Blandade pärlor
Av:
Marianne Andersson
IngerGustavsson
EvaDavidsson Larsson
KirstenHagen
Anders Näsström
Sten Axelson
Antologi
Antologi Blandade pärlor
Författade av:
Marianne Andersson
EvaDavidsson Larsson
IngerGustavsson
KirstenHagen
Anders Näsström
Sten Axelson
©2025 Sten Axelson Förlag:BoD ∙ Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8097-040-2
Minlilla kärlekshistoria
Av:MarianneAndersson
Du varåttaårgammalnär vi träffadesförstagången. När jagficksyn på dig, kändejag attviskullepassa förvarann.
Detvar då du blev min. Bara min.
Vi harhängt ihop sedandess. Dethar istort sett aldrig varit någrastörrebekymmeross emellan. Jagkan inte dramig till minnesatt du hartrilskats ellervarit tjurig någongång, trotsatt vi umgåttsnästandagligen.
Du fick problemmed luftrörenför ettantal år sedan, vilket du påpekade högt ochtydligt.
Du fick då denhjälp sombehövdes, ochdärefterfungerar utandningensom denska.
Jaghar givitdig denflytandeföda du är ibehov av föratt få energi.Duhar inte krävt särskilt mycket vilket är tur, då dennatyp av vätska är ganska dyr.
Sedanjag blev pensionäroch livetinteärlikahektiskt, har du ocksåkunnat ta detlitelugnare, ochintebehövtfölja medmig ut iuroch skur.Vikan numera tillbringa tiden tillsammansnär vi känner fördet.Mestnär jagvillförstås. Vi behövervarannduoch jag.
Närviärute tillsammansvinkarfolkigenkännande. Ettpar riktigakändisarhar vi blivit medåren.
Jaghar sköttomdig av bästaförmåga,och du är fortfarandepiggoch alertmed lite småskavanker häroch var. Du är ju ingenungdomlängre. Någrabruna fläckar på hudenärockså normaltför dinålder sägs det, menjag blev ändå ledsen närdet upptäcktes.Kanskeenhudterapeut kan åtgärdadet.
På dinårligahälsokontroll upptäcktes en defekt på ettben. Somtur vargickdet atträtta till.Värre vardet då du börjadeläcka. Alla runtomkringkände denstarkadoftendu spred.
Du mådde inte bra. Kundeintetillvarataall näring.Jag var tvungenatt kosta på digenstörreoperation.Jag är lycklig ochtacksam attdet gick attåtgärda.
Nu kanvifortsätta attumgås både på dina ochmina villkor. Vi harenspeciellrelationdåviärriktiga veteraner båda två.
Jaghoppasvikan få ännu någrafinaårtillsammans min älskade, grönalilla Toyota.
Hissen. Av:Eva DavidssonLarsson
”Hissjävel”, skrikerhan rakt ut samtidigtsom han frenetiskttuggar på etttuggummi.
”Alltså!Hur svårtkan detvara”?
Hans fingrar tryckeroavbrutet på alla knapparsom finns på denstänkmålade hissväggen.
”Har du tryckt på denmed nödsignalpå”, frågarjag nästan ljudlöst.
”Ja, menduser välför fanatt jagtrycktpåallaknappar”, fortsätter hani sammahetsiga ton.
”Den mednödsignalpå”,försökerjag migpåmed en någotstarkareröst.
”Tryck självför helvete”,ryter hanmot mig. Systematiskt börjarjag trycka;nödsignal, källarplan, bottenplan, andra, tredje,fjärde, femtevåning. Ingenting händer.
”Där serdu”,roparhan.Fattarduinteatt vi sitter fast”?
Jagförsökerlugna honomoch även migsjälv genomatt säga:
”Det kommer välsnart någonsom hörtvår signal”!
Samtidigtsom jagsäger dettafår jagsyn på en kvinna i spegeln. Denplötsligt uppkomna panikenfår henneatt se ut somtagen ur en Lars Norénpjäs,utmärglad,grå,ögon somvillträngaursinahålor.Var dettajag?Jag somalltid fårberöm förmittvackrahår ochminaglittrande ögon.
”Vad glor du på”, skrikerhan.
”Ingenting”,svararjag.
”Alltså,man skulle haft sina ciggisar”,fortsätterhan.
”Dukunde ju ändå inte ha rökt ihissen. Detärrökförbud”, hörjag migsjälv säga.
-
Plötsligtbörjarhansfingrar åter igen fara över alla hissknapparna. Dettagör atthansena tröjärmkanar upp ochdet är då jagser dem. Tatueringarna! Nästan hela hans högraunderarmärtäckt av ettblålila virrvarr.Jag har försökt atthänga medi alla nymodigheter, mentatueringar!
En gång närjag varensådär fem, sexårhadejag upptäckt tresmå prickari minpappasvänstra tumveck. Detär luffarprickar, hade minpappa svarat ochmed detsvaretvar jagnöjd.
Jagtittarpåmin klocka somvisar femihalvsex.Att jag skulle behöva stanna kvar just idag.Men företagethar börjatgåbra ochjag vill gärnavisaframfötterna. Detär inte så lätt fören56-årig kvinna attfåarbeteoch atthitta ettnyttkänns otänkbartävenomjag ibland önskar attjag kunde.
Plötsligthör jagendunsoch känner atthissenrör sigenbit neri hisschaktet.
”Sättdig nerför helvete”,vrålarhan.
Snabbt sätter hansig nermed huvudetmellanknäna.Stora hålblottar hans naknaknäskålar.Jag harprecisköpt nya vårbyxor på Pret aPorterför 1195 kronor.Skullejag smutsa nerdem genomatt sättamig på detsmutsiga golvet?
Jagtroratt honärfrånFilippinernaoch därhar de väl aldrig lärt sigatt städaordentligt! Men, rarser honjuut, städerskan!Ytterligare en duns ochjag faller frami min fullalängd ochhamnarprecisbredvid honom.
”Jäkla artros”, klagar jag.
”Det harmorsanockså”, säger han.
”Kerstin”, sägerjag.
”Va”!
Antologins författareärenbrokig samling
personermed skrivandet som gemensamt
Tillsammans har vi skapat en blandad kompott av minnen, fria fantasier, och några dikter.Det blev en lättsam, menabsolut inteytlig bok. Härfinns minsann både hjärta,smärta och enstakamord. intresse.