9789180503419

INNAN FÅGLARNA VÄNDER ÅTER

MERJA MÄKI

Översättning Mattias Huss

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

info@historiskamedia.se historiskamedia.se

© Merja Mäki 2022

Published originally in Finnish by Gummerus

Published by agreement with Helsinki Literary Agency

Originalets titel: Ennen lintuja

Svensk utgåva © Historiska Media 2023

Översättning: Mattias Huss

Sättning: Typ & Design AB

Omslagsdesign: Jenni Noponen/Historiska Media och Lönegård & Co

Omslagsbilder: Shutterstock, Sergey Uryadnikov, Everett Collection

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9

isbn 978-91-8050-341-9

DEL I

Kapitel 1

Det trånga splittervärnet var så fullt av folk att det kändes omöjligt att tränga sig in bland dem. Människor sträckte på sina huvuden, lutade dem bakåt och öppnade munnen som fiskar på botten av en båt. De enda två luftintagen fanns vid vardera änden av skyddsgraven.

Jag flämtade av andnöd och ängslan. Under jorden var luften redan svår att andas som det var. Väggarna och taket stöttades upp av plankor och värnet sträckte sig långt bort som en smal korridor. Det var en återvändsgränd och jag kunde inte ta ett endaste steg längre in.

Buabo märkte att jag inte längre följde henne och vände sig om för att titta på mig. Den gamla kvinnans ögon var uppspärrade av oro och blicken flackade som om den fortfarande letade efter bomber. Genom dörröppningen bakom mig kunde jag se den höga, klara och kalla februarihimlen. Gamlingen drog mig djupare in i skyddet med darrande händer.

Splittervärnets takplankor skakade till när det exploderade utanför. Det ringde i mina öron och explosionen hördes nu bara som ett dämpat dån. Jord sipprade genom springorna mellan plankorna och ner i buabos gråa hår. Sjaletten hade hon i brådskan glömt kvar på kroken.

Någonstans i närheten välte någonting tungt. Marken skälvde och smattret av jord tilltog. Damm letade sig in i min mun. Jag

kippade häftigt efter andan, men syret räckte inte till.

Här skulle buabo inte kunna skydda mig. Jag måste ta mig hem. Där hade jag varit förskonad från den stora bombningen innan jul.

”Huset rasade över oss!” skrek någon och rösten lät dämpad som om vi befann oss under vatten.

”Härifrån kommer vi aldrig levande!” kom det från ett annat håll.

”Fångar, under jorden!”

Det var inte sant men kändes som sanning. Jag knäppte upp den översta knappen på min kofta, det stramade om halsen.

Utanför dånade det till igen och jord sipprade genom väggplankornas springor. Jag tog av mig yllesjalen fastän mina mörka hårtoppar var vita av frost. Jag lade den över buabos bara huvud. Sedan tog jag ett steg tillbaka.

Buabo förstod vad jag planerade. Hon klev närmare och sjalen gled ner till hennes axlar. Hon grep om mina båda armar som en drunknande om en flytande timmerstock, skakade sitt huvud i vanmakt och öppnade munnen.

Det var inte svårt att vrida sig ur hennes grepp. Hon ryckte i min fårskinnspäls för att dra mig djupare in under jorden. Jag rättade till ryggsäcken även om buabos örter knappt vägde någonting alls.

”Alli, lämna mig inte ensam mitt i kriget”, sa hon med sin sträva röst. ”En gammal kvinna som jag.”

Det exploderade i närheten. Människor skrek.

Buabos ögon tårades.

”Kom hit till mig”, fortsatte hon och jag kunde knappt höra hennes ord. ”Glöm inte allt jag har gjort för dig!”

Det enda som skymtade förbi i minnet var gångerna då hon hade försatt mig i fara. Tvingat mig att bära vatten eller ved fastän flygplanen hade klart väder.

Jag tog ytterligare ett steg mot dörröppningen och vände ryggen åt buabo.

Från splittervärnet sluttade marken brant uppåt mot staden. Man hade hunnit fästa några stegpinnar i marken för att göra det lättare att ta sig upp, men ingen riktig trappa. Jag halkade i snön och hörde hur buabo brast i gråt där nere. Det dåliga samvetet brände inombords.

Den blöta kjolfållen klistrade sig vid benen och pjäxorna var hala. Jag stödde mig mot plankväggen och halkade ut under den bara himlen. Så fort jag kom upp på marknivå svepte jag åt mig skidorna som jag lämnat kvar utanför värnet. Arbetskälken ville jag bara sparka i väg. Jag tänkte inte dra buabo en endaste meter till efter mig på skidorna.

”Kom tillbaka, dåraktiga fröken!”

Jag tittade tillbaka mot splittervärnets dörröppning där jag såg en dam med pälskrage. Hon kikade försiktigt upp mot himlen och drog sig plötsligt tillbaka ner i djupet så att jag bara hörde ett kvävt rop.

”Fienden kommer att se dig!”

Men min rädsla för att stanna var större än för att ge mig av. Hem till mig hade kriget ännu inte hunnit.

En brusande svallvåg dånade i mina lemmar med en kraft som satte fart på mina ben.

Nu hördes främlingens rop bara svagt: ”Inte ska väl en fröken som ser så snäll ut verkligen lämna en gamling i en stund som denna?”

Så här många bombplan var vad som krävdes för att jag skulle kunna förklara varför jag kom hem redan en och en halv månad efter jul. Jag sprang genom Sordavalas raka gator med skidorna under armen och väjde för betong och träsplitter som slungats ut på gatan. Luften var tjock av damm och svart rök. Röken kittlade i halsen.

Flyglarmet ylade med sitt skärande, pulserande ljud som till och med överröstade ringandet i mina öron, och stadens luftvärn sköt sin eld. Man kunde se på spårljusprojektilerna att våra egna vapen inte ens kom i närheten av de sovjetiska bombplanen.

Planen flög i formationer, tre i bredd i tre rader efter varandra. De bildade en skrämmande stålflotta över hela Sordavala. En klar strimma av solljus blänkte till i sidan på ett av planen, och i det samma öppnades en lucka på undersidan, lak-lak-lak. Ytterst långsamt blev en mörk cylinder synlig i öppningen. Vågen inom mig blev till en virvel och sög in mig så att jag stelnade där jag var.

Cylindern dröjde där vid kanten ett ögonblick innan den började falla som i ultrarapid mot marken och ven så att det ilade i maggropen.

Solljuset svepte över det fallande föremålet och fick det att gnistra vackert i luften. Sedan träffade det ett stenhus i närheten och slet ut en stor bit av väggen. Stora bumlingar föll ner på marken. Lufttrycket från explosionen kastade ner mig på gatan och slet i ryggsäcken på min rygg. Jag höll om skidorna och tryckte dem mot kroppen. Smärtan kom som en klar blixt och det började svida i axeln. Det var inget att bry sig om.

Jag satte av igen, glasskärvor regnade ner över mig från fönstren på husen som jag passerade. Det sved till i kinden.

Fler bombplan närmade sig långt bortifrån. På nästa gata låg en människa täckt av damm till hälften under ett betongstycke. Jag vågade inte stanna och hjälpa till, för nu gällde det att snabbt ta sig över bråten. Skidorna gled ur mitt grepp och jag höll på att snubbla över dem.

På sjön Läppäjärvis is utanför Sordavala fanns ett hål efter en bomb, som en maska på ett fiskenät. Det fanns ingen tid att fästa skidorna ordentligt och pjäxorna glappade i dem för varje stavtag. Vid kanten till den där nätmaskan slank staven genom issörjan ner i vattnet så att jag höll på att falla omkull med ansiktet före.

”Balansera på samma sätt som i båten”, viskade jag högt. ”Böj på knäna och håll blicken fäst i fjärran.”

Jag fann fast underlag åt staven, men mina händer darrade så att jag inte kunde få någon kraft i stavtagen. Framför mig låg fiendens propagandablad som påstods vara giftbestrukna. Jag fick inte falla, inte röra vid dem.

När jag kom längre från stranden kändes isen starkare. Jag vågade titta tillbaka och de rödas flygplansflotta hade redan hunnit flyga långt över staden.

Plötsligt hoppade mitt hjärta till i sin beniga håla. Jag borde ju ha hållit mig gömd i skogen. Under hela kriget hade man varnat för skidåkning på öppen is. Fiendens flygplan kunde återvända och flyga så

lågt att någon av piloterna kunde skjuta mig i ryggen med kulsprutan.

Och här var jag – på skidor mitt ute på Läppäjärvi med hela vidsträckta Ladoga framför mig.

Här skulle jag dö, mitt i allt som fortfarande var alldeles oavslutat. Den förblev utom räckhåll trots allt, den där enda saken som jag hade drömt om ända sedan jag var en liten flicka.

Mitt eget skrik rev i halsen:

”Far, hjälp mig!”

Fars läderstövel dök upp framför mig, och far tog tag om ryggen på min päls med båda händerna. Mina ben ville inte bära mig och jag sjönk ner på isen igen. Far stack in nävarna under mina armar så att det gjorde ont och mina skor tecknade djupa fåror i den vita snön när han drog upp mig på fötter.

Jag hade tagit mig över Läppäjärvi och hela den vida Ladogasjön till Haavus. Mina skidor stod lutade mot den välbekanta bastuväggen.

”Far!” kraxade jag lättat. Min röst var hes av kylan och ropandet. Far satte sin egen mössa på mitt bara huvud. Jag hade ingen känsel i pannan eller öronen.

Det hade tagit timmar att skida över isen. I vanliga fall tog det aldrig mer än två timmar ens om snön vräkte ner.

Högt uppe på himlen lyste det klart fastän det redan borde ha varit mörkt. Det bleka skenet kom från skyn över Sordavala och lyste upp hela trakten.

”De sköt upp en lysraket”, hördes fars dämpade röst. ”Det hörs eldgivning därifrån. Planen kom tillbaka i ljusskenet, men hit kommer de inte.”

Jag gnällde till: ”Är faran över nu?”

Far stirrade mot himlen över Sordavala.

”Det är nu det farliga börjar.”

Kapitel 2

Det svettkalla lakanet klistrade sig mot min bara rygg. Ändå kändes bomullstyget mycket behagligare mot huden än de grova filtarna hos buabo. Jag kunde inte lyfta min vänstra arm ordentligt. Axeln hade träffats av något i explosionen, kanske en bit av en vägg. Det var tur att det inte var huvudet i alla fall.

Fönstret i kammaren var täckt av isrosor och solen fick iskristallerna att gnistra. Från stuvan bakom dörren hördes upphetsat samtal mellan far och Valavaaras gamle husbonde.

Ilmi hade förstås redan bäddat sin säng och lämnat kammaren. Jag skämdes för att ligga till sängs mitt på dagen, men det tog sin tid att komma på fötter. Mor hade gett mig sin gamla helgskjorta, min söndernötta yllekjol och bleknade sockor i stället för mina blöta kläder. Att klä på sig med en skadad arm var en omständlig procedur. Skjortan saknade två knappar och kjolen från mina barndomsår var för trång i midjan.

Vid väggen intill dörren låg den smutsiga ryggsäcken. Mitt hjärta hoppade till av förskräckelse – jag hade snott med mig buabos oersättliga örter. Inte ens när flyglarmet gick hade vi någonsin tagit med oss annat än snömantlarna och örterna.

Den lilla spegeln på väggen var grumlig, men inte ens en sådan fanns i örtgummans enkla boning. I min spegelbild framträdde ögonbrynen som vingar höjda till flykt, och ögonen under dem var som mörka tjärnar. Jag rörde försiktigt vid den blodiga rispan på kinden.

Senast hade buabo klippt mitt hår för kort och det ville inte hålla sig bakom örat. Det lockade sig när det blev svettigt. Jag var

för utmattad för att leta efter hårnålar och lockarna föll över kindbenen som en mörk sjal.

När jag kom in i stuvan avbröts samtalet mellan far och Valavaaras husbonde. Mor tittade förebrående på mig från spisen. Hon nickade lätt mot långbordet och gav mig lov att sätta mig.

Mor drämde ner en kopp te framför mig så att det skvätte över kanten och ner på bordet. Tallriken skramlade när hon slängde fram en stor bit ost på bordet. Det kändes svårt att vända sig mot ikonen och möta den stumma blicken från Heliga Guds moder. Jag kände skuld. Jag hade återvänt hem utan lov och lämnat buabo ensam i explosionernas centrum.

Men jag var läkegummans lärling och hon hade inte kunnat skydda mig som hon borde. Inte ens Heliga Guds moder skred till stadens undsättning.

Jag kände mors blick när jag gjorde korstecknet. Hur som helst var jag äntligen i säkerhet, om så bara tillfälligt, på hemön under mors vakande öga och fars beskydd. I deras sällskap kunde inget ont drabba mig.

Ett kallt ljus föll in genom fönstret över far där han satt vid bordsänden. Han reste sig från sin plats och kramade tröstande min friska axel med handen. Greppet var starkt trots att sjukdomen syntes som en grumlig hinna över hans ögon. Han satte sig snart igen.

Det hördes en duns från spisen och Ilmi kom springande för att krama mig. Under hösten hade min lillasyster blivit längre än jag.

”De sa på radion att det var nittiotvå bombplan”, sa Valavaaras gamle husbonde och tittade på mig. Hans hår var kritvitt vid tinningarna. I handen höll han sin rykande pipa. ”Över sextio hus brann ner till grunden.”

Den brinnande staden dånade fortfarande i mina öron om jag försökte lyssna. Explosionerna hade skalat av husen ända in på skeletten, och i branden kollapsade även dessa kota för kota.

”Varför lämnade du Sordavala och gav dig ut på isen, Alli?”

frågade far med låg röst. ”Det var farligt, du hade kunnat …”

”Jag trodde att fienden skulle bryta igenom våra linjer”, förklarade jag. ”Jag ville vara hemma när det blir dags för evakuering.”

Så var det ju inte riktigt. I sina brev hade Tuomas berättat om pansarskräcken som fick soldaterna att rusa handlöst ur skyttegravens skydd och in i skogen där de blev skjutna. Kunde det finnas bombskräck också? En sådan skräck kunde inte ens buabo rå på. Jag klarade mig helt enkelt inte om inte far och mor tog hand om mig.

Under hela krigsvintern hade jag vetat att jag befann mig i livsfara i Sordavala. Buabo visste det också, men ändå hade hon tvingat mig att hämta vatten utomhus även på molnfria dagar och till och med att hugga ved i dagsljus om den råkat ta slut. Tvingat mig att gå och tvätta och handla.

När jag efter jul sett väggarna som rasat i bombningen av staden blev jag så rädd att ingenting längre var sig likt. När det var mörkt var jag ständigt på helspänn i vedboden eller på dasset, och när det var ljust gick jag och strök längs väggarna. Igår hade tanken att fly ut under bombplanen känts bättre än att dagligen utsättas för hotet från jaktplanen.

”Stadsfullmäktige i Sordavala har idag beslutat att inga tvångsevakueringar ska inledas”, sa far. ”Fienden har inte brutit igenom de finska linjerna.”

Det låg en tidning på bordet. Den var daterad tredje februari, men jag vågade inte fråga om det var dagens tidning. På förstasidan stod rubriken ”De finska styrkorna har intagit nya ställningar”. Sådana rubriker brukade betyda att våra trupper hade tvingats retirera.

”Så fort Alli har vilat lite ska hon återvända”, fräste mor. ”Den dumma flickan förstår fortfarande inte vilken tur hon haft som fått en lärlingsplats hos läkegumman!”

”Men jag vill ju inte bli läkekunnig!” skrek jag.

Mor höll upp en tystande hand. Hon sa i varnande ton:

”Nu får vi bara hoppas att gumman Inkerö vill ta emot dig i sin stuga efter vad du ställt till med. Imorgon bitti far du dit och frågar.”

Det var lättast att bara sänka blicken. Teet ångade och mina fingrar kramade koppen med häftigheten hos ett barn som sökte trygghet. Gamla buabo skulle väl ta mig tillbaka, hon klarade sig ju inte utan någon som bar ved och vatten. Men mina studier skulle bli ännu hårdare när hon inte längre litade på mig.

Mor vände mig ryggen och började koka surrogat. Handen som vevade kaffekvarnen rörde sig snabbt och hela hennes stadiga kropp gungade i samma rytm. Kvarnen smattrade ilsket. Snart skulle elden i spisen dåna på precis samma sätt som staden gjort igår.

Plötsligt mindes jag människan som legat under betongen.

”Det var någon som dog i bombningen.”

Den breda golvbrädan knarrade när mor flyttade vikten från ena foten till den andra.

”Femton döda”, sa far och sänkte blicken. ”Det kan bli fler med alla skadade.”

Lillasyster började snyfta intill far.

”Många som lämnade Sordavala i början av kriget har redan vågat sig tillbaka”, sa Valavaaras gamle husbonde och återgick till att diskutera evakueringen. ”Någon evakueringsorder lär det knappast bli, men vi borde gömma båtlagets fångstredskap för säkerhets skull. Där skulle vi behöva Allis hjälp också.”

Mitt hopp väcktes på nytt. Jag fick samla allt mitt mod för att våga lyfta blicken från tekoppen till far. Med mitt ansiktsuttryck bönade jag om att jag skulle få stanna hemma för gott, men fars tystnad blev utdragen. Han visste ju vad jag drömde om: havet, båten och näten.

Det gjorde mor med.

”Det är just därför som Alli blev satt i lära hos örtgumman! För att få slut på de där svärmerierna om havet!” fräste mor. ”Om Alli nu inte tänker gifta sig så måste hon skaffa sig ett yrke som lämpar sig för en kvinna.”

Kaffekvarnen började smattra i mors grepp igen och far tände en cigarett.

”Gå och drömma om att bli fiskare till sjöss i dessa tider!” sa mor för sig själv och fnös. ”Som om ett flickebarn skulle kunna ärva sin fars andel i båtlaget.”

Luften i stuvan snörde åt strupen. Den gamle husbonden tittade ut mot havet genom fönstret och far studerade hur cigarettröken som han blåste ut mellan läpparna virvlade i luften ovanför bordet.

Stuvans dörr slog igen bakom mig. Farstun var helt nedkyld, men för Ilmis skull måste jag strö svart salt på tröskeln för att hålla fienderna borta.

Saltkristallerna knastrade mellan fingrarna och askan smutsade ner mina fingertoppar. Man måste signa sig genom att gå baklänges, som Saima Inkerö alltid hade uppmanat mig. Buabo hade lärt mig mycket om svart salt och örter under hösten. Hon hade till och med låtit mig använda smeknamnet som hon själv hittat på åt sig. Men hon var inte läraren som jag behövde. Den läraren var far och de andra fiskarna i båtlaget.

Egentligen ville Tuomas inte ärva fars fiskeredskap även om han över levde kriget. Eller Aatos för den delen, om han inte hade dött vid fronten. Av oss barn var det jag som redan som liten visste att där silvertärnan häckar, där simmar även öring och fjällröding. Jag visste hur soimabåten skulle styras på fjärden när stormen smugit sig på. Eller hur man plockar fisken snabbast från kilometrar av långrev.

Men som vuxen hade jag bara anförtrotts att rensa den fångade siken och salta den för lagring i tunnor. Släpa in näten i fiskbastun för att rökas. Räkna de mark som far fick från försäljningskooperativet.

Jag tog kvasten vid dörren och borstade bort spåren efter mig från snön när jag gick till uthuset. Rummet doftade av varmt och

torrt hö. Mjölkpallen stod på sin plats vid dörröppningen, så jag flyttade den intill Muurikki. Både Muurikki och Korvenkukka

vände sina huvuden mot mig, än var det väl inte mjölkningsdags? Lento gnäggade från stallet och grisen grymtade i svinstian längre bort.

Jag kände en enorm trötthet i kroppens alla lemmar. Det kändes skönt att sätta sig och luta pannan mot Muurikkis strimmiga sida. Mitt hår föll ner i ansiktet.

Det var precis som om Muurikki kände av att något var fel, och kon lyfte rastlöst på sin kluvna klöv.

”Oroa dig inte, tösen min”, sa jag lugnande och klappade hennes sida med min friska hand. ”De fick mig inte. Eller Sordavala för den delen, även om de gjorde sitt yttersta.”

Jag gned min kind mot Muurikkis rödbrokiga päls. På klara fiskemorgnar hade jag sett mor stå på strandklipporna bakom mig med armarna i kors och stirra på far, men det var mig far såg på med vemodiga ögon från båten när den gled ut i fjärden. Far skulle ha tagit mig med om han fått för mor.

Det var inget som sades högt, men sjukdomen hade gjort far långsammare än de andra fiskarna. Det skulle ha underlättat för honom om det varit lika mycket folk på soimabåten från vår gård som från Valavaara.

Jag tänkte inte återvända till Saima Inkerö. I kriget fanns döden överallt, och jag ville möta den på en båt till sjöss, inte i örtgummans unkna nässelbastu. Dessutom var det far om någon som skulle kunna rädda mig genom sin rådighet även om hela ön brann och röken kvävde mig till ett slappt bylte. Det hade verkligen krävts nittiotvå fullastade bombplan för att jag äntligen skulle våga fly från buabo tillbaka till far. Här tänkte jag stanna.

Jag kunde höra fars hostande utanför fähuset. Han kom in och frågade ingenting, fastän jag satt lutad mot kon.

”Vad skulle den väldiga Sovjetunionen med den lilla ön Haavus?” utbrast far och gned sig i skägget. ”Här finns bara familjerna Alava

och Valavaara, den lilla folkskolan och anspråkslösa hus längs med stränderna.”

Muurikki vände sitt stora huvud mot far. Det låg ett fint damm i luften och kons idisslande kändes som en gungande rörelse mot min kind.

Far kliade Muurikki på huvudet och fortsatte:

”Det finns två kor och en gris i fähuset, till och med den bättre hästen har vi fått lämna till fronten. Vi har inga fabriker på ön, inga ordentliga vägar, inte ens ett båtvarv längre.”

”Båtarna är ändå kända över hela landskommunen”, sa jag stolt.

Far ville dock inte diskutera några båtar med mig. I stället meddelade han milt sitt beslut.

”Ikväll skriver du ett brev till Saima Inkerö där du ber om ursäkt för din avfärd och talar om att du återvänder lite längre fram när situationen lugnat sig.”

Kapitel 3

Ringen på Tuomas vänstra ringfinger såg mörknad och smutsig ut i stuvans dunkel. Den var inte av guld.

Min lillebrors handled kändes mager och huden var läderartad. När jag släppte ner hans hand på bordsskivan igen såg jag för första gången hans ansikte på nära håll. Tuomas hade åldrats med flera år. Man kunde omöjligen tro att han bara var arton år gammal. Han hade djupa rynkor i ögonvrårna och de vassa kindbenen stack ut.

Tvillingarnas ögonbryn hade alltid påmint mig om fisktärnornas vingar, men så var det inte längre med Tuomas. Den modfällda tärnan hade sänkt sina vingar. Har ni haft det så svårt, ville jag fråga, men det gick ju ändå inte att missta sig på.

”Den är av metall”, konstaterade jag och intog min plats på andra sidan bordet.

Tuomas min blev defensiv.

”Det är få som har guld i tider som dessa. Folk lär ha sålt sina vigselringar för att soldaterna ska få ordentlig utrustning.”

”Har Sylvi en likadan?” frågade jag. Namnet kändes helt främmande i min mun.

Tuomas nickade distraherat och snurrade på ringen med tummen. Hans fingrar darrade. Sedan sneglade han plötsligt åt båda sidorna och sköt rygg som en katt. Det såg ut som om han spanade efter fienden och väntade på ett anfall.

Han darrade av kyla igen och grep girigt om sin varma tekopp. Det hade varit tjugo minusgrader under hans skidfärd hem. En så kall fettisdag skulle jag och Ilmi inte ha gjort oss besväret att åka i kälkbacken ens i fredstid.

”Vi vet nog hur det står till med den flickan”, sa mor snorkigt, fnös och lade armarna i kors över bröstet. Hon intog en bekvämare ställning på pallen. ”Det är inte det första barnet som avlats utan att prästen stått där med startpistolen.”

Lillebror satte teet i vrångstrupen. Varför måste mor alltid vara så där rakt på sak? Men det hade förstås Sylvi också varit i julas när hon kom till ön Haavus för att berätta om sin graviditet. Med rödgråtet ansikte hade hon berättat hur Tuomas uppmanat henne att ta bort barnet. Jag skulle ju ha haft knepen som buabo lärt mig, men mor hade lagt sig i saken. Och nu fick min bror svara för konsekvenserna av sina handlingar.

”Vi ska vigas på söndag”, berättade Tuomas.

Det var först då som allt det här blev på riktigt. Förstås. Tuomas hade ju inte fått permission bara för att berätta om giftermålet. Han skulle gifta sig nu, den här veckan, och sedan skulle Sylvi komma hit. Om min bror varit grekisk-ortodox som jag och mor så skulle det till och med ha varit bråttom att klara av bröllopet innan fastan.

I min ängslan fyllde jag på Tuomas tekopp fastän den fortfarande var halvfull.

Mor kommenderade:

”Gå och lägg er nu. Imorgon bitti börjar vi förbereda bröllopsfesten.”

”Det är inte många som håller gästabud i dessa tider”, hävdade jag bestämt. Det är inte många som firar bröllop i dessa tider, hade jag velat säga. Velat förbjuda det: Tuomas kan inte fira något bröllop nu!

Men mor sjasade mig till sängs, och i mörkret låg jag och stirrade framför mig med öppna ögon och hjärtat bultande av ångest. Vårt hus skulle få en ung husmor. Och det skulle inte vara jag utan min lillebrors fru. Och med tiden skulle den unga husmodern få en position i huset som aldrig skulle förunnas mig.

Jag kunde inte bo kvar på nåder i Tuomas och hans hustrus hushåll.

Visst var det många som bodde i storfamiljer, även på Valavaaras gård levde ogifta och gifta vuxna under samma tak. Men mor

ville knappast ha ett hushåll som delades av flera kvinnor. Tidigt på morgonen hade hon blickat ut genom fähusets lilla fönster och muttrat föraktfullt om den stora skaran som säkert begav sig ut i arbete hos Valavaara även denna dag. Dessutom hade vi inte ens tillräckligt med plats, och uthusen var för få för ett sådant liv.

Jag fick ingen ro i sängen och lakanet skrynklade sig under mig när jag kastade mig av och an. Brevet jag skickat till buabo skulle inte vara till någon hjälp. Det skulle inte finnas någon återvändo till det lärlingskap som varit. Och till råga på allt var husets blivande unga husmoder gravid.

Bilden av buabos ängsliga blick i splittervärnets skugga, med min yllesjal över håret, visade sig för mig. Jag kunde fortfarande höra hur bomberna exploderade runt omkring mig.

Kanske borde jag ändå ha varit räddare för det som fanns utanför värnet.