäratt det inte ﬁnns mycketsom över huvud taget kanfalla på någon plats, det är omöjligt att blundainför den burdusa sanningen. Hennes livärett tomt skal, utan innehåll. Visst kan en gnutta förnöjsamhet smyga sig på någon gång emellanåt,det ska hon inte förneka, men den är sprungen ur andras liv,dedär som har lyckats eller somåtminstone verkar lyckligt omedvetnaomatt de harmisslyckats. Om hon bara ﬂyttar fokus en aning, bort från sin egen sorgliga person, blir hon nästan en av dem.

Under några trötta timmar,dedär mellan middag och säng, ﬂyr hon därförtacksamtinienannan värld. Därminglarhon med

såpakändisar och alltid likavältaliga programledare. Alla dessa snygga och klokaeller fullständigt galna människorsom kväll efter kväll lever sina parallella liv på den lilla 24-tumsskärmen. Någon störreteveapparat harhon aldrig kommit sig för att inhandla men hon är tacksam för detsällskap den ger.

Iensjälvvaldensamhetskullehon antagligen ha känt sig både stark ochnöjd. Befriad från tvåsamhetensständiga tvång och behagande. Iden hadehon säkert kunna omfamnademöjligheter som ändå erbjuds. Ingen som klagar om de svettiga fötterna har råkat placerasig bredvid osten på frukostbordet. Man gör somman vill, slipper inblandning och andras tyckande. Kan komma och gå utan kompromisser eller förklaringar,ävenomden möjligheteninte tillför henne något. Hon förﬂyttarsig sällan längre än mellan Kontoret, Handlarnoch Bullens.Och hemtill Annabelle förstås,hennestrofastalivskamrat. Rent hypotetiskt ﬁnns detfördelarmed singellivet, detska honintebestrida. MenFragancias ensamhet är inte etteget val.Och detärjustdet somärdet sorgliga.

Hon har nog alltidkäntsig ensam.Uddaoch osedd. Grundskoleåren var ett enda långt utanförskap. Hennes egna farhågoromatt ständigt vara fel, sägafel, görafel, de blev till slut en självuppfyllandeprofetia somgjorde henne till ett lätt offer.

När Fragancia var liten pratades det spanska ihemmet.För föräldrarna vardet helt naturligtdådet var deras modersmål och sålunda inget att ifrågasätta.Enfrostig vinterdag många år tidigare, strax efter Kubakrisen närmare bestämt, hade de medförtröstan ochhopp om ett värdigare liv anlänt till detta vitmålade och mycket tysta land.

Hon hade till leda fått höra berättelsenomderas första kämpiga år i detnya hemlandet. Till slut lärde de sigändå hjälpligt det besvärliga språket, men det hade tagit sin tid då svenskarna ideras tycke var både få ochalldeles för fåordiga. Tillfällen till praktik blev det då alltförsällan, hade de syrligt deklarerat så fort tillfälle gavs.Påså visblev Fragancia tvåspråkig, något somhon egentligen aldrig sett somenfördel då ingen annan än föräldrarna pratade spanska. Det hade istället blivit etttecken på utanförskap, ett bevispåatt hon

inte hade samma tillhörighet som sina kamrater och under hela sin uppväxt kom hon därför att avsky det.

Föräldrarnavar gamla redannär hon föddes, fastdet tog många år innan honinsågdet.Kanske var det när de berättade att hon hade en bror,hon minns intelängre hur gammal hon kan ha varit då. Menhon minns att det var då som först hon verkligen reﬂekterade över att de måste ha levt ettheltliv innan hon kom till världen. De berättade om detdär hemska, detsom bara inte får ske, de tyckte att hon måste få veta.Det var den enda gången de självmant nämndehonom. Därefterblevdet obehagligt tyst, som om han aldrig existerat. Och ändå var han alltid så närvarande. Än idag kan honmed kristallklar tydlighet höra demsäga att han drunknade.

Inte förrän modern låg på sindödsbädd vågade honställaden springandefrågan, hur det gick till. Under hela sinuppväxt ﬁck hon leva medovisshetendåföräldrarna aldrig någonsin pratade om brodern och Fragancia var för feg för att fråga. Om han hade levt idag hade han varit en gammal man på sjuttio år,det har hon räknat ut. Hur skulle deras förhållande ha sett ut om han fått leva?Hon tänker ofta på detoch funderarövervem hanegentligen var.Overkligt, helt omöjligt att föreställa sig. En bror man aldrig träffat men somväxte upp till man. Uppfostrad av samma föräldrar,desom format henne till vad hon är idag. Kände han det hon känner?

Döden skrämmer henne, hon vill leva.

Bara inte så här.Under snart femtioårhar livet intebjudit på mycket. Ett monotont kontorsarbete, en hyreslägenheti ettintetsägande litet medelklassamhälle. Självklart förstår hon att maninte bara bjuds utan egen ansträngningoch har därmedsedan länge tvingats dra den trista slutsatsenatt hon förmodligen pendlar mellan de föga smickrande tillstånden lat och handlingsförlamad. Med en suckblåser hon dammet av stearinljuset och noterar att det har blivit både gulfärgat och lätt böjt av långvarig ignorering.

»Du och jag kompis …«,Fraganciablänger tröttpådet deppiga ljuset, »vi känner oss visst lika hängigabåda två.«

Det är lördag och höstenknastrar mot fönsterrutan iformav tunga regndroppar.När de dystra tankarna trycker på behöver de skingras och den enda som kan hjälpa till med det är Annabelle.

MNär väninnan sjunker ner ihennes pösiga och något nötta åttiotalssoffagör Fragancias spändaaxlar detsammaoch lugnet brer ut sig somett mjukt dunbolster djupt nere imaggropen. Bellehar justden effekten på henne ochdet är därför honsådesperat behöver henne i sinnärhet. Ångestklumpen luckras sakta upp och ljuslågan ﬂaddrar hemtrevligt. Den ger väninnansansikte ett småttromantisktskimmer. Fraganciabetraktar henne kärleksfullt. Hade det intevarit för den något irriterande insiktenatt de båda dessvärreärstraighta, för det är hon ialla fallnästan säker på,skullehon gärna ha kuttrat in sig ihennes inbjudande famn. En gång, fast det var länge sedan, gjordehon faktiskt ett patetisktförsök att provkyssa Belle menhade resolut avvisats. Då hon därefter inte känt något större behovav attvidareutforska sinsexuella läggning har hon helt enkelt dragit slutsatsen att det troligtvis handlade om en högst tillfällig sinnesförvirring. Lite syndändå kan hon tycka för livet hade deﬁnitivt varit lättare utaninblandning av män.

Derasvänskap är numera så helgjuten, av ålder och genomlidna öden beprövad, att deninte behöver ifrågasättas. Den är trygg. Att anförtro sig åt Belle känns ofarligt,hon skvallrarinte. Åandra sidan ﬁnns det inte många attskvallramed då ingenavdem har något vidlyftigt umgänge. Hemligheterna förblir deras egna. Fragancia vet attdet kunde ha sett annorlunda ut om hon inte så själviskt hade lagt beslag på väninnan.Annabelle,med sinenergi ochstora empati, skulle medall säkerhet omgett sig med en hel drös vänner om hon bara hade fått större svängrum.Men nu är det som det är med den saken och man får väl ändå förmoda att den fria viljan råder.Dehar trots allt ömsesidigt valt varandra även om det isanningens namn måste erkännas att Belle försökt sig på ett och annat utbrytningsförsök under årens lopp.

Det var annorlunda förr.Med åren har de nog båda kommit fram till den knastertorra insikten attdet därmed att lära kännanya människormest blir ett påfrestande projekt och ju mer man funderaröver det, desto merkomplext tycks det. Kanske har även Belle blivit latare med åren. Eventuellt har hon helt enkelt resignerat hon med. De skålar idet billiga Zinfandelvinet, sött ochlättdrucket,och Fraganciakänner hur honäntligen kanslappna av.Alkoholen börjar leta sig ut ikroppenoch kanske, kanske ska hon våga säga det där hon har gått och tänkt på ett bra tag, den där knasiga idén sominte vill lämna henne ifred. Den hon har vridit och vänt på under ﬂera månader,som hon inte ens själv har vågat tro på. Annabelle är en bra samtalspartner, det är hon sannerligen, inkännande och full av kloka råd. Just därför vill Fragancia dela sina tankar med henne.

»Jag har funderat på att åka bort.« Hon stirrar generat ner iglaset då det helt plötsligt känns oerhört stort, nästan märkvärdigt,att uttala de där orden.

När hon hör sig själv säga dem högt blir det obehagligt verkligt på något vis. Innan var det mer en dröm,ett befriande rosa moln att svävaiväg på när tristessenklämmer till med sina järnhårda nypor. Nu blev det så tydligt och orden hänger dallrandekvar iluften.

»Men oj, vad spännande, vart då om manfår fråga?« Annabelle seröverrumplad ut menögonen lyser upp och man kan ana att hon intetycker att tanken är helt fel ialla fall.

Kanhändaanser hon att det är på tiden att hennes initiativlösa väninna äntligen hittar på något.

»Galápagos.« Fragancia snubblar påordetoch pulsen slår lite snabbare.

Nu blevdet idet närmasteövermäktigt. Så länge allt bara förblivit en tysttankeprodukt på stilla jäsning hardet känts riktigtgenomtänkt, till ochmed fullständigt görligt. Men nu lät detmest somennykläckt fylleprodukt,sprungen ur alltförmånga välfylldavinglas.Det lät ju fullständigt absurt. Hur hade honkommitpåden galna idén?

»Oj då, det var intenästgårds«, konstaterar väninnan meden svårtolkad min och sveper den resterande vinskvätten, för attgenast fylla på med nytt från den halvfulla trelitersboxen.

Hon har tänktpådet länge.Att åkaiväg,bortfrånallt. Ibland har hon känt att det handlar om att vilja ﬂy, att helt enkelt försvinna. Men hon är inte säker.Det blir så tragiskt när hon tänker så, idet närmaste desperat.Hon vill inte vara desperat. Ett avbrott itristessenlåter bättre, mindre farligt. Hon behöver komma iväg från allt som minner om Orten, slippa påminnas om allt som varit hennes vardagi snart femtio år.Sålångt bortsom detbara är möjligt. Bort från den vämjeliga vardagstristessen, från den instängda lilla lägenheten idet sorgliga samhället. Fantasin om attlämna allt, ge sigav, denhar växt fram under lång tidmen hon har hållit tankarna för sigsjälv.Dehar itysthet svävatfritt. Fått ﬂyga hela vägen över Atlanten och sedan fortsatt sintrevande färd, tvärs över den sydamerikanska kontinenten där de har irratrunt på ostadiga vingar.Tills de slutligen beslötsig för att landa mitt iStilla havet, på en ögrupp så liten att det krävdes en rejäluppförstoring av den digitala kartbilden för att över huvud taget kunna urskilja de småöarna. Och där har tankarna stannat.

Ena dagen har det tettsig fullständigt självklartatt genomföra resan, nästa dag förvandlas allt tillenbefängd utopi. Nej,inte kan väl Fragancia, hon som inte har en större omloppsbana än den mellan lägenhet, jobb och denlokala Handlarn. Därför känns det märkligt nu när hon har sagt det högt.

»Det fårviﬁra«, utbristerAnnabelle medenöverdriven hurtighet ochhöjer sitt vinglas.

EftersomFragancia knapptsjälv vågar tropå idén misstänker hon att Belle antagligen inte heller tror att det blir någon resa och därför hycklar lite för att göra henne glad menhon ids intebekymrasig över det. Vinet görgott och det måste erkännas attdet var oerhört befriandeatt få dela tanken med någon. Och för första gången på

mycket länge bubblar ett nyvaket lyckorus fram och fårkroppen att pirra till av en försiktig förväntan.

MTodobien ler som vanligt och lägger sitt runda huvud litepåsned, så där som hon ofta gör när hon frågar om allt är bra. Precis som om allt någonsin var bra. Vore toppen om någotöver huvud taget var bra. Fragancia skulle förstås aldrig uttala kolleganspåhittade namn högt, självklartinte. Fritt översatt från spanska blir det »allt bra«, och det är sannerligen det namnkollegan har kvalificerat sig för.Det spelar nämligen ingen roll om världen har rasat sönder och samman, hennes närmastekontorsgranne mår alltid bra, oavsett. Inte för att det är speciellt trovärdigt,men hennes påklistradepersona tillåter henne uppenbarligen inte att tappa den positiva fasaden. Till visst förtretför omvärlden, bör kanske tilläggas,som rimligtvis tampas med ett mer varierat mående. Den här osannolikt perfekta människoartenäraningen svår att förlika sig med, det är ialla fall Fragancias bestämdaåsikt. Igenkänningsfaktorn blir extremt låg. Innan man ens har harklat upp sin egen morgontrötta stämmaoch hunnit identifiera någon dagsform över huvud taget, harden ständigt välmåendekolleganredan levererat sinklämkäckasammanfattning över hur just hennes morgon har förflutit. Alldeles utmärkt förstås. Varenda förbannande dag. Fraganciahar svårt att intevisasin irritation men hon anstränger sig till sitt yttersta för att inte uppfattas som bitter.Även om hon ibland befarar att det är exakt vad hon är. Dagarna på Kontoret släpar sig fram. Det rutinmässiga arbetet kommer inte att genågra somhelst avtrycktilleftervärlden och medden analysen blir förstås det hela än mermeningslöst. Om hon hade varit det minsta driftig skullehon förstås ha sett sigomefter ett nytt jobb för länge sedan, tanken har föresvävat henne otaliga gånger.Det är intesåatt hon mår direkt dåligt av attkomma hit, det är helt enkelt bara meningslöst. För all del, det ger en inkomst men efter alla dessaåravtristess och frustration, inteminst över sin egenhandfallenhet, känns pengarna som en klentröst.Hon kunde

ha bytt jobb, åtminstone försökt, men nej. Viddemycket sällsynta tillfällen då hon trots allt dristat sig till att bläddra runt bland anställningsannonserna har hon givit upplångt innanhon ens börjat formulera en ansökan.Det hartettsig fruktlöstatt ens försöka. Vem är stresstålig och kan hålla alla de där jäkla bollarna iluften, som alltid tycks vara ett krav? Inte Fragancia ialla fall. Torrtkonstaterar hon att någon jonglördet har hon då aldrig varit.

Under fikarasten dränker Soloyo kollegornai sina egocentrerade anekdoter.Precis som alla andra dagar.Kollegorna nickar instämmande eller skrattarlitekrystat utifrån vadsom verkarpassande för stunden.Alla utom Fragancia. Det är inte ofta hon betraktar sin arbetsplats med humor men hennes träffande namnbyten roar henne. Smeknamnet,som isvensk tappningskullebli »bara jag«, kändes helt givet,för någon mersjälvupptagenperson än Soloyo är svår att finna,åtminstoneom man frågar Fragancia. Kollegorna kan verkligen retagallfeber på henne menpånågotvis är detjuändå rätt harmlöst att vara såväl beskäftigsom egoistisk. Todomal däremotärrena depressionspillret och har man redanfrån början en mindre bra dag är det en väldigt god idé attundvikahenne så gott det nu går.Hon är Todobiens raka motsats och har därför av Fragancia föräratsmed det mindre smickrande namnet »allt dåligt«. Hade Fragancias grundläge befunnit signågot högre på en skala av välbefinnande skulle hon nog lättare kunnaignorera henne, eller till ochmed se något komiskti hennes extremanegativitet.Men så är inte fallet. Att försöka undvika kolleganresulterar oftai det rakt motsatta. Attspringa ifrån sina fienderpåenfemtio kvadratmeters kontorsbanaärdömtatt misslyckas. Ibland känns det närmastsom atthon har en magnet ibaken, en magnet som justTodomal dras till. Ju mer hon försöker undvika henne, desto oftaredyker arbetskamratens sura nylle upp.

Man hadekunna tro atthon faktisktmår sämre än Fragancia själv,det är liksom nattsvart dygnet runt. Men kanske är det så att honhelt enkelt bara är mer extrovert, vilket vid närmare eftertanke är det mest troliga. Möjligenlåter allt värre än det är.Outhärdlig

är hon oavsett. All skit bara rasar ut ur hennes malande käft,som ett ständigt pågående diarréanfall. Honmissar aldrig en möjlighet atthögljutt delamed sig av all världens förbannelser,som samtliga verkar ha hopat sigspeciﬁkt kring henne.

Ibland önskar Fragancia att hon självockså haftförmågan att öppna upp sig mer.Basunera ut sinledaoch sinständigaångest. Kanhända att tungsinnet skulle lätta då. Få slänga av sigden blytunga ryggsäcken av dystra tankar och hängaupp den på de andra. Det är troligensåTodomal jobbar.Själv blir hon bara tyst och förmodligen helt oläsbar.Andra har säkert svårt att se hur dåligt hon oftamår. Det är bara Annabelle som vet.

Fragancia ringer upphenne så fort hon kommer hem. Hon behöver prata,frågaväninnanvad honegentligentänkeromdet där med resansom hon vinrusigt slängde ur sig igår.

»Hur länge tänker du bli borta isåfall?«

Frågan blir hängande ett tagoch Fraganciainseratt hon inte riktigthar funderatöver det. Själva tanken på attbarakomma iväg hartagit allt fokus. Att försvinna för att kunnaandas.Hur länge?

Ett par veckor,enmånad …

»För alltid kanske«, hör hon sigsjälv sägasom detmestsjälvklara ivärlden och blir lika förvånad som väninnan.

Ja, tanken är förstås svindlande men detgår ju inte, det var verkligen inte så honhadetänkt. Eller var detkanske ändå det …innerst inne?

»Duskojar va?« Annabelles röst höjs en hel oktav.

»Och om jag inte gör det?« Fragancia lägger sigtill med ett uppkäftigt tonfall.

Det ﬁna med deras långa vänskap är att hon kan kosta på sigatt inte alltid vara så servil. Ingenavdem brukar ta illa upp när mindre genomtänkta kommenterar missar grovgallringen av det sommed fördel kansägas högt och det man av ren taktkänsla kanske borde svälja. De kan käftas och ändå förblivänner.Vara brutalt ärliga men aldrig för den skullriskera sin vänskapoch det är hon tacksam för.

Varför ska hon egentligen stanna kvar,vad håller henne fast? Föräldrarna är döda och barn har hon aldrig fått. Detberor intepåatt

hon inte har velat. Detfanns en tid då hon närde en försiktig önskan om ett växande liv isin kropp, en mjuk bebiskind mot sinegen, kanske rent av en dottervars liv kunnat bli oändligtmycket bättre.

Ett barn med alla de egenskaper hon själv alltid saknat. Någon som fått henne att känna sig betydelsefull,gjort henne till en mamma.

Ett barn skulle kanske kunnat ge henne det perspektiv hon saknar.

Tvingat henne att fokusera på annat än sina egna misslyckanden. Att få bry sig om någon annan än sig själv,det hadehon sannerligen velat. Men så blev detinte, livet ville tydligen inte det.

Hon kan knappt minnas om hon ens varit kär.Visst, några män harpasserat, in och ut urhennes liv,men det har aldrig blivit speciellt långvarigt. Med undantag för en kort tonårsromans har hon aldrig någonsin upplevt det somandra kallar förriktig kärlekoch honinser hursorgligt det faktiskt är.Att bli berövad, lurad på det viktigaste i livet. Kärleken. Vargick det fel? Snart fyllda femtio år och livet har sprungit henne förbi utan att hon hannfånga upp det.

»Nej, jag skojar inte Belle, det blirnog en enkelbiljetttill friheten.«

M

Hjärnan är ett fullständigt kaos efternattens ältande över det hon så sturskt hävt ur sig igår och när Soloyo på eftermiddagen brer ut sigöver en ointressant helg iett regnigt London, somi Fragancias öron mest kom att framstå somett hysteriskt maratonloppihop med stadensstressade shoppare och tutandebilister, orkar hon inte längre.

»Jag tänkte åka till Galápagos«, avbryter hon tvärt fast det inte alls var meningenatt säga någonting om det.

Att omvandla denoslipade fantasin till ett fait accompli helt inför öppen ridå får henne att tvivla på sitt eget förstånd,hon är inte precis den som vanligtvis låter spontaniteten ﬂöda, och om hon ska våga ta det gigantiska beslutet att stanna borta på obestämd tid, då måste hon förstås börja med att säga uppsig.Bara tankenskrämmer och hon inser att det här är fantasier.Vilda fantasier.Det handlar i själva verket om drömmar,det är förstås vad det är,enegen hemlig litenplats att kunna ﬂy till när vardagen blir för gråoch tom. En

FRAGANCIA MÅSTE BORT.Hon kan inte fortsättaleva som hon gör.Halva livet har runnit ivägoch hon känner sig helt misslyckad. När hon välhar bestämtsig förenenkelbiljett tillGalápagos finns ingen återvändo. Hon lämnar allt för att börja ettnyttliv.Resanblir detabsolut bästa hon någonsin gjortmen också detmestförödande.

Dethär är en psykologisk relationsroman om utanförskapoch ångest menockså om sann vänskap och tragikomiska förvecklingar.Det är en berättelse om djup kärlekoch tvivel.Omatt våga utmanasina värsta rädslor

En enkel tillGalápagos är RitaIsacssons skönlitterära debutroman. Tidigare har hon gett ut två självbiografiska böcker, En resa genom Centralasien och Tappa Ansiktet.

Ritaäruppvuxeni Stockholm menhar under långaperioder bott ocharbetat utomlands. Drygt tio år iden grekiska övärlden byttes mot snö och skidliv när familjen flyttade tillSälen. Numera fördelas tiden mellan boenden iStockholm ochSpaniensamt många ochlångaresor, där skrivinspirationen inhämtas.

9789181144642

EN ENKEL TILL

Galápagos

En enkel till Galápagos

DelI

Orten

M