Caroline Twamley rosies hemlighet
slottets hemligheter
När stjärnorna står rätt (2024)
Rosies hemlighet (2025)
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Caroline Twamley 2025
Omslag: Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder: Arcangel/iStock/Shutterstock
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-8050-664-9
Irland, 1940
”Jag får beklaga, och naturligtvis kan Danny ta ledigt resten av dagen.”
Greve Bernard knyckte på nacken och med ett snabbt ögonkast på den insvepta kroppen som placerats på kökssoffan, vände han på klacken. Just som han skulle vrida om dörrhandtaget tycktes han erinra sig något och vände sig åter mot Danny, som stod som fastfrusen med huvudet böjt mot den färgglada trasmattan som fransat sig i kanterna.
”Jo, det var det här med flickan. Har hon några släktingar hon kan bo hos?”
Orden trängde långsamt in i Dannys medvetande. Han rätade sakta på nacken och betraktade sin arbetsgivare och tillika slottsherre på Shannon River Castle. Något frätande gjorde sig påmint i hans inre när han mötte blicken hos den välklädde mannen. Ögonen uttryckte varken den sorg greven påstod sig känna, eller den genans som hans fråga borde väcka. Inte en tillstymmelse till känslor fanns att utläsa i mannens ansikte, bortsett från ett lätt förakt som visades i de strama ansiktsdragen och den krökta överläppen. Till och med när de smala läpparna beklagade ett dödsfall.
Ett dödsfall som greven själv var skuld till. Åtminstone i Dannys ögon.
Han knöt nävarna och svalde. Tänkte på flickan. Det lilla barnet som nu var moderlöst. Insikten tömde honom på all kraft och med slokande huvud betraktade han golvet. Golvet som Sheila sopat så omsorgsfullt, noga med att de skulle ha det rent omkring sig, även om deras stuga var liten och mörk. Nu var flickan allt som fanns kvar efter hans hustru.
”Hon stannar med mig”, mumlade han och rätade på ryggen. ”Flickan stannar hos mig”, upprepade han när greven höjde på ögonbrynen.
Danny anade stråket av otålighet. Som om det hela tog alltför mycket tid i anspråk för någon som var angelägen om att få lägga den olycksaliga situationen bakom sig.
För Danny och flickan skulle livet aldrig mer bli detsamma.
”Nu förstår jag inte”, sa greven och släppte dörrknoppen med sin handskbeklädda hand. ”Det finns väl släktingar?”
För en kort stund möttes de båda männens blickar. I tystnaden som enbart stördes av den falnande eldens knäppande och vinden som ven runt husknutarna tornade det sanna svaret på grevens fråga upp sig. Grevens ögon mörknade och Danny tvekade. Övervägde sina val och böjde åter på nacken.
”Flickan ska stanna hos mig”, sa han. ”Jag är allt hon har kvar.”
”Danny måste sköta sitt arbete”, invände greven, samtidigt som han satte på sig hatten som han tagit av så snart han klivit innanför tröskeln.
I ögonvrån noterade Danny hur han med ett lätt tag i brättet försäkrade sig om att hatten satt som den skulle. Vreden steg i halsen. Dannys liv hade slagits i spillror. Hans hustrus döda kropp låg på kökssoffan och han var ensam kvar med ett barn som endast var ett par månader gammalt. Ett barn han inte skulle kunna ta hand om samtidigt som han skötte sitt jobb som stallkarl. Och slottsherren oroade sig över sin klädsel.
”Det löser sig”, sa han med eftertryck, trots att han inte hade en aning om hur han skulle kunna ta hand om flickan.
Greven drog in luft mellan tänderna vilket gav upphov till ett ljud som fick Danny att vilja slå honom rakt i ansiktet, men han stålsatte sig och stod stilla, precis som han var upplärd.
”Jag anser att flickan ska skickas bort”, avgjorde greven till slut. ”Det är för hennes eget bästa.”
”Nej!” Danny tog ett steg vilket förde honom väldigt nära greven, som ryckte undan huvudet. Danny drog sig åter bakåt så att avståndet mellan dem ökade. ”Hon är allt jag har kvar”, sa han med grötig röst.
Greven lät höra ett fnysande som om situationen var alltför obekväm för att ta på allvar.
Ilskan vällde åter upp inom Danny, som fick tvinga sig själv att inte ge sig på greven med knytnävarna.
”Jag kan inte riskera att flickan blir vanvårdad, det skulle se illa ut och skada slottets rykte. Vi är som Danny vet måna om att våra anställda har det bra. Jag är orolig över vad flickans släktingar skulle säga om det hela. Något prat vill jag inte veta av.”
Danny stod tyst en stund medan han försökte svälja lögnerna som flödade ur grevens mun. Slottets omsorger var långt ifrån vad greven påstod, men det var inget argument som Danny kunde använda sig av.
”De behöver inte få veta”, mumlade han och slöt ögonen.
”Vad?” Grevens röst var barsk.
Hundarna som brukade följa greve Bernard i hälarna började skälla utanför och Danny insåg att han inte hade många sekunder på sig att övertyga greven om att få behålla flickan hos sig.
”Släktingarna”, förtydligade han. ”De behöver inte få veta att flickan bor hos mig.” Han svalde hårt. ”Vi kan säga att hon också dog i olyckan.”
Hanna
Irland, nutid
Hanna stannade tvärt när hon hörde rösterna från sadelkammaren. Dialekten som hon hade haft svårt för när hon först kom till Irland från Sverige var nu familjär och lätt att hänga med i.
”Det kommer han aldrig gå med på.” Stallchefen Marions röst lät tvärsäker.
”Jodå, det kommer han.”
Hanna kunde genast identifiera den andra rösten som lady Millicents, deras arbetsgivare och slottets ägare.
Hon tvekade. Hon hade varit på väg till sadelkammaren för att hämta ett bett, men ville inte störa diskussionen som pågick.
”Alla har ett pris”, fortsatte lady Millicent, vilket fick
Hanna att nyfiket ta ett steg närmare för att höra bättre.
”Jag har satt ihop ett erbjudande, du kan läsa det om du vill.”
Ett lätt prasslande fick Hanna att föreställa sig att Marion vecklade upp ett papper.
”Ha!” utbrast stallchefen strax därefter. ”Jag tror att jag ska omskola mig till hovslagare.”
Hanna hörde hur lady Millicent smackade med tungan mot gommen.
”Girighet är en synd”, sa hon sedan.
Ett par sekunders tystnad följde och Hanna skulle just vända och gå för att inte bli upptäckt när lady Millicent fortsatte:
”Jag vill att du åker och pratar med honom redan idag.”
”Idag? Det hinner jag inte”, protesterade Marion men avbröts av en hög klapp.
Hanna insåg att det måste varit slottsfrun som slagit ihop händerna för att få Marion att tystna. Ett skall från en av hundarna som alltid följde deras arbetsgivare i hälarna tystades av ett hyssjande, innan lady Millicent åter tog till orda.
”Då säger vi så”, sa hon som om hon inte hört Marions protest.
Sekunden efter dök slottsfrun upp i dörrhålet till sadelkammaren och fick syn på Hanna. Hon stannade, gav tecken åt hundarna att göra detsamma och studerade Hanna med kall blick innan hon drog på munnen.
”Ta med dig Hanna”, ropade hon över axeln till Marion. ”Hon kanske kan övertyga Cormac.”
Senare samma dag klev Hanna in i passagerarsätet på Marions bil, som var av betydligt nyare modell än bilen hon själv delade med kollegorna Ellie och Paul. Hon knäppte fast säkerhetsbältet och satt tyst medan Marion försiktigt körde ut genom grinden som ledde ut från stallplanen. Under nätterna var grinden både stängd och låst men dagtid stod den öppen så att hästar och fordon kunde passera
obehindrat. Obehöriga stoppades redan vid någon av de två yttre grindparen, som endast lady Millicent och de anställda kunde öppna, med hjälp av en fjärrkontroll. Hela den vidsträckta egendomen omgärdades av höga murar som förhindrade både insyn och eventuella ovälkomna besökare. Hanna tittade ut på omgivningarna som nu var så välbekanta att hon knappt reflekterade över storslagenheten längre. Vägen kantades av välskötta träd som gränsade till hagar där några fölston lugnt stod och betade.
”Jag förstår inte riktigt vad det är vi ska göra”, sa Hanna försiktigt när de passerade det yttre grindparet. Grusvägen som tog dem vidare till utkanten av samhället, i vars centrum slottet tronade, var smal och ojämn.
Marion kastade ett öga i backspegeln för att försäkra sig om att grinden stängdes bakom dem och Hanna väntade spänt på att antingen bli avsnäst eller få sina funderingar besvarade.
En suck undslapp Marion.
”Lady Millicent vill anlita en ny hovslagare.”
Hanna väntade.
”Det är komplicerat”, fortsatte Marion efter en stund. ”Cormac är min kusin och han …” En ny paus följde innan
Marion harklade sig.
”Han vill inte arbeta på slottet”, sa hon sedan.
”Varför inte?” Hannas nyfikenhet var större än hennes ängslan för att irritera Marion.
Marion släppte ut en ny suck, djupare än den första.
”Det är som sagt komplicerat.”
Hanna funderade en stund.
”Varför vill lady Millicent anlita honom om hon vet att han inte vill arbeta på slottet?” sa hon till slut.
Marion log snett.
”För att han är den han är”, sa hon.
Hanna undrade vad Marion menade men ville inte ställa fler frågor, medveten om hur snabbt stallchefens humör kunde skifta. Han är väl ovanligt skicklig, tänkte hon medan hon blickade ut genom sidorutan där ingenting i det gråmulna vädret indikerade att sommaren snart stod för dörren.
Marion höjde volymen på musiken och Hanna tog det som ett tecken på att samtalet var över.
När Hanna och Marion ett par timmar senare var på väg tillbaka till slottet hade Hanna inte blivit mycket klokare. Cormac hade varit yngre än vad hon trott. Hon gissade att han bara var några år äldre än hon själv. Eftersom Marion sagt att Hanna kunde vänta utanför hade hon inte sett hur han reagerade på lady Millicents erbjudande, men trots Marions tvivel hade Cormac uppenbarligen tackat ja.
”Det är för mycket pengar att tacka nej till”, hade han flinat när han och Marion kommit ut på gårdsplanen där
Hanna stått vid en rasthage och tittat på hästarna. ”Det är väl dags att glömma det som varit och gå vidare. Far lever ju inte längre.”
Marion och han hade tagit farväl med ett rejält handslag och en klapp på axeln. Något Cormac sa hade fått Marion att skratta högt och Hanna noterade att han lyckades locka fram en betydligt lättsammare sida hos stallchefen än de
hon sett tidigare. Sedan hade Cormac lyft på kepsen i riktning mot Hanna.
”Vi ses”, sa han innan han försvann in i stallbyggnaden.
Hanna hade hoppats att hon skulle få veta mer i bilen på vägen tillbaka till slottet, hon var särskilt nyfiken på vad Cormac menat med det han sagt som sin far, men Marion vred upp volymen och visslade med i musiken medan hon rattade bilen i hög fart med ena handen. Regndroppar prickade vindrutan och snart vräkte regnet ned.
Marion stönade, sänkte farten och satte på vindrutetorkarna på högsta hastighet.
”Jag hoppas det bara är en skur”, muttrade hon. ”Jag vill hem så fort som möjligt.”
Hanna hummade till svar och sneglade mot hastighetsmätaren. Hon tyckte fortfarande att Marion körde för fort med tanke på den krokiga och gropiga vägen, där håligheterna snabbt fylldes med vatten.
I en tvär kurva svor Marion till och i nästa ögonblick kände Hanna hur bilen kanade över vägbanan, som om däcken gled på is. Rädslan exploderade i bröstet och hon famlade efter något att hålla sig i när hon såg stenmuren de var på väg mot. I ögonvrån noterade hon hur Marion slet i ratten, men det var för sent. En hög smäll hördes när de kraschade in i stenmuren och krockkudden löstes ut. I nästa stund blev allt svart.
Rosie
Irland, 1947
”Är det säkert att du är mätt?” Rosies far strök henne över håret och inväntade hennes svar innan han lyfte bort tallriken från bordet.
”Ja, far”, sa Rosie och korsade fingrarna under bordsskivan.
Sanningen var att hon utan svårigheter skulle ha kunnat äta mer, men Dannys stabbiga morgongröt var inte en favorit och hon visste att hon snart skulle få annat som smakade betydligt bättre.
”Spring och byt om nu så är du en duktig tös”, sa Danny och Rosie gled ned från köksstolen.
På nakna fötter skyndade hon över det kalla golvet.
Dagen innan hade Danny fått med sig en prydlig hög med tvättade kläder när han hämtade Rosie uppe i slottet.
”Tack, Deborah”, hade han sagt och gett tvätterskan ett varmt leende.
Rosie hade nypt honom i armen för att få honom att skynda sig därifrån. Hon ville hem och leka innan det blev för sent och hennes far blev för trött.
”Det är viktigt att tacka”, hade Danny förklarat när de hand i hand promenerade över slottets ägor mot stugan där de bodde. ”Deborah behöver inte tvätta våra kläder, hon gör det för att vara snäll, för att hjälpa oss.”
Nu blängde Rosie på de vikta kläderna, men drog sedan snabbt på sig plaggen när kylan fick huden att knottra sig.
”Klar!” ropade hon ett par minuter senare och snurrade ett varv för att visa sin far.
”Oj, oj”, utbrast Danny. ”Du är snabbare än blixten. Då är det bara håret kvar.”
Rosie och han förenades i en grimas. Att borsta och fläta Rosies hår var ingen favoritsyssla för någon av dem.
När Danny strax därpå med valhänta fingrar försökte tvinga in håret i en fläta drog Rosie upp axlarna och blundade hårt.
”Ta det lugnt nu, flickan min. Brusa inte upp, vi är snart klara”, sa Danny och Rosie bet ihop om ilskan som smärtan i hårbottnen orsakade.
Till slut var Danny klar och gav henne en klapp på axeln.
”Nu är det bäst att jag också sätter fart och blir färdig så att du slipper vänta på mig.”
Rosie fnittrade när Danny hastade iväg över golvet med en spelat förfärad min.
”Kan vi leka häst?” bad hon när de kort därpå klev ut genom dörren.
En vindil fick höstlöven på marken att rasslande flyga iväg.
”Häst?” sa Danny. ”Jag vet inte. Det är så mörkt, tänk om jag snubblar och tappar dig.”
Rosie log åt tanken på att hennes far skulle ramla.
”Det gör du inte”, sa hon med övertygelse. ”Ptro”, sa hon sedan och drog honom i armen.
Med en lätt suck stannade Danny, sjönk ned på ett knä och lät Rosie klättra upp på hans rygg.
”Är du beredd?” frågade han när han hade rest sig upp igen.
”Ja”, sa Rosie och klämde åt med både armar och ben.
”Då så”, sa Danny. ”Då bär det av!”
Rosie tjöt av förtjusning när Danny satte av i galopp, högljutt frustande.
”Fortare!” ropade hon och borrade ned ansiktet vid sin fars nacke för att skydda det mot den kalla vinden.
”Vad i all sin dar”, utropade köksan Glennie när Danny och Rosie under skratt rasade in i det stora slottsköket. ”Vad har ni gjort? Du är alldeles röd i ansiktet”, sa hon och pekade mot Danny med en slev i handen.
”Det är för att jag har burit denna ädla mö på min rygg hela vägen från min enkla boning och hit”, deklarerade
Danny högtidligt och gjorde en gest mot Rosie.
Rosie såg hur Glennie skakade på huvudet, men lade också märke till leendet i köksans mungipa.
”Nu överlämnar jag henne i era händer”, fortsatte Danny och bugade sig djupt inför Glennie som fnös och sjasade bort honom med sleven.
”Nu räcker det”, skrockade hon. ”Ut med dig och gör lite nytta.”
Danny log brett och blinkade mot Rosie.
”Ta nu väl hand om Glennie”, sa han och strök Rosie över ryggen när hon slog armarna om hans midja.
Så lösgjorde han sig varligt från hennes kram och satte ena handen vid sidan av munnen. ”Tant Glennie börjar bli gammal förstår du och behöver all hjälp hon kan få”, låtsasviskade han högt och ljudligt.
”Ut!” ropade Glennie och kom emot dem med sleven i högsta hugg.
Danny slank med ett skratt ut genom dörren som han och Rosie nyss kommit in igenom.
”Vi ses ikväll, Rosie!” ropade han över axeln. ”Om du inte smiter iväg och kommer och hälsar på mig i stallet, förstås.”
Rosie fnittrade och tittade sedan på Glennie som log med hela ansiktet.
”God morgon, mitt hjärta”, sa hon. ”Skulle det smaka med en smörgås?”
Rosie nickade och kravlade upp på en av köksstolarna.
Snart skulle hon vara både mätt och varm.
”Jag vet inte om du ska springa så mycket i stallet som du gör”, sa Glennie med mild röst när hon serverade Rosie en skinksmörgås. ”Det är ingen plats för en flicka och du kan komma i vägen för hästarna.”
Rosie tog en stor tugga och slöt ögonen när smaken av den salta skinkan blandade sig med det mjuka brödet. Hon hörde vad Glennie sa. Samma sak som hon hade sagt så länge Rosie kunde minnas, och Rosie tänkte bry sig lika lite om det idag som alla andra dagar. Hennes far sa alltid att djuren trivdes med att ha henne där och hon visste bättre än att vara i vägen för hästar och stallkarlar. Det hände
att hon önskade att hon varit pojke, då hade hon kunnat arbeta i stallet så fort hon blev tillräckligt gammal. Sådant gick inte an för flickor. Nu skulle hon istället tvingas vänja sig vid att arbeta inne på slottet. Det var en annan sak som Glennie enträget upprepade för henne.
”Se och lär”, brukade hon säga.
Och det gjorde Rosie, för som vuxen skulle hon gärna bli som Glennie, som var glad och mjuk. Något hon däremot inte ville var att bli som många av de andra flickorna och kvinnorna som arbetade på slottet och som skyndade omkring med ängsliga blickar och böjda nackar. Det var ingenting för henne, konstaterade hon och tog ytterligare en stor tugga av smörgåsen.
Kapitel 3
Hanna
Hanna tog ett djupt, stärkande andetag och fyllde lungorna med den friska morgonluften innan hon gick in i foderkammaren på morgonen. Samtalet som pågick mellan hennes kollegor Paul och Ellie upphörde omedelbart och Ellie rusade fram till henne.
”Hur är det med dig?”
Hanna satte upp en avvärjande hand samtidigt som hon noterade de mörka ringarna under Ellies ögon. Hennes vän hade inte varit sig lik på sistone.
”Det är ingen fara”, sa hon. ”Bara lite ont i revbenen efter krockkudden.”
Ambulansen som Hanna hade tillkallat efter krocken hade kört henne och Marion till sjukhuset där det konstaterades att Hanna hade haft en väldig tur och klarat sig nästan helt utan skador. Marion hade skadat ena handleden och hade kraftig huvudvärk, så hon hade fått stanna kvar över natten. Innan Hanna åkte hem hade Marion gett henne tydliga instruktioner om vad som skulle göras i stallet dagen efter.
”Jag litar på att du ser till att allt sköts som jag vill”, hade hon sagt och spänt ögonen i Hanna.
”Nämen, har du återuppstått från de döda?” Sean, Hannas tredje kollega som gjorde deras lilla team fulltaligt, kom släntrande in i foderkammaren.
Sean och Paul var anställda som tävlingsryttare medan Hanna var hemmaryttare, och Ellie var hästskötare. Under tävlingar ändrades Hannas roll från ryttare till hästskötare. Redan från Hannas första dag hade Sean gjort vad han kunnat för att göra livet svårt för henne, även om det var betydligt bättre nu än tidigare. Mest för att Hanna inte längre brydde sig om hans dryga kommentarer och menande ögonkast. Ellie hade avslöjat att Seans aversion mot Hanna troligtvis hade att göra med att hon blivit anställd för att lady Millicent inte var nöjd med hur Sean och Paul skolade hästarna. Hennes närvaro var en påminnelse om hans misslyckande.
Nu noterade Hanna att Ellie blängde på Sean innan hon åter vände sig mot Hanna.
”Hur är det med Marion? När blir hon utskriven?”
”Jag vet inte”, erkände Hanna. ”Hon hör säkert av sig så fort hon vet.”
”Ledig dag, med andra ord”, flinade Sean och satte upp en hand i luften mot Paul för en high five.
Hanna harklade sig.
”Marion gav mig instruktioner om vad som ska göras”, sa hon innan Paul fick tillfälle att besvara Seans gest.
Sean vände sig mot henne med höjda ögonbryn.
”Idag, alltså”, förtydligade Hanna.
”Vi vet vad som ska göras”, fnös Sean. ”Vi har varit här betydligt längre än du, och det där om en ledig dag var ett skämt, om du inte förstod det.” Han skakade på huvudet och synade foderhinkarna. ”Är de här klara?”
Hanna tvekade.
”Fast Marion gav klara besked om vad hon förväntar sig, vem som rider vilken häst och så vidare”, sa hon sedan.
Ellie och Paul stod tysta medan Hanna och Sean mätte varandra med blicken.
”Jag tar inga order av dig”, sa Sean till slut.
”Det behöver du inte heller”, sa Hanna. ”Det är som sagt Marions order.”
Istället för att invänta Seans reaktion gick hon snabbt vidare med att informera om vad som skulle göras. Ibland var det bättre att förutsätta att budskapet gått fram än att söka motpartens bekräftelse. Det hade hon lärt sig från sin tid i affärsvärlden i Sverige och hoppades att det skulle fungera även här.
Sean sa ingenting utan högg tag i handtaget till vagnen som de drog runt foderhinkarna på och trängde sig förbi henne.
”Där fick han”, sa Ellie med ett skratt. ”Bra gjort.”
”Skönt att du mår bra”, sa Paul, lade en hand på hennes axel och kramade mjukt när han passerade för att gå efter Sean.
Hanna log mot honom, lättad över att åtminstone två av tre verkade tycka att det var okej att hon förmedlade chefens order.
