FYRVAKTARENS HEMLIGHET
JEANETTE PALM
Fyrvaktarens hemlighet
Fler titlar av Jeanette Palm utgivna av Idus förlag:
Kantarellkungen, 2019
Hösthjärta, 2020
Fyrvaktarens hemlighet
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Jeanette Palm Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2023
ISBN: 978-91-8092-112-1
FYRVAKTARENS HEMLIGHET
JEANETTE PALM
Västerö sommaren 1983
Dörren till fyrvaktarstugan slog igen med en smäll.
Birger, den gamle fyrvaktaren, klev ut på trappan och såg sig fundersamt omkring medan han stoppade in skjortan i byxorna.
”Hallå? Är det någon där?” undrade han.
Han tyckte att han hade hört någon ropa, men det var lika tomt och tyst som vanligt utanför dörren.
Bara vinden som dansade runt honom ute på klippan och slet i några av hans vita hårtestar. Han strök eftertänksamt ner dem igen och kliade sig i skägget.
Så föll blicken på den slitna barnkärran med sin klarröda färg. Varför stod den där, på berghällen i skuggan intill ett av uthusen? Han gick raskt fram emot den medan ansiktet sprack upp i ett leende.
Hans lilla ögonsten. De långa ögonfransarna vilade på de rosiga kinderna där hon sov, helt ovetande om allt.
Men vad gjorde hon här, alldeles ensam? Det ilade till i magtrakten.
7
Var fanns Miranda?
Birger tittade sig på nytt omkring, men kunde inte se henne någonstans. Han böjde sig fram, lyfte varsamt upp det sovande barnet och bar det med sig i famnen medan han gick en sväng runt uthusen och kikade.
Ingenting. Ingen där.
Sedan slog han sig ner i solen på bänken utanför stugan och väntade. Att Miranda gav sig ut på promenader var inget ovanligt. Hon var något av en ensamvarg, som han själv, och njöt av att vandra omkring i Västerös dramatiska natur. Särskilt under de perioder när den lilla hade svårt att komma till ro. Men nu sov ju flickan sött. Birger kunde inte begripa varför hon hade lämnat henne ensam på klipporna. Något skickade en molande oro genom kroppen på den gamla fyrvaktaren när han tänkte på det.
Återigen tyckte han sig höra ett svagt rop i vinden. Han sträckte på sig och lystrade, men kunde inte uppfatta något mer. Plötsligt fick han syn på någon som sprang bort från fyren, rätt in i skogen på andra sidan.
”Det var konstigt”, mumlade han för sig själv. ”Vem i all världen var det där?”
8
Just då kom ett litet gurglande skratt från barnet. Hon hade slagit upp ögonen och betraktade honom förtjust. Med ens var oron som bortblåst.
9
Kapitel 1
En dovt brummande bilmotor väckte tvillingarna ur slummern och de satte sig lätt yrvakna upp i hammocken. Axel och Ossian hade legat och slappat hela förmiddagen i trädgården i väntan på de nya sommargästerna. Spänt tittade de mot vägen. Iris och hennes familj skulle komma idag och bo några veckor i gubben Malms gamla torp, som låg mitt emot deras eget hus på Västerö.
Ögonblicket därpå hörde de en bildörr slå igen. Det gnisslade till och en flicka dök upp i grinden. Kinderna var rosiga och fulla av fräknar och en lätt solbränna glänste på de bara armarna. Hängselshortsen nådde henne nästan till knäna, och under skymtade ett blommigt linne. Hon rusade fram till dem och tvärstannade. Ögonen lyste.
Axel och Ossian flög upp ur hammocken.
”Hej!” sa Iris.
”Hej!” sa bröderna i kör.
”Väntar ni på mig?” undrade hon.
10
Axel strök undan sin kopparfärgade lugg ur pannan och mötte Iris blick. Det hettade till på kinderna och han kände sig med ens blyg.
”Ähm, ja … Vi hörde ju att du skulle komma idag.”
”Kul! Då hänger ni väl med och badar? Jag är sjukt svettig”, sa Iris och drog ihop sitt axellånga lockiga hår i en tofs. ”Kom!”
Hon vände tvärt utan att vänta på svar. Sedan slängde hon upp ryggsäcken på ryggen och skyndade sig att hämta sin cykel, som hennes mamma just lyfte ner från stället bak på bilen.
Axel och Ossian slet åt sig varsin handduk från torkvindan, drog med sig sina cyklar ut genom grinden och hälsade snabbt på Iris föräldrar. Iris var lik sin mamma, med gröna ögon och kastanjebrunt lockigt hår, fast Tinas hår var längre. Iris pappa Nikos var egentligen mörkhårig men det senaste året hade hans hår blivit grått, trots att han inte var mer än drygt fyrtio år. Även han hade gröna ögon men med stänk av brunt i. Det var hans grekiska påbrå, brukade han säga. Han vinkade glatt åt dem från verandan.
Snart trampade alla tre i full fart den korta sträckan bort mot klipporna.
11
Ossian betraktade Iris medan hon med hastiga rörelser drog av sig shortsen och linnet och smidigt dök ner i vågorna. Hon såg stark och vältränad ut i sin baddräkt. Visst hade hon hållit på med friidrott? Själv hade han aldrig varit någon sportig typ, men han gillade orientering. Trots allt var han bra på att springa. Axel som tränade simning hade förstås redan hoppat i, och stajlat med en bakåtvolt. Strax därpå kikade han upp över ytan med ett kaxigt uttryck.
”Kom igen nu då, brorsan!” ropade han.
Ossian såg med viss skadeglädje att hans läppar var blålila. Iris bara skrattade, klättrade upp och dök i på nytt. Hade hon blivit längre? Det kändes så. De hade ju inte setts på flera månader nu, men kunde man verkligen bli en helt annan person under den tiden? Eller var det han? Axel verkade inte ha märkt något av det, för han hoppade bomben och ville köra simtävling precis som vanligt. Och kanske var allt som vanligt, men ändå inte riktigt.
Ossian drog en hand genom luggen och gled ner till de andra i vattnet.
Efter en halvtimmes hoppande och dykande satt de nu på berget i solen och pratade.
12
”Minns ni när jag och min familj först kom hit och tittade på Solgläntan?” sa Iris.
”Såklart”, sa Axel. ”Men det känns som evigheter sedan.”
Första gången de träffades var i april och nu var det juli. Men de hade klickat direkt. Under den heldag de hade tillbringat tillsammans medan Iris mamma och pappa hade spanat in området och torpet som de eventuellt skulle hyra, hade de hängt med varandra oavbrutet.
”Ni tog med mig överallt, som värsta turistguiderna”, fnissade Iris. ”Till kyrkan och torget och badstranden.”
”Och till direktör Carl-Otto Rosengrens Sörvik”, sa Axel med tillgjort snofsig röst.
Ossian himlade med ögonen.
”Helt sjukt att någon ens bor i den där stora herrgården”, sa Iris och skakade på huvudet.
”Eller hur? Men familjen Rosengren är Västerös rikaste”, upplyste Ossian.
”De äger hela Sörvik, sillfabriken och flera fiskebåtar”, lade Axel till.
”Västerö Sill? Sveriges mest sålda, typ?” undrade Iris. ”Den reklamen har jag sett på tv.”
13
”De har inga barn och hans fru Beatrice är rätt snobbig.” Axel sänkte rösten. ”Hon är egentligen inte så populär här på ön men de flesta håller sig väl med henne för att hon är en Rosengren och bor i Sörvik.”
”Men det är hennes man som har pengarna”, fyllde
Ossian i.
”Ni har tydligen stenkoll”, skrattade Iris.
Det var öppet hav utanför viken och de kunde se ett fyrtorn resa sig mot den ljusa himlen, längst ut på Västerös nordvästra udde.
”Och fyren där borta, används den?” undrade Iris. ”Alltså, lyser den fortfarande?”
”Nej”, sa Ossian. ”Den har inte varit i gång på jättelänge.”
”Pappa har berättat att den släcktes ner för typ tjugo år sedan”, sa Axel. ”Och fyrvaktaren som hade hand om den är död nu. Tror han hette Birger.”
”Vad synd”, sa Iris. ”Det är ändå något häftigt med fyrar.”
”Ja, eller hur”, höll Ossian med. ”Västerö fyr är fin.”
”Har ni varit och kollat in den någon gång?”
undrade Iris. ”På nära håll, alltså?”
”Inte ordentligt, aldrig själva”, sa Axel.
”Och dessutom var det något som hände där ute
14
för länge sedan som gör att det känns lite läskigt”, sa Ossian tveksamt.
”Va?” Iris ryckte till. ”Vad då?”
Ossian kastade en menande blick mot Axel, som satt tyst och drog med badtofflan över den karga klippan.
Iris väntade uppmärksamt på någon ledtråd om händelsen. Hon rös när Axel svarade: ”Någon som dog, tror jag.”
”Men va!” Iris såg överraskat på honom. ”Berätta mer!”
Just då kom en gigantisk fiskmås flygande över deras huvuden och skränade värre än en ostämd blåsorkester.
”Fy! Jag hatar fiskmåsar!” tjöt Iris. Hon flög upp och tog sig om huvudet som för att skydda sig mot angrepp.
”Jag också!” sa Ossian, samtidigt som han reste på sig och långsamt backade därifrån.
Fågeln landade på klipphällen framför dem och stirrade ilsket med sina gula, läskiga ögon.
”Vi drar!” ropade Axel och småsprang mot de andra, bort från den framfusiga inkräktaren.
Flämtande och skrattande andades vännerna ut
15
efter att ha undkommit den närgångna måsen. De cyklade hemåt i bredd.
”Hänger ni med en sväng ner till hamnen?” undrade Axel när de saktade in på vägen framför grinden.
”Gärna”, sa Iris.
Ossian nickade.
De kom fram till bryggorna just som en risig motorbåt höll på att lägga till. De stannade och tittade på. En man med spretigt grått skägg och långt mörkt hår i en tunn tofs stod ute på däck med en tamp. Han såg mer överviktig än muskulös ut och näsan var sned som på en gammal boxare.
Bakom ratten stod en annan man. Hans kraftiga armar pryddes av tatueringar och flinten blänkte i solen. Rynkan mellan ögonbrynen gjorde att han såg butter ut. Han tuffade sakta framåt med båten mot en plats långsides vid bryggan. Bakom guppade en eka med utombordsmotor på släp.
”Men skynda på nu!” gapade han till den andra. ”Ta tampen och hoppa iland!”
”Ja, ja, jag ska.”
Mannen med tofsen tog sig klumpigt ner på bryggan och lyckades få stopp på båten innan den gick emot. Ekan fick också rum längs bryggan.
16
”Men häng ut fendrarna!” kommenderade mannen med tatueringarna och viftade med armen som en dirigent.
Tofsen gjorde som han blev tillsagd.
”Sorry, Kjell.”
”Klantskalle!” muttrade bossen och skakade på huvudet.
Axel, Ossian och Iris betraktade roat grälet och fortsatte sedan bortåt på vägen.
”Vad var det där för några?” undrade Iris när de gått en bit.
”Ingen aning”, sa Ossian. ”Har aldrig sett dem förut. Vet du?” sa han sedan, vänd mot sin bror.
”Nej”, sa Axel. ”Men de verkar ju inte direkt tillhöra den vanliga gruppen sommargäster här på ön.”
Iris ruskade på sig. ”Lite olustig stämning, eller?”
Plötsligt kom en röd cabriolet körande i snabb fart rakt emot dem, på vägen från Sörvik. Gruset stänkte när föraren bromsade in och bilen slirade i sidled. En ilsken lång signal fick dem alla tre att förskräckt slänga sig ner i diket.
De hann se skymten av en kvinna med stora solglasögon. Hennes ljusa hår fladdrade i vinden när bilen susade förbi och försvann inåt ön.
17
”Men vad har hon för problem?” Axel ställde sig upp på darrande ben och borstade av sig.
”Ja, shit, vad hon hade bråttom!” muttrade Ossian medan han omtumlad kravlade sig upp.
”Och det där var förstås hon?” sa Iris och höjde på ögonbrynen.
”Exakt”, svarade Axel. ”Beatrice Rosengren.”
18
En ö i skärgården.
En gammal fyr. En hemlighet.
Iris kommer med sina föräldrar till Västerö. Där har de hyrt ett torp över sommaren och där finns också tvillingarna Axel och Ossian som bott hela livet på ön. De har koll på allt och alla. Nästan i alla fall.
På klipporna i nordväst reser sig Västerö fyr mot himlen, kusligt lockande. Vännerna beger sig dit för att titta närmare på den. Fyren är låst, men de upptäcker att någon har varit inne i fyrvaktarstugan intill. Vem?
Vilka är de två mystiska männen som de ser smyga omkring på ön? Vad har den gamle fyrvaktaren Birger med saken att göra? Och vem är egentligen Miranda?
Sanningen finns närmare än de någonsin kunnat föreställa sig.
Fyrvaktarens hemlighet är en berättelse om hemligheter, vänskap och om att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara.
