9789180022125

DANYEL COUET & LUBBE GARELL

I magen på en jägare

Konsten att jaga och laga vilt

INNEHÅLL

Inledning • 7 KLÖVVILT

Älg • 19 Kronhjort • 33 Dovhjort • 47 Rådjur • 61

Mufflon • 73 Vildsvin • 81

HARDJUR & GNAGARE

Hare • 101 Vildkanin • 109 Bäver • 123

FÅGEL

Gräsand • 131 Grågås • 138 Fasan • 144 Ripa • 155 Ringduva • 162

Tjäder • 167 Rapphöna • 173 Knipa • 180

Viltvård, vapen, kött och allt annat du vill veta om jakt • 186

Register • 214

Välkommen till vår värld!

Jaktböcker i allmänhet bildar en egen genre. Mörka stämningsfulla stilleben med fåglar, fjädrar, sammetstyg och troféer utgör den typiska bilden av jägarens matbok där klassiker möter klassiker i en symfoni av bruna nyanser.

Vi vill bidra med en bok där vår glädje till natur, mat, färger och jakt framhävs och blir en inspiration för alla. Helt enkelt glad mat med goda recept varvat med vackra bilder och våra texter, skrivna på vårt personliga sätt. Vi vill ge bakgrund om jakten och tips på hur man tillagar allt som moder jord förser oss med. En samling recept och berättelser som kretsar kring något vi båda tycker väldigt mycket om, som vill inspirera dig till att våga ta dig an, och lyckas med: det vilda köttet i köket. Vi hoppas att du här ska hitta inspiration till vad en matlagande jägare äter.

DANYEL:

MATEN GAV MIG JAKTEN

Att skriva den här boken handlar för mig om en sak: mat är, och har alltid varit, min passion. Sedan tycker jag om det vilda, naturliga köttet. Jag tycker om att laga mat mer än jag gillar att jaga, men genom att förstå jakten värdesätter jag köttet jag tillagar på ett annat sätt. Jag kom in i jakten ganska sent i livet, jag såg en råvara och ville förstå den bättre. Jakt är ingenting som jag är uppvuxen med, intresset kom i stället genom mitt yrke som kock.

En vän frågade en dag om jag ville köpa in en kronhjort till restaurangen. »Absolut« sa jag, »jag tar två biffar«. »Det fungerar inte så« fick jag höra. »Vi jagar hela djuret, så det är det du får« förklarade min vän. Många kockar är inte vana vid att använda hela djuret. Man köper in detaljer av djuret till sin restaurang, har det på sin fasta meny och lagar samma sak med det varje gång. När råvaran tar slut beställer man in nytt och får det levererat utan att man behöver tänka särskilt mycket kring det. Ett helt djur gör att man måste tänka nytt, man får anpassa sig. Jag beställde ett helt djur. Sedan ringde jag upp min vän och bad om ännu ett. »Det fungerar inte så heller« fick jag höra. »Jakten är slut för i år.« »När kan jag få ett djur nästa gång då?«, undrade jag. »Nästa höst.« Jag kände mig snuvad på min nya upptäckt. Men det kändes spännande med jakt. Kanske skulle jag ändå lära mig mer om det? Ta reda på hur dem gör, hur det går till?

På den här tiden var jag dock jaktmotståndare.

Bilden av jägare på film är ofta ganska negativ, och det var en bild som jag delade. Skjutglada hillbillys i skogen som älskar att döda djur, tänkte jag. Jag är fortfarande inte skjutkåt, eller jaktkåt, jag gillar inte ens vapen. Men jag var nyfiken på jakten som koncept och som upplevelse så jag bad ändå om att få vara med på en jakt. Att vara ute i skogen och lära mig om allt naturen har att ge har jag alltid tyckt om. Men det jag föll för var att vara ute tillsammans med andra, sitta runt en eld, äta ute och lyssna på andra människors historier. Att vara ute på jakt var skönt, det var tyst och meditativt. Elden sprakade och jag fick en skön känsla i kroppen. Jag, som kom från ett stressat Stockholm och drev flera krogar, såg nästan jakten som ett retreat. Jag tankade energi och blev lugn.

»Du borde ta jägarexamen« sa min vän. »Men jag vill ju inte jaga« sa jag. »Däremot kan jag vara med och laga mat och prata med folk.«

Men det blev en jägarexamen ändå, jag ville få större förståelse och lära mig mer, kunna mer om köttet för att kunna förmedla det till mina gäster på restaurangerna. Jag sa till mig själv att jag däremot aldrig skulle ha ett vapen.

Det blev dags för bockpremiär. Den 16 augusti, i början på 2000-talet, mellan Enköping och Västerås. »Du får sitta på pass«, fick jag veta. »Men jag har ju inget vapen och ingen vapenlicens« sa jag. »Jaha« sa gubben »du får låna ett«. Så satt jag med ett gevär helt plötsligt. Det var fint väder, sol och lite halvkrispigt som det kan vara en tidig morgon i augusti. Tio minuter in i jakten ser jag att en råbock kommer gående bakom mitt torn, den är 40 meter bort. Det hände

något i mig. Där stod det magnifika djuret och betade. Lugnt och sansat lyfte jag bössan och sköt. Djuret ramlade ihop bakom en gran. Min första tanke var »har jag skadeskjutit det här djuret?«. Jag blev nervös, det var den värsta känslan. Jag hade knappt någon puls och ringde på radion och förklarade. En av hundförarna gick fram till djuret och tittade till det, han gav tummen upp, »Det ligger!«. Jag hade dödat ett djur. Det kändes skönt att det var gjort, men också jobbigt. Jag hade tagit ett liv. Senare samlades vi och de som ordnade jakten la en snara kring djuret och började dra det. Det här vackra djuret, mitt djur, skulle släpas genom grus, lera och smuts hela vägen bort till bilarna. Det gick en ångestkänsla genom hela min kropp, så här kunde de ju inte göra. Det gick bara inte. Jag plockade upp djuret i famnen och bar bort det till bilarna, av respekt.

Efter det började jag jaga en hel del. Jag var ute själv med en jaktkompis som har egen mark och som är en duktig jägare och naturkännare. När jag skriver duktig jägare menar jag inte någon som är duktig på att skjuta ihjäl djur utan någon som vet vad den gör, vet hur man jagar, hur man tar ur ett djur och hur man tar hand om det man jagar. Någon som vet hur man är en bra viltvårdare och vet vad som kan jagas för att bestånden ska må bra. Någon som kan viltvård helt enkelt. När jag pratar om jakt idag pratar jag snarare om viltvårdare, som tar hand om djuren och som jagar med stor respekt för naturen. Det var därför jag började jaga. Allt jag någonsin skjutit har jag försökt ta med mig hem eller till krogen. På krogen får jag dessutom också glädjen

att bjuda fler än bara vänner och familj, och det finns en stor stolthet i det. Jag kan göra skillnad och visa för mina gäster som inte är vana att äta vilt vilken stor variation det finns i den typen av kött. Att det precis som för alla däggdjur finns olika arter, åldrar och hängningstider och att dessa påverkar smak och upplevelse. När vilt tillagas på rätt sätt är det riktigt svårslaget.

Det finns en anledning till att Lubbe och jag jagar tillsammans. Vi har nämligen samma grundmål: att få fler att förstå det fina i jakten och det vilda köttet. Vi skjuter aldrig djur för skojs skull och vi slänger aldrig kött. Allt vi skjuter ska upp på en tallrik, på restaurang eller för familj och vänner. Allt vilt går dessutom att äta, vi skjuter kråkor, bävrar och skarv. Allting äts för att det går att äta. Det är kanske inte alltid det godaste, men då skjuter man inte det nästa gång. För mig är det inte jakten som lockar, det är maten. Jag är kock i första hand, och jägare i andra. Jag kan inte jaga sju dagar i veckan och tycka att det är lika givande varje gång. Min passion är matlagningen. Jakten är ett sätt för mig att utvecklas i min passion, men maten kommer alltid att stå längst fram för mig. Lubbe däremot kan jaga jämt och tycka att det är lika roligt hela tiden. Men jag måste få komma hem mellan varven, hem till mitt kök.

LUBBE:

JAKTEN ÄR MITT LIV

Porrtidningarna låg alltid under sängen i pojkrummet. På nattduksbordet låg det jag bläddrade allra mest i: Överlevnadshandboken. Det var min lektyr, min bibel. Det var den jag knarkade på kvällarna. Jag drömde om hur jag skulle bygga egna fällor i skogen för att fånga eget vilt. Längtan efter att överlista ett djur och äta upp det blev överväldigande, nästan outhärdlig. Jag tillverkade slangbellor, kaststjärnor och andra vapen som kunde hjälpa mig att fylla frysen. I lumpen var jag stationerad på Mellsten och där stötte jag ofta på en hare. Till slut blev suget för stort, jag tillverkade en slunga av långkalsonger. Det var en slunga likt den David använde mot Goliat, fast här var det jag som var Goliat. Haren var däremot skicklig som David och lyckades gång på gång undkomma stenarna som kom flygande med långkallingarna. Det berodde nog mest på att mina slungfärdigheter inte var helt färdigutvecklade.

Min bästa kompis bodde på en gård och när vi var små drog vi ofta ut för att skjuta kråkor och kaniner. Där kunde vi jaga ostört och lära oss. Han hade vuxit upp med jakten på ett annat sätt än jag hade, och han var van vid att hantera skjutvapen. Vi började våra jägarkarriärer med att skjuta fåglar med luftgevär. Mestadels blev det gråsparvar bland korna inne i ladugården. Tio år senare, när jag fyllt 18 år, följde jag med min pappa på rådjursjakt. Det var uppsiktsjakt, vilket innebär att en person som ännu inte har tagit

jägarexamen, fått vapenlicens eller är minderårig får stå med vapen och skjuta om en annan person som uppfyllt alla kriterier står bredvid. Det blev inget vilt fällt för mig den gången, men några veckor senare gav vi oss ut igen. Pappa halkade dock och bröt några revben på garageinfarten och hamnade på sjukhus istället för i skogen. Jag kände att jag inte kunde vara beroende av någon annan så 19 år gammal tog jag min jägarexamen. Inte en dag för sent.

Min första säsong som jägare var perfekt. Det var 1993 och rådjursboomen stod på sin peak. Det fanns rådjur överallt och jag sköt minst ett rådjur på varje jakt jag var på. Ibland även någon hare eller räv. På den tiden jagade man antingen med hagelvapen och sköt just rådjur, rävar och harar, eller så jagade man med kulvapen för att skjuta älg. Hjort och vildsvin var något man bara hade hört talas om, men aldrig såg.

Jag jagade varje lördag och söndag och gärna någon extra dag i veckan om tillfälle gavs. Detta var även en period i mitt liv när festandet stod högt på prioriteringslistan, så jag brukade komma hem runt klockan fyra varje natt, sova i ett par timmar för att sen dra iväg till jakten. Lyckligtvis bodde jag så nära jaktmarken att jag med enkelhet kunde cykla dit. Det var självklart väldigt dumt att stå onykter på pass med ett laddat vapen, men det var som att jag nyktrade till så fort jag slog ihop bössan, åtminstone när jag hörde drevet närma sig. Jag minns dock en gång när jag satt under en ek för att jag inte orkade stå upp. Drevet närmade sig och så även uppstötningarna från min mage. Jag såg ett rådjur komma springande på

lagom avstånd, men i stället för att lägga an och skjuta, spydde jag upp nattens vätskeintag. Detta pågick lyckligtvis inte under någon lång period i mitt liv. Det är riktigt segt att vara bakis i skogen. Dessutom är det ju direkt olämpligt att inte vara nykter när man handskas med vapen.

I dag har jag cirka 200 jaktdagar per år och jakten har blivit en livsstil. Det låter klyschigt, jag vet, men jag andas jakt. Jag somnar med jakt i tankarna, drömmer om jakt och vaknar med jakt i tankarna. Var jag än är i skog och mark tittar jag efter spår efter vilt, försöker se var viltet kan tänkas komma och var det hade varit bra att ha ett pass. När jag ser fåglar i luften tänker jag framförhållning och när jag ser vilt från bilen tänker jag träffbild och mat. Jag älskar allt med jakten. Planeringen, snacket innan, ansträngningarna, ögonblicket och snacket efteråt. Att komma fram till den som skjutit ett vilt och lyssna på hans eller hennes upplevelse är fantastiskt spännande. Att efter en jakt sitta och prata om dagen som varit är lika härligt som att ses kvällen innan och prata om morgondagen och förväntningarna.

Men bäst är nog ändå ensamjakterna. När man är helt själv i skogen. Ett med naturen. Det blir man bara när man jagar helt ensam och inget stör. Det är på de jakterna man lär sig mest om viltets beteende. Det är då man har tid att upptäcka och verkligen insupa allt det underbara med jakten.

Jag vill tillägna den här boken min pappa som gick bort i mars 2022. Det var han som drev på mig att kontakta en viss samarbetspartner på ett idag ganska ovanligt sätt. »Skriv ett personligt brev och skicka det i ett kuvert« sa han. Sagt och gjort, två dagar senare satt jag på ett möte som innebar ett startkapital stort nog för oss att kunna starta Shots & Pots, och klara oss en längre tid.

Så den här boken är till dig, pappa. Tack!

LUBBE OM DANYEL

Danyel och jag var medlemmar i samma jaktklubb i några år och på den första middagen hamnade jag bredvid honom. Trevlig kille, tänkte jag, lite tyst och kanske något blyg. Jävligt snygg men framför allt sympatisk, och han verkade vara jordnära. Jag gillade honom.

På den tiden var jag delägare och jobbade i en jakt- och fiskebutikskedja. En gång hade Danyel lämnat in sitt vapen på service, han ringde och frågade om jag skulle in till stan eftersom han inte hann hämta det innan en jakt. »Diviga stjärnkocksjävel« tänkte jag, men visst, jag skulle ju ändå åt samma håll som Danyels krog låg. Väl framme stod vi och gaggade lite, trots att det var full rusning i köket. Där och då blev jag lite imponerad. »Här står jag och snackar vapen med en snubbe som har en stjärna i Guide Michelin sedan 17 år tillbaka.« Jag var med och drev en annan jaktkanal på den tiden och frågade om Danyel ville vara med i ett avsnitt där vi skulle jaga och sedan laga mat. Han var intresserad, men vi lyckades aldrig skjuta något så det rann ut i sanden. Efter en tid hoppade jag av den kanalen och ville starta en egen med mer fokus på mat eftersom det är anledningen till att de flesta jagar. Danyel var det självklara valet för mig. Han hade lugnet, humorn och kunskapen och dessutom hade vi passerat bekantskapsstadiet och blivit vänner.

Dessutom jagade han ju. »Kanalen ska heta Shots & Pots«, föreslog jag. Danyel svarade direkt med ett optimistisk ja. Det var klart. »Vi kör!«

Danyel är vansinnigt begåvad och har en

känsla för matlagning som jag verkligen beundrar. Jag har aldrig känt mig imponerad på ett jobbigt sätt, bara fascinerad. Förutom när vi var med i en matlagningstävling. Han la i en för mig helt ny växel och kopplade på tävlingssinnet. Jag gjorde som jag blev tillsagd och flöt mest omkring i bakgrunden, garvade och förstörde något flarn i sista stund. Men Danyel behöll lugnet, tillverkade snabbt ett nytt flarn och några sekunder innan tiden var ute la han det på rätten och slog på klockan som meddelade att »vi« var klara. Då blev jag riktigt imponerad. Där, tre år in i vårt samarbete, förstod jag vilken nivå han ligger på.

Danyel är ofta stressad och kan låta butter när man ringer. Jag frågar om det har hänt något, men han svarar »nej«, som om han inte fattar varför jag undrar. Men jag har lärt mig honom nu och vet att det inte är personligt, han ska bara öppna någon ny krog på Gotland och har 250 bokade gäster på sin restaurang Allegrine ikväll som han måste förbereda innan vi ska spela in tre matavsnitt för kanalen och så ska han räkna på morgondagens catering. Men så fort kameran börjar rulla så är han i nuet. Danyel är tålmodig. Han klarar av mig. Han är generös, och i och med att vi kommer från helt olika yrkesgrupper blir det aldrig tjafs mellan oss. Vi förstår och respekterar varandra. Och så tänker vi likadant, vår jargong är lättsam och lekfull. Vi är makalöst olika som personer men vi har precis samma humor, varje gång vi ses leder detta till kollapser av skratt. Han vet att jag är slarvig i köket och även om han får bita sig i läppen varje gång vi lagar mat tillsammans så accepterar han att jag slabbar och glömmer

saker på spisen eller i receptet. I stället berättar han pedagogiskt hur det ska gå till. Och jag är så tacksam över allt han lär mig, all information och alla tips och tricks, och så är jag förstås tacksam för att jag får äta hans mat. Men mest av allt är jag tacksam för en vän och kollega som jag inte vill vara utan. Jag hoppas att detta är den första av många böcker och andra äventyr med Mr C.

DANYEL OM LUBBE

Eftersom jag har ett minne som en guldfisk minns jag inte mitt första möte med Lubbe. Men jag vet att jag träffade honom flera gånger ute på jakt och att man då alltid fick höra om en person som hade skjutit allra mest på sin såt, sitt jaktområde, och som hade skjutit extremt prydligt. Allt hade skötts snyggt, ordnat och kontrollerat. Så vitt jag vet var det aldrig något som var felskjutet. Jag kommer ihåg att jag blev imponerad över hur skicklig han var på att skjuta. Det var mitt första intryck av Lubbe. Sen var vi med i samma jaktsällskap där vi jagade ihop och träffades på middagar.

Lubbe och jag är extremt olika, men på något sätt passar vi ihop väldigt bra. Vi är som två pusselbitar, vi har olika färger men vi går ihop. Vi möts både i humorn och seriositeten i det vi gör. Vi delar samma professionalism. På varsitt håll, jag i min restaurang och han i sin jakt och sitt filmande, andas vi vårt yrke. Jag har väldigt svårt att umgås med någon som inte respekterar sitt yrke fullt ut och inte försöker göra allt för att saker ska bli så bra det bara går. Hur disträ,

snurrig och fladdrig Lubbe än verkar så tar han alltid sitt jobb på hundraprocentigt allvar, och det har jag stor respekt för. Lubbe tar aldrig omvägar och gör alltid sitt yttersta. Där möts vi. Och sen möts vi då framför allt i humorn. I allt vi gör är vi såklart inte alltid bara glada och spralliga, det finns också alltid ett allvar. Men vi har väldigt roligt ihop. Det är härligt att i vuxen ålder träffa en människa som man blir vän med och efter ett tag kan prata om allting med.

En gång frågade Lubbe mig om vilken som var min drömjakt, en jakt som jag drömt om men aldrig kunnat göra. Mitt svar blev ripjakt i fjällen. Inte för att jag drömde om att peppra på massa ripor, för mig var det först och främst naturupplevelsen som lockade. Det delar vi också väldigt mycket, kärleken till naturupplevelsen. Lubbe såg till att vi kom iväg på den där fjälljakten. Jag blev helt överväldigad. Vi åkte upp till Norrland och hade den absolut finaste jakten. I tre dagar åkte vi turskidor, tre mil om dagen, och var helt färdiga varje kväll. Det var en euforisk trötthet, men så energigivande. Allt var så vackert. Det var bara vi, världen och vidderna. Lubbe och jag möttes där, trots att det var långt efter att vi började jobba ihop och startade kanalen. Där och då länkades vi ihop på ett nytt sätt. Denna extarordinära naturupplevelse, när vi sakta började skida hem på den glittrande snön och solnedgången färgade himlen på ett helt otroligt sätt, upplevde vi tillsammans. Så trötta, men nöjda, oavsett om vi hade skjutit något eller inte. Den jakten kommer jag aldrig att glömma.

KLÖVVILT

ÄLG Vetenskapligt namn: Alces Alces

Engelskt namn: Moose

Ordning: Partåiga hovdjur

Familj: Hjortdjur

Han: Tjur

Hon: Ko. Hondjur som inte fått kalvar kallas kviga.

De små: Kalv

Jakttider: Norra Sverige; 1 september–31 januari. Södra Sverige; 8 oktober–31 januari.

Jaktformer: Ställande hund, ledhundsjakt, drevjakt, lockjakt, tryckjakt, smygjakt

Vapen: Kulvapen klass 1

För 28:e året i rad åkte jag samma gamla väg, numera breddad, mot Västerås för att sedan svänga av mot Skinnskatteberg och vidare till Kopparberg. Jag var 20 år när jag var där på min första älgjakt. En riktigt våt och grå morgon. Det lokala jaktlaget var förstås på plats kl. 07.30 trots att det var samling kl. 8. Jag hade jagat rådjur och småvilt tidigare, men aldrig älg. Men jag älskade det redan. Förberedelserna, förväntningarna, det för mig nya jaktlandskapet med dalar och toppar. Riktiga storskogar med kalhyggen stora som åtta fotbollsplaner. Myrar, tjärnar och en mystik som man inte hittar i Stockholmsområdet, där jag bara hade jagat dittills. Pass 123 blev mitt i den första såten och det var Per som släppte av mig innan han drog vidare till 124:an. Det var blött i det vadhöga gräset över myren som jag fick ta mig över innan jag nådde mitt pass.

Jag satt vid en tall i kanten av myren. Men jag behövde inte sitta särskilt länge innan jag såg de två älgtjurarna komma gående över myren, men på andra sidan bäcken. Per hade stött på dem när han tagit sig till sitt pass. Där satt jag med min morfars gamla Husqvarna 1600 med flaggsäkring och öppna riktmedel (alltså inget kikarsikte). »Kommer jag att skjuta min första älg nu?« tänkte jag. Många tankar gick genom huvudet. »Ska jag skjuta båda?« Älgarna var helt omedvetna om min närvaro och jag gjorde mig beredd. Jag väntade och väntade trots att jag hade läge flera gånger, men jag ville att allt skulle vara perfekt. Min puls gick i taket, försiktigt tog jag fram pappret med restriktioner

för att försäkra mig om att vi fick skjuta tjur. Det fick vi. Jag vek ned flaggsäkringen åt vänster och lyfte bössan försiktigt. Älgarna stod på cirka 60–70 meters avstånd och hade fortfarande ingen aning om min existens där de vaggade fram och betade. Vilken av dem skulle jag skjuta? Den största för att den hade störst horn eller den minsta för att den stora kunde bli större? Den mindre stod närmast och bäst till. Avtryckaren kändes stenhård på morfars gamla bössa men jag lyckades krama av den, och kulan, av kaliber 9,3 x 57 slungades i väg av gastrycket inne i patronhylsan. Älgen föll på platsen, och när det väl slog mig att jag faktiskt kunde skjuta den andra också var den redan på väg bort i periferin.

Älgen är en stark symbol för Sverige och turister kommer till älgparker runtom i landet för att betrakta det stora djuret. Älgen är även det viktigaste jaktbara viltet och står för 52 procent, 11 000 ton, av allt viltkött som äts i Sverige årligen. Älgen är det största hjortdjuret och klövviltet i Sverige och en vuxen älg kan väga mellan 200 och 500 kg. Dess huvudföda består av löv, ljung, ris, knoppar, gräs, sly och bark och en vuxen älg äter cirka tio kilo torrfoder per dygn under sommarhalvåret. Älgar lever ofta ensamma eller i små grupper.

Idag är den en gång så stora älgstammen i Sverige svårt decimerad, delvis på grund av att jägarna har fått stor konkurrens av vargarna. 2013 beslutade Sveriges riksdag om att Sverige skulle ha en gynnsam bevarandestatus om cirka 170–270 vargar. Denna gräns har aldrig hållits och idag sägs det finnas cirka 500–600 vargar i landet. Men det finns också en överskjutning av älg. De stora skogsbolagen vill helst inte ha någon älg alls på sina marker då de orsakar stora skador på trädplanteringarna. Årligen skjuts cirka 80 000 älgar i Sverige, jämfört med cirka 150 000 i början av 80-talet. Det är dock en orättvis jämförelse eftersom det rådde en älgboom med drygt en halv miljon älgar i landet då. 1982 sköts rekordmånga 174 709 älgar. Älgboomen var en följd av ändrade avskjutningsstrategier och skogsbrukspolitik, vilket bidrog till att »rätt« djur sköts och älgarna fick mycket mer att äta (i form av bland annat sly) på de stora kalhyggena som blev kvar efter avverkningar. Älgen var tidigare näst intill utrotad i Sverige och under 1800-talet rådde totalt jaktförbud i olika omgångar.

Om man tycker att rådjur och hjort smakar för mycket vilt så är älg definitivt rätt val, älgköttet är betydligt mildare. Vi vågar nog påstå att älgkött är som en blandning av nöt och vilt, men som ändå smakar vilt.

 Avlossa aldrig skott mot vilt om du inte är 100 procent säker på att det är rätt viltart och att skottet kommer att vara dödande. Ibland gör man fel ändå men vid minsta tvivel är det bättre att avstå.

 Skjut inte heller på löpande vilt om du inte känner dig säker. Det är mycket svårare än vad man kan tro och ingen mår bra av en skadskjutning. Om djuren inte är alltför stressade kan de ibland stanna när man visslar.

Palmat älghorn

Cervina älghorn

Cer vint älghorn

Devil’s burger på älg

En god vardagsburgare med mycket hetta, umami och smak. Fungerar såklart även som festmåltid!

4 PERSONER

BIFFAR

600 g älgfärs (malen med 20 % späck)

0,5 tsk salt

nymalen svartpeppar

rapsolja

3 dl riven lagrad ost (t.ex. cheddar)

KARAMELLISERAD LÖK

5 gula lökar

0,5 dl rapsolja

1 krm kanel

1 krm spiskummin

1 krm korianderfrön

1 krm cayennepeppar

cirka 1 msk rödvinsvinäger

SÅS

1 dl majonnäse

1 msk sriracha

1 tsk japansk soja

HAMBURGARE

1 rödlök

2 msk rödvinsvinäger

salt och peppar

4 briochehamburgerbröd

4 blad krispsallad

4 skivor bifftomat

8 kvistar koriander

1 röd chili, tunt skivad

0,5 dl rostad lök

BIFFAR

1. Rör ihop färsen med salt och peppar till en fast och homogen konsistens. Rulla ihop till fyra lika stora bollar.

2. Stek bollarna i het panna med några droppar rapsolja. Pressa ut bollarna till tunna fina burgare och stek tills de fått fin färg och blivit krispiga i kanterna.

3. Fördela den rivna osten på hamburgarna och ställ in i ugnen med grillelementet tills osten smält.

KARAMELLISERAD LÖK

4. Skala och skiva löken tunt.

5. Hetta upp en kastrull med rapsolja och lägg i löken och kryddorna.

6. Stek på låg temperatur i cirka 40 minuter under omrörning. Det är klart när löken är gyllene. Avsluta med ungefär 1 msk rödvinsvinäger eller efter smak.

SÅS

7. Rör ihop majonnäsen med sriracha och soja.

HAMBURGARE

8. Skala och skiva rödlöken i cirka 0,5 cm tunna skivor. Marinera den snabbt i en skål med rödvinsvinäger, salt och peppar.

9. Rosta brödens snittytor. Lägg en klick sås på bottenbrödet och montera hamburgaren med sallad, skivad tomat, koriander, chili och rödlök.

10. Lägg på biffen och strö över lite rostad lök. Lägg sedan på locket och servera.