Ett brott kommer idagen BM Nilsson
BM Nilsson
BM Nilsson
Ett brott kommer idagen
©2024B MNilsson
Illustration:B MNilsson
Korrekturläsning: Christer Tolergård
Förlag:BoD –Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt,Tyskland
ISBN:978-91-8057-7502
Vårenhade svårtatt bestämma sig. Skulle hon bjuda på soleller regn? Aprilhade varitkalloch blåsig.Maj hade varitännu sämremed snöfalloch hagelskurar ochnuvar de redani början av juni.Vad skulle det bliför midsommardetta år?Och allt somhon hade planeratatt görai mitten av april,blevaldrigav. Konserteni Badhusparkenden 12 majblevinställdpå grund av kylaoch attpacka en korg medsmörgåsar ochgåuti naturen en söndag, varuteslutet så länge somisvindarna drog över landskapet. Ja vädret var nyckfullt.Igår hadedet varituppehållmen kallblåsten hade jagat in alla inomhus ganska snart. Veckan dessförinnanhade alla dagar fylltsmed ihållande regn somfyllt gatorna medotrevliga översvämningar somroat barnenmen ingenannan. Barnen hade följt strömmarna medlystnaögon på väghem från skolan. Menidag gjorde detintesåmycket atthimlenstod vidöppenoch attskyfallet vaskade husfasader, gator ochtorg. Hontog tacksamt emot alltihopa. Detvar en bradag förtegelstenar ochmurbruk ochdet varen bradag förhenne.Idag vardet måndag ochveckans första dag hade blivit en magisk dag förhenne
Förtvå veckor sedanhade morgonturen med bussenintillstadskärnan ochskoaffären, där hon arbetade sombutiksbiträde,varit händelsefattigsom alltid,men medens förvandladeshennesvardag till någontingstort.Varje morgon blev sällsam, varje arbetsdag blev ettäventyr ochvarje resa efter arbetsdagensslut, fick henneskropp attdarra.Allt
7
dettaför attenung manstegpåbussenstrax innan Önevägenvarje morgon ochklevavvid Stortorget.
Honsattpåsjättesätet till vänster, straxbakom bussens bakhjul,för detvar alltid varmastdär.När bussdörrengickupp vidvarje hållplats,drogdet alltid kalltefter mittgången.Denna morgon hade fukten utomhus, klibbat sigfastvid människorna som klev på vidbusshållplatserna. Rutornablevimmiga ochallainneslötsi en värld somvar här ochnu. Ingen visste vadsom skedde utanför mendet fanns inte mycket attseutanför.Björkar ochbuskarvar ljust gröna mengatorna varvåtaoch ointressanta.
Om någraminuter skulle bussenstannavid hållplatsen Önevägen. Mannensatte sigalltidpå tredje sätettillvänsterframför henne mendenna morgon satt detenmedelålders dam på platsen. Det fanns fleraplatser somropade eftervarma bakar i hennesnärhet. Kindernahettade,hennesknäskålar darrade underden mörkgröna dräktkjolenoch hennes händervar hårt sammanpressade mellan knäna. Hon hade darrati kroppensedan hon klev på vidsin busshållplats femton minuteröversju.Som hon alltid gjorde varjemorgon.
Detvar en ny erfarenhetsom kommit till henne för tvåveckorsedan. Hurvar detmöjligt?Vad berodde dettapå? Honhade en friskkropp menandningen kunde bliojämn ochflämtande ochkänslanavtyngd ikroppen, gjorde henneknäsvagsom en nyfödd kattunge kanske kände sig.
Så stannade bussenoch hon sågallthon ville minnas föralltid. Närhan klev på. Medportföljeni enahanden. Närhan betalade medpengar från sin byxficka,förmodligen exaktpåöret, förhan hade aldrig fått växeltillbakatidigare. Busschaufförentog
8
emot hans slantar ochdörrensuckade meden utandning ochstängdesinnan chaufförensvängde ut itrafiken. Hansökte eftersin vanligaplats mensåg attden varupptagenoch sattesig på sätetframför henne.Han togavsig hatten ochlade deni sitt knä. Honhöllandan underflera minuter.Han satt alldeles framförhenne.Det närmastehon hade kommit honom någonsin.Hon sågutgenom den immiga rutan, sökteefter någontingsom varnog så vardagligtsåatt hon skulle vaknaupp från sindröm, mendet fanns ingentingutanför bussensom kunde fånga hennesintresse. Så nära, gud så nära! Hon vågade sigpåett flyktigt ögonkast. Svepte medblicken över hans nacke ochsåg sedan ut genom bussfönstret på andrapassagerarsidan menhade barabildenav hans nacke införsinaögon. Hans mörkahår var välklippt,slätnacke. Undertrenchcoaten såghon en ljus skjortamed ljusblåränder. Honkopplade sina anklari kors under sätetoch försökte få sinkropp att slutaskälva. Honkände hans doftoch densökte sigin ihenneskropp ochdet vardet ljuvligaste någonsin. Underdesju minuter sombussresan varade över bron till fastlandet, registrerade hon allt vadmannen framförhenne sysselsattesig med. Alla rörelser alstrade ljud somblevtillmusik ihennesöron. När han knäppteupp portföljenför attkanske övertyga sig om attalltväsentligtfanns däri, slätadestyget ut över trenchcoatensaxlar medenlättfrasningoch hon hörde hans belåtnasuck. Hanvar nöjdoch hon kunde vara lugn. Honmemorerad känslanoch de hårt knutna fingrarna ihennesknä, genomströmmadesav varmtblod, när hon öppnade händerna.
9
Hanreste sig, klev av menhon satt kvar två hållplatser till.Hennesben tycktes förlånga. Kontaktenmed trottoaren blev så plötslig,hon snubblade.Hennesarbetsplats lågtrettiometer från hållplatsen ochnär hon gick in genom glasdörren medegennyckel,gickhon in från sinvärld,tillen tillvaro somhon inte önskade vore hennesvärld.Den världsom skulle bliåterstodenavhennesliv,omhon inte en dag komväldigt närasin dröm och förverkligade den. De drömmarsom så många försöker förtränga föratt de inte vågar ta steget in i detokända. Honville våga.
Honexpedierade kvinnor ochmän efterderas önskemål, gavspecifika rådoch tillfredsställde butiksägaren medenutomordentlig dagskassa,trots ingenstörrerusch.Sommarsandaletteroch lättare skor överhuvudtaget, hadeingenefterfrågan idet här klimatet.Inteännu menefter en kall vårkundedet bli en varm sommar.Kanske.
Skor enligt senaste modethade kommit ut på marknaden. Banbrytandesaker.Influensernakom från London. Honköpteengelska modemagasin varje månad. Magasinen varfåi Sverigemen hon förstod attdet nyamodetskulleväxalavinartat.
Butikschefenvar inte imponeradavdeglättiga tidningarna somhon visade.”Detdär är iEngland menviärSverige.Det kommer atttatid innan detblir aktuellt hos oss”
”Nya sakerskerinom modevärldenoch musiken är revolutionerande.Musiken påverkarmodet.Vi måstehoppa på tåget, om vi skakunna räknainen rimlig dagskassa.Duvillväl attföretagetska ge bra vinst?”
10
”Jösses, lugna nerdig.Jag läserockså modemagasin.Både från Parisoch Madrid.”
”Dumåste ha ögonenpåLondon. Detärdet som gäller. Vetduvilka Beatlesär? Vetduvad Beatniks är?”
Chefen hade skakat på huvudetoch försvunnitin på sitt kontor på knappt 2X2meter bakomenväl dold dörri butiken.
Detvar 1962 ochhon skulle fylla 22 om tredagar Honvar myndig, hade ettarbeteoch eget boende. Visserligen en deladlägenhetmed Marita från Gävle somvar kartritare på Lantmätarkontoret.Hon varkär förförstagången, visserligeni en främmande man mennär hon jämförde sina känslormed de småskutt imagtrakten somhon känt förmanligaskolkamrater, förstodhon attmannenpåbussenvar någontingsom skulle bestårestenavhennesliv.
Honkastade av sigtäcketoch flämtade efterluft. Hon visste vadsom skulle kommaoch förberedde siginför natten.Det varohyggligtatt ligga isängenoch vara helt ensamidetta.Fenomenet,som smög sigpåoch skulle eskalera dennärmastehalvtimmenför hon kunde aldrig hejdajärnvästen somträddesöver henneshuvud ochlåste om henneskropp.Trycket överbröstkorgenmeddenosynligajärnhanden,skulle hållahenne paralyseradi minsttjugo minuter.Denna natt startade låsningenvid halsen.Senor ochblodkärl blev till sten.Sedan ettjärngrepp om nacken som spredsig utefteraxlarna ochryggenoch därefter kom greppetombröstkorgen. En osynligvarelse medtvå starkahänder,höllhenne fast,sålängesomden tyckte attdet varlämpligtoch hade lust till.
11
Honlåg stilla isängen, andadesinoch ut med kortasyrepuffar,profylax,denendametodsom kunde få henne attstå ut innanjärnvästen,långsamt, millimeter förmillimetersläpptegreppet om hennes överkropp. Hontrodde på metodenoch höllfastvid den. Förmodligen skulle hennesosynligafiende mena,att tjugominuter är en bratidsrymdsom skrämseltaktik förden somska oroasomnatten.
Honlåg orörlig iminst femminuter till efter anfallet,innanhon försiktigt vände sigpåvänster sida.Den bästasidan försömn, densidasom gav minstvärki höfterna ochgav färremardrömmar, men hon lågklarvaken en halvtimmaefteråt.Hon måste övertygasig själv, om attpulsenhadelugnatsig och atthjärtat arbetade normalt.Hon somnadeutmattad vidfyratiden på morgonen.
12
Iungdomensvår
”Min faster Ebba är inte somandrafastrar.Hon har alltid varitden bästai minsläkt,för hon vetalltom detsom är viktigtatt veta ochhetsarinteupp sigför någonting”.Ceciliabet en praktfullbit av sin chokladkaka ochfortsatte skriva.
”Dessutomsålyssnar alltid minpappa på henne. De sitter hopkuradesom skogstroll överköksbordet ellerpåknä över en rabatt ivår trädgård.Pappa sitter alltid nedanför sinfaster. Dettolkarjag somatt Ebba är en amason. Minfasterärden somhar de kloka svaren ochvad jagvet harpappa aldrig ångrat atthan lyssnat på sinsyster”. Vadskulle hon skriva mera? Om småtokighetersom hennespappassystergjorde?
Aldrig atthon skulle utelämna Ebba förnågon som inte hade hela bilden,men detvar ganska kul att skriva uppsats. Detgälldeatt hittanågontingsom var intressant ochnågontingsom varudda ochskulle roa hennessvenskläraresåpassatt hon fick brabetyg i svenska.
Ceciliafingradesnabbt på tangentbordet. ”Faster Ebba är ogiftoch haringabarnmen är en mycket intressant person. Honbestämdesig en dagför attta tidigpension.Hon varfortfarande friskoch inte nersliten avmonotont arbete inom någonindustrimen hon villesjälv väljaumgänge.Umgängetärintestort menEbba tycker om attresasånär hon tröttnar på sitt umgänge, så gerhon sigiväg. Tvåeller tregångerom
13
året försvinnerhon ettpar veckor helt ensamtill Mexiko,New Foundlandeller Sicilien.Och närEbba kommerhem,får jagvetaalltomvad hon varitmed om.” Därslutade Ceciliaskriva.
Närhon kom hemtillEbbaefter hennesresor,satt de iden fula rosa plyschsoffan ihennesvardagsrum ochgickigenom mängderavfoton från fasterns resa.
Ebba varduktig fotograf.Hon berättademed mörk röst om vadsom utspelatsföreoch efteralla fotografiersom visadesupp isoffan. Detvar historien bakom fotografiernasom fascineradeCeciliamest.
Ebba visste hur attbeskrivaminstahändelse.
Cecilialadetillsista knorreni sinuppsatsoch stängdelockettillsin laptop. Ivår skulle hon få sin studentexamen.Att uppsatsenvar oförlåtligtsen enligt läraren, speladeegentligeningenroll. Honhade ”Väl godkänd” isvenska,trots atthon fick bihåleinflammation islutetavaugusti ochmissade tre veckorslektioner. Detvar klartatt hon villesäkra sina betyg. Hontrodde attfysiken skulle gå galant,likaså tyskan somhadevarit hennesstörsta orosmoment, mendet skylldehon på lärarensom antingenvar inkompetent ellerbakfull på föreläsningarna. Hon trodde på detsista fördet luktadegammalsprit om honom minsttre gånger iveckan.
Ceciliaskulle maila sinuppsatspåtolvsidor till majeninnanmidnatt. HonringdeAnna.
”Var skaviträffas?”
”Kom till migsåblirdet närmareparken.”
”Vad skavidricka?”
”Jag vill ha minCider ochdet vetdu. Kandin storebrorfixadet?”
”Säkertingaproblem.”
14
”Hur känner du ochvad tänkerdu? Detärju faktiskt skarpt snart. Du haringet jobb ännu ochinte jagheller, menvifår faktiskt en utbildning ochenbra utbildning.Bosse,duvet somgickbyggnad,harredan löfteomjobb iÅre.Har vi valt fellinje?Vimåste väl ändå ha chanspåett brajobb?Vihar haft brabetyg båda två. Harduhittatnågontingden senaste veckan?”
”Jag haringetpågångmen jaghar magkänsla. Jag vetbaraatt detordnarsig.”
”Lycko dig!”
Cecilias pappa ropade nedifrån hallen.”Snälla Cecilia, pratainteför längei telefon. Vi måsteåka om en kvart.”
Honlyfte på datornslockoch lade till fyra rader om sinfasters födelsedag.
”Innanviska någonstans överhuvudtaget,ärdet alltid en massa tjafsfrånnågot håll.Det mestagår hur smidigtsom helst, tillsmin storebrorbörjarknorra. Detäralltidhan,som inte vill följa medoss på någontingöverhuvudtaget.Jag kanbli skitförbannad på honom.Han haralltidvarit densom vurmatför att vi skahälsa på Ebba.Såplötsligt vill haninte. Dethar hänt fleragånger. Hanhar ju förändrats, blivit minst en decimeterbredare överaxlarna.Han hänger på ett gymflera kvällar iveckan. Iallafallsååkervinutill Ebba.Hon blir sjuttiosju.Jag kanbaraintefatta det! Ebba är tjugofem förmig,jahögst trettio”.Cecilia stängdelockettilllaptoppenigenoch skyndade sig nerför trappanmed mobilenmot örat.
”Måste slutaAnne.Viska på kalas.”
”Kom ihåg cidern Cecilia. Vi syns nästafredag.”
15
Honöppnade dörrenför demmed sitt storaleende, kläddienklarblåkaftanmedsnirkligablommoriguld ochstora örhängen iguld.
”Jösses, dethär är stort. Jaghar blivit ettåräldre menatt minbrorsdotterska ta examen ivår,ärhögre än Klippiga Bergen.”
Klippiga Bergen kom alltid upp närnågonting storthände inom familjen.Det hade medEbbasresa till Amerikaatt göra.Hon villeoftaunderstrykavilka möjligheterdet fanns,för demsom inte varrädda för attförändrasinaliv.När Cecilias bror blev student för tvåårsedan,visadeEbbadiabilder från Kalifornien. Måhända faster Ebba åter igen,ville attallaskulle komma ihåg,att hon hade åkttillSeattleheltensam,i slutet av sextio-talet ochatt dentidensanda, aldrig skulle återkomma, atthon dessutomhaftförmånenatt upplevarevolutionerandevindarsom svepte över jämmerdalarna på 60-talet,bådei Amerika, med försiktigt kliv in iSverige medModejournalenoch Dropp in på Teve medtvå svartvita kanaler, ettanoch tvåan. Ettanreagerade en lång tidensam mennågon fick en snilleblixtoch detsvenska folket fick möjlighetenatt frittvälja ur utbudet. Tvåkanaler!
Ceciliaskullevilja skriva om 60-talet.Kanskedet skulle bliaktuellt somfritt val, närhon studerade vidare på universitetet. Jamtli hade haft utställningar om 50-60-70-talet ochvisadenu80-taletmed brunorange medaljongtapeter. De hade ännu inte visat40talet, ocksåenfascinerandetid.Ebba varfödd på fyrtiotalet. Idag fyllde hon77.
På 60-talet kom så månganya idéersom helst. De smög sigintepå, precissom irriterande knott, mera somentornado somför alltid skulle skilja halvvuxna barn ifråndevuxna.Tonåringarblevenegengrupp i
16
Polisen Greger Svensson
lämnar Stockholm, förentjänst vid regionnordi Östersund. Tanken var god men mord, misshandel och bedrägerier sker även här. Ett försvinnande på 60-talet, visar sighavarit ettmord.
En man bär en annan manpå ryggen nertill en myroch begraver offret.
9577502 789180