KÖRKARLEN
selmA lAgeRlöf
Bearbetning: Cecilia Davidsson
Personer i boken:
Syster Edit, frälsningssoldat, sjuk i lungsot
Syster Maria, frälsningssoldat
Andersson, kapten i Frälsningsarmén
Gustavsson, frälsningssoldat
David Holm, en man som super och slåss
Georges, vän till David Holm
David Holms hustru
Bakgrund
Detta hände en nyårsafton för länge sedan.
Edit var slumsyster. Hon var frälsningssoldat i stadens fattigkvarter, i slummen.
Hon hade blivit smittad av lungsot, som förr var en mycket vanlig och dödlig sjukdom.
Nu var hon döende.
Edit var djupt religiös och hade vigt sitt liv åt att hjälpa andra.
3
Hon arbetade med de allra
eländigaste, de som gick i trasor och inte hade mat för dagen.
En av dessa eländiga var David
Holm, en stor och stark karl som tyckte om att supa och slåss.
Han brydde sig inte om andra människor, allra minst sin hustru och sina sjuka barn.
Det här är berättelsen om David Holm och hans möte med Edit.
4
1.
Den stackars slumsystern Edit är döende.
Hon hade vårdats på sjukhus under en tid, men utan att bli bättre.
När hon förstod att hon inte skulle bli frisk åkte hon hem till sin mor.
Nu ligger Edit till sängs i sovkammaren och väntar på döden.
Det är nyårsafton. Utanför fönstren är himlen grå och tung.
Marken ligger svart, utan snö.
5
En och annan flinga faller sakta ner på gatan, men smälter genast.
Snöfallet tycks inte vilja komma i gång. Det är som om snön väntar, sparar sina krafter till det nya året.
Ungefär på samma sätt är det med människorna. De tar sig inte heller för något särskilt.
Barnen har slutat leka ute på gatan, och arbetshästarna har tagits in i stallen inför helgen.
Det blir mer och mer stilla, ju längre dagen går.
Modern sitter vid Edits säng, ängslig och sorgsen. Varje minut ägnar hon åt att vårda dottern, hon tar sig inte ens tid att gråta.
6
Två andra kvinnor finns i kammaren. Den ena är syster Maria, som har varit den sjukas kamrat i arbetet. Hon står vid sängen och gråter stilla.
Hennes ögon är fästade vid den döendes ansikte. De är fulla av kärlek.
På en stol sitter den andra kvinnan. Det är en storvuxen kvinna som heter Andersson. Hon är kapten i Frälsningsarmén.
Den sjuka har hög feber, hon ser ut att drömma.
Ansiktet har ändrat uttryck flera gånger under förmiddagen. Det har sett förvånat ut, sedan mycket plågat.
7
Nu ser den sjuka förargad ut.
Edits kamrater ser förvånat på henne. Den lilla slumsystern är sig helt olik.
De har bara sett hennes glada min, som hon haft fram till nu, hur trött och sjuk hon än känt sig.
Edit ser sträng och högtidlig ut. Det ser ut som om hon har hårda ord på läpparna, ord som handlar om synd och straff.
– Var det inte vid den här tiden på dagen, som hon brukade gå runt bland de fattiga? frågar modern.
Syster Maria tittar på klockan.
– Jo, säger hon.
Modern tar en av dotterns små fasta händer mellan sina.
8
– Hon tror att hon går hos dem nu, säger hon.
Syster Maria stryker den döende över pannan.
– Syster Edit ska inte bry sig om dem mer, säger hon. Syster Edit har gjort nog för dem.
Orden tycks hjälpa. Spänningen försvinner ur Edits ansikte, och det milda, lidande uttrycket kommer tillbaka.
Plötsligt öppnar hon sina ögon.
Hon lägger handen på syster Marias arm, försöker dra henne till sig.
Syster Maria böjer sig ända ner till den sjukas läppar.
– David Holm, viskar den döende.
Syster Maria skakar på huvudet. 9
Hon är inte säker på att hon hört rätt.
– Skicka efter David Holm! säger den sjuka.
Syster Maria har slutat gråta.
Chockad utbrister hon:
– Hon vill att vi ska hämta David Holm!
Det är något alldeles förskräckligt som den sjuka har bett henne om.
Kapten Andersson blir lika upprörd som syster Maria.
– David Holm? säger hon. Inte kan man låta David Holm komma till en döende!
Den sjukas mor ser frågande på de två kvinnorna.
– David Holm? Vem är det?
10
– Syster Edit har haft mycket arbete med honom i slummen, säger kaptenen.
Hon sänker rösten.
– Men Holm har inte velat ta emot hennes hjälp, inte heller frälsningen.
– Kanske är det Guds vilja att vi ska kalla på honom, säger syster Maria.
Men det vill modern inte höra talas om.
– Låt mig få ha henne för mig själv, då hon ska dö!
De två andra kvinnorna säger inte emot, de har inte alls någon lust att hämta David Holm.
Det blir åter lugnt i den trånga kammaren.
11
Frälsningskaptenen knäpper sina händer och börjar be.
Hon ber att syster Edits själ ska få
skiljas från detta liv i frid. Hon ber att den sjuka inte ska oroas av fler plikter och omsorger.
Plötsligt blir hon avbruten i sin bön. Syster Edit har vaknat till igen, och hon är lika upprörd som förut.
Syster Maria går fram och böjer sig över henne. Den sjuka säger anklagande:
– Varför har syster Maria inte skickat efter David Holm?
Syster Maria vill säga emot, men något i den sjukas blick tystar henne.
– Jag ska hämta hit honom, säger hon.
Hon vänder sig till Edits mor: 12
– Jag har aldrig sagt nej till syster Edit, och jag kan inte göra det i dag heller.
Den sjuka sluter ögonen med en suck av lättnad.
Syster Maria går i väg för att söka efter David Holm.
En stund senare är hon tillbaka, hon gläntar på dörren till sovkammaren. Den sjuka har nästan satt sig upp i sängen och hennes blick är full av förväntan.
– Jag har inte lyckats hitta honom, säger syster Maria. Men jag har bett ett par kamrater söka efter honom.
Den sjuka sjunker tillbaka i sin värld, där sådant händer som bara hon kan se.
13
– Hon ser honom nog, säger syster Maria.
Syster Maria och frälsningskaptenen drar sig tillbaka till det andra rummet.
Därute står en eländig varelse.
Det är en mager kvinna, klädd i paltor.
Hon kan inte vara mer än trettio
år gammal. Men hyn är så skrynklig och grå, och håret så tunt, att hon ser ut som en åldring.
Kapten Andersson ser på kvinnan med ångest.
Det är inte hennes trasiga kläder och för tidiga ålderdom som är värst. Det värsta med kvinnan är tomheten i hennes ansikte.
14
Kvinnan kan röra sig, gå och stå, men verkar inte förstå var hon befinner sig.
Hon är borta från verkligheten, hon tycks ha lidit så förfärligt att hennes själ när som helst kan brista ut i vansinne.
– Detta är David Holms hustru, säger syster Maria till kapten
Andersson. Jag fann henne så här, när jag kom till deras bostad för att hämta hit honom.
Syster Maria ser bekymrad ut.
– Mannen var inte hemma, och hon gick där ensam. Hon kunde inte svara ett ord på vad jag frågade henne.
Hon suckar.
– Jag vågade inte gå ifrån henne, utan tog med henne hit.
15
– Vad kan ha hänt henne? undrar frälsningskaptenen.
– Det syns väl! säger syster Maria häftigt. Det är mannen som plågar ihjäl henne.
Kapten Andersson ser på kvinnan.
De tomma ögonen stirrar rätt fram, ett par av fingrarna vrider sig hela tiden runt varandra. Då och då tränger ett svagt huttrande över läpparna.
– Vad har han gjort henne? säger hon.
– Jag vet inte, säger syster Maria. Hon har inte kunnat svara mig. Hon satt och huttrade så där när jag kom.
– Han har väl slagit henne, säger frälsningskaptenen.
16
– Det har nog varit något ännu
värre. Jag har sett dem som blivit slagna, och de brukar inte vara så här.
Syster Maria skakar på huvudet.
– Nej, det har varit något mycket värre, säger hon. Vi såg ju på syster
Edits ansikte, att det hände något förskräckligt.
– Ja! utbrister frälsningskaptenen.
Syster Edit såg för sin inre syn vad David Holm gjorde mot sin hustru!
Hon ser upp.
– Tack gode Gud för att hon fick se det, så att ni hann fram i tid! Det är säkert Guds mening, att vi ska rädda förståndet på hustrun.
17
Kapten Andersson tar den stackars hustruns hand och börjar tala till henne.
Men det går inte att nå fram till kvinnan. Hennes ansikte förblir tomt och stelt.
Plötsligt ropar syster Edits mor på dem. Hon behöver hjälp, för den sjuka är orolig.
De två kvinnorna skyndar in i kammaren. Den sjuka kastar sig fram och tillbaka i sängen, men blir lugnare när hon får se sina vänner.
Då öppnas dörren, och David Holms hustru kommer in.
Kvinnan går fram till sängen och blir stående där, stel med ihålig blick.
18
Hon vrider sina hårda fingrar så att det knäpper i lederna.
Men sakta ger stelheten vika och ögonen får liv. Hon böjer sig framåt, närmar sig den döendes ansikte, och det kommer något hotfullt och hemskt över kvinnan.
De två vännerna skyndar fram, rädda för att kvinnan ska kasta sig över den döende.
Då öppnar syster Edit sina ögon och ser på den halvt vansinniga kvinnan.
Hon sträcker sig upp i sängen och slår armarna om henne, drar henne till sig med all sin styrka.
Hon kysser kvinnans ansikte, hennes panna, kinder och mun.
19
– Ack, stackars fru Holm, viskar hon. Stackars fru Holm ...
Den arma kvinnan verkar först vilja dra sig undan. Men så går det en ryckning genom hennes kropp och allt lossnar.
Hon bryter samman, och sjunker snyftande ner på knä vid den sjukas säng.
– Hon gråter, hon gråter, viskar frälsningskaptenen. Hon blir inte vansinnig!
20
Tack till alla er som varit med om att ta fram just den här boken. Med er hjälp kan vi ge ut lättlästa böcker som väcker lust att läsa.
Lättläst är en rättighet
Det här är en lättläst bok från Vilja förlag. Vilja har en övertygelse. Alla måste lära sig läsa.
Genom att läsa utvecklar vi vårt språk. Med språkets hjälp kan vi sätta ord på våra tankar och känslor. Därmed kan vi göra vår röst hörd och bli aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle.
Att läsa böcker ger inte bara ett språk, vi får också möjlighet att ta del av andra människors tankar och känslor. På så sätt får vi en ökad förståelse för dem som finns omkring oss. Genom att läsa blir vi helt enkelt klokare och mer toleranta.
Lättläst handlar om mer än bara böcker – det är en fråga om demokrati.
Det är nyårsnatt. Stadens värsta buse David Holm ligger utslagen efter ett slagsmål.
Då möter han Körkarlen, dödens tjänare, som åker runt med sin kärra för att hämta själar. Han tar med Holm för att visa honom allt elände han ställt till med i livet.
Samtidigt är Syster Edit döende i lungsot. Hon har försökt hjälpa
Holm till ett bättre liv. Ska hon hinna rädda honom?
Det här är en bearbetad version av Körkarlen. Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.
47449
Art.nr
