REINE MEDELIUS Som eldens glöd
Someldens glöd
Berättelsenomett söndagsbarn
©2025 ReineMedelius Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-756-2
Ty kärleken är starksåsom döden,dess trängtan obetvinglig såsomdödsriket;dessglödärsåsom eldensglöd, en Herrenslåga är den. De största vatten förmåejutsläckakärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någonville giva alla ägodelari sitt husför kärleken,såskullehan ända blivaförsmådd.
SalomosHögaVisa8:6-7,1917års översättning
1.
Dunket från rälsen,denna sövandemusik,vaggandet ochmotorns brummande, honmåste ha slumrattillett ögonblicknär kupédörren forupp:
-Värnamonästa !
Honrycktetilloch sågsig yrvaketomkring.Ungen hade äntligen somnat isin korg.Nukunde detintevaralångt kvar.Stationshuset därutanför irött tegelsom alla de andra, lite större kanske tyckte hon, menlikadant.
Närrälsbussensakta sliradeigång upptäcktehon att det faktiskt hade börjat snöa.Lätta, vita moln
virvlade uppomkring demnär farten ökadeoch detkändessom att fara på molnen.
På varsin sida om järnvägsbanken dennaoändliga, stela ochdystragranskogsom gränsmot vildmarken.
Honhadestigitpåförstamorgontåget på Stockholms centraloch lämnat huvudstadenpågott humör. Ju längre söderuthon kom, ochobygden trängdesig närmre på, destoolustigarekände honsig.I staden kändes detaldrig så.Där boddeman tätt,men varokänd ochanonym. Här stirrade manpåhenne,synadehenne från topp till tå och kommenterade detvackrabarnet. Frågadeomdet varhennes. Honsnästeavdem ochsedan blev detinget sagt.Damenvar visstfrånStockholm,och deträckte. Märkvärdig förstås.
Honsuckade ochsåg nerpåungen ikorgen. Insvept ien filt, itrugadlitevälling då ochdåunder storaprotester,nästansvarthårigoch meddestörsta bruna ögon honnågonsin hade sett.
-Stackare, tänkte hon, hurska detgåför dighärnere i skogen?
Stationernapasserade,Forsheda, Bredaryd…och sedan, ja just det, Reftelevar detvisst.Rälsbussensignalerade strax utanförsamhället ochhon tyckte att de knappt hunnit in i samhälletförränstationen dökupp isnöyran.Påperrongen stod inte många, ett litetsällskap. Honreste sig, togpå kappa ochhatt ochlyfte korgen medungen i. Honstegut på perrongen ochsåg sigvilsetomkring .Det måsteväl vara domdär bortatänktehon,och somomhennestankarhördesnärmade sigenmycketparantdam i40-årsåldernmed bestämda steg.
-Ärdet pojken?, frågadehon samtidigtsom hontog hennei hand
-Ja, detärpojken, är detnisom är fruJohansson?
-Nej,jag är Birgit Ekberg,och detärmin bror somska adoptera.Han står därborta.
En lång,muskulösman medsvart,vågigthår.Det var alltså GöstaJohansson det, tänkte han. Bredvidhonom stod en kort,stadigkvinna medcendréfärgathår ochguldblänk itänderna. Honlog medhelaansiktetoch sågöverlycklig ut.
Detfanns ändå en tvekan ochhon kundeförståden.Det varsom om adoptivföräldrarna inte trodde att detkunde vara sant.Här komhan,barnetdelängtadeefter.Med tåget från Stockholm. De hade inte enssett honompåkort. De visste bara att de blivit godkända,och sedanrullade det hela igång.
De visste att hanvar född 9juni, på själva Pingstdagen, ochatt modern varsjuk. Barnet togs om hand omedelbart
efterfödseln ochvårdadesdet första halvåret på S:tGörans barnsjukhus.
Nu varförstastegeti adoptivprocessen taget. Hanskulle lämnas till makarnaJohansson iReftele,och så fickman se hurdet gick.
Denlånge mannenoch hans lillahustrufick plötsligtfart ochefter demföljdeenkvinnasom tydligen ocksåhörde till släkten. Honundrade om hela bynskulle samlas här.
Närhon kastadeenblick bort motden öppnaplanen mellan stationshusetoch godsmagasinetsåg honytterligare en klunga människorsom nyfiket följde vadsom händedäruppe på perrongen.
-God dag, dethär är GöstaJohansson,sahan ochbockadelätt.Hansenormanäveslötomkring hennes medett fast grepp
-Och jagärIngrid, sa honoch tittadepåbarnet. Hurmår han?
-Jodet är nogbra.Han harsovit detmesta,ljöghon. Hanhadeskrikit detmesta.
De samtaladeavmätt inågra minuter, sedanöverlämnade honkorgenmed barnet till paretJohansson ochsteg på tågetigen. Honskulle resa vidare till en syster iHalmstad.
Honstoppade detpåskrivna papperetmed makarnaJohanssons signaturer isin handväska, sattesig vidfönstret ochsomnade innantåget vaggade in iSmålandsstenar.
På perrongen iReftele hade denlille vaknat ochskrek högljutt.
-Vimåste hem. Hanärhungrig,förkunnadeEllen som varden ende medegnabarnoch därmed
erfarenhetensrätt på sinsida.
Hontog korgen medpojkeni,kände försiktigt runt bakenoch konstaterade missbelåtet:
-Han är alldeles genomblötockså,stackarn. Fort hem nu !
Ochsällskapettroppade av medEllen ispetsen,ner till taxinsom väntadepådem.Runtomden storasvartabilen stod taxigubben,stinsen ochmagasinkarlen ochnågra av tidningskioskens kunder somundrade vemsom stigit av tåget.
Stinseni sinstramauniform sträckte fram handen mot Gösta.
-Jag fårgratulera då,det är välpojkennihar väntat på förstårjag
-Jodet är pojken.Engrann pojk,tyckerduinte?
-Jovisst,jovisst,sahan ochböjde signer motdet skrikandebarnetsom blev rödare ochrödarei ansiktet.
-Nej,numåste vi hemoch mata honom, sa Ellen.
Honöppnadedörrentilltaxin ochallastegin. Resanvar inte lång,någon kilometertillutkantenavsamhället,där dengulatvåvåningsvillani fasadtegel väntadepåäktenskapetsfullbordan. Tillsnu. Även om detinteblevsom de tänktsig.
Försöken att få barn hade misslyckats. Grannarnas fruar blev gravidamen inte Ingrid.Och doktornhadesagtatt det varinget felpådem.
Mendå, ungefärsamtidigt sombeskedetkom från Stockholm att de blivit godkända somfosterföräldrar åt en liten pojke, lossnade det. Ochnuvar honmed barn,i andramånaden.
Honhadealltidlängtat efteratt få ta hand om barn.När honvar ungflicka drömde honomatt blibarnsköterska.
Polion svepte bort dendrömmen.Hon ficktapåstödskena ochlärasig gå igen på Helsingborgs vanföranstaltmitt underbrinnande världskrig.
Mensom gift skulle honjuhaegnabarnatt ta hand om, ochnuhadehon blivit bönhörddubbelt upp!
Närtaxin stannade framförhuset nummer 26 på Anderstorpsvägen, vändesig taxigubben om motIngridoch Gösta.
-Jase, detärredigtgjort av er ochtahandompojken. Hanfår detmycketbättre häräni Stockholm!
De tvålyckligaföräldrarna höll medförstås.Han skulle få detmycketbättre här.
Inne iköket samlades alla nyfiket kringden lillepojken. Filten veckladesav, blöjan byttes ochunder tidenvärmde Ellenvällingen ienliten grytapåspisen. Samtidigtkämpade Ingrid medenuppvärmdsynål föratt få ett håli flaskans napp.När pojken hamnadei hennes famn ochhon stackinnappeni hans munsög hanförst frenetiskt.För att straxbörja gallskrika igen.Hon stackinnappenigenmed samma gallskriksom följd. Ellenoch Birgit assisterademer ochmer upphetsat. Till slut restesig Göstaupp,suckade ochtog fram en saxurenkökslåda.
-Tahit flaskan,beordrade han, ochklippteraskt ett snitt inappens topp, stoppade deni munnen på pojken,som sögkluckande ochbelåtet.
Så sattehan sigvid bordet igen ochlog illmarigtåtdetre kvinnornas tafattaomsorger.
-Jasefruntimmer. Detvar ett av hans favorituttryck.
De trekvinnorna somöstesinaomsorgeromden lille pojken tänkte väldetsamma om honom.
Hanvar ju praktisktlagd, mennär detgälldebarnbegrep hanintemycket. Sedanhan var15åroch konfirmerad hade hans livvarit en vandring mellan hemmet ochplåtverkstaden.Nästan40årgammallåg hanpåkökssoffan varjekväll hemmapågårdenmed morHilma stökande vid denstora vedeldadeköksspisenoch farFredrik vidbordet medglasögonenpånäsan medsin tidning.
Därvar hanfortfarande mammas gossetills hanmötte Ingrid,som aldrig försatt ett tillfälleatt mederövrarens styrka förklara att hade honintedragitupp honomfrånden därsoffan så hade hanlegat därän!
Ochvisst vardet sant.Det visste hanmycketväl.Hon blev visserligenden ekonomiskt beroende hemmafrun, som alla de andrakvinnorna på gatan, mendet varändåhon somvar starkasteavdem.
Hennes haltande gång ochsvaga bentärde inte på viljan ett enda dugg ochförresten styrdesett av grannhusen av morSvea, somfrånrullstolendomderade över både man, en dotter ochtvå söner. Honhadeockså haft polio, menklarade inte att gå själv. Ingrid hade kommit undanmed ett släpande bensom kanske hindrade skogspromenadermen inte hemarbete.
Nåväl, praktisk varhan iallafall, Gösta. En duktig plåtslagaresom genomårenblivitoumbärligpåSjödells plåtverkstad.Sitt eget hushadehan byggttillsammans med farFredrik somvar byggnadssnickare ochhusbehovsbonde på Brunnsvik, straxutanför stationssamhälletReftele.
Tvåvåningshusetlåg på mark somgränsadetillplåtslageriet,där även grannenArnejobbade.
En villagatasom mångaandra idet snabbt expanderandeefterkrigssverige,där skillnaden mellan föräldrarnas ochbarnens livsrumoch möjligheteraldrighadevarit större.Frånföräldragårdenflyttadehan ibörjanav1950-talet, då inomhustoalett fortfarandevar en nymodiglyx,där varken traktoreller skördetröska hade rört markerna,ingen bilens påtänktoch ännu mindre tvättmaskin ellerelspis. I köksskåpen förvarademor Hilmaenhushållsassistent som aldrig togs fram,och idet kombineradesköljrummet och tvättstugan igårdshusetstodfaktisktentvättmaskin,som varsåvälsignat braatt läggaenbräda över ochställakrukväxter på.Men tvätta, detgjordehon somhon alltid gjort, i en stor vedeldad kokgryta .
Iden nyavillanträngdesnuöverdådet ochbekvämligheterna, detena efterdet andra. Badrum ochWC, elspis ochkylskåp,frysbox ochcentralvärme. Ochi garageti källarplanetskulle så småningomenbil rullas in,tillmor Hilmasoro ochförskräckelse.För tänk så mycket onödigtkörandeoch flängande detskullebli nu,när alla kundeåka omkringpåvägarna,där detförut hade varitsåglest mellan fordonen.
-Dubehöver inte kommaå hämtame, Gösta, jagkan cykla, ochtänkpåden otäcka lin.
Lin, detvar backen uppfrånlandsvägen, förbiden stora granngårdenoch vidare in iskogendär Brunnsviklåg som ett EmilsKatthult,med boningshuset,snickerbo,stall och vagnsskjul uteftergrusvägen somdrograktövergårdsplanenoch delade ägorna mitt itu.
På Anderstorpsvägen härskade en annansorts idyllän denpåBrunnsvik.Det varintelångt till landet,ändåkändes gödsellukten ochstalloset väldigtavlägsethär,i rosenrabatteroch spireahäckar.
Härklippteman gräset medklippmaskinoch inte med lie, ochdeflesta bytteomoch duschade efterjobbetpåfabriken nere isamhället.Gränsen mellan arbete ochfritid börjadedrasupp,ävenomden förGösta aldrig blev riktigt klar.När hanslutade fördagen på verkstan,kastade hani siglitemat ochfor upptillgården. Därhadehan fortfarandesitt hjärta ochsin själ,sågiftoch utflyttad hanändå var.
Syster Birgit,äldst av tresyskon, hade gift sigmycket ung, ochblivitänkaefter 10 årsbarnlöstäktenskap.Hon giftealdrigomsig,utanbleveni sinbrors familj.Övervåningen ivillanvar hennes.Hon hyrde, ochför gossen som nu hade anlänt,blevhon snarttredjekvinnan ihansliv.
Första kvinnanborde ha varithansköttsligamor,men hanfick aldrig en chansnär handen därsoligaPingstdagen 1957togsfrånhenne av en myndig barnmorska direkt efter förlossningen, ochlades på S:tGöransbarnsjukhus.Inte därför att hanvar sjuk utan därför att Ingervar det.
Så hettehon.Inger Denize f. Holm,stoddet ipapperen myndigheternahadeskickat till Ingrid ochGösta.Barnets fadervar Arne Bergquist.
Vadvisstedeegentligen?
Inte mycket meränatt detfanns problem, storaproblem. Barnavårdsmannen somringdedem innanresan nertill Smålandhadetalat om nervkrångel, depressioner,dålig ekonomioch sådant somdeflesta skulle förknippa med
Stockholmsäktenskap; föräldrarnavar inte giftaoch kunde välintetahandombarnheltenkelt.
-Ja, tänk va hanska få detbra hosIngridoch Gösta. Detvar allmänna meningen på bygden ochfarmor
Hilmavar tårögd.BarayngstadotternVerahadelyckats få barn ännu,efter 12 årsäktenskap.
3.
Denlilla flickan Evavar nu 3åroch hoppade högt när dennya kusinenkom medtåget.Hon somalltidhadetrott att de komfrånhimlen, medstorken sommormorsagt, och nu komhan alltså på räls.Vilketmirakel.Och från Stockholm också, världens medelpunkt!
Ingentingkunde slådetta, inte raddan av äldrekusiner på pappassida, tänkte Eva, förnuskulle honfåenlillkusin, en egen litengullpojke .
Ochengullpojke varhan,det storögda söndagsbarnet från Stockholm. Hans själ varointaglig,som människors själar måstevara. Ingenkunde anaviddenavskilsmässan från modern,som utbredde siginomhonom.Två enkla människor somIngridoch Göstakanskeinteens funderade över sådant,men visstförstod de att detkunde inte ha varit lätt,inteför henneheller.
Att lämnaifrån sigett barn,bestämt av myndigheter, för att jagintekan ta hand om detsjälv,vilka spår lämnar det isjälen? Ocksåhon ägde en ointagligsjäl, därsorgenoch misslyckandetblandas medundran: hurgickdet medhonom? Vilkavar detsom togemothonom?Hon,Inger,visste inte,och fickinget veta.Det varendel av speletsregler. Bandenmed honomkapades samtidigtsom navelsträngen
klipptes av.Han fördes bort,togsomhand, från henne, den odugliga modern.När Ingrid såghonom förförstagången varhon redani detvälsignadetillståndet,moderskänslorna varsedan längeväcktaoch hanbäddadesini kärlek.Hon lade ut en spångtillhansointagligasjäloch hoppades att honskulle kunnaförenasin själ medhans. Gullpojkenblev allasfavorit.Han varexotisk,demörka ögonen sågpåvärldenmed förundranoch häpenhet ochvärlden sågpåhonomsom de egyptiskahovdamernasåg på Mose;en vasskorgsunge, ilandfluten,kommenfrånenannan värld.
Räddad undanstockholmslivet,hur mannuänföreställdesig detta. Mendet stod ju därsvart på vitt.
Föräldrarnakunde inte,och så vardet medden saken.
Ingrid ochGösta,jaheladeras tvåsläkter varvanaatt behandla livets realiteter somdevar,utanskygglappar, utan hymlande.
Att hanvar annorlunda kundeingen missta sigpå. Han liknadeingen annan, ochändåblevhan en av dem. Utan förbehåll, utom de somfanns ihansegenointagligasjäl. Gapetmellanhansoch derasfanns där, dettomma svarta hålet somskilsmässan hade fylltmed misstro.
Menkärlekfick han, iöverflöd.Omdet fyller alla svarta hålivärlden vetingen,men mankan alltid hoppas, ochtro.
Sommaren efterhansankomst,1958, föddes hans syster. En litenlintott till flicka, somblevIngrids andrabarn, men Göstas första.
Försåblevdet.Ingridhadelagtutsin spångtillhans själ,hon hade öppnat hela sitt hjärta förhonom ochförsökt fylladet svarta hålethon anadebakom de mörkaögonen. Göstagjordeintedet.Han kundeinte, hankanskeplågades
av sinegenoförmågaibland, menhon blev hans dotter,helt hans dotter.Pojkenkunde haninteälska på sammasätt som hanälskade henne. Ingenanklagade honomför det. Han togjuansvar, hanförsörjde familjen ochdet varmannens uppgift. Kvinnantog hand om barnen ochhemmet. Ingen jämlikheti världenkunde ta bort denordningen.
Iaugusti månadsamma år lyfteGösta telefonluren med viss bävan. Hanväntade på svar från telefonstationen.
Svaret komoch detvar en välbekantrösti andraändan, Birgit hans äldsta syster.
-Kopplamig till prästgården!
-Varsågod!
Detkom någraklick iluren ochsåhörde handen hesa stämman.
-Prästgården !
-Jagoddag, dethär är GöstaJohansson,jag undrar om kyrkoherdeHjelmgren kunde…..
-Prosten Hjelmgren!!! Rösten lätsom åska,enkasernorder.
-Ja, om prostenville döpa våra barn.Pojkenärjuöverett år ochdotternföddesnui juli.
Denmyndige prostenHjelmgren lovade nådigt att döpa de tvåbarneni prästgården, den6 september. Ingenmänniskai socknenhadeväl kunnat undgåatt hanintelängre bara varkyrkoherde, utan ocksåprost,troddehan,men ack vadlitedenna världens människor vetatt uppskatta ämbetsnit, lång ochtrogentjänst!
Förlångvar den. Hanhadeplågatförsamlingensedan 20-taletmed oändliga predikningar isanngammalkyrklig anda,och nu hade detgått så långtatt församlingen behagat
Detlåg någotolycksbådande iluftenvarje gång hansteg upppåpredikstolen. Församlingen blev grundligtundervisadi synd ochnåd,men detkvarblivandeintrycket efter varjegudstjänstvar ändå;
Jagfattig syndig människaska inte troatt jagkan bli bättre heller..!
Detvar 14 år sedanandra världskriget slutade, ochden dagenkunde ingenavdem glömma.Vilketjubel,vilken lättnad! Ocksåi lillaReftele andadesman ut.Judarnasöde blev manförfäratmedvetenomnär de första vita bussarna anländeoch flyktingarnavackladeeller bars ut.Ingridmindessinaarbetskamraterpågummifabriken iGislaved, polska judinnorsom av någonoutgrundlig lyckligslump kommit medFolke Bernadottes räddningsexpeditiontill Sverige, ochsom berättadehur barnen slititsursinamödrar armaroch slängtsini gaskammaren. Manhadehörtryktena underkrigetoch nu fickman allt bekräftat. Hitler hade försöktutrotadem alla.Den lillepojkenfrånStockholm var ännu lyckligt ovetande om dethelvete somrasat iEuropa, menmamma Ingrid berättadesåsmåningom,ibland, med godhjälp av väninnorna isyföreningen. Om detsom hänt så nära ochändåsålångt borta. Om Hitler,den lede Hitler, somregerat ,skrikit ochdomderatövertyska folket ochnästanallaandra också. Om bombplan sommullrat fram på långthålloch om mörkläggningsgardinerna,
15 klagatilldomkapitlet att manintelängrestodutmed att höra honom. Manhänvisade till rena fakta. Gudstjänsterna blev förlånga,men fördem somverkligen gick ditvar det inte bara längdensom skavde.Innehålletockså.
ransoneringskorten ochflyglarmet.Exotisktoch spännande, mennästanoverkligt.
Menden därdagen imaj,när flaggorna hissades och hurraropen steg motskynmed konfettioch bilhornens tutande, då vägradeprosten Hjelmgrenatt fira. Iprästgården hissades ingenflagga.Där sörjde man. Obegripligtmen sant.Inteför alla förstås. Detfanns mångasom inte kände någonsom helstglädjeöverTysklands vanära ochfall. Det fanns mångasom hade hakkors ocharmbindlarfärdiga för dendag nazisterna skulle marscheraini Sverige. De hade ju tagitbådeNorge ochDanmark.Sverigesregeringmed Per-Albini spetsenvar inte populäröverallt. Denvar hatad ochföraktad, utei bygderna.Enfeghetens ochynkedomens ministär,tyckteman.Kontraktskonventeti Västbo Norra, därprosten Hjelmgrenvar en av de ledande, kundenaturligtvisintetapolitiskställning motsin egen regering-det varjustatskyrkansdilemma-men isjäloch hjärta varde flestapräster tyskvänliga. Flagganblevhissadändå, iprästgården.Det sågkyrkväktarentill, en gammalhedersman somtillskillnadfrånmånga andraintevar rädd förprosten. Hansåg föraktet förmänniskan bakomdemånga strängaorden från predikstolen.Enherde sominteälskar sina får, detvar han, prostenHjelmgren.
4.
Dopetblevenhögtidlig tillställning, sombrukligtvar. Föräldrarnaoch gudföräldrarna,mor Hilmaoch farfar Fredrikbeställde en biltillprästgården somlåg halvannan kilometerutanför samhället. En rödherrgårdsbyggnad möttedem,inbäddadi djup sensommargrönska,och på
Boken är en självbiografi, som beskrivermin livsresa .Jag är ettsöndagsbarn, som kom med tågetfrånstorstadentill Småland.Jag växteupp utan attriktigtvetavem jagvar,men till slutfann jagmig själv,och vemjag verkligen var.
