Marianne Hellström
Catrine ochtystnaden
Pusselbitarna som försvann
©Marianne Hellström 2024
Omslag:Ambient MC
Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD– Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN:978-91-8057-655-0
Silencebecomes akind of crimewhenitoperatesasacover or an encouragement to the guilty. /Thomas Paine
We neversee otherpeople anyway,only the monsters we make of them. /Colson Whitehead
There is the crimeand there is silence. /Sarah Blake
Alexander: heroinist. Da costabodde hos Alexanderi börjanpåjuni1984
CatrinedaCosta:prostituerad, heroinistoch narkotikalangare.Försvunnen och avlideni juni 1984.Troligen mördad.DaCostaskvarlevor hittadesvid Talludden ochvid Eugeniavägen på sommaren 1984
Dimitri: Missbrukare.Vän till Robert,Monika,Vincentoch Åsa
Fredrik. Polis. F.d. medlem iBaseballigan
Hans:pensioneradarkitektsom bodde meddaCosta på våren1984
Ingvar: väntillCatrine da Costa. Harbeskrivit ettmötemed da Costa, somska ha skettpåGamla brogatanden 15/61984
Johanna:väninna till da Costa. Förhördesi sambandmed denandra da Costautredningen, 1999
Jokka:vän till Vincent. Umgicksmed Vincentpå80-talet
Kristoffer:heroinist ochheroinlangare.Troligenenavdesista personer somsåg da Costai livet. "Polade" meddaCosta straxinnanhon försvann. ”Polademed
Sandrai juli 1984
Magnus:välkänd ”grävare”, autonomf.d.polis somutredde da Costa-fallet på egen hand, mellanår2000 och2008
Gabriel: granne till Monika på 80-talet
Martin:missbrukare somarbetadepåEugeniavägen 25
Monika:missbrukare sombodde iVasastanpå80-talet Reinholdt:”skrothandlare” och”loppisräv”påEugeniavägen
Robert:missbrukare somarbetadepåEugeniavägen 25 ibörjanpå80-talet.
Sandra: heroinistoch prostituerad."Polade"med Kristoffer ijuli1984
Solnamannen: verkstadsarbetareoch väntilldaCosta.Förhördes 1999,misstänkt föratt ha mördat da Costaoch parterat henneskropp.
Stanley: Styckmästare,sexköpare,trippelmördare,styckmördare
Sune:vän till Tapani.Styvson till Viktor
Sven:portvaktsom tipsadepolisen om säckarna somlåg vidTalludden
Tapani:Sexköpare somumgicks meddaCosta på vårenoch sommaren 1984
P-O: heroinistoch heroinlangare.Vän till Kristoffer ochMartin
Ulrika:missbrukare sombodde iBromma. Da Costas bästaväninna
Ulf: anställd på Eugeniavägen 21.Tipsade polisen om säckarna vidEugeniavägen
Viktor:Sunesstyvfar.Vän till CatrinedaCosta
Vincent: flyttbas på Eugeniavägen 25,bilhandlare, missbrukare,bedragare,sexköpare,indrivare, sol-och-vårare,ekobrottsling, väntillCatrine da Costa
Åsa: Vincents partner, boende iKungälv
Isommarärdet 40 år sedanCatrine da Costadog ochfröet till ettavSveriges mest berömdajustitiemord såddes.I sommar kommer detdockatt vara påfallande tyst kringdaCosta-fallet, eller Styckmordet,som fallet kallasi folkmun. Försvinnandefåjournalister kommer attuppmärksammaatt da Costa-fallet fyller jämnti sommar,trots denmassiva nationella uppmärksamhet somfallethar fått. Ochför denbreda allmänhetenhar da Costa-falletförvandlats till ännu en lösryckt, fantasieggandedeckargåta, somkonkurrerarmed alla andrafantasieggande deckargåtorsom mediamatar ossmed.För de flesta verkar detintefinnasnågonting meratt säga om da Costa-fallet.Tystnaden harsänkt sigöverett brottsfall sombrukade vara ettdagligt samtalsämneöverhelaSverige iflera år
Även denhögljuddaoch aggressiva politiska falang (enfalangsom ansågsig vara radikalfeministisk ochprogressiv) som”kapade”daCosta-fallet ochhölldet iett järngreppi fleraår, hartystnat ochdetta skedde redanpå90-talet, närPer Lindeberg skrevboken Dödenärenman ochdissekerade justitiemordet på Thomas Allgén ochTeetHärm, till allmänhetens storaförvåning. Idefeministiska kretsarnaärdaCosta-falletnumerabortglömt.När da Costa-fallet förloradesin politiskasprängkraft, förlorade”media-feministerna”fullständigt intressetför da Costa-fallet.Och runt de offentliga personersom vardrivande inom denna politiskafalang(t.ex.Hanna Olsson),ärtystnaden kompakt, av förklarligaskäl.
Ochi detkompliceradeoch svåröverblickbara ”grävar-kollektivet”(somären tämligen fantastisk blandning av journalister,jurister, poliser,författare, kulturpersonligheteroch anonyma”gräsrötter”) somhar vuxit frami justitiemordets spår,råder dettyvärrtystnad ochstiltje,efter fleraperioderavintensivt arbete.
Iöver20århar detta”grävar-kollektiv”ägnat sigåtatt vändapådestenarsom Stockholmspolisen inte harkunnateller velatvända på.Tiousentals arbetstimmar harlagts nerpåatt lusläsaförhör, spåraupp intressantapersoner(t.ex.personer somingick iCatrine da Costas kretsar),ringa ochmaila privatpersonersom kan tänkashabetydelse fördaCosta-fallet, pusslaihopobskyra faktafragmentoch bearbeta Stockholmspolisensarkivarier, vars policyoch regler förutlämning av offentliga handlingar(t.ex.förhör ochdaktfoton)präglas av fullständiggodtycklighet. Ochdeflestaidealistersom ingåri ”grävar-kollektivet”har tröttnat på att”gräva” ,vilket är begripligt.Det finns en gränsför hurmånga timmar en grupp idealisterkan lägga nerpådetta oavlönade ”grävande”.
Detfinns dockeninnersta kärna(ett”järngäng”)inom”grävar-kollektivet”, som vägrar attgeupp.Och jagtillhör uppenbarligendetta ”järngäng”,pågottoch ont. Jagoch fleraandrakännerett moralisktansvaroch vi vill tillsammanshålla da Costa-fallet levande,samtidigt som”grävandet” harpågåtti åratal ochdet har krävtorimligtmyckettid ochenergi. Vi är flerapersonersom inte kansläppada Costa-fallet och”grävandet”.Orsakerna till engagemangetärflera.
Huvudorsakenärnaturligtvis moralisk;det handlar om en av de störstaoch mest segdragna rättsskandalernai modern tid. Härm ochAllgén harfortfarande inte fått de skadestånd de harrätttill(dethandlar om tiotalsmiljonerkronor) ochdehar inte fått offentlig upprättelsepåjuridisknivå, trotsatt de harkämpatför upprättelsei åratal.Och brottsoffret CatrinedaCosta ochhennesanhöriga, harinte varitinärhetenavnågon rättvisa. CatrinedaCosta ochhennesanhöriga har svikits fullständigt,bådeavpolisväsendet, rättsväsendetoch Sveriges journalistkår. OchStockholmspolisen hardessutommisslyckats medatt utreda da Costafallettvå gånger med15års mellanrum,vilket är fantastiskt, medtanke på hur hårt kritiserad denförstadaCosta-utredningenvar.LeigGWPerssonhar kallat denförstadaCosta-utredningen ”Sverigessämstamordutredning” menden andra utredningen(somstartadeår1999 ochdär Perssonsjälv varinblandad),var faktiskt inte mycket bättre.* Dethandlar om tvågrandiosa offentliga haverier.Da Costa-fallet harheltenkelt skötts så extremtdåligt, attdet känns somenpersonlig pliktatt grävaframvarenda faktafragmentsom bidrar till atthelhetsbilden klarnar. Allt skaframpåbordet. Detärenprincipsak. Ochjag hartagit på mig uppgiften attsammanställa ochstrukturera detmångfacetterade material somjag ochflera ”grävar-kollegor”har samlat ihop mellan2015 och2023
Vidsidan av denmoraliska drivkraften, finns naturligtvis en personlig fascination fördaCosta-fallet- ochvanlighederlig nyfikenhet. Närman harhittatenvisaoch pålästamänniskor attdiskutera medoch märker attdet finns ettnyttoch helt okänt ”deckar-pussel” somgår attlägga,ärdet naturligtvis omöjligt attsluta pusslaoch leta efternya faktafragment. Detärheltenkelt väldigtroligtoch personligttillfredsställande attarbetasom ”amatördeckare” tillsammansmed andra”amatördeckare”, somtänkeroch kännerlikadantsom mansjälv.Och är manfödd nyfiken(somjag är)blir”grävandet” fullständigt absorberande.Och det är medenvisssorgsom jagavslutararbetet meddenna bok ochockså avslutar
*Det skadocksägas till Perssons försvar, atthan varenavdeabsolut första offentliga experter somkritiseraderättegångarna motHärmoch Allgén ochuppmärksammade rättsrötanoch grundentill justitiemordet. 10.
kontaktenmed ”grävar-kollektivet”, en underhållande ochintressant gemenskap somjag dockinteäri behov av utanfördet ideella arbetetmed da Costa-fallet.
Attvälja huvudsakligaämnen fördenna bok,skapa kapitel, bestämma ordningsföljdenför dessa kapiteloch attgörabokensåläsarvänlig sommöjligt,har naturligtvis varitsvårt.Bokens grundmaterial är inte igrunden läsarvänligt.Och detarbetsmaterialsom liggertillgrund fördenna bok, är dessutomförskräckande stort. Mitt privata”da Costa-bibliotek” fyller10stycken A4-pärmar, som kompletteras medett berg av datafileroch handskrivna anteckningar. Ochdetta privatamaterialhar underskrivarbetetsammanförts medliknande faktasamlingar, sommina”medgrävare” harbyggt upp iflera år.Det hartagit fleraåratt utforma boken, göra abstrakt ochtorrt faktamateriallevande ochatt hitta ett”flow”för texten ochkapitlen.Och detärmed stor personlig tillfredställelsesom jagpresenterardenna bok,som flerainsatta personer haransettvarahopplösatt skriva.
Ochnaturligtvishar flera”darlings”blivit dödade under skrivprocessen. Dethar varitfrestande attinkludera fleralånga förhör (t.ex. förhören medSune och Viktor)i bokenmen skulle jaghainkluderatallaförhör somjag egentligen vill inkludera iboken- vissa förhör harett fantastisktläsvärde- skulle bokenhablivit ohanterligt lång.Och vissa”darlings”som harfåttstrykapåfoten,ärintressanta ”deckar-uppslag” somintehar varitmöjligaatt arbeta vidare med, eftersom det helt enkelt saknasrelevantarbetsmaterialoch personkällor
Eftersom Stockholmspolisen konsekeventhar missköttdaCosta-fallet, finns det fleraintressantauppslag, somhar blivit ”liggande längs vägen” ochjag kaninteta upp ochdiskutera allihop utan attden härinledningenurartar ochblir 15 sidor lång.Jag skadocksäganågra ordom”polisteorin”, somhar diskuteratsi åratal blandoss ”grävare”. ”Polisteorin”ärutantvekanintressant.OmStockholmspolisen varinblandadi da Costas död, kandetta förklara varförStockholmspolisenshar misslyckats fullständigt meddaCosta-fallet. Detkan vara så enkelt somatt Stockholmspolisen inte ville lösa detta fall.Den somärkonspiratoriskt lagd ochtroratt en ellerflera poliser lågbakom da Costas död (vilket inte är omöjligt),kan utan problem argumenteraför sinsak.Det finns nämligen en historiskbakgrund attlutasig mot, om manvillförklaravarfördet är möjligtatt da Costas död varett akut interntproblem förStockholmspolisen.Lås ossförst tittapåden historiska bakgrunden ochenmörkepok inom Stockholmspolisen.
Ibörjanpå80-talethadeStockholmspolisen (och isynnerhet Norrmalmspolisen) extremaproblem medpennalismoch övervåld. Kriminella missbrukare trakas11.
seradesoch misshandlades rutinmässigt av Norrmalmspolisen.Denna situation kulminerade 1982,när missbrukarenRolfMachnow bokstavligen slogs ihjälav tvåpoliser (som båda varökända medlemmari dens.k.Baseballigan).Misshandeln skedde i”OT-rummet”.”OT-rummet”låg på ”T-centralen norra”, mellan de tvåtunnelbanenedgångarna, enligtvad en f.d. missbrukare haruppgett förmig. Efteratt Machnow hade misshandlatstilldöds, reformerades Norrmalmspolisen ochsärskiltvåldsamma arbetslag(t.ex.Baseballigan)upplöstes.Det betydde dockinteatt enskilda poliseroch arbetslagslutade atttrakassera ochmisshandla narkomaner.Våldskulturenlevde kvarända framtill90-talet.
Polisersom ingick iBaseballiganhar även utmärktsig utanförNorrmalmspolisen. En f.d. medlem iBaseballiganvar inblandadi missbrukarenOsmoWallosdöd. En f.d. medlem iBaseballigan toglivet av sinfru.Enf.d.medlemi Baseballigan är dömd förnarkotikabrott ochköp av sexuella tjänster ochenannanf.d.medlemi Baseballigan är dömd förekobrott.
Attpennalismenoch våldskultureninompoliskårenpåverkade da Costa-utredningennegativt, är fullkomligt självklart. Detfanns ju ingensund dialog ochinget somhelst förtroende mellan Norrmalmspolisen (som hade ansvar förNorrmalm ochVasastan) ochdekriminella missbrukarna, som”city-poliserna”brukade trakassera,förnedraoch misshandlaslentrianmässigt.”City-poliserna”hade förstört alla möjlighetertilldialogoch allt förtroende mellanpoliser ochmissbrukare.Och någon sortsdialogoch förtroende mellanpoliser ochmissbrukare måstejufinnas, om seriöstoch proffessionelltpolisarbete skabedrivas.
Ochnär mordet på en bostadslös, prostituerad narkoman ochknarklangare skulle utredas, varutredarna tvungnaatt använda sigavvittnen (kriminella missbrukare) somvar fullkomligtlivräddaför ”city-poliserna”, vilket manintekan klandradem för. De missbrukare somförhördespåsommarenoch hösten1984 (medan da Costa-fallet varfärsktoch möjligtatt lösa)var ju precisden sortenspersonersom ”city-poliserna”brukade trakassera ochmisshandla(ibland meddödligtresultat). Attcentralavittnen somvar missbrukare (t.ex. Alexander, Kristoffer ochSandra) hade blivit utsatta för”city-polisernas” ”okonventionellaarbetsmetoder” innanda Costa-utredningenstartade, behöver vi inte tvivla på.Och dennagigantiska problematik harStockholmspolisen naturligtvis förtigit totalt.Att denrådande poliskulturenvar en bidragande orsaktillatt da Costa-utredningenmisslyckades, har Stockholmspolisen aldrig uttalatsig offentligtom.
Polisens dialog medvissa presumtivtviktigavittnen (missbrukare somkände da Costa) varheltenkelt förstörd iförhand. Denhär problematiken är fullständigt uppenbaroch detärmärkligtatt detintehar sagtsett ordomdenna problematik i de artiklar ochböckersom harskrivitsomdaCosta-fallet.
En annanbidragande orsaktillatt da Costa-utredarnamisslyckadespå80-talet, kanhavarit detavslutade samarbetet mellanSolnapolisen ochStockholmspolisen.Påhöstenoch vintern1984 samarbetadeSolnapolisen ochStockholmspolisen kringdaCosta-falletmen på våren1985 lämnadeutredarna från Solnapolisen da Costa-utredningen, somfortsatte iStockholmspolisensregi.
AttStockholmspolisen hade bristande kunskaperom”buset”i Solna(därda Costas kvarlevor hittades)och vadsom skedde på gatunivå iden kriminella världeni Solna, är ingenvågad gissning. Ochnär utredarnafrånSolnapolisen lämnadedaCosta-utredningen, förloradedaCosta-utredarna antagligen viktiga kunskaperomkriminellamiljöer iSolna (t.ex. Eugeniavägen), intressanta kriminella profiler(t.ex.Vincentoch Robert)och manförlorade ocksåintressanta iakttagelser ochvittnesmålfrångatupoliser iSolna.Stockholmspolisen hade ju inte ”öratmot gatan” iSolna,som Solnapolisen hade.
Detkan f.ö. vara intressant attnoteraatt Fredrik(f.d. medlem iBaseballigan) var en av de poliser somvar förstpåplats närdaCostaskvarlevor hittades vid Talludden, ijuli1984. Den18/7kl. 23.00blevFredrik ochtre andrapiketpoliser kalladetillUpplandsgatan70, medanledning av ettinbrott. På dennaadressfick piketpoliserna etttipsom”en illaluktande plastsäck”. Piketpoliserna begavsig till platsensom tipsarenhadeanvisatoch hittadedåtvå plastsäckar, innehållande da Costas kvarlevor.
Förden somhar livlig fantasioch är konspiratorisktlagd, är detlättatt bliparanoidoch börjafundera på ”polisteorin”- menFredrik varsäkerligen på platsav en slumpoch även om Fredrikeller någon annanpolis hade kännedom om omständigheternakring da Costas död,kommernaturligtvisingeninblandadpolis attuttala sigoffentligtomdetta.
Vi kani alla fall konstatera attdaCosta ochhennesnärmastebekanta (d.v.s.de kriminella missbrukarnai Stockholmcity) varpresumtivamåltavlor förde våldsammaste ”city-poliserna”, somfortfarande hade fria tyglar på sommaren 1984, även om Baseballigan ochliknandegrupperingarhadesplittrats. Denstora saneringenavvåldskulturen inom Stockholmspolisen,låg fleraårframåti tiden. 13.
Ochatt da Costaoch hennesnärmastebekanta hördetilldem somblevtrakasserade ochmisshandladeavpolisen på sommaren 1984, behövervisom sagt inte tvivla på.Och detfinns faktiskt en svårtolkad menintressantincidenti da Costautredningen, somkan vara värd attnämna isammanhanget.
Da Costablevmisahandlad den7/6 1984. Da Costaiakttogs av ettvittne, i”Sergelkabinettet” vidSergels torg,enklassiskträffpunkt förnarkomaner. Da Costa hade ”smärtor iryggen” ochen”fläskläpp” ochhon verkadepåverkadavtabletter ochnarkotika(hon rördesig klumpigt,långsamtoch okontrollerat).DaCosta sa någontingotydligt”om en hund” ochhon sa atthon ochhennes”kille” hade ”varit islagsmål”.Det da Costasyftade på,var antagligen ettspontant slagsmål mellankriminellamissbrukare -och hundägare (mer specifikt ägareavschäferhundar) varjuett klassisktinslagi missbrukarkretsarna.”Knarkare medschäferhundar” varett välkäntuttryck på 80-talet. OchomdaCosta hade blivit hundbiten iryggeni sambandmed ett”pundarbråk”,var detinteförvånande.
En annanmöjlighetäratt da Costaoch hennes”kille” (som bör ha varitAlexander) slogs medrepresentanterför ”city-polisen”, somalltid varnärvarande på Sergelstorg, en klassisk handelsplatsför narkomaner ochnarkotikalangare.Om da Costablevmisshandlad av polisen ochsamtidigtblevhundbiteni ryggen, var detintehellerförvånande,med tanke på tidsandanoch denrådande poliskulturen.
Vi kanockså noteranärhetenmellandenna våldsincidentoch ”OT-rummet”, som lågett stenkast från Sergelkabinettet. Da Costablevmisshandlad iett område som var”klassisk jaktmark”för både narkomaner ochsadistiska ”city-poliser”. Attdet uppstodvåldsamma kollisionermellandessa båda grupper,ärett välkäntfaktum.
Tyvärr kommer vi aldrig attfåvetamer om denna våldsincident. Denbeskrevs bara summariskt idaCosta-utredningenoch följdes aldrig upp. De tvåväktare somavhyste da CostafrånSergelkabinettet(medanvittnet iakttogdem ochda Costa) förhördesinteoch detgenomfördes inga uppföljande förhör medvittnet, somvar en student,boende på Lidingö.
Om vi lämnar de lösa teoriernaoch spekulationernaåtsidan,framstår”polisteorin”som lockande ochlogiskt tilltalande,eftersomden är heltäckande.Omen ellerflera poliser hade insyni omständigheternakring da Costas död ochinformationomparteringenavkroppen, framstår absurditeternaoch klantigheternai da Costa-utredningen somfullständigtlogiska. 14.
Om detfanns starka krafterinompoliskårensom motarbetadedaCosta-utredningenoch ville styradaCosta-utredarna åt felhåll, är detintesvårt atträtaut fleraklassiska frågeteckeni da Costa-utredningen.
Om lösningenpådenna mordgåta varsåbesvärande förStockholmspolisen att manabsolut inte ville lösa den, kanviantaatt en ellerflera poliser varnärvarande närdaCosta dog. Om detvar så,behöver detintebetydaatt polisen (eller poliserna)ifråga vari tjänst.DaCosta kant.ex. ha dött hemmahos en problematisk, semsterledig polis,som kollegorna upplevde attdebehövde skydda,t.ex. en polis somanvände anabolasteroider,var våldsamt lagd ochköptesex på semestern. Attdenna typavpolis fanns inom Stockholmspolisen ochatt da Costa kunde ha befunnitsig hemmahos en sådanpolis,råder detingentvekanom, så ”polisteorin”ärintesålångsökt somman kantro.Viska bl.a.komma ihåg att prostitutionenvar laglig på 80-talet, liksom anabolasteroider (som harkopplats till flerauppmärksammadevåldsbrott).Och attvissa poliser befann sigi en moralisk gråzonoch både köptesex ochanvände anabolasteroider,det behövervi inte tvivla på.Vilken nyttakan vi då ha av ”polisteorin”? Denkan faktiskt förklara detmesta somverkarobegripligt.
”Polisteorin”kan förklara en absurt lång kedjaavkonstigheter, t.ex.renspolandet av plastsäckarna(somhittades vidTalludden),den slarviga hanteringenavuppenbart suspekta personer (t.ex. Stanleyoch Vincent),oviljan attinventera klientelet på Eugeniavägen 25, oviljanatt hitta ochförhöraVincentpåhöstenoch vintern 1984, anhållandetavenheltointressant ochoskyldigperson(d.vs.Teet Härm), ljugandetinför allmänheten(polisen hart.ex. påståttatt Härm anhölls efteren period av organiseradspaning), detintensiva arbetetmed attbinda Härm (och senare ocksåAllgén) till mordet på en person de aldrig hade träffat, denokritiska ochsekteristiska arbetsmiljö somdaCosta-utredarna skapade, oviljan atttyptesta djurhårensom fanns på denblå handduken (som hittades vidFP1), handdukens försvinnande,misslyckandetmed attsamordna centralaförhör,misslyckandet medatt granskadaCostasadressbok,bortslarvandetavcentralatidsuppgifter, den totalt misslyckademordutredningsom gjordes1999 (påvissa sätt en kopia av den första utredningen), bortslarvandet av delaravdaCosta-utredningen(vissa delar av utredningen är föralltidförsvunna), oviljan attlåtaallmänhetenläsaVincents långa förhör (som hölls1985), placerandetavcentralaförhör i”slasken”,pressen på JovanRajsatt produceraett läkarutlåtande sompassade perfektihop med polisensteorier om Härm (som manhadebestämt vardaCostasbaneman utan någon saklig grund), denfullständigtundermåligahanteringenav”FP3”(plastsäcken ochplasttunnanhar försvunnitspårlöst, liksom dokumentationenavfyn15.
den) ochden totala frånvaronavvittnesuppgifteromdaCostasförhavandenefter pingsthelgen, trotsatt hon börhavarit vidliv underveckan efterpingsthelgen.
Motbakgrund av allt detta, är detlättatt troatt Stockholmspolisen inte ville sköta sitt jobb överhuvutaget.Hur detverkligen liggertill, kommer vi aldrig attfåveta.
Detta om ”polisteorin”. Detärtråkigt ochfrustrerande attbehöva överge denna teori, somärnog så intressantmen denärhopplösatt arbeta vidare med. Ochdet finnsflera andraintressanta teorier, somhar övergivits ”längs vägen”.När man skriverensådan härbok ochsamarbetarmed fleraandrapersoner(somaldrig saknarstarkaåsikter om sakeroch ting) är manhelatiden tvungenatt tydligtvälja vägoch sålla bortlockande teorieroch valenäraldrigenkla. Roligare då attsäga någraord om bokens estetiska utformning ochbokens titel.
De estetiska valenhar käntsenklaoch självklara. Denserietidningsinspirerade kartan överEugeniavägen ochnärområdet, harskapats isamrådmed en person aomhar arbetatpåEugeniavägen.Konstnären vill vara anonym.Bokens baksida harskapats medutgångspunkt från ettundersökningsprotokollfrån80-taletoch bilden av da Costa(på bokens framsida), harskapats medutgånsgpunkt från det klassiska, ikoniskadaktfotosom harcirkulerat imedia sedan1984.
Dethar helt enkelt inte funnits någon annanbild attanvända.Övrigabilderavda Costa(somfinns tillängligapåinternet) verkar vara privatabilder. Ochatt kontakta da Costas anhöriga ochfråga efterprivata fotonpådaCosta,ärhelt uteslutet. Dessastackarsmänniskor harlidit tillräckligt. De skafåvaraifred. Och om de plötsligtfår SMSoch mail från obskyra ”daCosta-grävare”, kommer de ändå inte attsvara.
Den”styckedelare”som används iboken (den femuddiga stjärnan somomges av streck)ärenhopslagning av tvåolika kartsymboler somanvändesi Stockholms taxikartapå80-talet: symbolen förtaxistationoch symbolen förtunnelbanelinje.
Närdet gäller bokens titeloch bokens övergripande tema,kändesvalet fullständigt självklart. Tystnadenlöpersom en rödtrådgenom denna bok och tystnadenhar löpt somenröd tråd genomarbetet somhar lett fram till denna bok -detta är inte bara ettsenkommet,kriminologiskt collage. Dettaärockså en berättelse, en fragmentariskberättelseomtystnaden ochdessolikaskepnader. 16.