LINDA H AXELSSON
Tidigare utgivning:
Spökkullen (2018)
Dimhäxan (2019)
Kyrkogårdsön (2019)
Vinterträdgårdens hemlighet (2020)
Bränd fågel (2021)
Dimmornas drottning (2022)
Kattvindens gåta
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2026 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Linda Hjerth Axelsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8092-700-0
LINDA HJERTH AXELSSON
Kattvindens gåta
Prolog
Hon tvingar upp ögonen, trots att tröttheten kastar sig över henne som de isiga vågorna nere vid bryggan. Bara en liten stund till. Hon vill skriva i dagboken, så där som hon gör varje kväll innan hon går och lägger sig. Men det går trögt. Kanske beror det på mörkret. Både det som hör till vintern och mörkret som härjar inombords.
Det hugger till i bröstet och plötsligt blir det svårt att andas. Hon reser sig ur fåtöljen och knuffar upp fönstret som vetter ut mot trädgården. Vinden sveper genom det lilla rummet som bara hon känner till. Hon tar giriga, djupa andetag. Kroppen blir lättare och hon känner sig faktiskt lite piggare.
När hon har dragit igen fönstret sjunker hon ner vid skrivbordet och funderar på hur hon ska avsluta. Pennan och tankarna vill inte samarbeta. I stället bläddrar hon bland dagbokssidorna, bland alla minnen som finns nedtecknade där. De flesta är fina. Härliga stunder med familj och vänner. Och hennes älskade
barnbarn. I dag när Maja kom hem från skolan bakade de scones som de åt med jordgubbsmarmelad och drack varm choklad till.
Hon skakar på huvudet när de andra minnena tränger sig på. Av det hemska som hände och som Maja fortfarande inte vet något om. Hon är ju så ung.
Samtidigt skulle hon vilja berätta. Det är inte mer än rätt att Maja får veta. Men hon har lovat att inget avslöja.
Och det löftet måste hon hålla.
Hon plockar fram dagboken där allt det hemska som hände finns nedskrivet, drar med ett finger över pärmen och tänker som så många gånger tidigare att hon borde riva ur sidorna och elda upp dem i kaminen.
Men precis som vanligt ställer hon tillbaka boken på sin plats i hyllan. Det är ingen brådska. Hon behöver inte bestämma sig nu. Det är ju inte som om hon ska dö i morgon.
– Är det säkert att du klarar dig själv nu då?
– Mamma! stönar jag och himlar med ögonen.
Vad tror hon egentligen? Att någon ska bryta sig in i huset och röva bort mig?
– Jag vet, förlåt, säger mamma och håller upp händerna. Men hur stor du än blir så kommer du alltid att vara min lilla flicka.
Orden vrider sig som slingrande maskar inuti, på samma sätt som de där stackarna pappa brukar gräva upp ur landet och fästa på en krok de gånger han får för sig att fiska med spö.
– Åk då, mamma!
– Jag är snart tillbaka. Ring om det är något. Och bada inte förrän pappa eller jag är hemma igen. Okej?
Mamma spänner blicken i mig.
– Jag lovar.
I samma sekund som bildäcken börjar knastra mot gruset går jag fram till fönstret. Jag hajar till när en svala svischar förbi utanför och dyker ner mot båthuset.
Där nere har pappa skjutit ut snipan. Han böjer sig över aktersnurran, drar i snöret och sätter sig på toften när motorn mullrar i gång. En skrattmås cirklar över båten, men upptäcker att det inte finns någon fisk på durken och flaxar i väg ut över sjön.
Äntligen! Nu gäller det bara att hitta födelsedagspresenterna innan de kommer tillbaka.
Första stället jag letar på är klädkammaren. Jag sjunker ner på knä och undersöker hyllan med skor. Den är dold under klänningar och kappor och är perfekt för den som vill gömma paket. Fast det jag önskar mig är nog rätt svårt att gömma.
Det enda jag egentligen vill ha är en hund, men den kan de ju inte gärna ha köpt. Inte än i alla fall. Det bästa vore om de handlade koppel och sådant och låter mig välja valp – helst vill jag ha en chihuahua. Den ska vara ljusbrun med vit päls på bröstet som jag kan borra in näsan i. Och så ska den vilja vara med mig hela tiden och sova i min säng på nätterna.
Suck! Inga paket bakom klänningarna. Bara en massa skor och stövlar. Jag kikar upp mot hyllan ovanför kläderna och hämtar en stol.
Hyllan sitter så högt att det knappt räcker med stolen. Det är precis att jag kan se vad som finns där uppe om jag tar tag i hyllkanten, ställer mig på tå och hoppar.
Mamma skulle bli galen om hon såg mig, men jag
håller mig faktiskt i. Det är ingen fara så länge jag inte råkar dra med mig hyllan.
Efter några hopp ger jag upp. Där finns bara tröjor och väskor. Och så den där ljusstaken som mamma och pappa fick i present av moster Maria och som de bara ställer fram när de vet att hon ska komma på besök.
Jag gör en grimas och försöker tänka. Var kan de ha gömt presenterna om inte i klädkammaren? Inte i båthuset, väl? Nej, mamma tror att det är smutsigt och fullt av möss. Hon är livrädd för de gulliga små djuren och går bara dit om hon absolut måste. Aldrig att hon skulle gå med på att förvara paket där.
När jag har klivit ner från stolen och burit tillbaka den kommer jag att tänka på kattvinden. Den hade jag nästan glömt bort. Dörren syns knappt eftersom den är tapetserad och ser ut som en del av väggen. Det är bara dörrhandtaget som avslöjar den.
Mamma och pappa säger att de bara förvarar gamla papper och bra-att-ha-saker där inne. Det är flera år sedan jag gick in dit.
När jag var liten trodde jag att det spökade där och tordes knappt gå förbi när det var mörkt. Nu är jag för stor för spöken, men tycker ändå att kattvinden är kuslig.
Jag tänker efter. Mamma och pappa vet att jag fortfarande känner så. Med andra ord är kattvinden det perfekta gömstället.
Jag tittar på handtaget och försöker samla mod. Det kan ju finnas något läskigt på kattvinden. En råtta med huggtänder. Eller en hel drös med getingar.
Jag ryser när jag tänker på den där gången jag gick rakt in i ett spindelnät och trådarna klistrade fast sig mot ansiktet. Men det var länge sedan, och dessutom är spindlar knappast farliga.
Jag tar ett djupt andetag, räknar till tre och drar upp dörren. En våg av värme får mig att ta ett steg tillbaka. Det är varmt ute, men här inne är det nästan som en bastu trots att det lilla vindsfönstret står på glänt. Och så luktar det damm.
Till vänster om dörren står rader med kartonger staplade på varandra. Alla har en likadan etikett med mammas handstil. Julpynt. Majas teckningar. Skridskor. Vinterkläder. Glasburkar.
Det enda här inne som inte är nedpackat är en musfälla. Den innehåller ingen ost, men ser ut att ha fångat
en dammråtta. Och så finns det fågelbajs på golvet. Tre vita pluttar.
Jag fortsätter att läsa på etiketterna. Krukor. Dukar.
Böcker. Men … vad är det där? Nedanför fönstret står en kartong. Gamla nät, står det på etiketten. Varför sparar pappa sådant här uppe när han har loftet i båthuset? Eller – en ännu bättre fråga – varför sparar han dem alls? Det är så äckligt!
En svettdroppe letar sig in i ögat och det svider till.
Jag drar med baksidan av handen över pannan. Värmen här inne är verkligen kvävande.
–
Jag ger upp, muttrar jag och bestämmer mig för att gå ner till köket för att dricka vatten. Helst skulle jag vilja ta ett dopp, men om mamma kom på mig skulle hon bli galen.
Jag ser mig om en sista gång. Blicken fastnar återigen på kartongen med gamla nät. Det är inte mamma som har skrivit den etiketten. Det är pappa.
Hjärtat fladdrar till. Ligger mitt paket där i? Pappa och mamma kanske räknar med att jag ska snoka och försöker luras.
Jag tvekar, men så tar jag ett djupt andetag och går fram till kartongen.
– Nu ska vi se!
Jag sätter mig på knä och hoppas att jag ska hitta ett paket med rosa omslagspapper och glittriga snören.
Jag tjuter av glädje. De är smarta, men inte lika smarta som jag.
Inga nät. Bara en låda. Den är blå och ser dyr ut. I alla fall jämfört med de andra kartongerna. Jag slår vad om att det ligger en matskål i lådan. Kanske till och med ett koppel och en boll att kasta. Lådan är faktiskt så pass stor att en liten hundkorg skulle få plats i den.
Försiktigt lyfter jag ur lådan, ställer den på golvet och blundar. Snälla, snälla, snälla. Det blir alldeles pirrigt i magen och hjärtat bultar så hårt att det susar i öronen.
Sakta öppnar jag locket. I samma ögonblick ilar ett vinddrag förbi. Det får håret att fladdra till som en gardin och huden att knottras. Ett ögonblick senare är bastukänslan tillbaka och gåshuden lägger sig. Jag rynkar ögonbrynen och ser upp mot det lilla fönstret. Det står på glänt, men ett sådant vinddrag skulle inte ha kunnat komma utifrån. Inte i dag när det är alldeles vindstilla.
Jag tittar ner i lådan och stönar av besvikelse. Bebiskläder. Ljusblå pyttekläder och en filt med ulliga lamm. Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Inte en rulle med presentpapper så långt ögat kan nå. Nu struntar jag i det här.
Jag stoppar tillbaka lådan i kartongen. En smäll får mig att hoppa högt. Dörren. Den har slagit igen!
Jag snubblar fram över golvet och försöker öppna, men dörren går inte att rubba. Hjärtat bultar allt
hårdare. Blir jag fast på kattvinden kommer jag att få värmeslag. Och tänk om vinddraget var en fladdermus! Det kanske bor en hel koloni med äckliga flygråttor här inne.
Hastigt ser jag mig omkring. Jag rycker och sliter i handtaget. Jag måste ut!
Jag skriker och tar i för allt jag är värd, men det hjälper inte.
Till slut orkar jag inte längre. Jag tystnar och slutar banka. Och då hör jag det. En bilmotor. Mamma!
När jag hör henne komma in i hallen där nere bultar jag med knytnävarna och vrålar så högt jag bara kan.
– Men vad håller du på med? frågar mamma när hon öppnar till kattvinden och jag störtar ut.
– Dörren gick i baklås när jag letade efter min gamla luftmadrass.
Mamma kramar mig.
– Vilken tur att jag glömde plånboken. Jag hann nästan till affären innan jag kom på att den inte var med.
Hon pussar mig på hjässan.
– Du har inte ändrat dig och vill följa med i alla fall? Bilen står i skuggan och det är säkert svalt i affären.
Jag nickar och låter axlarna sjunka.
Då känner jag det igen. Vinddraget som virvlar till runt nacken. Det måste vara inbillning.
I samma ögonblick slås jag av en tanke. Har inte
mamma sagt att hon skänkt bort alla mina bebiskläder till Röda korset? Varför lämnade hon i så fall kvar den här lådan? Och varför står det ”gamla nät” på den?
När jag tänker efter kan jag inte minnas en endaste bebisbild på mig där jag har blå kläder.
Varför är mamma så arg? Jag backar ett par steg. – Var hittade du den? upprepar hon. Jag hinner knappt tänka förrän lögnen kommer ut. – På kattvinden.
En valp. Det står högst upp på Majas önskelista. När hon är ensam hemma letar hon efter bevis på att hennes önskan ska gå i uppfyllelse. I stället hittar hon en låda med bebissaker. Ska hon få ett syskon? Men det är något som inte stämmer. Det förstår hon när hon hittar tidningsartiklar med skrämmande rubriker.
Maja bestämmer sig för att ta reda på sanningen. Men om hon ska gräva i det förflutna måste hon först ta sig in i mormors gamla hus. Och där har sommargästerna Dennis och Ylva just flyttat in …
Nu måste hon vara riktigt listig. Och modig. Kanske kan den mystiska katten som stryker runt husknuten hjälpa till?