9789180507288 by Smakprov Media AB

Operation Rädda Danmark

Sveriges hemliga invasionsplan 1945

historiska media

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Sättning: Frederic Täckström

Omslag: Pär Wickholm

Omslagsbilder: Soldater ur Danska brigaden överskeppas till Danmark från Helsingborg i maj 1945, Frihedsmuseet. General Helge Jung, Sveriges överbefälhavare 1944–1951, Armémuseum

Baksidesbild: Jagaren Karlskrona till havs sommaren 1941, Sjöfartsmuseet

Kartor: Lönegård & Co

Tryck: ScandBook, EU 2025

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-728-8

Innehåll

Prolog

Telefonen ringde på kapten Georg Fischers kontor. Han såg upp från skrivbordet där solljuset föll i sneda stråk. Det var en stilla vårdag 1945, och inget i rummet skvallrade om att Fischer inom några minuter skulle få ett uppdrag som kunde förändra Sveriges öde. Som stabschef vid lokalförsvarsregementet I 151 stod han inför att planera en hemlig militär operation – ett företag som hotade att avbryta Sveriges mer än hundraåriga fredsperiod och göra neutraliteten till ett minne blott.

Lyckligt ovetande om den börda som snart skulle landa på hans axlar lyfte Fischer telefonluren i sin högra hand. Rösten på andra sidan gick inte att ta miste på. Det var hans alltid lika entusiastiska officerskollega, major Malcolm Murray, som med en tydlig ton av allvar i rösten bad om att bli uppsökt i ett brådskande ärende. Efter att ha lagt på luren tog Fischer en stund på sig att samla tankarna innan han begav sig till majorens tjänsterum med en känsla av ovisshet.

När kaptenen klev in över tröskeln till Murrays kontor fann han denne stående mitt på golvet, iklädd sin välsittande gråbrungröna tjänsteuniform med bronserade knappar. De uppspelta ögonen strålade av förväntan, och det var alldeles uppenbart för kaptenen att något spännande var i görningen.

”Nu ska du få ett jobb!” utbrast Murray utan omsvep. ”Du och några till ska ner till Blekinge och planlägga invasion av Bornholm!”

”Bornholm? Men där är ju tyskarna”, invände Fischer. ”Javisst … men du får instruktioner där nere … du reser i kväll”, svarade Murray och fortsatte: ”Imorgon anmäler du dig för infanteribefälhavaren överste Lande. Men kom ihåg … detta är topphemligt!”

Det tyska riket låg visserligen i sina dödsryckningar, men ett sammanbrott kunde riskera att kasta det ockuperade Danmark in i ett blodbad. Samtidigt närmade sig den framryckande Röda armén Östersjökusten, och vid en sovjetisk ockupation av Danmark skulle Sverige ställas inför en geostrategiskt omöjlig situation. Vem som skulle komma att bli den egentliga fienden var än så länge oklart.

Dagen därpå anlände kapten Fischer till Karlskrona. Han steg av tåget på stadens livliga centralstation och begav sig omedelbart mot marinens stängselomgärdade område. Där samtalade han med överste Petrus Lande från Kronobergs regemente, innan han fortsatte med taktfasta steg längs de grusade gångvägarna mot en separat byggnad på området. Här höll en utvald skara officerare från armén och marinen på att samlas.

Kapten Fischer tog plats vid ett stort bord och efter en stunds tystnad tog diskussionen med marinens representanter sin början. Fischer avfärdade emellertid tidigt marinofficerarnas argument och kände en stark skepsis inför hela operationen, som verkade överoptimistisk och rentav amatörmässigt planerad. Fischer själv berättar: ”I 151 var definitivt inget ’marinkårsförband’. Knappast I 11-bataljonen heller.

Det marina understödet verkade underdimensionerat. Flygunderstöd var det inte tal om. Och så – hederliga smålänningar instuvade i vanliga långsamtgående fiskebåtar framtuffande i gryningsdiset mot okänd och kanske fientlig kust!”

Efter första dagens överläggningar var kaptenen fylld av en gnagande ängslan som han inte kunde skaka av sig. Han sökte upp överstelöjtnant Lande på nytt och framförde sina betänkligheter. Framför allt ansåg Fischer att överstelöjtnant Karl Wärnberg, som skulle bli ansvarig för överskeppningen, borde involveras i planeringsarbetet. Lande kunde inte göra annat än instämma och Wärnberg blixtinkallades.

Redan nästa dag steg den till växten oansenlige infanteriofficeren in genom dörren till mötesrummet. Han satte sig bredvid sina armékollegor och tog under tystnad del av marinens redogörelse för tillgängliga resurser. Efter en stund reste han sig plötsligt upp från sin plats, satte båda armbågarna på sjökort och kartor, och stirrade marinofficerarna allvarsamt i ögonen. Han placerade sedan högra handens tumme mitt på Bornholm och frågade: ”Hur skall vi komma i land?”

Marinens representanter, som utgjorde kommitténs majoritet, såg förvånade på varandra innan de förklarade detaljerna, men Wärnberg lät sig inte övertygas. Han utvecklade vältaligt sina krav på den eldkraft som operationen skulle kräva och ansåg att de resurser som marinen presenterat var otillräckliga.

Gång på gång försökte marinofficerarna brodera ut detaljerna, men överstelöjtnanten gav sig inte. Varje gång återkom han till samma spörsmål, och började eller slutade varje inlägg med frågan: ”Hur skall vi komma i land?”

Till sist gick det ilsamtal till och från huvudstaden och det beslutades att en jagardivision ur Kustflottan skulle förstärka de lokala sjöstridskrafterna i Karlskrona under själva operationen. Fischer berättar: ”Wärnberg lät sig nöjas med denna framgång och ställde inte under den fortsatta planläggningen vännerna till sjöss inför ytterligare krav.”

Det här var början på något mycket större än vad kapten Georg Fischer kunde ana. Det som först lät som ett märkligt uppdrag till havs skulle snart visa sig vara en del i planeringen av en avancerad, och framförallt topphemlig, svensk militär operation som syftade till att befria Danmark.

Den historia som här ska berättas handlar om denna plan – operation Rädda Danmark – och om det dramatiska skeende som utspelade sig under andra världskrigets allra sista veckor. Men det är också en berättelse om människorna bakom planeringen, om den tyska ockupationen av Sveriges grannländer, om det danska motståndet, om svensk underrättelsetjänst, om politiska våndor och militär logistik på en skala som saknar motstycke i svensk 1900-talshistoria. Boken är uppbyggd både kronologiskt och tematiskt. Ibland kommer jag att hoppa i tiden för att sätta in händelser i sitt sammanhang eller för att ge läsaren den bakgrund som krävs för att förstå varför just den här historien är så häpnadsväckande. Den har länge legat dold i arkiv men förtjänar att lyftas fram i ljuset, i sin helhet. För Sverige var betydligt närmare att dras in i andra världskriget än vad många kanske tror.

Europa i krig

När solen steg över Danzigbukten den 1 september 1939 låg nattens dimma fortfarande tät över havsytan. Det tyska slagskeppet SMS Schleswig-Holstein gungade långsamt i takt med vågorna och dess mörka silhuett blev nästan osynlig mot morgonhimlen. Under sken av ett artighetsbesök hade fartyget legat för ankar vid den polska militärbasen Westerplatte under en veckas tid, med sin styrbordssida endast 400 meter från de närmaste försvarsställningarna.

Klockan kvart i fem på morgonen, bröts den olycksbådande tystnaden. Ett dovt muller hördes när slagskeppet utan förvarning öppnade eld med sitt tunga artilleri. De första granaterna träffade hamnkontorets träbyggnader och omedelbart utbröt en våldsam bränslebrand. Marken skälvde samtidigt som lågorna slog högt mot skyn och en svart rökridå fyllde luften med en stickande lukt av bränt bränsle.

Under de följande sju minuterna avlossade slagskeppet åtta salvor med sina 28 centimeterskanoner och från den orkanliknande eldgivningen spreds en tät, svavelosande dimma av krutrök. Fartygets granater lyckades även slå hål i den tegelmur som omgärdade Westerplatte, och samtidigt som en kaskad av jord, sten och murbruk regnade ner

över de polska försvararna gavs anfallsordern till det tyska marinstormkompaniet. Kort därefter påbörjades anfallet genom rök och eld mot de polska ställningarna, medan försvararnas kulsprutor smattrade ursinnigt.

”SOS jag är angripen”, signalerade militärbasens befälhavare, en 40-årig major vid namn Henryk Sucharski, till flottchefen på den kraftigt befästa halvön Hel. Det som aldrig skulle få hända igen hade skett: ett nytt krig hade brutit ut mitt i Europa.

Samma morgon nådde de dystra nyheterna svenska folket genom radions extrasändning, där hallåmannens allvarstyngda röst avslöjade det oroväckande faktumet: ”Fientligheterna äro igång längs hela den tysk-polska gränsen och även vid Slovakien-gränsen.”

Reportrar från nyhetsbyråerna Havas och Reuters rapporterade från Warszawa och gjorde sitt yttersta för att måla upp bilden av en stad i brand och en skräckslagen men behärskad befolkning.

”Klockan nio hörde man i Warszawa för första gången ljudet av luftvärnsartilleriet”, konstaterade man kort. ”Sedan i middags hördes i Warszawa dovt kanondunder. Gatorna i huvudstaden har sitt normala utseende utom då flyglarm ges. Polismän i gasmasker och luftvärnsmanskap vidmakthålla ordningen. Ingen panik har förekommit”, försäkrade man.

Omedelbart efter det tyska anfallet förklarade sig Sverige neutralt. Regeringen lät meddela att stärkt försvarsberedskap skulle gälla från och med den 3 september. Responsen från både den politiska och militära ledningen var att till varje pris hålla Sverige utanför kriget. En svensk inblandning vore en katastrof.

Krigsmakten var dåligt förberedd och anmärkningsvärt svag, som ett resultat av de kraftiga nedskärningar som ägt rum efter försvarsbeslutet 1925, där en kostnadsram på 107 miljoner kronor per år fastställdes. Inte färre än fjorton regementen lades ner, utbildningstiden för värnpliktiga kortades till 140 dagar och årsklasserna minskade kraftigt. Även antalet verksamma yrkesbefäl minskade, trots att ett nytt luftvärnsregemente och två stridsvagnskompanier sattes upp. En annan konsekvens av försvarsbeslutet var att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman och bildade den självständiga försvarsgrenen flygvapnet. Ett nytt försvarsbeslut hade dock fattats 1936, när orosmolnen åter börjat skockas på himlen och en tioårig upprustningsplan därmed satts igång. Denna plan var dock långt ifrån genomförd vid krigsutbrottet och bristen på såväl soldater som materiel var stor. Detta trots att statsminister Per Albin Hansson under sitt beredskapstal på Skansen i Stockholm, bara fem dagar före krigsutbrottet, med sin lugna skånska stämma försäkrat det svenska folket att allt var i sin ordning:

Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha intet otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt.

Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning

och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god!

Samma dag som den svenska försvarsberedskapen skärptes, förklarade Storbritannien och Frankrike som väntat Tyskland krig. Två veckor senare, den 17 september, anfölls även östra Polen av Sovjetunionen med Tysklands goda minne. Detta enligt den icke-angreppspakt som slutits mellan länderna under augusti månad – Molotov–Ribbentrop-pakten – vilken delade upp Östeuropa i två intressesfärer.

Något direkt hot mot Sverige ansågs dock inte föreligga.

Några militära operationer från de krigförande länderna förekom inte heller på västfronten under krigets första år, och perioden kom att gå till historien som ”låtsaskriget”.

I Östeuropa var dock situationen en annan. Oron ökade alltmer och i oktober krävde Sovjetunionen flyg- och örlogsbaser i Estland, Lettland och Litauen. Krav som länderna

tvingades att gå med på.

Även mot Finland restes sovjetiska krav. Den finska gränsen skulle dras om och landet skulle upplåta örlogsbaser på sitt territorium. Finland tillbakavisade detta bestämt, och den 30 november utbröt således finska vinterkriget. Över en natt vändes samtliga blickar österut, och den svenska militärledningen började nu på allvar planera för att möta ett sovjetiskt anfall.

Redan vid krigsutbrottet hade Sverige förklarat sig ”icke-krigförande”. I praktiken innebar det att landet inte var neutralt i folkrättslig mening och därför hade större möjlighet att stödja Finland. Snart bildades även en

Finlandskommitté av frivilliga i Sverige för att organisera olika hjälpaktioner för broderfolket i öster. Stödet för dessa aktioner var även stort bland Sveriges befolkning, och såväl politiker som fackföreningsmedlemmar, företagare och privatpersoner engagerade sig i de olika insamlingarna. Dessutom hölls flera opinionsmöten där budskapet var att Sverige borde hjälpa Finland i sin kamp mot Sovjetunionen.

Anspelningarna på den gemensamma svensk-finska historien var många, och det fanns även en underliggande rädsla för att Sverige skulle bli nästa offer vid en sovjetisk seger.

Det dröjde inte länge förrän det inhemska opinionstrycket var så starkt att den svenska regeringen beslutade att sända stora mängder vapen och krigsmateriel till Finland. Bland annat sändes tolv jaktplan, vilket motsvarade inte mindre än en tredjedel av flygvapnets operativa jaktförmåga. Regeringen beslutade också att tillåta uppsättandet av en frivilligkår under parollen ”Finlands sak är vår”, och snart hade uppemot 10 000 svenskar anmält sig till det nya förbandet.

Generallöjtnant Ernst Linder utsågs till chef för kåren, med överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd som stabschef och kapten Malcolm Murray som chef för operationssektionen i frivilligkårens stab och för stridsgruppstaben.

Ehrensvärd var en erfaren officer, känd för sitt starka rättspatos och goda ledarskap i svåra situationer. Hans värdiga hållning och rättrådighet gav honom dessutom ett auktoritärt intryck, som förstärktes av hans gråbrungröna arméuniform, sydd av ett exklusivt diagonalvävt bomullstyg.

Det kantiga ansiktet, med hög panna och bred käklinje, var välrakat och pryddes av en böjd och proportionerlig näsa som gav honom ett aristokratiskt utseende. De djupt

Carl August Ehrensvärd (i bakgrunden) deltar i stabsarbete under finska vinterkriget i februari 1940 tillsammans med den finländske officeren Kurt Wallenius.

liggande ögonen var ljusa och de markerade ögonbrynen bidrog till en trygg utstrålning. Håret var blont, med grånande strån på sidorna, och den kortklippta frisyren var alltid omsorgsfullt kammad bakåt.

Den 45-årige överstelöjtnanten hade vuxit upp under stabila förhållanden i flottstaden Karlskrona. Pappan var en tystlåten greve från en adlig militärsläkt med finska rötter. Som sjöofficer var han ofta borta på långa sjöexpeditioner under

sonens barndom, vilket gjorde att den unge Carl August, eller ”Cala” som han kallades inom familjen, inte fick någon egentlig relation till pappan under sina första år i livet.

Hans skånska mamma var däremot en närvarande förälder. Som hemmafru tog hon huvudansvaret för uppfostran av Carl August och hans två bröder. Eftersom det var pappan som stod för familjens försörjning lärde mamman tidigt sönerna att vara nöjda med det man hade. Hon betonade också vikten av att leva som goda kristna, att alltid låta sig vägledas av sitt samvete och visa hänsyn mot andra.

Med sitt karaktärsfasta sätt inpräntade hon också, utan stora ord, sönernas plikter som svenskar. Det var aldrig tal om att sträva efter ekonomisk vinning. Istället skulle man som vuxen uträtta något som gagnade nationen. Dessa principer rotade sig starkt hos alla bröderna, som efter studentexamen valde karriärer i statens tjänst.

På hösten 1912 ryckte Carl August Ehrensvärd in som kadett vid Kungliga Krigsskolan på Karlberg, och året därpå utnämndes han till underlöjtnant vid Svea livgarde. Han tjänstgjorde där fram till våren 1918, då han begärde avsked och reste till Finland för att delta i finska inbördeskriget på de vitas sida mot de röda revolutionärerna. Han blev där major och chef för Skärgårdens frikår. Efter några månader, när kriget var över, återinträdde han som löjtnant vid Svea livgarde. Åtta år senare blev han kapten vid generalstaben och tjänstgjorde därefter i ett antal stabsbefattningar fram till att han 1939 fick det prestigefyllda chefsjobbet på Göta livgardes stridsvagnsbataljon.

Den 6 januari 1940 återvände Ehrensvärd till Finland med befälslaget från Stockholm till Torneå i finska Lapp-

land, och dagen därpå fortsatte de med ett extratåg till överbefälhavaren Gustaf Mannerheims högkvarter. Ehrensvärd berättar följande om resan:

Vi for helt i mörker, bara några lampor i tåget, och överallt i landet stockmörkt. Något så mörkt har jag aldrig upplevt förr. På morgonen kom vi till S:t Mickel, där Mannerheim tidigare bott. Här såg härjat ut. … Båda husen bredvid Mannerheims i lågor. 53 hus nedbrända. Brandlukt, överallt möbler på gatorna och stilla tysta människor. … Vi for, efter frukost i ett kallt hotell – alla fönsterrutor borta, plywood som ersättning – i bilar till Mannerheim. Han var på gott humör, liksom hans stab där jag kände många. Det hela klarades snabbt och redan kl. 18.00 for vi åter genom ett mörkt land till vårt ännu mörkare tåg. Vi åt kl. 20.00 i en järnvägsrestaurang, smockfullt av soldater och flyktingar – små allvarliga barn och deras mödrar mest. Men allt tyst och värdigt. Det är ett folk som förstår att lida och kämpa.

Månaden efter gick kriget in i ett kritiskt skede. Sovjetunionen hade inlett en ny storoffensiv, och de finska styrkorna tvingades, efter hårda strider, att dra sig tillbaka till sin sista försvarslinje. Den finska huvudstaden var hotad, och landets regering vädjade därför till Sverige om hjälp i form av reguljära arméförband som skulle kunna sättas in vid Viborg. Den svenska regeringen avvisade dock vädjan, vilket orsakade en kritikstorm. Den svenska krigsmakten var inte tillräckligt stark och landet kunde bli sårbart för ett

sovjetiskt angrepp om svenska förband överfördes till Finland. I början av mars förvårades situationen ytterligare när

Storbritannien och Frankrike meddelade att de avsåg att sända trupp till Finland. Planen var att landstiga i Narvik och därefter passera genom Norrbotten på vägen österut. Detta oavsett om Sveriges eller Norges regeringar godkände genommarschen eller inte.

Nu ställdes Sverige inför ett nästintill omöjligt dilemma. Ett nej riskerade att leda till en krigsförklaring från västmakterna, och eftersom dessa stödde Finland skulle man i sådana fall ha hamnat på Sovjetunionens sida i konflikten. Det var helt otänkbart. Samtidigt kunde ett godkännande provocera fram en tysk intervention. Detta eftersom tyskarna sannolikt skulle ha sett sig tvungna att säkra malmtrafiken och hindra västmakterna från att ta kontroll över de svenska malmfälten.

Regeringen beslutade sig till slut för att inte ge tillstånd till genommarschen, men innan man hann meddela sitt riskfyllda beslut inleddes fredsförhandlingar i Moskva, och i mitten av mars upphörde skottväxlingen efter fyra månaders hårda strider i bitande kyla. Därmed var kriget i Finland över.

Tyskland anfaller Danmark och Norge

Morgonen var kall och mörk när isbrytaren Stettin och trupptransportfartyget Hansestadt Danzig sakta gick genom drivisen utanför Köpenhamn. Det knakande ljudet av sprickande is ekade över sundet när fartygen, med släckta lanternor, närmade sig kustförsvarsforten vid hamninloppet.

Tyska soldater marscherar på Jylland den 9 april 1940.

Från Middelgrundsfortet kunde de oerfarna rekryterna, som bara varit stationerade här i fyra dygn, till sin förskräckelse urskilja två mörka silhuetter som närmade sig vid horisonten. Omedelbart anropades de oidentifierade fartygen, men något svar kom aldrig.

Fortets strålkastare tändes och riktades ut mot inkräktarna. Därefter beordrades varningsskott med de kraftiga 30,5 centimeterskanonerna, men när rekryterna försökte ladda pjäserna vägrade mekanismen att stänga. Kylan hade fått vapenfettet att stelna och granaterna gick inte att föra in i loppet.

Fartygen gled sakta förbi och rekryterna kunde inte göra annat än att se på när inkräktarna obehindrade fortsatte sin färd in mot huvudstaden. Stämningen på fortet gick att ta på,

och samtidigt som de tyska fartygens akterpartier långsamt försvann ur blickfånget, kunde de uppgivna danskarna se den rödvitsvarta örlogsflaggan med hakkorset vaja i vinden.

Kort därefter, klockan tjugo över fyra på morgonen, blev tystnaden i hamnen våldsamt bruten. Hansestadt Danzig lade till vid Langelinjekajen, och ur dess landgångar vällde gråklädda soldater ut. Med hastiga steg och gevär i hand tog de utan motstånd kontroll över hamnområdet och fortsatte därefter sin framryckning mot Kastellet och slottet Amalienborg. Samtidigt anlöpte tyska fartyg städerna Gedser, Korsør och Nyborg. Parallellt med detta gick en motoriserad division över gränsen på södra Jylland.

Samtidigt som dramat utspelade sig i Köpenhamn stod den 64-årige norske översten Birger Eriksen på Oscarsborgs fästning i Oslofjorden och kisade genom morgondimman. Fjorden låg stilla. Det enda ljud som kunde urskiljas var vågorna som slog mot strandvallen nedanför observationsplatsen. En ensam ljuskägla svepte likt ett finger fram över den mörka vattenytan, och dess starka sken trängde för ett ögonblick undan det gråa diset.

Med ens fångade strålkastarens ljus en högrest skugga som uppenbarade sig på horisonten, rakt framför fortet. Översten greppade omedelbart kikaren som hängde runt halsen och satte linserna mot ögonen. Hans skarpa blick urskilde direkt konturerna av en fartygsstyrka, med en tung kryssare i täten. Med släckta lanternor och i låg fart försökte den smyga sig genom Oslofjorden.

Varningsskott var aldrig ett alternativ. För Eriksen var valet enkelt: verkanseld. Hans underordnade chefer tvekade och ifrågasatte beslutet.