Issuu

SILVERTÄRNAN

En autofiktiv historiskroman om skogssamerna

Automatiseradteknikvilken användsför attanalysera textoch data idigital form isyfte attgenererainformation,enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden

Illustrationer ochphotoshop av omslagssida: JanUnga Foto:GertEliasson(@gerteliasson)• Fotonoch videor på Instagram

Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se

Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland

ISBN:978-91-8097-890-3

Förord ochtack.

Silvertärnan –enautofiktivhistorisk romanomskogssamernas livoch levernei Parkalompolo ochPessinki.

Skildringen iromanen handlaromskogssamernai dennordöstra delenav Norrbotten. Denföljerett ungt paroch människornai denlilla Tornedalsbyn Parkalompolo,Junkkapåmeänkieli ochJuŋgá på samiska. Skogssamernas sommarviste liggeri Kursujärvi iPessinki. Pessinkifjällurskogliggerpåden 68:e breddgradenoch ingårnumeraäveni EU:s ekologiska nätverkavskyddade områden, Natura 2000

Denhär romanenska återskapaensåverklighetstrogen redogörelsesom möjligt av skogssamernasliv ochtillvaroi Parkalompolo,som inte tidigare skildrats på dettavis.

Storadelar av händelseroch beskrivningarhar hämtatsfrånsamtaloch anteckningarfrånpersonersom tidvis levdesinaliv isommarvistetoch i Parkalompolo.I viss månhar ocksåartiklarhämtats från lokaltidningarna NSD, Norrbottens Kurirenoch Haaparannanlehti (Haparandabladet). Vittangi skogssamebys protokollhar varitovärderliga.

Jagvill tackaalla sagespersoner, nu levandeoch domsom inte finnsiblandoss. Ettstort tack till alla hjälpsamma på muséer ochinstitutionersom varit behjälpligamed materialfrånbesökaretillsommarvistet, före detta länsskolinspektörErikLundemarksskildringar somtillställtsavNorrbottens Museum,Åke Campbells ochIsraelRuongsmaterialfrånISOF– Institutet för Språkoch Folkminnneni Uppsala, ErnstMankers materialfrånNordiska museet.

Tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden somhar lämnat ettbidragsom möjliggjortatt ovannämnda material harkunnatinförskaffats ochgett betydande delaravunderlagettill dennaroman

Tack ocksåtillfotografenGertEliassonsom harlånat ut bilden av Silvertärnan till omslaget. Instagramgerteliassonphotography, Gert Eliasson(@gerteliasson)• Fotonoch videor på Instagram Jagvill ocksåtacka personal ochboendepåHedvigsgårdensäldreboendei Kåge som2023 –2025, tålmodigtoch intresserathar lyssnat på högläsningen av manuskriptet. Läsningenavmanuset harockså lockat till samtal om de olika avsnitten,vilket harberettmycketnöjeför samtligasamtgett mignya insikter i redigerandet av manuset.

Jagvill riktaett speciellt tack till minförstafrökeni klass1,LenaLehtiranta, somlärde migatt läsa ochskrivaoch somtillsammans medsin manJouko (också lärare iParkalompolo),som ca 61 år senare harlästigenommittmanus ochkommitmed mångakonstruktivakommentarer.

Jagvill ocksåframföraett tack till deltagarna ochkursledaren AnnLouise

Marklund på SolviksFolkhögskolas skrivarkurs, somhjälpte migatt få ihop de sistapusselbitarna.

Sistmen inte minstvill jagtacka minfamilj, Mona,Robert, Malin,Elinaför all stöttningoch isynnerhet mindotterJenny förden ovärderligahjälpen med lektörsläsningen ochredaktörsgenomgången samt förall inspiration, hjälpoch stöttning.

Tack,till samtliga namngivnasom icke namngivna, ni harvarit många. Tack.

JanUnga, Författare

Juliana vaknadeabrupt. Honstodute ochtittade motlågfjället. Honfattade ingenting. Midnattssolenlyste rakt mothenne.Hon uppfattade imotljuset att detvar en kvinnamed långthår somtittade på henne.Det sågutsom om hon hade en lång klänning ellerkaftan. Honhanntänka på en änglalik skepnad. En svag doft nåddehenne,något honhadesvårt attgreppaom. Vardet tobaksdoft? Plötsligtförnamhon attskepnaden sade något. Honvar helt oförberedd.

Honviftade till ochvaknade av atthon slog handen mottyget på rankinen, lakansvävetsom hängde över hennesbädd. Honslogupp ögonen helt förundrad. Vadhadehon sett?Vem vardet somkom mednågot förebud? Hon varövertygad om attdet betyddenågonting.Men vad?

Markis röst nådde henne, samtidigtsom honkände kaffedoftenkittlai näsan.

- Boađejuhkatgáfe.Kom ochdrick kaffe.

Kaffet varkoktpåbjörkved, kokhett. Markisträckteöverkaffeosten iden handgjorda vackertornamenteradeskålengjord av en masurvril. Juliana plockade någrabitar ochladeförsiktigtner dessa ikåsan medkaffe.Hon blåste i kåsanoch noteradeden underbaradoften.

Samtidigtarbetadehjärnan febrilt.Vad vardet hon hade upplevti dentidiga gryningen? Honville inte säga någotåtsin mor, honvar alldeles förvidskeplig.

Renhjordenvälldeuturgärdetsom en grålavamassa.Djurenträngdesi den trånga öppningen, alla ville ut ifriheten.Hjorden hade sinalldeles egen symfoni. Skällornaslog, klövarna klapprade, ochvajorna kallade på kalvarna med roukuminen -korta dova stötljud.Varje vaja hade sinton.Kalvarnalyssnadeoch svarademed sina ljusare röster.Hundarnaskälldepåbådasidorna av den böljandemassan. Dombevakadeatt ingenren lämnadegruppen.Snart hade kalvar ochvajor hittat varandra.

Törsten drev renarnaned motmyren.Begärligtlapadedom isig vattnetoch sedanbar detavnorrutuppförlågfjället. Småkalvarnaskyndadeefter sina vajor, domhannknappt medflocken.Det varliv ochrörelse därdom gick fram Renhjordenpasserade genomden glesabjörkskogen ochstannadedåoch då ochbetadeavlöven ochgräsetsom växtedär.Endel stannade kvaroch betade av myrens frodigastarr.Det dröjde inte längeförränhundarnakom skällande ochdrevresten av renarnaefter hjorden.

Snartladesig tystnaden över rengärdetoch sommarvistet därtältkåtorna stod i en förutbestämd ordning. Kvällenfärgadesavmidnattssolensljus. Myggorna surrade itätaklasarutanför ochville till varjeprisnåmänniskorna därinne som förberedde sigför natten.

Erik ochIsakhadenattpasset. Detvar derastur attbevakarenhjorden. Dom hade förberettsig väl. Kahvipussi hade fylltsmed väldoftandenymaltkaffe,den svagtrökta ochtorkade renbogen, påsenmed gàhkkun -det sega brödet och smöraskenallt lågfärdigt iryggsäcken. Därlåg även kikaren, oumbärlig närman spanadefrånfjällsidan efterrenar ellerrovdjur.

Isak gick framförhjorden,och höll i hihnan -den relativt kortatömmenav skinn, ledandes denlugna ochrutineradeledarhärken.Erikgicklängstbak med sinhundoch bevakade atthelahjorden följdeefter.Han varenrelativtkortoch senigman,vältränad,han varpådet tjugonde året.Han hade varitmed i renskötselnsedan barnsben.Alltsom oftast hade hangåtttillsammans medsin far. Markerna häromkring varhonom välbekanta.

Derassommarviste vidKursujärvisjöarna hade använtssedan gammalt. Spåren efterfångstgropar, eldhärdaroch förfallnakåtaplatser vittnade om attdet var marker somnyttjatsi mångagenerationer. På domtorra hedarnamellan sjöänden ochden fiskrika bäcken,Kotaoja,stodtältkåtorna placeradefamiljevis, flankerade av domsmå kallkällerika myrarna.

Himlen varfortfarande klar ochdet förebådade en svalarenatt. Renarnabetade stilla vid vuopmuha -den avlångalilla skogbevuxnamyrplätten,bevuxen med starr. Isak hade släppt ledarhärken. Denstora rentjurenstack verkligen ut.Han kalladesför Tähti- Stjärnan,efter denvitastjärnformationen mitt ipannansom avtecknadesig tydligtmellandom gigantiska hornen. Renhjorden följdehonom liksomdom vise männen hade följt stjärnan iöster

Härvar detintemiljontals mygg ochbromsar somstörde. Erik gick med hunden intill sig, lugntförbi denbetande hjorden. Isak hans tioåräldre kompis lågpåmossan. Hanvar 157 cm lång enligtvärnpliktskortet.

-Erik, vadsäger du,ska vi koka kaffenuellersenare? Vi kanske passarpånu närrenarna betari lugn ochro.

Hansatte sigupp,utanatt väntapåsvaret.

-Jag görupp eld. Ta medkikaren närduhämtarvattenoch tittatillhjorden.

Erik nickadetillsvar. Hankände sigockså kaffesugen trotsatt hanhadeätit precisinnandom skulle iväg på nattpasset

- Hulmi, jäätänne.Mie tulenhetitakaisiin. Hulmi, du fårstanna. Jagärstrax tillbaka.

Dengråmelerade vallhunden sträckte på sigoch lade signer igen.Med en reflexrörelsetog Erik lassot ochsatte denöverhuvudet ochunder enaarmen.

Detvar precissom en jägare somaldriglämnade bössanunder jakten.Kikaren hängde hanrunthalsenoch medkaffepannani handen sneddade hanneråt sluttningen.

Hangicktillden underjordiskakällanmed klartvatten. Vattnetsåg ut attkokai detcirkelformade hålet, sommätte knappt en ochenhalvmeter idiameter.Han togframkåsan somhängdei detbreda bältet på högra sidan. På denvänstra sidanhängdehansviktigasteverktyg,kniven, detskvallrade om attErikvar högerhänt. Hanklunkadei sigavdet friska vattnet, togenkåsatill. Hanfyllde kaffepannantillbrädden ivetskap om attdet säkerligen skulle skvimpautendel.

Hanlät pannanstå kvarpåbackenoch togframkikaren ochspanade längs fjällsluttningen,han sågatt delaravhjorden betade av dengråvita renlaven.Allt såglugnt ut.

Hankunde inte hindra signär hanvände kikarenmot kåtornai vistet. Längst bortstodhansfarbröderskåtor medden täta granskogen somfond. Intill stod domtvå aihtténa – stolpbodarna,påsinahögaben av granstammar. Hansökte neråt, förbi rapakko- denlilla blötmyren.

Hjärtatgjordeett frivoltnär kikarenhittade Markis kåta.Han justeradeskärpan.

Skogssamernaidennordöstligasteochavlägsnasteplatsen iSverigenjuteravlivetisommarvistetiKursujärvi.

Sommaren1939ärvarm. bygdensrikastemän.

KärlekenspirarmellandentjugoårigafattigpojkenErik ochdentjugoettårigafagraJuliana,dottertillenav

Påandrasidanriksgränsernahotarandravärldskriget. RyskabomberfalleröverPajala,baratiomilfrånbyn.

Fjällsamernavågarintegåövertillsinasedvanemarkerpå dennorskasidandåtyskarnaharockuperatNarvikoch

Norge. kulminerasundermidsommarhelgen1940.

Historiernasomberättasfråntidigaredecennier inrymmerkärlek,renstölderochondbråddödsamt teckenfråndetförgångna.Alltharettsambandoch

Silvertärnanärengripandeautofiktivromansomskildrar detskogssamiskalivetigränsområdetmellan lågfjällsområdetPessinkiochdenlillaTornedalsbyn

Parkalompolo.