Granatäpppllen n b bland s siddeennbollar r
Tidigare utgivnaböcker
P På å egeet f föörlag:
FARVÄL–välkommen hem (2013) utvecklingsroman
Kärlekenscirkel(2013) tvåspråkig (sv/eng) lyriksamling
FlickaniEnhil(2024) illustreradkapitelbok
På Päärrlan förlag:
Teo&Ingvar (2021) bilderbokför förskolebarn
ResantillSolensland(2021) illustreradkapitelbok
Graanaatääppppllen n
b blaannd d siiddenbolllaar
Samtalen medförfattarvännen Sandra Petojevic
M Mariinna A Andderssssoon
Denautomatiseradeanalysenavverketför attsamla information, särskilt gällandemönster,trender ochkorrelationer (”text-och datautvinning”), är förbjuden.
©MarinaAndersson,Göteborg2025
Omslag, layoutoch karta: Sandra Petojevic
Foton: Sandra Petojevic(sid. 3, 24, 40, 59, 86, 107, 118, 127, 156)
Foton: privat ©MarinaAndersson (alla övriga bilder)
Tack till Längmanska Kulturfondenför stipendium
Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763, Hamburg, Tyskland
Första upplagan
ISBN 978-91-8080-912-2
Prrolloog
År 2006
Solenstodlågtpåhimlennär vi närmadeoss Enhil, min födelsebyi TurAbdin isydöstraTurkiet.Bilen skakadepå denojämnavägen medandammetvirvladeupp bakomoss i gyllenemoln.
Jagsatti baksätet ochkände mindotters varmakropp tryckt motmin sida.Hon höll sindocka ifamnen. Jagströk undanmin svettiga lugg ochtittade ut genombilrutan. Mina ögon,efter nästan tredecennier iexil, sökteivrigt eftervarje välbekantkonturi landskapet omkringoss.
Mariaklostrettornade uppsig på vägens högrasida, dess uråldrigastenmurar restesig ur jorden ochpåminde om en svunnentid.Dessgyllene stenläggningglöddei kvällsljuset, somomdebar på sekler av historiainomsig,och kupolen kröntesavett kors somvakadeövernejden. Runt klostermurarnastodgranatäppelträden somtrognaväktare,deras mognafrukter hängde somlysande rubinermellandetaggiga grönabladen, ochdet varhär idalgångarna därmånga av minfamiljs förfäder hade vigt sina livåtbådetro ochmark.
Mariaklostrets kyrkogårdbredde ut sigsom en tyst påminnelse om alla demsom gått före.Gravstenarnas skuggorfölllånga över marken därminakristna släktingar vilade,desom undermånga generationer brukat TurAbdins bördigajord isittanletes svett. Sammajord somgivit demliv ochföda, omfamnadenuderas kroppari en evig vila.
Förbiklostretbörjade vägenlutauppför. Vidkrönet
öppnadesig vyerna ochjag kundesevårtstenhus förstpå högersida. Ischayokyrkans torn sträckte sigmot himlen straxintill– minmammasheligaplats.Hennesfödelsehus lågännu vägg iväggmed kyrkansstenmur,och platsenbar fortfarande på minnen av hennesbarndom.
Mindotters ljusbrunahår föll mjuktmot hennessmala axlar. Honvar treoch etthalvt år ochhennesmörkbruna ögon glittradeavnyfikenhetsom aldrig tycktesvila.
Ettpar dagarsenaresattvipågårdentillhuset därjag är född ochsåg henneleka. Honhadehittatfärgglada sjaletter ochmed konstnärligskicklighet knöt hondem på huvudet såsomkvinnornai byn. Mednöjebetraktadejag nyanserna somspegladeden varmapalettenavEnhilslandskap.
Detvar tidigseptember ochluftendallradeavhetta.Den torra växtligheten lågsom en urblektmatta över de steniga markerna,där torra tistlarstodmed sina vita fröbollarsom småkronorpåtoppen. Isprickornamellandetorkade jordplättarnakämpade envisa buskar om utrymmet. Vi gick till melonfältentillsammans medgrannarna. Där, på denroströdabördigajorden växtemelonerna tätt.På morgonen glittradedaggensom småjuveler isolensförsta strålar. Mindottersprangmellanraderna av meloneroch gurkplantor, hennes skratt ljöd somenmelodiöverfältet.
Honsatte sigpåenstorrandigvattenmelon ochtog en tugga ur en saftig rödbit honfåttavgrannen somskuritupp meloneri mängderoch lagt demdirektpåmarkenframför oss. Saften rann nerför hennes lilla haka ochöverhennes söta mun.
En veckaefter vårankomst gick vi till vingården. Mamma ochpappa somockså varpåbesök från Tyskland följde med. Vingårdenlåg en bitutanför byn, iett område därflera andravingårdar lågutspridda.
Vi vandrade längsden gamlasteniga stigen kantad av stengärdsgårdar, torra buskar,tistlar ochhögtgrässom knarrade ochkrasade undervårafötter– ettmelankoliskt ljud sompåminde om tidens obarmhärtiga gång.Min lilla dottersprangframför oss, hennesglada rop fyllde luften och togbortendel av dentunga känslansom gjordemig ledsen närjag sågdet TurAbdinskalandskapeti förfall.
Närvinådde fram sågjag vingårdensom en skugga av sitt fornajag.Vinrankorna iTur Abdinbrukarväxautanstolpar ochbindningar, ochbre ut siglågtöverden roströdajorden.
Rankornabar fortfarande frukt, mendet vartydligt attde inte längre vårdades somförr. Ogräshadetagit överoch jordenslivfullhetverkade nästan kvävdavtiden somgått.
Jagstannade uppmitti en radavförtvinadevinstockar ochslötögonen. Höstsolen, en svag trösti detta landskap av förfall, smekte mitt ansiktemed sina ännu varmastrålar.
Dentinadelångsamtupp mintröttahy, somomden försökte väckaliv inågot somlänge legati dvala.
Plötsligtöversköljdesjag av en flod av barndomsminnen, så levandeatt de nästan gick atttapå. Imittinreöra hörde jagdeljudsom en gång fylldedessa nu tystamarker. Glada skratt ochlivliga samtal somblandades medljudetavhänder sombrötavmogna druvklasar.Jag mindes de hårt arbetande människorna, derassvettigaansiktenrödblommiga av ansträngning ochglädje, barnsförtjusta ropnär de lekte kurragömmamellanraderna av frodigavinstockar.
