9789178852123 by Smakprov Media AB

Där vitsipporna blommar – en berättelse om cancer, ALS och kärlek –

Ann Kjellqvist

Till mamma För ett ögonblick tänker jag att jag som vanligt ska ringa dig, och berätta om alla fina blommor jag fått de senaste dagarna. Men det går inte. För blommorna har jag fått för att du inte längre finns. Min mamma, mina barns mormor – så oändligt älskad och uppskattad. Jag önskar att du visste vilket hav av kärlek och omtanke vi har mötts av de senaste dagarna. Jag vet inte riktigt hur än, men vi kommer att resa oss igen. Vi tar hand om pappa. Jag älskar dig för alltid.

Där vitsipporna blommar Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Ann Kjellqvist Omslag: Shutterstock Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-212-3

Där vitsipporna blommar – en berättelse om cancer, ALS och kärlek

Prolog

Barken är skrovlig mot min kind och den iskalla vätan från marken jag har sjunkit ner i tränger igenom mina löpartights. Mörkret i skogen är kompakt och ännu är det många timmar kvar till gryningen. Jag har sprungit i den här skogen, runt vår lilla sjö, fler gånger än jag kan räkna. Känner spårets sträckning utan och innan, vet var roten man ska akta sig för att snubbla på är – ett avslitet ledband i foten lärde mig det den hårda vägen förra sommaren. Jag vet vid vilket parti det blir som lerigast på vintern och att vattenståndet står så högt tidigt på våren att vattnet sköljer upp på den lilla spången. Nu befinner jag mig plötsligt en bra bit bort från spåret, inne i skogen, utan att veta hur jag hamnade här. Växtligheten är tät runt omkring mig och inga ljud hörs, det är så tyst och stilla. Men inom mig är det allt annat än stilla. Känslan av overklighet trängs med förtvivlan. Ångesten virvlar runt tillsammans med en förlamande

sorg. Tårarna rinner nerför mina kinder. ”Hejdå pappa”, viskar jag till träden innan jag kräks ner i mossan. Klockan är 4.15 lördag morgon, dagen efter att jag har förlorat min pappa. Jag är nu 42 år och föräldralös. Föräldrar ska inte överleva sina barn. Det naturliga, livets gång, är att barn förr eller senare ska ta farväl av sina föräldrar. När jag närmar mig 40-årsåldern föresvävar mig tanken ibland: Undrar hur länge mina föräldrar får leva? Tanken kan slå mig när jag ser min mamma gå hand i hand med sitt yngsta barnbarn, på väg till lekplatsen. Eller när pappa skjuter fart på gungan, lyfter upp min son och snurrar runt honom i luften. Hur länge får vi ha dem kvar med oss? Hur länge får de vara friska och må bra? Min mormor gick bort bara fyra år innan sin äldsta dotter, min mamma. Hon hade då varit sjuk länge. Hon led av diverse krämpor och uttryckte vid flera tillfällen till min mamma att hon var färdig med sitt liv. Mormor var närmare 90 år när hon dog. Min mamma blev 67 år. Min pappa blev 72 år. Någon gång i livet ska man förlora sina föräldrar, jag vet ju det. Men det ska inte ske så tidigt. Det ska inte ske på det här sättet, i form av det värsta tänkbara

lidandet. Det ska inte hända bägge två, så snart efter varandra. Det var inte så här det skulle bli.

1. Hösten 2011 ”Det är cancer” Jag stänger av kaffebryggaren och häller upp kaffet i termosen. Dukar bordet med fikabröd och ser samtidigt mina föräldrars bil på gatan utanför vårt köksfönster. ”Pojkar, titta ut genom fönstret! Mormor och morfar är här!” Lukas och Isak springer nerför trappan och trängs i sin iver att komma först till hallen och öppna ytterdörren. Pappa kliver ur bilen klädd i sin neongula väst som han bär över jackan. Den har blivit ett internt skämt, den där västen. ”Pappa, varför har du vägarbetarvästen på dig?” ”Det är för att jag ska synas bättre.” ”Ja, men det här är ett bostadsområde i Bromma, inte en mörk och enslig landsväg i Västerås.” Mamma kommer ut ur bilen något senare, som vanligt bärande på en korg fylld med hembakt bröd, en bukett blommor, en present till

barnen, en ansiktskräm till mig, ett par strumpor till Per. En korg fylld med kärlek och omtanke. När mamma några dagar tidigare ringde och frågade om de fick komma till oss samma helg reflekterade jag som hastigast över att det var lite oväntat. Det var inte så länge sedan vi sågs och mamma och pappa skulle vara barnvakt en av de kommande helgerna. Men sedan tänkte jag inte mer på det. De saknade förmodligen bara sina barnbarn, deras största glädjeämne och viktigaste prioritering i livet. Jag har precis serverat kaffet och smakat på fikabrödet när mamma säger: ”Jag har fått svaret från den undersökning jag gjorde.” Jag stelnar till och sänker handen med kaffekoppen. Den undersökningen hade jag glömt. Mamma skulle göra en tarmundersökning, en koloskopi. Hon hade haft problem med magen ett tag och några år tidigare diagnosticerats med IBS. Men problem med magen har ju många ibland, särskilt personer som jobbar mycket, som mamma alltid har gjort. Det var inget jag hade tänkt mer på och inte heller något mamma själv hade nämnt mer än i förbifarten. ”De hittade någonting.” Innan jag själv är medveten om det säger jag: ”Det är cancer. Är det cancer?”

Mammas ledsna ögon besvarar min fråga och jag känner den tugga bulle jag nyss har ätit vända sig i magen och försöka komma upp igen. Mamma och pappa är samlade, de har förberett vad de ska säga till oss. De har ju haft ett par dagar på sig att bearbeta beskedet, innan de kom till oss. Själv är jag chockad, tanken att någonting kunde vara fel har inte ens slagit mig, och jag får anstränga mig för att lyssna och ta in det de säger. Jag försöker att samla mig, vill inte oroa barnen. Lukas är tillräckligt stor för att uppfatta att något är fel. Hans blick fladdrar oroligt mellan oss vuxna, medan Isak obekymrat dricker festis och äter kakor. När barnen har fikat färdigt och försvinner ut ur köket för att leka berättar mina föräldrar vad som kommer att hända de kommande veckorna. Mamma ska opereras inom kort men först ska man stråla tumören för att försöka krympa den. Efter operationen görs en analys av tumören och därefter en plan för fortsatt behandling. Vi pratar ingenting om prognos, om siffror och statistik. Här och nu är vårt fokus att det kommer att gå bra, det måste gå bra. Resten av eftermiddagen och kvällen förflyter som i ett töcken. Jag vill bara att mamma och pappa ska åka hem, så att jag kan börja googla. Tjocktarmscancer. Ordet är så fult, elakt och

äckligt. Jag försöker hålla skenet uppe för barnens skull men kan inte hindra att jag bryter ihop flera gånger under eftermiddagen och kvällen. Jag kan inte äta middag, eller sova när kvällen övergår i natt, jag vill bara sitta med datorn. Som om internet har svaret på hur det kommer att gå för just min mamma. Per försöker trösta mig så gott han kan, men samtidigt som jag vill ha tröst och förståelse, vill jag inte det. Hans oroliga ögon bekräftar ju min rädsla: det här är allvarligt. De kommande veckorna blir en utdragen väntan på besked. Efter operationen, där man tar bort en del av tjocktarmen samt intilliggande lymfkörtlar, väntar resultatet av analysen. Tiden mellan operationen och analyssvaret är mardrömslikt jobbig. Jag finner mig själv kastas mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden tänker jag att beskedet kommer att vara det allra bästa med tanke på omständigheterna, i nästa det allra värsta. Det finns något så djupt omänskligt i att behöva vänta två veckor eller längre för att få svar på hur illa det är. Det får mig att tänka: Hur många är det på kö? Hur många väntar på svar från analys av en tumör? På en dödsdom eller besked om att man får fortsätta att leva ett tag till. I mammas fall visar sig tumören vara grad tre

av fyra, vilket innebär att den har börjat tränga igenom intilliggande vävnad. Läkarna fattar beslut om att omgående inleda en cellgiftsbehandling. Den ska pågå under många månader med en behandling varannan vecka. Både mamma och pappa är förvånansvärt positiva, och pappa säger: ”Det är nästan du som tagit det hårdast, lilla gumman.” Han kallar mig fortfarande så, lilla gumman eller gullet. Varje gång jag ringer eller han ringer mig: ”Hej gullet, hur är det?” Ja, jag har tagit det hårt. För mig är cancer en dödsdom, det är så det känns. Jag vet att statistiskt sett upptäcks fler fall av cancer än någonsin i ett tidigare skede och därmed behandlas och botas fler. Men helt ärligt – hur många av de som en gång haft cancer dör av något annat? Av naturligt hög ålder? Det känns som om den lömska sjukdomen kan bida sin tid ett tag, kanske väldigt många år, men förr eller senare ofta kommer tillbaka och avslutar det den en gång påbörjat. Förstår mina föräldrar inte allvaret? Eller försöker de bara hålla skenet uppe för min skull? Dagen efter att mina föräldrar varit hos oss och berättat om mammas cancerdiagnos ska jag iväg på tjänsteresa. När jag träffar min närmaste kollega på flygplatsen på måndagsmorgonen

börjar jag att gråta igen. Hon kramar mig och jag berättar vad som hänt, det är omöjligt att låtsas som om allt är som vanligt. Dagarna som följer berättar jag för mina närmaste vänner och kollegor, men jag orkar inte prata så mycket mer om det. Den kommande tiden blir det dock uppenbart för mig hur många som är drabbade av cancer, antingen själva eller som anhöriga. Alla känner någon, har förlorat någon, kämpar själva mot cancer. Det finns någo�� t trösterikt i det, samtidigt som det blir än mer skrämmande tydligt hur väldigt många som är drabbade. Ingen slipper undan att komma i kontakt med cancer på något sätt under sitt liv.

I maj 2017 dör min mamma i cancer. Hon går bort efter ett långdraget och smärtsamt sjukdomsförlopp. Kvar är vi som älskade henne. Hennes barn och hennes man – min pappa. Han ska precis försöka börja bygga upp sitt liv igen och vänja sig vid en tillvaro utan sin livskamrat, när han drabbas av den mest fruktansvärda, skrämmande sjukdom som finns. Inom loppet av mindre än ett och ett halvt år förlorar jag bägge mina föräldrar. Alltför tidigt, alldeles efter varandra och på ett skoningslöst sätt. Som många andra läste jag Ro utan åror när den kom ut, Ulla-Carin Lindquists bok om hennes kamp mot ALS. Jag såg även hennes dokumentär, Min kamp mot tiden. Jag lät min son hälla en hink med isvatten över mitt huvud, filmade och lade ut på Facebook när Icebucket Challenge kom. Jag satte in bidrag till forskningen. Jag tänkte då att ALS måste vara den allra värsta sjukdom som finns. Djävulens sjukdom. Den kallas så, och aldrig har ett namn varit mer rättvisande. Det är en sjukdom som äter upp den drabbade inifrån, stänger av kroppsfunktion efter kroppsfunktion, burar in kroppen i ett fängelse alltmedan hjärnan förblir lika glasklar och skarp som tidigare. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att den skulle drabba min pappa. Det här är min berättelse om hur jag förlorade mina föräldrar. Det är en berättelse om sorg, saknad och förtvivlan. Men också om kärlek, livsglädje och tacksamhet.