Vi var de utvalda, hade han sagt. Vi var bättre än de andra. Vi var speciella.
Skatpakten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2023 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Liza Fry
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Citatet på sida 188 är hämtat från Bröderna Lejonhjärta (1973), av Astrid Lindgren.
Första upplagan
Tryckt i Viljandi 2023
ISBN: 978-91-8073-278-9
Tack Martin för att du har läst allt jag har skrivit.
Jag hade inte klarat av att tänka på det, inte förrän jag läste om det i tidningen.
”Lärare häktad. Två flickor på en skola i Ängdala …”
Resten av texten rann ner från tidningssidan och samlades i en djup svart pöl.
Jag ville kräkas.
Mamma frågade varför jag såg så konstig ut och drog åt sig tidningen.
Hon läste sakta och tittade sedan på mig.
– Herregud, Stella. Är det någon av dina lärare?
Hon flackade oroligt med blicken. Tidningen prasslade. Jag svalde hårt trots att det brände i halsen.
– Ja, bildläraren, svarade jag.
– Va? sa mamma och spärrade upp ögonen.
Högerhanden for upp mot halsen, som om hon ville skydda sig.
– Det kan inte stämma. Är du säker?
Jag kände underläppen darra.
– Du har väl inte varit inblandad i det här?
Jag svarade inte. Mamma skakade på huvudet.
– Han som är så trevlig, suckade hon och vände blad.
Det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag ville få bort det där äckliga, vidriga aset från jordens yta.
Det hade inte bara varit två flickor på Ängdalaskolan. Vi hade varit tre. Men jag hade aldrig vågat berätta något för polisen. Inte för mamma heller.
Vi hade varit de utvalda. En hemlig samling som först inte kände till varandra.
Vi, de utvalda, var bättre än de andra, hade han sagt. Vi var speciella.
Tänk om vi redan då hade anat att vi senare skulle stå där alla tre, som hämndgudinnor med trasiga jeans och ett blodigt rådjurshjärta i en Coop-påse.
Allt började i åttan.
Vi hade bild i skolan, det enda ämne jag var bra i. I alla andra var jag medel. Jag såg medel ut också. Jag var medel rolig, medel snäll och medel smart.
Om jag varit en kille i klassen hade jag aldrig blivit kär i mig. Jag hade gillat Sofie B i stället.
Det gjorde säkert Nicko också, som jag var hemligt kär i. Han hade inte tittat åt mitt håll sedan i fyran. På den tiden bodde vi grannar och brukade hitta på saker efter skolan.
Jag var bara medel utanpå, inte inuti, fast inuti syntes ändå inte, så det spelade liksom ingen roll … Men det var svårt att veta vem jag skulle vara bland andra människor. Ibland kändes det lättare att bli som den jag umgicks med.
Om jag var med Smilla var jag fnissig som hon brukade vara. Om jag var med Kenzo försökte jag säga kaxiga saker som hon gjorde.
Hemma var jag mest bara tyst. Där var det ändå ingen som lyssnade. Mamma var ofta upptagen på kvällarna med yoga eller spanskakurs eller så var det något med hennes jobb.
Pappa stängde in sig i arbetsrummet och spelade gitarr. Då visste jag att han hade druckit, det kändes på lukten så fort jag klev in genom dörren. Sött, unket och instängt.
Jag stängde in mig på mitt rum och ritade. Jag skissade en svartvit värld med lite rött i. Ibland skrev jag dikter som jag aldrig skulle visa för någon. Typ så här:
Dagar: Inte synas, inte höras, inte märkas, Bli synlig, speglas i dina ögon. Bli hörd, bakom dina Iphonelurar.
Få mitt namn uttalat, av din ljusblåa röst.
Jag skulle dö om till exempel Nicko läste det. Han skulle skratta så att hans svarta lockar hoppade upp och ner på huvudet.
Den här bildlektionen skulle vi träna på att måla stilleben. Ett fat med äpplen stod på katedern. Äpplena skiftade i olika nyanser av rött. Min hand nästan dansade fram över pappret. Det var lätt. När jag gjort klart uppgiften fortsatte jag på min egen skiss. Jag tecknade fram en hel värld med svart kolkrita. Jag ritade en måne och en skuggig mörk himmel. Under den ritade jag små människor som grävde. Kanske grävde de en grav. Jag skrev ”död” över den.
Bildläraren var ny. Han hette Evian, som vattnet i flaskorna man kan köpa på Pressbyrån.
Vår svensklärare Lotten hade berättat att Evian var konstnär på riktigt och att han hade bott och ställt ut i Paris, men jobbat i Stockholm några år efter det.
Nu var han vår bildlärare.
Evian ställde sig över min bänk för att granska skissen. Jag höll snabbt för så att han inte skulle se vad jag gjort. Hemma var det ingen som sett mina bilder. Jag tror inte ens att mamma och pappa visste att jag var bra på att teckna. Men Evian stod kvar och väntade tills jag till slut drog undan handen.
– Spännande värld du har skapat, sa han och tittade på teckningen med kisande ögon. Intressant, det du skrivit ovanför.
– Du menar död? sa jag och tittade upp mot honom.
Jag såg in i hans ögon. De var bruna och skarpa. Den svarta polotröjan han hade på sig gjorde att han såg konstnärlig ut medan den bruna stickade koftan han hade utanpå liknade farmors. Hans buskiga ögonbryn påminde om vargpäls.
– Ja, det är så det kan kännas ibland, sa han och fortsatte se på mig som om han var psykolog eller något.
– Du har lika gröna ögon som en skådespelerska jag känner. Livia Storm heter hon. Du kanske vet vem hon är, sa han innan han vände sig ut mot klassen igen.
Han hade sett att mina ögon var gröna … Ögonen var det som jag var mest nöjd med av mitt utseende.
Jag tog upp mobilen och tog ett foto av mina ögon när ingen såg. Granskade bilden ingående. Ögonen var faktiskt väldigt gröna.
Jag gick medvetet sakta ut från klassrummet den torsdagen. Gick med långsamma, dröjande steg och låtsades kolla i mobilen. Fötterna släpade mot det grå linoleumgolvet.
– Stella, det betyder stjärna! sa han och tittade upp från en av äppelskisserna som hade alldeles för mycket rött i sig.
– Jaha, svarade jag och försökte se ut som att jag inte visste det. Det hade låtit skrytigt att säga ”jag vet”, tyckte jag.
– Kommer du från Paris eller något? frågade jag sen och fortsatte titta ner i mobilen.
– Ja, jag har bott där. Men nu bor jag här. Man kan säga att jag har flytt från konstvärlden till Ängdalaskolan.
Han skrattade, jag anade att han var ironisk.
– Jag tycker att det är mer intressant att vara här, sa han och slog ut med händerna. Här kan man träffa riktiga begåvningar, som du till exempel.
Plötsligt såg han rakt på mig som om jag var ett vitt papper som man kunde skissa på.
– Jag ser att du tänker mycket, Stella.
– Va? utbrast jag.
Jag kände hur kinderna hettade. Hur kunde han se det?
– Du vet, jag ser sånt, sa han och log. Till exempel såg jag det på din skiss du gjorde nyss. Du behöver uttrycka dig. Det är så för vissa
människor. Du kanske skulle gå på konstskola?
Aldrig hade någon sagt så till mig. När jag tittade ner på mina
svarta medelsnygga kängor kunde jag skymta en del av den rosa slingan i håret som blandade sig med mitt blonda.
– Du är speciell. Du verkar inte vara som de andra, sa han.
Det var något märkligt med hans blick. Som om han såg vad jag tänkte … som om han förstod mig. Konstigt va? En gubbe. Han var säkert trettiofem eller något sånt.
– Du är mer … konstnärlig, tillade han när han samlade ihop skisserna.
Så vände han sig om och försvann bort i korridoren.
På eftermiddagen skissade jag vidare på det jag hade börjat på i skolan. Jag använde oljepastellkritorna som jag hade fått i julklapp av farmor. Det enda jag sagt till henne var att jag önskade mig pastellkritor, ändå hade hon valt de finaste, några i vackra färger. Säkert dyra.
Jag planerade inte vad jag skulle rita utan lät saker bara växa fram.
Plötsligt dök det upp en stjärna på pappret ovanför de grävande människorna i skissen. Den lyste starkt och var till och med större än månen. Längre bort låg skogen, en djup granskog med mossbeklädda stenar. En skog där tystnaden bröts av gnisslande grenar. Ibland kunde man höra rasslet av barr som föll ner från gamla träd. Då och då hördes ljudet av en duva. Det var en sådan skog som man skulle kunna känna sig rädd i. Man skulle kunna tro att de murkna stubbarna var levande.
I den skogen regerade Vargakungen. Jag ritade honom stor och grå med mörka ögon och buskiga ögonbryn. Han satt i sitt rike och visste vad som hände utan att ens titta ner på det. Det fanns en sjö mitt i skogen. Den var så djup att ingen visste om den hade någon botten. Kanske fanns det hemliga gångar från sjön som ledde upp någon annanstans.
Nästa dag i skolan letade jag efter Evian utan att riktigt veta varför. Jag försökte komma på något att fråga honom om, så att det inte skulle verka så konstigt när jag mötte honom. Det kändes som att han visste saker som jag behövde veta.
Jag hörde hans röst på långt håll i korridoren. Den var annorlunda, lite skrovlig men ändå mjuk. Han bröt på franska när han pratade, men bara lite. Inte så mycket att man kunde skoja om det. Det var nästan så att man kunde tro att de mjukt skorrande ärren var småländska. Det fick mig att känna mig hemma. Vi hade flyttat från Småland till Ängdala när jag skulle börja trean.
Hjärtat pickade hårt i bröstet när jag följde Evians röst.
Längs korridorens väggar var stora pappersark med färgavtryck av barnhänder uppsatta. En del händer var små och andra lite större. Det var sånt man gjorde i lågstadiet. Handavtryck. När jag kom till skolan var handtryckeriet redan över.
Alla händer pekade uppåt eller framåt. Nästan som vägvisare ledde de mig åt ett håll. Uppåt och framåt, mot Evian.
Jag rundade hörnet i korridoren och tog sikte på kemisalen. Där stod han med min svensklärare Lotten. Det såg ut som om hon tittade upp mot honom trots att han var kortare än henne. Evian hade stora papper med skisser under ena armen och ett stort etui med kritor i den andra handen. Jag stannade och låtsades leta efter schemat i mobilen, samtidigt som jag försiktigt kikade upp. Evian gestikulerade vilt när han berättade något som jag inte hörde. Lotten tittade på honom med uppspärrade ögon och ett fånigt leende. Plötsligt tappade han etuiet och kritorna flög ut över golvet.
– Oj då! utropade Lotten och skrattade till nervöst.
Hon kastade sig ner på knä och började fnittrande plocka upp kritorna. En rullade fram mot mina kängor och stannade framför min högra fot. Den som jag hade satt ett rosa skosnöre i så att det skulle passa till min rosa slinga i håret. Plötsligt verkade det barnsligt.
Jag böjde mig ner för att ta upp kritan men Lotten hann före.
– Jag tar den, sa hon.
När hon samlat ihop alla kritorna sträckte hon sig upp mot Evian för att överlämna dem. Sen borstade hon av de ljusa jeansen som hade blivit lite gråa på knäna och ställde sig upp. Jag stod alldeles stilla.
– Tack snälla du, sa Evian till Lotten.
Sen tittade han på mig som om vi hade en hemlighet, han och jag.
– Ah, Stella!
Han sa inte mitt namn som om jag var ett barn, eller ens en ungdom, utan på ett sätt så att det kändes som om jag var en människa som förstod honom. Han sa det som om han var lättad över att slippa stå där med Lotten och babbla, som om det verkligen var viktigt att jag var där.
– Hej, svarade jag och stod kvar.
– Jaha, hej. Just det ja, Stella, är det ju, sa Lotten igen och nickade.
Hon brukade aldrig komma ihåg vad jag hette. Hon brukade säga Sofie till mig fast vi redan hade två Sofie i klassen.
Jag gjorde en ansats till att gå vidare, men Evian stoppade mig.
– Du skulle kunna hjälpa mig, Stella, sa han snabbt.
Lotten tittade besviket på honom och strök honom över koftärmen.
– Tack för ett mycket intressant samtal, sa hon. Vi ses vid fikat i eftermiddag. Jag tror att Ellen har bakat till oss i dag! Mums fillibaba!
Hon klappade sig på magen.
– Ja, mums, svarade Evian.
Lotten vinkade glatt när hon gick iväg och vickade med rumpan. Den dallrade i de ljusblå jeansen.
– Mums filli bla bla, sa han lite tystare.
Evian vände sig mot mig och höjde på de spretiga ögonbrynen. Jag kunde se skrattet i hans ögon. Ingen av oss sa något men det kändes som att jag skulle börja gapskratta.
– Jag tänkte att vi skulle sätta upp lite ny konst här på skolan, sa han efter ett tag. De här handavtrycken är inte så roliga att titta på längre. De har väl hängt här sedan vikingatiden eller något. Nu sätter vi upp lite nytt!
Det var spännande att hänga konst med Evian. Eller konst och konst. Det var ju våra skisser. Vi som hade bild på torsdagar. Det var bara de bästa skisserna som var utvalda. Tre av mina var med. De var i alla fall snyggare än handavtrycken.
Vi hjälptes åt att välja ut vilka som skulle hänga var och det tog så lång tid att jag missade kemilektionen.
När vi var klara satte vi oss i plastsofforna i cafeterian som var helt tom. Alla utom sexorna hade lektion. Deras röster hördes svagt borta vid skåpen.
– Det var fint att hänga konst med dig, sa Evian och lutade sig framåt mot mig. Du måste ta vara på din begåvning, Stella. Du måste veta att du är mer än alla andra här.
Vad menade han med det? De flesta lärare brukade alltid tjata om att alla var lika mycket värda, trots att det aldrig var så ute på skolgården. Där var det alltid de som var bra på någon sport som var mest värda. Jag tittade på honom.
Han nickade bort mot lärarrummet.
– Hon där borta, sa han och jag tror att han menade Lotten. Hon har ingen aning om vad livet är. Hon är fast i sin lilla värld och ser inte mer än fika. Mums fili bla bla, du vet.
Han gjorde en grimas och visade tänderna.
– Du vet, en del lever som att de redan har dött, men vi, du och jag och några till, vi är levande.
Soffans plastiga klädsel gjorde att jag halkade ner lite när han böjde sig över mig för att ingen annan än jag skulle höra vad han sa.
Som om jag var långt ifrån medel. Som om jag var utvald. Som om det bara var jag i hela världen som förstod vad han menade. Som om …
Känslan höll i sig hela dagen.
När jag kom hem gick jag raka vägen in i mitt rum. Det var skönt att ha en plats som bara var min, en plats som jag ägde och bestämde över.
Här fanns det mesta från mitt liv. Det rosa gosedjuret Lollo, en sliten flodhäst med bara ett öra. Henne hade jag sparat sedan jag var liten. Alla barnsliga grejer i byrålådan som jag gömt undan och tog fram och tittade på ibland. En hemlig skattkarta som jag och Nicko gjort när vi hade byggt en koja borta vid ödehuset. Lappar vi skrivit, och en lila plasthäst som jag klippt av svansen på.
Jag hoppades att ingen skulle höra att jag var hemma, för skulle någon fråga vad jag hade gjort i skolan i dag, eller vad vi hade fått för mat, eller om vi fått någon läxa, skulle känslan försvinna. Känslan av att allt var möjligt.
Jag ville få ner den på papper och målade en stor fri himmel ovanför den mörka skogen med mina vattenfärger. Den blev blålila med en skiftning av guld. En natthimmel vars ljus kom från månen och den starka stjärnan. Vargakungen blickade fortfarande ut över sitt rike. Varelser kom ut från skuggorna och böjde knä för honom. De erbjöd honom gåvor. Stora skålar av guld med bakverk i. Jag försökte måla så att det skulle skimra om guldskålarna men det gick inte, i stället blev det senapsgula klumpar av vattenfärg som rann ut för att det kom för mycket vatten på pappret.
Det gjorde inget, Vargakungen ville ändå inte ha gåvorna. Han blickade bara rakt fram, bortåt mot stigen. Inne i skogen stod tre rådjur och tittade. Deras ögon var stora och de stod alldeles still. Hade man varit där, och stått bredvid dem, hade man nästan kunna sträcka ut en hand och röra vid ett av dem. Kanske hade man hunnit känna hur det andades och hur len pälsen var innan rådjuret blixtsnabbt försvann.
Jag la ner penseln en stund och tittade på det jag målat.
Jag ville vara där, i bilden.
Jag kom att tänka på en gång när farmor passade mig när jag var liten. Mamma och pappa hade åkt bort över helgen och jag kunde inte sova. Jag bad farmor sitta i mitt rum för att allt kändes konstigt. Hon satte sig på sängkanten med sina rosa mysbyxor och den alldeles för stora stickade tröjan och klappade mig på huvudet med sin sträva hand och sa:
– Tänk om vi lever i den här verkliga världen bara för att kunna finnas i drömmen. Tänk om det är drömmen som egentligen är verkligheten.
När hon sa det var jag för liten för att förstå vad hon menade. Nu plötsligt förstod jag. Världen jag målade, kändes ibland verkligare än den jag levde i.
Då, när jag var liten, när vi bodde i Småland, då var mamma och pappa gladare. Det var kanske därför jag tyckte så mycket om Småland, för att allt hade varit lättare.
Det enda som hade varit positivt med flytten till Ängdala var att jag hade blivit kompis med Nicko. Han stod vid parkeringen och glodde när vi lastade ut våra saker från flyttbilen. Jag tyckte att det var pinsamt att han såg alla kassar med nedpackade kläder, våra röda köksstolar och mitt avskavda skrivbord. Nicko följde efter oss upp för trappan och jag kommer ihåg att jag tyckte att han var störig som gick efter oss hela tiden. Sedan visade det sig att han bodde i lägenheten mitt emot oss och inte alls var störig. De hette De La Paz i efternamn. Det lät så snyggt. Nicko De La Paz. Han blev min bästa vän ett tag innan jag förstörde allt … och ja, sedan flyttade han till andra sidan centrum.
Jag sa namnet högt för mig själv där jag satt och ritade.
– Nicko De La Paz.
Det lät fortfarande snyggt.
Jag tog fram telefonen och tittade på ett foto från förra året när vi hade friluftsdag i skolan. Jag hade låtsats ta en bild på Kenzo som gjorde värsta minen, men bakom henne satt Nicko och käkade macka. Det var honom jag egentligen ville ha bild på.
Längre bak i bilden kunde man se en grupp äldre tjejer sitta i gräset. En av dem hade svart hår och stora läppar. Hon tittade rakt in i kameran med hård blick. Jag hade sett henne förut i skolan och tänkt att jag nog aldrig skulle våga prata med henne.
Mamma ropade från köket, och jag klickade ner bilden.
– Stella, är du hemma?
– Ja, jag är här, på mitt rum, sa jag.
– Vad vill du äta i kväll? Kan du ta lite rester? Det finns kycklinggryta.
– Alltså …
– Så bra! Jag ska på spanskakurs, och pappa jobbar sent.
Fattade hon ingenting. För det första hade jag slutat äta kyckling för länge sedan och för det andra förstod ju vem som helst att det inte var fråga om att jobba när pappa sa så där. Det märktes ju när han kom hem och det luktade om honom. Men för det mesta hade mamma redan somnat då, eller i alla fall låtsades hon det.
– Okej, sa jag bara.
Det var liksom ingen idé att säga något mer. Egentligen borde jag kanske berätta för mamma om Evian, om vad han hade sagt. Men hur skulle jag kunna berätta något för henne? Hon som inte ens hade förstått att jag hade slutat äta kyckling, att jag inte ville äta kött överhuvudtaget längre.
– Jag sticker ut och springer, ropade jag och tråcklade av mig jeansen som satt för hårt och bytte till mjuka träningsbyxor.
Det var skönt ute. Frisk kylig luft. Sommaren hade övergått i höst eller ”sensommar” som mamma sa. Jag hade älskat hösten ända sedan jag var liten. Förmodligen för att jag fyllde år då. Nu hade det börjat mörkna tidigare och slingan i skogen var mörkare än jag trott. De enstaka elljusen glimtade som små stjärnor i mörkret. Ödehuset som låg några kilometer längre fram kunde man bara ana. Skogen var gles. Det var några få barrträd blandat med lite lövskog. Den kändes som en fuskskog jämfört med skogen i Småland. Det var den jag tänkte på när jag målade min skog. Där fanns det stora granar, mjuk mossa
och stora stenar. Ibland såg stenarna ut som små berg och gick man på en stig där, kunde man bara se skog runtomkring sig.
Mina ben sprang nästan av sig själva, som ett rådjur sprang jag genom skogen. Det enda jag hörde var min egen andning. Orden som Evian sagt studsade i huvudet på mig. Vi, du och jag, vi är mer levande. Jag kände mig levande nu. Hoppade över en stubbe, gjorde sen fler hopp, mycket högre. Jag sprang längs med slingan längre in i skogen och hoppade över varenda gren, stubbe och sten som kom i min väg. Som om jag var en del av skogen. Blodsmak i munnen, men kroppen var lätt. Jag flög fram, kastade med huvudet och frustade. Om mamma såg mig nu skulle hon tro att jag var galen.
Vi var de utvalda, hade han sagt. Vi var bättre än de andra. Vi var speciella.
Från början kände vi inte till varandra. Ännu mindre anade vi att vi några månader senare skulle stå där som tre hämndgudinnor med trasiga jeans och ett blodigt rådjurshjärta i en Coop-påse.
Stella går i åttan på Ängdalaskolan. Hon är medelsnygg, medelrolig, och medelsmart. Det enda ämne som Stella inte är medel i är bild. Hon målar teckningar i svart, vitt och rött. De handlar om död och allt som är viktigt.
En dag börjar en ny bildlärare på skolan, den karismatiske fransmannen Evian som är konstnär på riktigt. Utan att veta hur det går till, dras Stella in i ett manipulativt maktspel som hon inte har kontroll över. Evian får henne att gå med på saker som hon egentligen inte vill.
När Stella upptäcker att hon inte är Evians enda offer, bildar hon och två andra tjejer en pakt för att hämnas och få bort honom från skolan. Men hur? Och hur långt får man gå för att skipa rättvisa i en orättvis värld?
Skatpakten är en berättelse om makt, vänskap och inre styrka.