rdarens marke a
Jenny Milewski
Mo rdarens marke
Det som inte får komma ut
av
Jenny Milewski
1. inte komma undan
Hedvig och Sana sitter på Hedvigs säng. Hunden
Elis ligger och sover på mattan vid deras fötter. De har varsin kopp med varm choklad i händerna och blåser på den heta vätskan. De är båda fortfarande skakade efter händelsen vid herrgården.
Inte nog med att de lyckades hitta bedragaren som lurat av Hedvigs mamma alla hennes pengar.
Dessutom visade han sig vara Torbjörn Rosenius, misstänkt för mordet på Marika Wetterdahl för
35 år sedan. Och för ett par timmar sedan lyckades han dra in Sana i sin stuga och nästan kidnappa henne. – Gud, så läskigt det där var, säger Hedvig och ryser. Du kunde ju ha dött.
– Äh, det hade han aldrig lyckats med, svarar
Sana och rycker på axlarna. Jag kan ju karate.
Jag tyckte att det var ganska spännande.
Hedvig tittar på Sana och ler. Lilla Sana, med sin slöja och den tunna kroppen dold under heltäckande kläder. Hon är tuffare än man kan tro. För varje dag tycker Hedvig mer och mer om
sin nya kompis.
– Tror du Torbjörn slutar med bedrägerierna nu?
frågar Sana och tar en klunk choklad.
– Jag vet inte. Han verkar ju ha slutat prata med mamma i alla fall. Med tanke på att hon sitter och gråter nere i vardagsrummet. Jag har sagt åt henne
att polisanmäla honom och jag tänker lägga ut en varning i ett par bedrägerigrupper på Facebook.
Mer kan vi inte göra. Det är ju vuxna människor det handlar om. Men det där däremot ..., säger Hedvig.
Hon nickar mot väggen mittemot sängen innan hon fortsätter.
– Det kan vi inte låta honom komma undan med.
Mot väggen står en stor, vit anslagstavla lutad.
På den har Hedvig skrivit upp namn och platser och satt upp kopior av tidningsartiklar och utskrivna bilder från mobilen. All information de har om mordet på Marika. Hon som bara var 20 år när hon hittades död i en skogsdunge nära herrgården där Torbjörn och resten av familjen Rosenius bor.
Hedvig har lånat rött garn från mammas stickning och försökt dra ledtrådar mellan bilderna. Men det ser mest ut som trassel.
– Men vet vi säkert att det verkligen är
Torbjörn som har dödat Marika? säger Sana och tittar på tavlan.
– Inte helt säkert förstås, svarar Hedvig och reser sig från sängen. Men det finns mycket som tyder på det. Som det som Amandas pappa berättade, att Torbjörn la ett avhugget kaninhuvud i någons skåp på jobbet. Och han har sagt hemska saker om Marika. Han bor nära platsen där Marika hittades. Han är en allmänt läskig och opålitlig person. Och så finns ju den här.
Hedvig går fram till tavlan och tar ner en av mobilbilderna. Den föreställer den inplastade lappen hon och Sana hittade nära platsen där
Marika mördades. Med texten: Rosenius = mördare.
– Vem kan ha skrivit den, tror du? frågar Sana.
– Vet inte. Det fanns ju ingen avsändare på lappen. Men jag misstänker att svaret finns här, säger Hedvig och pekar på den gamla tidningsartikeln om mordet.
I slutet av artikeln finns en intervju med Marika
Wetterdahls mamma.
Hedvig läser högt:
– På frågan om vem hon tror kan ha mördat dottern svarar hon att hon ”har sina aningar”.
Men vad hon menar med det vill Marikas mamma inte berätta.
Hedvig knackar med fingret på artikeln och säger:
– Jag tror att det kan vara Marikas mamma som skrev lappen. För att kunna peka ut mördaren utan att sätta sig själv i fara. Familjen Rosenius är en gammal släkt och har mycket makt häromkring. Folk vill inte bli ovänner med dem, och kanske bli av med jobbet på fabriken.
– Okej, kanske det. Men vad ska vi göra nu då? frågar Sana och dricker upp det sista av sin choklad.
– Jag tycker att vi ska gå och prata med Marikas
mamma, säger Hedvig. Kanske har det gått
tillräckligt lång tid för att hon ska våga prata
om mordet på sin dotter nu.
2. Ett liv av sorg
En stund senare står Hedvig och Sana framför
huset där Marikas mamma bor och där Marika
växte upp. Det ligger bara ett par hundra meter från där Hedvig bor. Det känns konstigt att tänka
på att Marika cyklade omkring här som barn, och nu finns hon inte mer.
– Om mitt barn dog skulle jag flytta. Så långt bort från alla minnen jag bara kunde, säger Sana allvarligt.
Hedvig nickar. Det skulle hon också gjort.
Precis som hon och mamma flyttade ifrån alla minnen efter det som hennes pappa gjorde.
Kidnappningarna och morden. Men alla reagerar inte likadant när något hemskt händer, antar hon.
Huset är en sorglig plats, det känns direkt.
Det ser nästan övergivet ut. Gräsmattan är täckt av höstlöv som fallit från de gamla äppelträden och träfasaden behöver verkligen målas om. Alla fönster har fördragna gardiner och ingen rörelse syns innanför. Kanske har Marikas mamma flyttat i alla fall.
De går upp för den spruckna betongtrappan och ringer på dörrklockan. Den verkar inte fungera så de knackar istället. Efter en liten stund hörs hasande steg och dörren öppnas en liten bit.
Innanför den står en kvinna i 80-årsåldern och tittar undrande på dem.
Kvinnan ser också sorglig ut. Hennes kläder är urblekta och nötta, huden i hennes ansikte hänger och hennes blick är matt. Som om hon inte riktigt är där. Hedvig ångrar redan att de har kommit hit.
Ändå förklarar de vänligt sitt ärende. Beklagar sorgen och berättar om artikeln de skriver i skolan.
Frågar om de kan få komma in och prata om
Marika en stund.
Marikas mamma svarar inte och hennes blick
är fortfarande lika frånvarande. Men hon öppnar dörren lite mer och vinkar in dem i hallen.
Hedvig och Sana tvekar först, men följer sedan efter. De står i hallen och tittar sig omkring. Till höger om hallen finns köket och rakt fram kan de se in i ett litet vardagsrum. Allt är mörkt, stökigt
och gammeldags inrett.
Sana sätter handen för munnen och försöker
kväva en nysning. Det är väldigt dammigt här inne.
– Vill ni se hennes rum? säger Marikas mamma plötsligt.
Hennes röst är hes och raspig. Som om hon inte använder den särskilt ofta.
Sana och Hedvig tittar på varandra. Vill de?
Vem mördade Marika? Nu har det gått 35 år sedan, men Hedvig och Sana har inte gett upp hoppet om att hitta mördaren.
Ju mer de gräver i den lilla ortens historia, desto närmare kommer de faror i nuet. Det nns hemligheter som inte får komma ut. Hemligheter som vissa gör allt för att hålla dolda.
Det som inte får komma ut är den sista delen av den true crime-inspirerade serien Mördarens märke. En berättelse om något som skulle ha kunnat vara om något som skulle ha kunnat vara sant.
Art nr 939195