Huynh TanHung
Jasmin ikrutrök
En kort novell om Rajesh Patel iSaigon 1974, en berättelse om ensamhet, begär och lojalitet ienstad på randen till förändring.
JASMIN IKRUTRÖK
En kort novell om RajeshPatel iSaigon, 1974 –enberättelse om ensamhet,begär och lojalitet ienstadpårandentill förändring
SkrivenavHuynh TanHungapril 2025.
50 år efterkrigets slut.
Del I: Rökelser och rödalyktor
Saigon, april1973
Saigon lågtungavhetta ochbensinångor närhan steg in genom pärlemoringången. Gatans kaos dämpades av tungasammetsgardiner,och innanför väntade etthelt annatkrig– tystare, förföriskt. Rummetdoftade av rökelse,jasminoch någotmer någotsom intekunde sättas ordpå, bara kännas.
Honsatti halvskuggan, på en lågdivan kläddi guldbrokad.Ljuset från röda lyktor dansadeöverhennesnakna axlar, glittradei svettpärlornasom rann längs hennes hals.Hennesögon– mörkasom kaffeoch likabittra– möttehansmed ettlugnsom bara densom vant sig vid mäns blickar kundeha.
”Mr. Soldier,” viskadehon medenröstsom bar hela krigets trötthet ochhela nattenslöften.
Han sattesig bredvid henne,händernadarrade lite –inteavrädsla, inte längre –menavnågot äldre, någothan trodde hanglömt idjungeln:begär.
Honlät fingrarna vandra över hans bröst, långsamt,nästan vetenskapligt, somom hon kartladeärren ihanshud ochhistorien de bar. Deraskropparmöttesiendans utan ord, därvarje rörelse varbådeflyktoch kapitulation, ettögonblicks frid iett landdär ingetlängre varheligt– utom detta.
Han kändehennesandetag motsittnyckelben,mjuktoch rytmiskt, somvågorna motstrandenvid Da Nang.I rummetfanns bara ljudet av fläktenslångsamma knarr, detdovasorlet från innergården, ochderas andetagsom vävdes samman till en ny sortsmusik –låg,vaggande, nästan sakral.
Honlutadesig fram,lät sitt svarta hårsvepa över hans bröstsom ettvattenfall, svalt ochtungt.Hennesläpparrörde siglängs hans hals,intehungrigt, utan som om varjekyssvar ettlöfte om glömska.Henneshänderöppnade honom försiktigt, lagerför lager, somenrökelseaskfrånmarknaden –varje skjortknappett nytt andetag.
”Du behöverintetala,” viskadehon.”Alla sägersamma sakändå.”
Han besvaradehenne medhänder, med läppar.Lät fingertopparnafölja den silkeslena linjenfrånhennesnacke till svanken, därhenneskimonoglidit åt sidan. Henneshud varvarm, levande,som ettlöfte om någothan inte längrevågat tro på.
De sjönk nerblandkuddar ochlinnelakan som doftadeceder ochsöt tobak. Utanför mullradefjärran artilleri,men härinnevar detbarahenneskropp,hennesrytm, hennes värld. Hantappade sigsjälvi det– läthenne leda, låta, ta,tills de båda var svettiga,dämpade stön blandade medrökelsenstjockaånga.
Näralltvar stilla igen låghan kvar medhuvudet mothennesbröst,lyssnade till hjärtats slag.Hon strökhonomöverhåret,som om hanvar ettbarnhon vaggadein isömn.
”Vad heterdu?”viskadehan,trots hennes ord.
Honlog svagtoch kysstehanspanna.
”I natt heterjag detdubehöver.”
Henneskropp varvarmoch tung mothans, somomhon vilademed hela sin själ. Inga masker, inga lögner– bara andningoch hud. Hangledmed fingertopparna längshennesrygg, följde ryggkotornas mjukakurva nermot höften,där hennes kimono låghopknuten som ettglömt löfte. Tygetviskade närhan rördevid det–tunt,nästan viktlöst,men mellandem fannsinget tygsom kunde dölja begäret längre.
Honrörde sig långsamt,drogsinalår mothans, en gest som varmer frågaän kommando. Hansvarade medhänder, smekningar som intelängre trevade utan sökte –kände igen.Det fannsenrytmdär nu,enförståelse som bara föds närtvå människor släpper garden precis samtidigt.
Honvredsig över honom, långsamtsom en flamma, ochsatte sig grensle med blicken fast ihans. Ingetspel, ingetspelat. Bara närhet.Hon toghanshänderoch fördedem till sina bröst– lät honomkänna vikten av dem, värmen,livet.
”Hållmig så,” sa hon, knappt hörbart, medanhon lät höfterna sänkas nermot honom ienrörelsesålångsam attden kändes utanförtiden.
De smältesammandär,i en dans därvarje rörelse varsom vågormot en strand de båda trodde varförlorad. Hanvissteintelängrevar hanslutade ochhon började.
Hennesnamnförblev ettmysterium,men hennes kropp talade ettspråk hankände instinktivt –ett språkutanstavelser,barakänsla, bara kött ochnärhet.
Honlutadesig ner, lätsitt hårbilda etttältrunt derasansikten, världenförsvanni doftenavhenne.Jasmin, svettoch ettspåravfranskparfym. Hon kysste honom djupt, med tunga, medhela munnen, somomhon försökte drickahonom.Och han lät henne.
Deras rörelser blev snabbare,djupare,ljudenfylligare. Sängensgamla träknakadei protest, meningen av demhörde det. Närklimax komvar detsom en storm– tyst först, sen medett inre dån, en urladdningsom fickhonom atthållahårdare,andas djupare, darra.
De stannade så,stilla ivarandras grepp, insvepta ivärme ochmörker.
”Jag harintekäntsåpålänge,” sa hantyst.
Honlog,kysstehonom underöratoch mumlade: ”Här görviinget annat.”
Det hade blivit tyst ute– somomhela stadenhöllandan. Barafläktens viskningar ochandetag fyllde rummet. Honlåg på sidan, ryggen mothonom,och hansåg hur
svettenfåttlakanet attklibba mot henneshud.Sakta fördehan handen över hennes rygg,nedåt,längs den lenakurvan, tills honbörjadeandas tyngre.
”Igen?”viskade hon, somomhon redanvisstesvaret.
Han lutade sig fram,kysstehennesaxel, lät tungan följahennesryggrad.Hon sträckte ut sig som enkatt, blottade sig förhonom utanatt säga ettord.Han vände henne varsamtpårygg, spredhenneslår ochgick nermed munnen mothenne.Den härgångenvar detinteömt,inteförsiktigt –det varhungrigt. Somomhan ville äta upp hennehel.
Hongreptag ilakanen,lät huvudetfalla bakåt. Hennesstönvar kvävda men tydliga, en rytm somväxte medvarje rörelse av hans tunga, varjesug,varje djupare drag.Hennesfingrarflätadesig in ihanshår,droghonom närmare, somomhon inte ville attdet någonsin skulle ta slut.
Närhon kom, gjorde hondet itystnad –men hela hennes kropp talade om vadhon kände. Skakningar,darrningar, en stel ryggbåge som saktaföllsammanigen.
Hankröpupp bakomhenne,laenhandpåhenneshöft. Honvredlitepåhuvudet, såghonomöveraxeln medett leende som varbådetillåtandeoch utmanande. Sedan böjdehon sig fram, ställde sig på alla fyra,höftenhöjdsom en inbjudan.
”Gör som duvillnu,”viskadehon. ”Jag sägerintenej.”
Hantog sig tid– smekte,retade, förberedde.Hon suckadenär hanträngde in i hennebakifrån, långsamt,bestämt,och detfanns ingetögonblick därdetvekade Hennesnaglar revi lakanen, hans händer höll hennes höfter som föratt inte förlora sighelt.Varje stöt varensignal, ettpåstående,ett bevispåatt de båda fortfarande varlevande –mitti ettkrig, mitt iförlusten,fanns dennastund av ren, rå närhet.
Närhan komvar detmed etttyststön, djuptbegravt ihennesnacke,och de föll ihop tillsammans ienhög av värme, svettoch hud.
Efteråtlåg de kvar tysta, inveckladei varandraskroppar. Svettenkallnadelångsamt på huden, ochfläktenfortsatte sitt evigaklagande. Honlåg på mage medena armen underkudden, denandra vilade ovanpå hans bröst, som om honförsökte hålla honom kvar –i rummet,i stunden, ihenne.
Mennågonting hade redanbörjat drasig undan.
Han kändedet ibröstet först– dendär tomheten som brukadekomma efteråt. Som ettdjupt andetagsom aldrig riktigtfyllde lungorna.Hon rördesig inte,men han vissteatt honmärkteförändringen. Det gjorde de alltid.
”Det varfint,” sa hon, lågt.Inteför atttrösta,inteför attsmickra –baraför attsäga det. Somomhon själv behövdehöradet.
Hanrestesig långsamt,drogpåsig byxorna. Sågner på henne därhon låg, nakeni röranavlakan ochångande hud. Honsåg plötsligtintelikamystisk ut –baratrött. Bara kvinna.
Han togframplånboken.Rörde sig motbordetdär hennes parfymflaskastod, en ensamcigaretti ettkristallglas.Han räknadeutsumman snabbt– inte förmycket, inte förlite. La sedlarnaundercigaretten, somomdet på någotsättförädlade själva handlingen.
”Det ingick inteatt kännasåmycket,”sahan tyst.
Honsatte sig upp, drog en kimono över axlarnaoch tändecigarettenmed en tändsticksask som bar loggan från klassiska HotelContinental. Honblåsteutröken sakta, utan attmötahansblick.
”Ingen av ossstyrdet,” svaradehon.
Han visste inte om detvar trösteller anklagelse.
Närhan gick motdörrenvar detsom attnågot höll honom kvar vidtröskeln –en tyngdi bröstetsom inteville släppa. Han ville vändasig om,säganågot mer, något riktigt. Men ordenkom inte.Baraenhuvudnick,nästan ursäktande
Honlåg redantillbakapådivanen,som om ingentinghänt. Rödalyktorfladdrade över hennesansikte,men blicken varnågon annanstans.
Närdörrenslogigenbakom honom vardet somomalltförlorade färg.Pågatan mullradekrigetvidare, mendet varnågot annatsom skavde ihonomnu. Någothan inte kunde skyllapåbomber, dödeller hunger.
Kanske vardet bara hansjälv.
Dörren slogigenmed ettmjukt klick, ochsedan– bara tystnad. Ingennyckelsom vredsom, ingensäkerhetskedja. Bara en dörr som stängdes,och medden –ännu ettögonblicksom försvann ur tiden.
Honsattkvarpådivanen,cigarettenglöddelångsamtmellanfingrarna. Röken ringladesig uppmot taket, dansadekring lyktornasröda sken,som om denville viskabortnågot honintevågademinnas.
Sedlarna lågkvarpåbordet. Honsneglademot demutanatt röra dem. Inte än.Det fannsengräns förhur snabbtman fickförvandla en kropptillmynt.
Hondroginett djuptbloss,höllröken kvar ilungornatills detsved. Inte föratt det lugnade –baraför attdet varnågot attkänna.Något verkligt. Det fannssåfåsåna sakerkvar.
Tankarna gick inte till honom, inte på detsättet. Hans namn varredan borta. Men någothadeskakattillinom henne –intestort,intefarligt, bara…ovant. Hanhade hållit henne som om detbetydde något. Sett henne som om honintebaravar en kropp iett rum. Ochdet varalltiddefarligaste. De som låtsades inte vilja någotmer –men som råkade ge förmycket.
Honrestesig,långsamt, kändeefter ihöfterna. Det fannsenvärkdär nu,en påminnelse,men honvälkomnadeden.Smärta varenklareänkänslor.Hon drog till sig kimonon, knöt denmed vanhand. Gick till fönstret ochöppnade detpåglänt.
Utanförlyste Saigon som en febrig dröm.Vespor, lyktor,ungapojkarsom sprang barfotamellanbilar, en kvinna somsåldenågot från en cykelkärra.Livet pågick, obrytt, ochhon stod där– iett rumsom doftade män, parfym, krig ochensamhet.
Hontog sistablosset,tryckte cigarettenmot askfatetoch såghur glöden dog. Så gick hontill bordet,plockadeupp sedlarna,vek demtyst ochstoppade demi lådan undersminkspegeln. Ispegeln möttehon sinegenblick. Inte hård.Intetrött.Bara… verklig.
”I natt heterjag detdubehöver,” viskadehon till sig själv, somett mantra, som en påminnelse.
Ochsedanvände honryggenåtspegeln,började bäddasängenigen– förnästa kropp,nästakväll,nästa illusion.
Honhette egentligen Linh.
Del II:Bakom bergeni dalendär allt började
Da Lat, 1972
InnanSaigon, innanparfymdoftoch sammetsrum,innan honlärde sig kyssautan attkänna,bodde honi Da Lat– högt uppe ibergen, därmorgondimman lågsom en viskning över tallarna ochblommornaslogutsom tystabönermot solen.
Linh varsexton närkrigetnådde byarna runt Da Lat. Inte medbomber, inte först–utan medsoldater. Mäni gröna uniformersom pratadegenom tolk,köpteris med cigaretter ochstirradepåhennesmor som om honvar ettstyckekött. Fadern arbetade på fälten,entystman medjord undernaglarnaoch sorgendjupt iryggen. Modern syddekläder åt franskakvinnor som intelängre fannskvar, mensom lämnat kvar sinsmak.
En kort novell omRajesh Patel iSaigon 1974, en berättelse om ensamhet,begär och lojalitet ienstad på randen till
Jag flögs ut från det brinnande kriget endast 6månader gammal med Operationbabylift tillsammans med 3000 andra barn. Somadopterad har jag funderat över mitt ursprung och om mina biologiska föräldrar.Jasmin ikrutrök är min
SkrivenavHuynh TanHung april 2025. 50 år efter krigets slut. berättelse om dem.
Min novell är ett sätt att närma mig dem –att skriva mig tillbaka till någotjag aldrig riktigt fått varaendel av.Att hitta trådar till mitt ursprung, att bearbeta och skapa sammanhang. Det är en form av terapi, men också en berättelse jag tror kan
berörafler än mig själv.
Tack föratt ni tar er tid att läsa. förändring.