De oförbätterliga
En romanskriven utav
Jens Renberg
Menvi, de oförbättrliga, de sombär kampen someneld iblodet, somsjungermot mörkretnär nattenärsom svartast.
”Blandlappsavkommanäri allmänhet mindre dugligaoch iregel urartadi kroppsligt,själsligt ochmoraliskt avseende”
Herman Lundborg
Rasbiologiskainstitutet 1920.
©2025 Jens Renberg
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1,114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-799-9
1Älven tar, aldrig ger.
2Rättska vara rätt.4
3Ingen skolgång,inget namn.8
4Visom blev kvar
5Tystnadevidelade.
6När morbar allt.18
7Vidör här, etti taget.
8Det somintesades.23
9Skuggansom stannade.26
Ingetskrik,inget övertag.43
Barnensdom.46
Synlig,men inte sedd.48
En boll av taggar.53
23 Märkta itystnad.67
24 Undersamma tak, olikavärldar.70
25 De valdetystnade. 72
26 De småhandlingarna. 75
27 Viskningarna imörkret.77
28 Mors tystnad. 79
29 Väntan på rättvisa.81
30 Nattensviskningar. 83
31 Syskonenslöfte.85
32 Kvinnani blåkappa.87
33 Ensamresa. 91
34 Hansom såg. 95
35 Blickensom stannade.101
36 Någonsom lyssnar.103
37 En väni skymningen.106
38 Lugnetsval.109
39 De somblundade. 112
40 Attblundaeller se.116
41 Tillbakatillrötterna. 119
42 Rost ochsprit.122
43 Slag förslag. 125
44 Mellan slag ochtystnad.128
45 Någonsom ser. 132
46 Närduvet vemjag varit. 135
47 Attbäramörkret.138
48 Vi slogs förvåran plats. 142
49 De närmig.144
50.Kampens början.147
51 Densom överleverhatet,ägermarkenhan står på.148
Epilog: De oförbätterliga (dikt) 151
1
Älventar,aldrigger.
Detvar en sådanvintermorgondåsnön låg blåunder himlen.Intevit –blå.Som om natten ännu inte riktigtsläppttaget.
Jagvar bara treår, menjag mindeslukten.
Hästen.Lädretfrånseldonen. Ångansom steg ur denmörka mulen, sommolnsom ville flyfrånjorden.
Vi skulle plogabron. Farsaalltidatt bron varlurig.Där frös detsistoch tinade först.
Underbronforsade älven, aldrig riktigt frusen.Alltidlevande,alltid irörelse,medan resten av världenlåg täcktavsnö ochis.
Minstorebror varfem.Två år äldre, meni dethär landskapet gjorde de tvåårenall skillnad. Femårvar nogför atthålla tömmarna.För attvetaatt manviskartill hästen,aldrigropar.För attvågagånära kanten.
Plogen fastnade.Ett ryck.Ett kras.
Farsvortyst, inte högt– hansvoraldrig högtnär barnen varmed.Han klev av, trampade sigframgenom dentungasnön.
Böjdesig ner. Någotunderplogen. En bult kanske.Det stackalltidupp nåtdär.Bron vargammal.
Jagsåg hur farlutadesig framåt.Drog, vickade, svor igen –nulitehögre.
Ochsårycktehästentill.
Bara ettlitet ryck.Ett sånt därsom hästar göribland. Somomdeville markeraatt de ocksåhar nerver.Att de ocksåkännerhur kalltdet är,hur isen biterunderhovarna. Deträckte.
Fars fotgledpådet hala träet. Hantappade balansen.Föll.
Ingetskrik.
Bara ettplums.
Ettljudsåovärdigt, så plötsligt, så... vanligt. Somenstensom kastats.
Älvenslötsig snabbt över honom.
Strömmentog honomdirekt.
Denälven taralltid. Aldrig ger.
Därstodvi. Tvåpojkar. En medtömmarnai händerna. En medtårar ihalsen.
Tystnad.
Ingengråt. Ingenpanik.Barasnö.Och vatten.Och vinden somintevisstevad som just hänt.
Storebrortog tömmarna.Vände hästen.
Viskadenågot.Fickekipagetatt röra sig hemåt. Jagsattkvarpåplogen. Stum. Frusen.Tyst.
Dettog timmar attkomma hem.
Ingensanågot närdekom in på gårdsplanen. Hästen stannade av sigsjälv. Dörrenöppnades. Morkom ut.Systrarna komut. Alla fem. Alla komut. Hjärtani halsgropen,snöngnistranderuntfötterna. Ochdå, eftertimmaravtystnad,samin älskadebror: –Åh, va detskvittei vattnetnär farramlade i.
Sensahan ingetmer dendagen. Jagsainget alls.
Rätt skavararätt.
Före älventog honom varfar större än livet.
Inte till kroppen– hanvar ingenjättelik karl –men isättethan barsig.Lugn, stadig,som om marken blev tryggare underhansfötter. Somomtill ochmed hästarna andades lugnarenär hannärmade sig.
Hankörde timmer iskogen, alltid medhäst. Ochalltidmed sammahäst.
Gállok.
Svartsom natt,med tungahovar ochögon somkunde spegla skogen själv. Detfanns inte en stig de inte gått.Inteenbacke de inte känt ibenen.
Gállok ochhan.Det varaldrignågon annan.
Maskiner fanns förstås, menhan sågaldrig demsom alternativ.”Hästar förstårnär det blir svårt,”sahan,”ochdeger sigintenär detgör ont.”
OchGállokvisste, ofta innanhan själv visste.När stammenskulle luta.När snön skulle brista.När vinden ändraderiktning. De vartvå,men rördesig somen.
Detluktade alltid kåda om hans kläder.Bark ochsvett ochläder,blandat medden tunga doftenaveld somfastnar iull ochhud.Och närhan komhem,droghan alltidhanden
4 2
Närälven tarfadernenvintermorgonpå 1950-talet ställs en samisk familj infören framtidsom varken samhälleteller historienvillgedem platsi.Modernbär ensamansvaretför sjubarn, ochflytten söderutblirbörjanpåett livi skugganav gruvan,fattigdomen ochdeosynliga gränsersom dragitsavstatenoch De oförbätterligaärengripandeoch stilistisktstark romanomett samiskt barnsuppväxti en verklighet kantad av våld,tystnad ochutsatthet.Med stor känslighet ochpoetisk precisionskildrar författarenbarnets inre värld– den tystlåtnastyrkan,viljanatt skydda sin familj,modet attuthärda detouthärdliga ochförmåganatt bevara sinvärdighet trotsallt.Språket är både precistoch laddatmed symbolik;varje blick, varjeröst, varjeskavsår bärpåenhel berättelse. fördomarna.