Till minne av Farmor
AinaSvensson1913 –2010
Förord
Min farmorföddesoch växte upp iGranberget, nuvarande Hagfors/Filipstadskommuner,Värmland. Hon genomlevde bland annat två världskrig, tuberkulos, och astmanfickhon drasmed halva livet.
Poesi varett av hennesstora intressen.Hon skrevenmängd dikterunder sittliv. De flesta har vid det här laget gåttförlorade är jagrädd, men en litensamling har jagkvar.Farmors dröm genom helasittvuxna liv var att en gång få ge ut sina dikteri en egen bok. Hon harvid några tillfällen fått enskilda dikterpubliceradei samlingsantologier, men någon egen diktsamling fick hon tyvärr aldrigmöjlighet attgeut. Därförhar nu jag, hennes sonson, beslutatatt försökaskrivaenbok med etturval av den diktskatt jaghar kvar.Dådeflestaavhennes verkärganska personliga krävs ett visst mått av bakgrundshistorik. Jagskriver därförboken ”Till minne av Farmor” somenlitenberättelse om hennesliv,med hennes dikterinflikade där de passaroch hör hemma.
Jag hoppas (och tror) att farmor skulleuppskattatdenna handling, samt att Du som läser boken skafinna den intressantoch givande.
Sundsjön 2025 KentFilipsson
Denstängda dörren
Se,levnadsödenväxla mellan skugga ochsol. Tidfinnesnog atttänka på snön somföllifjol. Menårenglida undansom vinter följsavvår.
På allt detfinns en lösning; Vadgör detomhundraår?
Om detkänns tristoch tråkigtdåskriver jagenvers. Detblir etttrassligtmönstermed vägarhärsoch tvärs.
På papperet jagpräntar småavsnitt av mitt liv, beskriverskildadagar av vänskapoch av kiv.
Nogkänns detskönt attlevanär livetärsom bäst, närkärlekenoch lyckan är hemmetshedersgäst. Närallting är en saga,ennynnadsommarsång, då kanman glömma sorger somman harmöttengång.
Detfinns så mycket vackertsom livet vill ossge, måhända detärrättast attblandaväl ochve.
Ochlåt ossgevarandravår glädjesöverflöd ochhandi hand vi vandramot solens aftonglöd!
Ivarje mänskohjärta jagtrordet finns en vrå, ditin fåringenkomma,det vorehelgerån.
Därmåman ensamvandra, därfår ej någon se atttårarna blir bittra, attdet är svårtatt le
Dendörrenför detmesta är stängd ochglömd numer Minblickska vara tårlös ochemotljusetse.
Ochvarförsöka svaret på detsom en gång var näraftonsolens strålarpådagar somärkvar!
Den1juli1913 föddesmin farmor på torpet Finnhulti Granberget.Hon fick namnet Aina Hildeborgoch blev densista iensyskonskara om åtta. Honhadetre systrar(Hanna, Hedda ochViola)och fyra bröder(Hubert, Harald,Hernfridoch Helge),deras föräldrarvar Emil ochMatilda Hultgren.
Vidtiden förfarmors barndom ochuppväxt levde femton familjeri olika torp iGranberget.Det fanns ingenväg somförband dem, bara stigar,men detvar ändå bara någraminuterspromenadmellandeolika ställena. Finnhult, sombyggtsavEmils föräldrar, varett litetvinkelhus med oisoleradvind. Detfanns ingenväg upp inomhus så föratt komma dit måsteman gå ut ochtatrappen upp på husetsgavel.Omsomrarnaflyttade barnen (alla ellernågra)upp på vinden. Detvar mysigt ochlite spännande attsova där, samtidigtblevdet lite mindretrångbotti stugan.
Torpetsom kalladesGustafJohansson-ställetvar närmaste granne till Finnhult. Därbodde farmorsbästa vänIngegärd.Ingegärd varensamt barn isin familj vilket varganskaovanligtför denhär tiden. Honfick därför efterden tidensmåttt många fina leksaker ochpresenter,men delade medglädjemed sigtillfarmor. De hade mycket gemensamtunder både barndom ochuppväxt,och fortsatte sedanvaranäravännerunder resten av livet. Även Viola, somvar närmaståldersmässigt isyskonskaran stod farmor mycket nära genom uppväxten ochhelalivet.Tillsammans byggde de ladugårdaravpinnarmed tillhörande kor,får ochkalvar tillverkadeavgran- ochtallkottar, lektei bäcken medbåtar av barkbitar ochrovskal, ochvad merdekunde tänkashitta på medenklamedel och mycket fantasi.
Emil arbetade somdeflestaandra iskogen, menvar även skomakare. Farmor berättade attpådet visethadedealltidskor atttapåsig.Många andrabarnhadetrasiga skor elleringa alls ochfickgåi strumpor och trasor till skolan om vintern. Manfickvarahändigpåden tiden,tillverka detman behövde självoch laga så länge detgick. Emil snidadetill exempelenkvarn enligt egen konstruktiontill attmalalingonsylti,den använderviänidag.
De hade trekor, en skockfår ochnågra höns.Påsåsätthadedealltid mjölkoch äggoch blev sällan helt utan mat. Mendjurenkräversin skötsel ochtillsyn, ochdet måstebärgastillräckligt medhöomhöstensåatt det fanns utfodringför hela vintern. Matildaskötte detmesta meddjuroch hushållsarbete,och barnen hjälptetillalltefter de blev tillräckligt storaför attkunna.
En trevande levnadsskildring
Tidigbarndom,i minnenasslöja gömd.
Denärsålänge sedan, menändå inte glömd. Dentiden varsåfattig meni minnetärden rik.
På pengar? Nejlångt ifrån, menvar ej mångaslik. Ettgrälvialdrighörde mellan Moroch Far. En rikedom så stor föross somintealla har.
Vardagslivetsgrå lätt glömsi stjärnekvällens ljus, itrolskoch dunkelskymning mellan skog ochhus.
Så obeskrivligtroligtpåskidorna,justdå ispårenundergranarnasom runtom torpet stå. Ibacken gick detundansåsnön ochvindenven, likaunderbartimånensljussom utisolenssken.
Iköket, stortoch rymligt,sistfamiljensamlasså till kvällsvardoch till aftonbön, närvii säng skagå.
Varkväll badFar ochMor föross:Beskydda dem, oGud, en delavbarnenstämdeini dessaböneljud. Småbarnahänderknäpptes:Gud somhaver barnen kär… Nogminns jagbönenännu: Se tillmig somlitenär…
Senvåren kom ochsnön smaltbortoch sippor titta fram, så rena ochsåsköna,där fanns ej landsvägsdamm Ochgrönsakslandfanns även.Min syster ochjag beordrades att rensaoch gallra,rad förrad.
Menack,sålättman glömde sinplikt –som än ibland. Av rovskalblevsmå båtar, somgicktillfjärranland…
Därfanns ju möjligheter, vi hade bäcken där.
Vi minns så många upptåg,den är iminnetkär.
Menris fick vi på benen, dengången, ochdet sved. Dethände ytterstsällan. Varnog mest därför vi led.
Vi lovade attsnällaoch lydiga jämt bli!
Mennågra ljusensänglarnog aldrig blevovi.
Jagkansketrodde sagoroch dröm varverklighet. Meningentingkan plånautvad jaginom migvet: attflickorna från Hultetenvackerbarndom minns somsäkertejför alla från flydda tider finns.
De första nioårenmitt livmestlycka var ochoskattbaraminnendehos miglämnatkvar.
Senödet, mycket bistert, miglärde,dag fördag attlättärickelivet,med många, grymma slag
Itysthet fårman lära attsöka härdaut.
Vi höllo trogetsamman, vi syskon, ochtill slut envaravoss fann lyckan utisittegethem. Blottdödenkunde brytaden sammanhållningen.
Dentidigabarndomen tycksändåhalämnatmestljusa ochlyckliga minnenhos farmor,trots fattigdom ochtragedier.Förstavärldskriget skakadeEuropa 1914-1918 menvad jagförståttavfarmors berättelserså märktesdet inte av så mycket iFinnhult. Detvar ransonering av livsmedel ochfotogen. Viss bristpåsocker, salt ochmjölrådde,samtfotogentill lamporna.Men då detändåintefanns särskilt mycket pengaratt handla förblevdet inte så kännbart.
Farmor varsom sagt yngsti syskonskaranoch blev således”Lill-flickan”. Hennesfarmor”Stina-Kari”fickett särskilt gottöga till henne ochblevi dentidigabarndomen hennesbästa vän. Honmindesmed värmehur hon brukade krypa upp isin farmorsknä ochdenne berättadesagor förhenne om älvor, trolloch andramytiska skogsväsen.
Farmorssagor
Detfinns så mycket ”oknytt” idjupa värmlandsskogen… Menden somarv från bygdenhar medmycketärförtrogen. Noghör manskogentalaoch bäcken likaså ochman hör fåglar kvittra om kärlek,två ochtvå Ochtrollenkommertassandeoch minneromden tid närsagor bodde ivar vrå, närdet fanns ro ochfrid.
Skavienskymningsstund ibland osssmyga in itrollens land?
Om vi nu sakligttänka attinga trolldet finns, vadska vi då berätta om vadvihört– ochminns?
Jagvet jagvill ej glömma min farmorssagovrå, vidbrasans muntra flammorvisutto,blott vi två. Ifarmors knä jagdrömdeomdet jagaldrigsett närhon förmig berättaombådeljuvt ochlett.
Jagblunda kanoch drömma än atthon finns kvar, min kära vän.