H ISTORIEN OM NORRLAND
Dimmans lan D : f ån isti D till hunge å
ROBIN OLOVSSON
Historien om Norrland
Dimmans land: från istid till hungerår © Robin Olovsson och Volante 2024
Volante
Stora Nygatan 111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag och inlaga: Conny Lindström
Sättning: Johanna Bysell
Omslagsillustration: ”Lapporten i höstfärger”/Helmer Osslund
Foto: Uppsala Auktionskammare
Kartor inlaga: Samuel Svärd
Första utgåvan, första tryckningen
Tryckt hos Livonia Print i Lettland 2024
ISBN 978-91-7965-392-7
Stockholm kommer om 100 mil
Stockholm kommer om 100 mil
Stockholm kommer men här är ditt liv
MattIaS alkBerg, ”Stockholm”
Till Arvidsjaur.
Min mamma, pappa och syster. Mina vänner.
1—DIMMANS
LAND
Från de första invånarna till Norrland på
2—DET VILDA LANDET
Från lappmarkshandeln till Norrland
3—OFREDENS LAND
Från Gustav Vasas nationalstat
4—UPPTÄCKARNAS LAND
Från
NORRLANDS LÄN 1645
VÄSTERBOTTENS LÄN
Pajala Gällivare
Torneå Kuusamo
Luleå (1621) Piteå (1621)
Umeå (1622)
HÄRNÖSANDS LÄN
Östersund Arvidsjaur
HUDIKSVALLSLÄN
Vasa
Härnösand (1585)
Sundsvall (1621)
Hudiksvall (1582)
Söderhamn (1620)
Stockholm Gävle (1446)
Uleåborg
Jämtland och Härjedalen
(Årtalen anger städernas privilegiebrev)
NORRLANDS LÄN EFTER 1809
Arjeplogs och Arvidsjaurs församlingar från Västerbottens till Norrbottens län 1837.
Malå församling tillhörde Norrbottens län 1837–1868.
Fjällsjö, Bodum och Tåsjö församlingar från Västernorrlands till Jämtlands län 1974.
Ytterhogdals församling från Gävleborgs till Jämtlands län 1864.
Hamra kapellförsamling från Kopparbergs till Gävleborgs län 1864.
Residensorter (*1810–1816, **1816–1856, ***1856–)
NORRBOTTENS LÄN
Piteå**
Sunderbyn*
VÄSTERBOTTENS LÄN
JÄMTLANDS
Östersund
VÄSTERNORRLANDS LÄN
GÄVLEBORGS LÄN
Södra
Förord
MITT LAND
Jag sitter vid köksbordet i en lägenhet i södra Stockholm och tänker på Norrland. Det gör jag ofta. Jag fjärrlånar böcker om nybyggare, samer och birkarlar. Spelar in avsnitt till min podcast Historiepodden om revolutionsstämningar på norrbottniska Seskarö eller naturkatastrofer i jämtska Ragunda. Förtrollningen av den del av Sverige som jag kommer från började när jag lämnade den. Som 19-åring flyttade jag från inlandet till kusten. Från glesbygden till staden. Efter studier i Umeå flyttade jag till Gävle. Sedan till Stockholm. Som för så många andra som lämnar den plats där rötterna finns, eller fanns, blir identiteten viktigare när den levs med på avstånd. Hemma förutsätter borta. Jag växte upp i Arvidsjaur i Norrbottens inland. Född i mitten av 1980-talet. Kommunens slogan löd på den tiden ”mellan kust och fjäll”. Ett sätt att säga ”varken, eller”. Det kändes i alla fall som om vi bodde i ett mitt emellan. Ett här som alltid villkorades av ett där. Lite oklart var. Städerna vid Bottenviken eller Stockholm? Eller så de lappländska fjällen och de nordnorska pärlorna vilka turisterna passerade Arvidsjaur i jakt på. Livet verkade finnas någon annanstans. Vi bodde på en plats där framtidstron var låg. Ett ihållande rykte gjorde känt att kommunen snart skulle fylla igen bassängen på Centrumbadet med betong eftersom skötseln blivit för dyr.
I isolerade glesbygdskommuner med höga skattenivåer, hög medelålder och bristande samhällsservice blir människor påverkade. I bästa fall motståndskraftiga, annars cyniska eller likgiltiga. Den känslan sprang ur samtidens förutsättningar. Men den har historiska rötter. Norra Norrlands historia intresserade inte de forskare som under 1800-talet lade grunden för berättelsen om Sverige. Den mångkulturella landsändan utan vare sig slott eller vikingar passade inte in i den nationalistiska historieskrivningen som sedan traderades i folkskolan. Människor lämnades utanför historien. I Norrlands södra och mellersta delar finns förvisso fler av de traditionella symbolerna representerade. Men även Hälsingland och Västernorrland har placerats i det egentliga Sveriges skugga. I dimman.
I brist på en fullödig berättelse bygger många norrlänningar sitt historiemedvetande på sanna, halvsanna eller överdrivna berättelser. Inte sällan på idén om sveket och utsugningen från Stockholm. Norrland som en koloni till Mälardalen. Ett malm-, el- och virkesförråd till resten av Sverige. För att inte tala om förrådet av humankapital. Det är en framställning som inte saknar sanningsvärde, men som också har brister. Allra helst om den förblir den enda berättelsen om Norrlands historia.
Den norrländska historien har sedan medeltiden påverkats av skiftande idéer från Stockholm om vad Norrland egentligen är eller kan bli. Kapitlens namn i boken speglar sådana projektioner. Men områden som Jämtland eller Tornedalen är lika mycket sina egna centrum som någon annans periferi. Mycket mer än ett blankt blad för kungar och riksdagsmän att fylla med innehåll. Att fokusera på den norrländska historien frilägger den agens som hela tiden har funnits. Det är att förlänga kronologin så dået hjälper oss att förstå nuet. Min förhoppning är att
boken ska ge dig en ny berättelse om Sverige. En som ifrågasätter, nyanserar eller adderar till allt det som du redan visste.
När jag började tänka på Norrland tilläts det pågå ostört av riksmedia. Så är inte längre fallet. Borta är också min uppväxts Norrland där framtiden färglades i dystra kulörer. Kraven på samhällelig förändring som klimatomställningen ställer på industrin har satt Norrland högst upp på dagordningen. Naturresurser och billig grön energi leder stora industrisatsningar till norra Norrland. Det är inte första gången det händer. Under 1800-talets slut var Ångermanlands sågverksindustri landets ekonomiska motor. Den rollen har Norrbotten och Västerbotten axlat idag. I en tid då kapital åter flödar fritt och bläcket åter ymnigt rinner på kultursidorna blir historisk förståelse än viktigare. Ett samhälle som inte kan sin historia är som en människa utan minne. Misstagen upprepas och gamla konflikter blossar upp. Tiden för ointresse måste vara över. Det är dags att historien om Norrland blir allmängods.
Den första fråga vi måste ställa oss är vad vi egentligen menar med Norrland. Efter tre kvällar med Historiepodden live på scen i Östersund, Sundsvall och Umeå lägger jag och min poddkollega Daniel Hermansson upp ett inlägg på sociala medier. ”Tack Norrland för fina dagar!” De flesta som svarar skriver ”Tack själva!”. Människor är trevliga. Men där finns också invändningar. ”Begreppet Norrland är förlegat” eller ”vi måste bort från dessa epitet vi fått från södra Sverige”. Det är jämtar och norrbottningar som i ”Norrland” endast ser ett kolonialt arv. Två tredjedelar av Sveriges geografi – slentrianmässigt avfärdat
som ”Norrland”. En påhittad landsdel som till skillnad från Svea eller Göta riken saknar eget innehåll.
”Norrland” har en sådan historia. Ingen norrlänning säger att hon talar ”norrländska”. Skillnaderna mellan dialekter som jämtska och pitefint är stora och skvallrar om den kulturella mångfald som finns både inom och mellan de norrländska landskapen. Mångfalden ska omfamnas och högaktas. Men regionalismen fördunklar också likheterna.
De fem norrländska länen och de åtta norrländska landskapen utgör tillsammans 58 procent av Sveriges yta. Till skillnad från södra Sverige har nästan hela Norrland förhistoriskt legat över högsta kustlinjen. Den norrländska jordmånen saknar de bördiga förutsättningar som bildas på havsbottnar. De fattiga jordarna och de korta odlingssäsongerna skapar ett sammanhängande skogsland där barrträd samt björk och rönn dominerar. En stor sammanhängande region där enhetliga ekonomiska villkor i sin tur format kulturen. Utvecklade jordbruk med differentierade grödor förekommer endast på ett fåtal platser vid kusten, älvdalarna samt vid Storsjön i Jämtland. De platser där de flesta norrlänningar idag bor.
Inspirationen till Historien om Norrland kommer från två av den svenska litteraturens största författare. När Vilhelm Moberg i början av 1970-talet skrev Min svenska historia gjorde han det i två delar. Från Oden till Engelbrekt och sedan från Engelbrekt till Dacke. Så är det också med mitt verk. Dimmans land följs av Framtidens land. Den första delen avslutas med 1860-talets hungerår. Det är en naturlig avdelare; efter hungeråren kom-
mer järnvägen och därmed framtiden. Det är skiljelinjen mellan det gamla Norrland och det nya.
Mobergs bok är såväl ett sent som ett lyckat exempel på en läsebok i historia. En framställning som enligt en av tidens historiker inte var ”helt opåverkad av nya vetenskapliga rön men i huvudsak en frihandsteckning”. Mobergs framställan hade inte gått att försvara inför en sträng examinator på historiska institutionen i Uppsala men med dess humor, ett imponerande självförtroende och en språklig elegans gick den utmärkt att läsa från pärm till pärm.
Jag har själv saknat en sådan bok om Norrlands historia och hoppas, utan att på något sätt i övrigt jämföra mig med Vilhelm Moberg, att denna bok kan vara just den boken för någon annan.
Vilhelm Moberg var en storslagen berättare. Men ingen Norrlandsskildrare. Min andra inspiration är författaren Sara Lidman. Ibland – i min stora fåfänga – tänker jag på att jag föddes fem mil från hennes Missenträsk. Och här sitter jag nu, i samma lägenhetshus som Sara Lidman bodde och skrev i under sina många år i Stockholm. Då känns hon nära. Jag har inte hennes mod, engagemang – eller begåvning. Men att sitta i Stockholm och tänka på vårt Norrland. Det delar vi. Jag och Sara.
I sin bok Norrland skriver journalisten Po Tidholm att en Norrlandsskildrare behöver ”få fatt i den nödvändiga indignationen” för att bli titeln värdig. För egen del menar han att vemodet ligger närmre i skildringen av denna landsända vars historia är både ”lång och sorglig”. Jag håller inte med.
Historien är förvisso lång men den är inte bara sorglig. I själva verket är den vidunderlig. Hela känsloregistret krävs för
att beskriva den. Indignation är bara en känsla bland många andra. Det är vad som förenar Sara Lidman med de bästa norrlandsskildrarna.
Om indignationen. Om vreden och motståndet. Om framåtrörelsen och passionen. Om denna vidunderliga historia ska jag nu berätta.
—1— Dimmans land
Från de första invånarna till Norrland på tröskeln till medeltiden.
PIONJÄRERNA
Hör bara. Det var för 9000 år sedan. Vi svävar i ljudlös flykt över ett isfyllt hav, en flik av det stora vatten som brett ut sig nu när istiden lider mot sitt slut. I öster är det en obruten havshorisont, i väster står inlandsisens kant hög och brant. Längst bort i sydväst skymtar vi en några meter hög ö. Det är vad nutidens människor kallar för Kalahatten söder om Pite älv. Sen följer den ö som skulle bli Snöberget i Rånedalen. Det var en vattenomspolad topp som låg långt ut från kustlinjen. kjell luNdholM ur Norrbotten 6 000 år
Älvens forsar dånar – ljudet är öronbedövande. Vårfloden har lagt flera av stammens eldstäder under vatten. Det står en äldre man på utkik. Hans tankar vandrar mellan respekt och rädsla inför forsens våldsamma kraft. Mest följer han händelserna nere vid havsviken. Två yngre män kämpar med den vikaresäl de fångat i nätet. När de försöker bärga sin fångst tappar plötsligt den ena jägaren fotfästet. Sälen får nya krafter. Trots dess ringa storlek lyckas den med två snabba simtag rycka omkull den andre jägaren. Den gamle mannen tänker att det finns någonting besläktat i sälens kamp och älvens dån. Vi sliter och vi kämpar – sådant är livet.
Vid ett läger något högre upp i skogslandet sitter en stensmed på huk. Verktyget tar form framför hans ögon: en skrapa i sten för bearbetning av djurhudar. På marken faller spån. Ett för varje hugg. Det är tillfredsställande att se de små högarna bildas. Ännu en bit inåt landet går en ung kvinna nedanför en av de kvarvarande ismassorna. Hon drar sina fingrar längs den skrovliga ytan. Känner hur friktionen och kylan får fingrarna att domna.
Dessa människor är pionjärer, men det vet de inget om. De känner sig helt vanliga. Lyckligt lottade till och med. Landet de föddes i är ingen ödemark. Längs kusten finns sälarna och fisken. I skogen älgarna. Vid fjällen ett överflöd av mineral för verktygstillverkning. De rör sig med säsongernas rikedomar.
Det är återigen vår – 9 000 år senare. En liten grupp forskare står på samma plats: den är både sig lik och oigenkännlig. Vårfloden fyller älvfåran till brädden, men forsandet villkoras av kraftverkens dammluckor. Landhöjningen har förvandlat säljägarnas fångstplats till svårgenomtränglig barrskog. Inlandsisen är borta. Landskapet må vara format av dess tyngd, men när den sista som sett resterna av det flertusenåriga istäcket gick bort var det knappast någon som tänkte mer på den saken. Vi föds och vi dör. Vi minns och vi glömmer.
För tränade ögon är spånet från stenhantverket den enda synliga kvarlevan från pionjärernas boplats. Blygsamma minnen av mänskligt liv som försiktigt grävs fram ur jorden. De får diarienummer och placeras i särskilda papplådor. Lika givande som långtråkigt. Dessa forskare är också pionjärer. Deras envisa arbete ska ge Norrland en forntidshistoria.
Under 1900-talet var den dominerande uppfattningen att Norrland befolkades sent. Bristande intresse eller fördomar skapade bilden av en civilisationens skuggsida. Idag vet vi att
Norrlands historia är mer än 10 000 år gammal och att civilisationen som växte fram i isväggens skugga var allt annat än primitiv. Låt oss börja från början.
NORRLANDS
FÖRSTA BEFOLKNING
I kapitlets inledande citat gestaltar Kjell Lundholm – en av Norrlands mest flitiga levnadstecknare – ett landskap kring Luleå för 9 000 år sedan. Sedan dess har kustlinjen flyttats tre mil. Den bergstopp som luleborna besöker om helgerna studerade alltså Norrlands första invånare från kustremsan. Dagens norrlänningar kommer dock aldrig få se någon massiv isvägg torna upp i väst. Inte heller kommer de få uppleva någon årlig landhöjning om nio centimeter eller några ständigt återkommande jordbävningar. Allt naturliga vardagsinslag för stenålderns norrländska b efolkning.
Vilka var de? Det finns en vanlig och fantasieggande föreställning om hur de första människorna anlände till Norrland. Principen är att en grupp människor hittade ett kargt, obebott och främmande land som de tog i besittning. I kamp mot en motsträvig natur byggde de någonting eget. Problemet är att den bilden är felaktig. Varken Norrlands eller Sveriges första invånare tog något land i besittning. De korsade inte väldiga vattendrag på vinst och förlust. De sökte inte jungfrulig jord där de kunde tro och tänka fritt. De var jägare som långsamt utöka-
de sina jaktrevir då bytesdjuren ledde dem framåt allt eftersom isen smälte bort. Aldrig längre än att det fortfarande kändes som hemma. Som den norrländska arkeologins nestor Evert
Baudou skriver i Norrlands forntid: ”De kände markerna och resurserna från början, de kom inte till okänt land.”
Genom att följa isens tillbakagång kan vi se hur det gick till när Norrland blev befolkat. När den släppte gick det fort, i alla fall med arkeologins tålmodiga ögon. Inom loppet av ett par millennier smälte den mäktiga inlandsis som gjort stora delar av kontinenten obeboelig. Medan de södra delarna av dagens Sverige såg hur isen smälte över tre årtusenden tog det bara tredjedelen så lång tid i Norrland. Det rann ut sådana mängder smältvatten att Östersjön var en insjö under sina första 2 000 år – med sötvatten och allt.
För 8 500 år sedan hade den norrländska isen givit vika, sånär som på enstaka öar. Björkar och tallar erövrade landskapet och bildade stora skogar. Då hade den norska Atlantkusten redan varit isfri i tusentals år. Likaså Finlands östra delar, inklusive Karelen. Även södra Sverige hade varit isfritt en längre tid. Den mest ogina Stockholmsskeptikern kan dock glädjas åt att Mälardalen fortfarande låg under vatten.
Norrland befolkades genom en slags kniptångsmanöver. Det kan sägas även om fyndplatserna från den tidigaste koloniseringen är få. Arkeologerna kan grovt spåra en rörelse där människor från Ryssland och Finland migrerade västerut. För 10 000 år sedan lämnade de tydliga spår efter sig i Aareavaara strax norr om dagens Pajala. På 7000-talet före vår tideräkning ser vi även en rörelse från Atlantkusten och sydöstra Norge. De arkeologiska fynd som finns såväl på den norska sidan som i Jämtland och Härjedalen vittnar om en befolkning som sä-
songsvis rörde sig inåt landet, men som blev mer permanent närvarande i takt med det varmare klimatet. Norrland befolkades alltså tack vare flera olika migrationer som skedde på olika håll under den långa och händelserika tid då isen smälte. Strukturer som påverkat en region över mycket lång tid kalllas ”konstitutionella”. I den norrländska forntiden finns tre sådana, två har redan beskrivits. Det handlar dels om rörelsen av människor och idéer från väst, dels om samma rörelse från öst. Den horisontella rörelsen i öst-västlig riktning följer älvarna och är avgörande för att förstå varför norra Norrland återkommande hämtar impulser från öst. Det tredje konstitutionella draget som återkommande påverkar regionen är rörelsen från söder. Längs en rutt genom Dalarna, södra och mellersta Norrland finns återkommande fynd av det vi kallar sydskandinavisk karaktär. Det är ett slags melodi som spelas genom hela sten-, brons- och järnåldern. Om än olika starkt och frekvent under årtusendena. Människor rörde sig från Dalälvens mynning och upp längs med Norrlandskusten. I regel, men inte alltid, tog det stopp någonstans i norra Ångermanland. Som vi ska se kommer denna dragkamp mellan väst, öst och syd också att påverka Norrland långt efter forntidens slut.
Jag är själv inte kapabel att läsa namnet på någon tidig fyndplats – som Garaselet vid Byskeälven nära Skellefteå eller Vuollerim mellan Lilla och Stora Lule älv – utan att direkt känna ett intensivt släktskap med de människor som levde där för tusentals år sedan. Det tar mig mindre än en hundradels sekund att föreställa mig Vuollerims mest kända son, sångaren och låtskrivaren Jakob Hellman, som en direkt efterföljare till de jägare och samlare som 6 000 år tidigare fötts där. De skrev säkert också stenålderslyrik om hur det känns när den du gillar
”bara vill vara vänner”. Det kan därför vara viktigt att poängtera följande: Vi vet ingenting om de äldsta norrlänningarna. Har ingen aning om vilket språk de talade och vet nästan ingenting om deras föreställningsvärld. Vi vet inte ens om de är förfäder till senare generationers norrlänningar. Många av de tidiga invandrarna – rent av allihop – kan ha dött och ersatts av andra migranter. Det går inte att tillskriva dem etnicitet. Alla försök blir per definition ett missbruk av historien.
ATT BRINGA
ORDNING I TIDEN
Den norrländska historien är en given del av den svenska, men i arbetet med att sammanfoga dem stöter vi på flera fula skarvar som måste sandpappras för att skapa en sammanhängande helhet. Ett sådant exempel är när vi ska bestämma vad de forntida norrländska epokerna ska kallas.
Den danske 1800-talsarkeologen Christian Jürgensen Thomsen satt med den så kallade Fornminneskomissionens samling av forntidsfynd. Fornforskningen var redan då en verksamhet med århundraden på nacken, men den drogs med problemet att det inte fanns någon pålitlig metod för att kategorisera fynden. Man hade stora samlingar med saker som bara var gamla. Thomsens genidrag var treperiodssystemet: stenålder, bronsålder och järnålder. Ett sätt att sortera föremålen kronologiskt. Var sak på rätt plats. Ordning och reda. Genombrottet var både omedelbart och ihållande. I Europa kom treperiodssystemet att bli ett effektivt och i stort rättvisande sätt att klassificera fornfynden.
Men de norrländska fynden vill inte passa in i den färdigskurna mallen. När det verkligen är bronsålder i södra Skandinavien lever stenåldersteknik och metallhantering sida vid sida i norra Norrland. Södra och mellersta Norrland hoppar på bronsåldern mitt under den sydskandinaviska epoken. Vi fastnar i ett pedagogiskt dilemma, för antingen kan vi använda epokbegrepp särskilt anpassade efter de norrländska premisserna – men som få utanför de arkeologiska institutionerna känner till – eller så kan vi använda de mer bekanta men mindre korrekta sydskandinaviska epoknamnen. Ingen lösning blir elegant, varför jag i både rättvisans och tydlighetens namn gör både och.
För i samma tempo som isen smälte rullade både århundraden och årtusenden förbi. Evert Baudou ojar sig och kallar bilderna som de arkeologiska epokerna frammanar för ”besvärande schematiska”. Men i valet mellan å ena sidan en överdrivet generaliserad ordning, å andra sidan kaos, är valet enkelt. Låt oss därför stifta bekantskap med de forntida epokerna och deras särprägel.
STENÅLDERN KAN BÖRJA
I mer än 5 000 år var den norrländska regionen en renodlad jakt- och fångstkultur. Ursprungligen var det impulser utifrån som dominerade teknologin, men under den yngre stenåldern tog en självständig utveckling form. Från den epoken finns flera fyndplatser som är mycket viktiga för vår kunskap om Norrlands forntid.
Nästan oavsett var på den europeiska kartan du tittar kallas den äldsta perioden för mesolitikum, eller äldre stenålder (7 000–4 200 före vår tideräkning). Eftersom Norrland befolkades från olika håll kom sannolikt grupper med olika traditioner och språk att utgöra den äldre stenålderns norrlänningar. När de etablerade sig i Norrland fanns fortfarande enorma däggdjur i Sydamerika och den ullhåriga mammuten hade nyligen utrotats på norra halvklotet. I den mån vi över huvud taget tänker på äldre stenålder fastnar vi lätt i fantasier. Grottbjörnens folk-historia. Det vill säga att vi tänker på neandertalare och cromagnon, grottlejon och mammutar. Det är emellertid 20 000 år före det att norra Skandinavien blir beboeligt. De första norrlänningarna levde alltså på det som många norrlänningar levt på sedan dess: älg, skogsfågel och fisk. Låt gå att bäver och säl har en mindre självklar plats i modern kosthållning.
Neolitikum, den yngre stenåldern, placerar arkeologerna mellan 4 200 och 2 000 före vår tideräkning. De äldre fynden påminner om andra närliggande kulturers. Men dessa två millennier visar i stället upp en mer självständig utvecklingslinje. Det tydligaste tecknet är redskapen i skiffer, eftersom stenålderns favoritresurs flinta inte förekommer naturligt i Norrland. Därför kallas den yngre stenålderns fångstkultur ibland för skifferkultur. Fynden visar hur tekniker för bearbetning av flinta tillämpats på lokalt tillgänglig skiffer. Under den yngre stenåldern förändras fynden i fråga om såväl teknik som form och storlek. En helt egen skifferkultur. Eller, helt eget … i den mån vi nu kan tala om en enhetlig kultur stannar den inte vid landsgränser från det tidiga 1800-talet. I både Finland och Nordnorge finns också fynd som de norrländska. Kulturen är arktisk.
Hur ser spåren efter den arktiska kulturen ut? I musikern och författaren Annika Norlins bitterljuva låt ”Inte jag heller” frågar en kör av röster om ”du någonsin varit avundsjuk på marken, alltså fysiska marken? […] / där arkeologer kommer och mäter sten och mull / och konstaterar vad det är / och får en C-uppsats, en avhandling uppkallad efter dig”. Det finns flera forntida norrländska platser där man verkligen kan vara avundsjuk på den fysiska marken. Frågan är om inte ett näs mellan Stora och Lilla Lule älv ändå är den plätt som vi har störst skäl att avundas.
1983 hittade arkeologen Ulf Westfal ett antal hyddgrunder strax utanför Vuollerim, 45 kilometer sydost om Jokkmokk. Den anonyma, sandiga och tallbeklädda skogsmarken var knappast en plats som prioriterats om magkänslan fått diktera villkoren, i stället hade den pekats ut av Umeåarkeologernas teoretiska modeller. Det var en lyckträff. De ursprungliga fynden ledde snabbt till fler och ur marken förlöstes en norrländsk stenåldersby. Hyddorna visade sig vara 6 000 år gamla och mätte elva gånger fem meter. 55 kvadratmeter med öppen planlösning – bevisligen populärt även bland stenåldersmänniskor. Platsen var vald med omsorg eftersom dess begränsade nederbörd inneburit mindre snörika vintrar. Det handlade alltså om vinterbostäder där människor kunde invänta de första värmande vårdagarna.
Det finns någonting lustfyllt i att titta på skisserna av hur det stora så kallade grophuset kan ha sett ut. Kanske väcker det barndomsminnen av Barna Hedenhös. Golven var svagt nedsänkta i marken. Där fanns kokgropar i vilka mat kunde tillagas och stenar hettas upp för att sedan placeras i en värmegrop. Ett slags stenålderselement, komplett med rökgång. ”Hur värms
huset?” är den första frågan varje norrländsk mäklare får vid visningar. En fascination som tycks ha sina rötter i stenåldern. Över husen ska tvärgående takribbor ha täckts med älghudar för att bilda någonting som ser ut som en avlång tipi.
Fyndplatser som Vuollerim hjälper oss förstå hur livet såg ut under den yngre stenåldern. Tre mil från vinterbostäderna finns nämligen andra strategiskt placerade läger för säsongsbaserat laxfiske. Sannolikt fanns även boplatser för säljakt i närheten. Norrlands invånare flyttade runt beroende på var naturen erbjöd dem den rikaste fångsten. I utgrävningar har arkeologerna lyckats belägga ett system där man flyttade mellan två baslager. Ett i fjäll- och ett i skogsmiljö. Runt dessa basläger fanns andra mindre stationer anpassade för olika typer av jakt eller fiske. Ett sofistikerat system som maximalt utnyttjade de olika säsongernas tillgångar.
En annan plats att rikta sin avundsjuka mot är ångermanländska Bjästamon i dagens Örnsköldsviks kommun. För 5 000 år sedan hade det ett idylliskt läge vid en havsfjärd. Dess kvaliteter avspeglar sig i att det är Norrlands största stenåldersby. Till skillnad från Vuollerim och många andra norrländska fynd verkar människorna i Bjästamon ha bott där året om. Näringarna skiftade med säsongerna men invånarnas liv hängde inte på omfattande migrationer.
Ur dimman kan vi förstå en hel del om stenåldersnorrläningarnas materiella verklighet. Det är en mäktig känsla som förstärks av att vi – om vi verkligen försöker – också flyktigt kan förnimma deras kultur.
I Bjästamon finns en gravplats där den dödes huvud, fötter och bäcken klätts i rödockra. Med i döden följer också en pilspets. Förberedelser för ett liv efter detta? I områdena runt Vuol-
lerim kan hela stammen under högsommaren ha träffats vid Nelkerims forsar i Lilla Lule älv. En plats som erbjudit utmärkt sommarfiske, men också en plats för gruppens medlemmar att umgås och berätta historier för varandra. En annan sådan samlingsplats är Norrlands mest kända och iögonfallande fyndplats: Nämforsen. Den ligger i Ådalen, vid Ångermanälven, och består av tre öar, varav en då det begav sig fortfarande var fastland. Där finns ett imponerande hällristningsområde med över 3 000 kvarlämnade tecken från forntiden. Upp mot 800 av dessa föreställer älgar. Utöver älgar som springer, hoppar eller blir stuckna med spjut finns också stavar med älghuvuden avbildade.
Älgen hade varit det viktigaste bytesdjuret när regionen befolkades, men under den yngre stenåldern verkar älgarna fått en mer framskjuten plats i människornas idévärld. Vi ser det i hällristningarna, bland de talrika älgbenen i fångstgroparna samt i de vackert frammejslade älghuvudena på knivhandtag. Vissa arkeologer drar därför slutsatsen att vi inte bör tolka älgarna som utsmyckningar – pynt (!) – utan bör anlägga ett ideologiskt perspektiv på älgen. Den spelade huvudrollen i en kulturell eller religiös världsbild som återfinns i nästan samtliga genomforskade norrländska fyndplatser från perioden. Arkeologen Ylva Sjöstrand kallar älgen för mellersta Norrlands ”nyckelsymbol”. Den återfinns på många olika platser och har utvecklats i sin gestaltning över tid. Hon skriver:
Det råder inget tvivel om att älgen omgärdats av mytbildning och ritualer, och det är också värt att reflektera över de dekorerade skifferredskapen vars mobilitet verkligen gjort att älgmotivet kommit att florera i en rad olika sammanhang. Viktigast av allt är dock […] att bilderna av älgen varierats.
Idag ligger hällristningarna på tryggt avstånd från havet, längre in i landet än inlandsorten Sollefteå. Under yngre stenåldern låg de i ett vackert kustlandskap. Det var en landplätt längst in i en havsfjärd. Arkeologerna antar att boplatserna nära Nämforsen har fungerat som utpost för jägarna under årets varmaste period då laxen var som lättast att fånga. En stor samlingsplats för människor som under resten av året levde spridda över stora områden.
Givet arkeologins verktyg och spåren som de första människorna lämnat efter sig är det naturligt att vi fokuserar på platsernas materiella förutsättningar. Deras förmåga att, som här, livnära människor med fet god lax. Det är givetvis en viktig förklaring till varför generation efter generation av stenåldersmänniskor återvänt till samma plats och ristat symboler i stenhällarna. Men när vi ställs inför en plats som Nämforsen:
Kan det inte kännas lite väl futtigt att allt skulle handla om lax?
Vi trevar fram genom diset i jakten efter de icke-materiella svaren på varför platser varit viktiga för människor som levde för tusentals år sedan. För visst är platsen helig? I mer än tusen år återvände norrlänningarna dit för att den spelade en betydelsefull roll i deras kulturella föreställningsvärld. Baudou skriver att Nämforsen inte ”hörde till det dagliga livets sociala sammanhang utan till en ceremoniell och kosmologisk värld där älgen spelade en central roll, eftersom den förband natur och kultur”. Det finns också forskare som försökt läsa hällristningarna som texter och menar att vi kan urskilja ett samhälle med tre eller fler klaner: Älgen (landet), fisken (vattnet) och fågeln (himlen). Sådana spekulativa analyser kan upplevas som godtyckliga, men att hällristningarna uppkommit i kulturmötet mellan olika grupper från den norrländska stenåldern
är tydligt. Det är spåren av stenålderns nordskandinaviska mytologier vi ser. Nämforsens hällristningar tycks mig vara lite som de sista flyktiga minnesbilderna som dröjer sig kvar efter en särskilt intensiv dröm. Vi kan inte återskapa helheten, men symbolerna ger oss en förnimmelse av den. I Nämforsen är Norrlands forntid både nära och långt borta.
Medan Nämforsens invånare åt, ristade och tänkte på älg hade människor från den grekiska världen till södra Skandinavien anammat teknik för att framställa de mest märkvärdiga föremål. Metallhantering. Bronsåldern är det bekanta namn vi lärt oss i skolan. I södra Skandinavien talar vi om bronsålder från 2 000 till 500 år före vår tideräkning. Det begreppet fungerar inte i norra Skandinavien. I stället använder arkeologer glosan epineolitikum för perioden 2000–800 före vår tideräkning. Det betyder att kulturen fortsätter använda sten, trots att den är omringad av metallhanterande kulturer.
Bronset som statusobjekt överträffade dess praktiska nytta.
Likväl fick upptäckten av metallurgin en dramatisk påverkan på den mänskliga kulturen. Inte minst i form av ett utvecklat handelssystem där vi medvetet producerade brons utöver det egna behovet, liksom tydligare sociala hierarkier där somliga levde uppenbart bättre än andra. Som Baudou skriver var skillnaderna mellan de grekiska kungarna och de sydskandinaviska hövdingarna stora, men inte väsensskilda. Där är kontrasten till Norrland desto större.
Det betyder inte att utvecklingen stod still. Om den föregående epoken av norrländsk forntid handlade om självständig utveckling kommer denna i stället innebära en återgång till påverkan utifrån. Kontakterna mellan Norrland och öst hade som bekant funnits länge, men från 2000-talet före vår
tideräkning blir den starkare. Influensen syns i formen på föremål som pilspetsar. I dagens södra svenska rikshalva kommer innovationerna i stället söderifrån, något som förstärker bilden att Norrland under epineolitikum tillhör en helt annan kultsfär.
Moderna historieläsare har vant sig vid att imperier uppstår och faller inom loppet av århundraden. Därför kan det tyckas förvånande hur konstant livet ter sig under forntiden. Visst finns förändringar: den norrländska befolkningen växer, renen blir ett viktigare bytesdjur, hyddorna förändras och återfinns i högre utsträckning vid de större vattendragen. Men stenålderns Norrland är likväl märkvärdigt stabilt – deras sätt att leva har varit effektivt.
METALLERNAS TIDEVARV
Hon betraktar trädet var gång som hon passerar sluttningen. Ett praktexemplar – lämpligt på alla sätt och vis. Men inte än, snart. Sådant måste alla skidmakare veta. Lutande barrträd som växer på vindpinade platser blir särskilt motståndskraftiga mot röta. Tjurveden blir tålig, med en ovanlig, mörk och vacker ton. En naturlig valla bildas när virket värms över elden. Men väljer hon fel material är allt slit för kråkorna.
Mycket krävs innan trädet har blivit två tunna skidor. 204 centimeter långa. Framtill skär hon vassa spetsar. Baktill kapar hon skidorna rakt och förstärker dem för att slippa sprickbildning. Mest möda lägger hon på den jämna undersidan. Årsringarna är stående. Med tiden kommer de att bilda
REGISTER
orter och platser
Aareavaara 28
Ammarnäs 176
Arjeplog 52, 130, 197, 220, 240
Arvidsjaur 15, 66, 112, 122, 194–196, 219
Avaträsk 227
Bensbyn 96
Bjuröklubb 94
Bjästamon 34
Boden 232
Bollnäs 73, 76, 223
Bräcke 232
Burträsk 226
Bygdeå 73, 143–146, 148, 212
Dalkarlså 145
Delsbo 106, 224
Dorotea 227
Edsbyn 223
Frösön 77–78, 125, 146
Gamlakarleby 183, 215
Gammelstad 139
Garaselet 29
Gene 42–44
Gråträsk 66, 122
Gällivare 115, 185, 193–194
Gävle 15, 125, 138, 155, 159, 224–225
Hackås 81
Hamrånge 159
Handöl 156–157
Haparanda 215, 221
Hovermo 203–204
Hudiksvall 42, 73, 138, 140, 159
Härnösand 138, 140–141, 159, 220–221, 228–229
Högom 41, 43–44, 61, 73
Jokkmokk 33, 115, 171
Jukkasjärvi 119, 185
Järvsö 80
Järvträsk 194–195
Kalix 45, 103, 214
Kalvträsk 39
Kengis 123, 185
Luleå 27, 96, 103, 123, 138–139, 159, 170, 229, 232
Lycksamyran 170
Lycksele 170
Lövånger 94, 103
Mörsil 125
Nasafjäll 120–123, 135–136, 220, 238
Nedertorneå 206
Nämforsen 35–37, 53
Nässjö 216
Piteå 122–123, 134, 138–139, 159, 181, 212, 227, 240
Pitsund 211
Ragunda 15, 187–190, 192, 240
Ratan 208–211
Rounala 112
Saivo 194
Selånger 193
Silbojokk 122–123
Skellefteå 29, 82, 123, 134, 158, 193–195, 207–208, 212
Sorsele 170
Stockholm 15–16, 19, 28, 86, 94, 96–97, 100, 113, 120, 128–129, 132–134, 136, 138, 140, 181–183, 192, 204, 206, 214, 216, 227, 229–230, 238
Sundsvall 17, 43, 138, 159, 182, 189–190
Sveg 109
Sävar 203, 209–210
Söderhamn 73, 87, 138, 159
Torneå 94, 98, 119, 142, 205, 207, 215
Torsåker 132
Trogsta 42
Trondheim/Nidaros 59, 62, 79, 123, 155–156
Umeå 15, 17, 33, 52–53, 134, 138–139, 159, 170, 176, 181, 208–209, 211–212, 214, 216, 237
Undersåker 81
Uppsala 19, 53, 63, 76, 79–80, 95, 106, 118–119, 128, 132, 134, 139, 146, 167, 171–172, 220, 223
Vasa 216
Vuollerim 29, 33–34
Åbo 97, 182, 189, 214–215 Ådalen 35
Åreskutan 118 Åsele 221
Örnsköldsvik 34, 42
Östersund 17, 77–78, 130
personer
Adam av Bremen 72, 74
Adlersparre, Georg 203–204, 206
Almquist, Erik Viktor 227
Andersson Smed, Per 195
Andersson-Clementsdotter, Milla
”Maria” 216–217, 220–222
Armfeldt, Carl Gustaf 156, 159
Battuta, Ibn 67
Beckman, Anders Fredrik 228
Berglund, Johan 217
Björnsson, Olof 82
Bonde, Carl 120–123, 138, 238
Brännström, August 227
Bure, Anders 179
Bureus, Johannes 118, 139
Bäck, Baltzar 107, 109–110
Chydenius, Anders 178, 182–185, 215–216, 230
Dahlberg, Alexander Magnus 158
Döbeln, Georg Carl von 207, 212–214
Erik av Pommern 86–87
Erik XIV 102, 104
Eriksson, Magnus 78, 82, 97, 238
Fjellström, Pehr 193
Fredrik I 168
Frijs, Catharina 145
Gardie, Magnus Gabriel De la 119
Graan, Johan 133–134, 136, 237
Gustav II Adolf 108, 110, 113, 116–118, 120, 138, 149, 160, 178
Gustav III 173, 184, 190, 204–206
Gyllengrip, Gabriel 180–182, 185–186
Hagström, Johan Otto 168
Haraldsson, Olav 62
Hermelin, Samuel Gustaf 186–187
Holmb org, Petrus 193
Horn, Gustaf 120
Hornaeus, Laurentius 132
Huss, Magnus ”Vildhussen” 187, 190–192, 240
Höglund, Kjell 129–130
Högström, Pehr 193
Israelsson Käck, Per 197
Jagellonica, Katarina 104
Jamte, Kettil 78
Jansson, Erik 223–224
Johan III 104, 134
Jordanes 49–50
Karl IX 106–111, 115–116, 121, 125, 131, 179, 240
Karl X Gustav 143, 147–148, 188
Karl XI 128, 133, 143–146, 149, 239
Karl XII 143, 149–152, 154, 156, 158, 160, 188, 203
Karl XIII 215
Karl XIV Johan (Bernadotte) 207
Karl XV 228
Kempe, Anders 146–148, 239
Kristina (drottning) 116, 120, 142–144
Kumlin, Peter 142
Læstadius, Lars Levi 197, 217, 220–222
Læstadius, Petrus 197–198, 221
Larsdotter Bönrot, Brita 142
Linné, Carl von 167–174, 176, 178, 180, 193, 196, 197, 238, 240
Lovisa Ulrika (drottning) 204
Lundgren, Carl Johan 209
Magnus, Olaus 93–95, 98, 106, 161, 172, 178–179
Magnusson, Birger 75
Margareta (drottning) 86–87, 111–112
Meldercreutz, Jonas 185–186
Montgomery, Gustaf Adolf 213
Månsdotter, Karin 104
Nilsson, Ivar 125
Nilsson, Lars Nikodemus 130, 239
Nordencrantz, Anders 182
Näslund, Sara Lisa 212
Olofsson, Peder 120
Ottar från Hålogaland 59–60, 62, 65–66, 68–70, 101
Oxenstierna, Axel 117, 120–123, 125–127, 129, 133, 138, 149, 238, 240
Persson, Jöns 120
Prokopios 43, 49
Rheen, Samuel 114–115
Roos, Carl Gustaf 153
Rousseau, Jean-Jacques 94, 172
Rudbeck, Olof 50, 118, 161
Schefferus, Johannes 119
Sigismund 105
Steinholtz, Abraham 185–186
Stenius, Jacob 189
Stromberg, Pehr Adam 208, 211
Svensson Bjur, Anders 96–97
Tacitus 48
Tresk, Olof 179
Ulrika Eleonora (drottning) 168
Vasa, Gustav 86, 94–96, 98, 100–102, 105–106, 110–112, 114, 116, 121, 134–135, 138, 140, 160, 216, 237–238
Wallmark, Zakarias 226
Walter, Hendrich von 144–146, 148, 239
Wattrangius, Johannes 132
Weidenhielm, Ernst August 228
Wrangel, Carl Gustaf 131
Örnsköld, Per Abraham 188
DET HÄR ÄR DEN
OBERÄTTADE HISTORIEN.
Historien om Norrland är ett storverk i två delar skriven av en av Sveriges mest uppskattade folkbildare – Historiepoddens Robin Olovsson.
I Dimmans land får vi möta personer som är okända för de flesta men alla viktiga för den stora berättelsen om Norrland. Från de allra första människorna som befolkade Norrland till färgstarka karaktärer som trumslagarpojken Hendrich Walter, Magnus »Vildhussen« Huss och sameflickan Milla »Maria« Andersson-Clementsdotter. Vi möter också den svenska historiens portalfigurer som Gustav Vasa och Carl von Linné – men sedda från ett nytt, norrländskt perspektiv.
Här berättas om världens äldsta skida, om arkeologerna som skingrade dimman över Norrlands forntid, om häxprocesser, om Västerbottens hövding och om när och varför man började säga »Norrland«.
obin olovsson är utbildad gymnasielärare i historia och svenska och specialiserad på Norrland. Genom Historiepodden har han blivit en av landets mest folkkära populärhistoriker.
»Områden som Jämtland eller Tornedalen är lika mycket sina egna centrum som någon annans periferi.«