9789178511822

Jan Eric Arvastson

ent n i m E n e D m i B n r e l i s mi s

e

Omskolningen av Bim Jong-sus pü fiskepensionatet Gäddgapet

1

2

Bim-Den Eminente Missilern Omskolningen av Bim Jong-sus pü fiskepensionatet Gäddgapet

Jan Eric Arvastson

3

ISBN 9789178511822 © 2020 Jan Eric Arvastson Författare: Jan Eric Arvastson Hemsida: www.arvastext.se

Omslag: Christer Wallgren Produktion: Christer Wallgren WMC Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland

V1.062 - 2020-01-11

4

Den Eminente Missilern Omskolningen av Bim Jong-sus på fiskepensionatet Gäddgapet eller Bim -hela världens lille bombkastare eller Den Lysande Stjärnans Dag* eller ”Totalt Bindgalne Bim Jong-sus dunkla Försvinnande men Comebackande som Klar Vinnare, kiva det” eller ”Smak av Rubus Arcticus” Något sattyg är i görningen av Jan Eric Arvastson

Sedan kom en lång tid av idel framgångar, kloka råd och lömska stämplingar, beslutsamt omsatta i handlingar av hans orädde herre, tills hela ostkusten mellan Poulo Laut och Tanjung Batu lyssnade till Babalatchis visdom, som talade med Sambirhärskarens tunga.

Joseph Conradd 5

6

FÖRSTA (FÖRHANDLINGSRUNDAN)

7

1 En jagare i högre viktklasserna, troligen kinesisk A 88 typ U, i den nya Tsetung-serien, ångar fram i Sydkinesiska sjöns halvmörker, följd av en korvett 200 meter babord. Jagaren är upplyst som en julgran, övermodigt säker på sin suveränitet i dessa vatten. Precis när en vakande satellit kommer in över det tämligen öde hörnet av innanhavet och sveper över det med sitt kameraöga, kolliderar jagaren i alldeles rät vinkel med ett litet segelfartyg i dess väg.

Kolliderar kan man förstås knappast säga. Det är fråga om att det stora krigsfartyget, utan att minska farten eller riktningen för en sekund, klyver den lilla fiskebåten i två delar. Med så lite ansträngning att det knappast märkts uppe i jagarens (the destroyer’s) styrhytt.

Segelfartyget är en vietnamesisk fiskedjonk med 7–8 man ombord, och ett par sjok nät upphängda på tork mellan de två masterna. Det lilla skrovet inte bara klyvs utan förvandlas till tändsticksstora flisor. De ligger kvar och gungar på vattnet, medan näten och besättningen försvinner i djupet; det är som om djonken aldrig funnits. Korvetten är för långt bort på babordssidan för att beröras, eller intressera sig.

Den fortsätter, liksom jagaren, i hög fart framåt.

Korpi Ståhl: Ögonen är ofinskt-ugriskt havsblågröna till färgen. Blicken visserligen klar och insiktsfull men också – har många cyniska betraktare kunnat lägga märke till – en anings av en aning för troskyldiga. Han är visserligen ett högeligen effektivt militärt befäl. Men har tvivelsutan också

1

drag av den Soldat Svejk som ibland behövde lämna den absoluta pliktens väg och gå sin egen.

I tjänst vill Ståhl alltid bära sin officersuniform (av något äldre snitt än det senaste skrikets). Privat är han oftast mycket prydligt klädd i blåvita färger.

Hans favoritcafé i hela Norden är Blaas Ud strax bakom Nörrebro, sen 1800-talsstil. Där sitter han nu, i väntan på någon som i telefon begärt ett möte.

Han har flera andra favoriter också, i Stockholm, Helsinki, ett också på Island.

Majoren skiljer ganska noga på kaféer och restauranger.

På restauranger, ”krogar”, äter och dricker man, fullt synligt och gärna tillsammans med någon. Restaurangerna är opolitiska och omilitära, fritidslokaler.

Kaféer är något annat. De är arbetsplatser. De står honom närmare än restaurangerna han frekventerar. På kaféerna vill han vara anonym och aldrig uppträder i uniform. De är platser där han ibland – nej ganska ofta egentligen – träffar folk i hastiga möten. För att byta dokument av olika slag, USBminnen. Eller bara samtala, lågmält och inte på något sätt uppseendeväckande. Kanske hålla på en hel timme, eller endast 10 minuter. Möjligen med bara en kopp svart kaffe i sällskap, i avspändare fall glaset med vin. Majoren i finska armén Korpi Ståhl – en armé där alla officerare är underrättelsetjänstemän mer eller mindre, med udden riktad mot Kremls, FSB:s och Spetsnaz förehavanden – älskade Café de la Paix i Paris för dess framströmmande öppenhet. Liksom Café Central i Wien med dess vidunderligt sofistikerade brungrå inredning och de svarta sachertårtbitarna. Men som hemlig mötesplats dög de inte. Ej heller ”världens dyraste fik”, Dolce Vita, i en vitmenad bottenvåning nära Fontana di Trevi i Rom. De hade alla tjocka lager av träffpunktstraditioner

2

som penslade över väggarna. Men den intriganta doften av pastis och svarta cigarrcigarretter saknades.

Nu hade denne officer bänkat sig på en helt annan plats, och den dög. Det underbart hemlighetsfulla, stilenliga och korrekt doftande Blaas Ud i Köpenhamn, med svart kaffe och ett smörrebröd framför sig. Han hade anonymt blivit kallad dit. Anonym person i telefon hade bara sagt att viktiga upplysningar om ”projektet” behövde utväxlas. Ingenting mer. ”Vem är du?” ”Ni får veta allt ni behöver veta, major Ståhl, när vi ses.”

Korpi Ståhl var en yrkesman eller projektanställd i statsförvaltningarna av det slag som västvärlden har många av. Ändå kan man säga att det finns för få av de verkliga topptalangerna.

Deras fysiska egenskaper ligger inte mycket över medelmåttan. De kan vara både män och kvinnor men är fortfarande mest män. De ser normalt bra ut, rätt högväxta, sällan grovhuggna, utan onödigt fett på kroppen, med öppna sympatiska ansikten, tilldragande med ganska tydlig sexuell utstrålning, Klädda med självklar elegans – snyggt skurna kavajer för männen (eller officersuniform när det är tillämpligt), knytblusar och kjolar med det rätta fallet för kvinnorna.

Och sedan – vad består deras jobb av? Där ligger poängen: det handlar alltid om flera sammanslagna. Fem, tio eller kanske upp till 50 olika sysselsättningar i en. Dessa människor platsar lika väl runt konferensbordet på ett lyxhotell som framsmygande längs en svettig djungelstig eller som den främsta innanför den inslagna porten till en vapengömma.

Det gör de bästa av dem oumbärliga, de sämsta till närmast säkerhetsrisker i sin framfart. Flertalet är allkonstnärer, utan vilka det arbete i världen som utförs för fred och framåtskridande skulle hacka betänkligt, ja kanske helt falla ur.

3

Vad har då de här typerna för grundkunskaper? Det är en annan av poängerna med dem. De kan ha en bakgrund som officerare, politiker, kända skådespelare, läkare, elitidrottare eller till och med, långt tillbaka, ha varit yrkesförbrytare. Det som gäller är att deras talanger och ofta tämligen cyniska verklighetsuppfattning har gjort dem till världens fixare.

De är dem man hela tiden sänder ut på de svåraste uppdragen: att hålla i klubban vid hemliga sittningar mellan det självutnämnda statsöverhuvudenas representanter och deras grymma gerillamotståndare; möta motdemonstranter i städerna eller rebeller i bergen. De kan vara FN:s höga kommissionärer eller ledare för nermonteringskommissioner. Till och med – sist men inte minst – befälhavare över mer eller mindre reguljära styrkor, med uppgift av någon regering att sätta hårt mot hårt någonstans. De är diplomater eller gränstjänstemän, krigare eller förhandlare; allt i ett, på samma gång eller vid olika tidpunkter, efter arten av de uppdrag som tilldelats dem. De har ambitionen, kanske lusten också, och känner ansvaret, att förverkliga politiska avsikter. De är hyllade, fruktade.

Korpi Ståhl är en sådan person. Nu var han den som – på av sekretesskäl förborgade vägar – utsetts att leda ett omskolningsprojekt med hög prioritet, Det är än så länge hemligstämplat. Men snart ska det vara på världens läppar.

I ögonvrån hade Ståhl en stund anat att någon närmade sig hans plats, ryckigt men ändå målmedvetet. Majorens bord var inrymt i ett av kaféets bås, liksom alla de andra stilenligt utformat med en diskret grön hänglampa, en stiliserad vinflaska med ett stearinljus i som man fick tända själv om man ville. Allt med avsikt att ge ett personligt och privat intryck.

Sådana platser är alltid de bästa på ett kafé.

4

Figuren som närmade sig kunde likna en irrande skugga.

Men hans steg var ändå fasta och medvetna.

Ståhl gjorde en hastig rörelse för att kolla att hans springkniv, ”bajonett”, fanns på plats i den väl dolda slidan innanför kavajen. Ja det gjorde den.

Men här kom inte någon terrorkandidat smygande, med bakgrund i någon av Europas utkanter eller ännu längre bort ifrån, och som nu silhuetterades i det svaga motljuset från takets gamla kristallkrona. En ung man var det, med vad man trodde sig se tydliga drag av uppvuxen skandinav. Eller – kunde vissa andra skönjas, slaviska eller till och med från Mellanöstern-hållet? Var Ståhl fel ute? En missbedömning kunde i nästa ögonblick kosta honom livet!

Nej, inget rysligt hände. Vad som skedde var att mannen – som var klädd i tämligen normal dyr västerländsk kostym, av danskt eller brittiskt snitt och grå till färgen – sträckte fram en godtagbart torr och stadig hand. Vilken han dock drog tillbaka innan Ståhl hade gjort någon rörelse för att ta tag i den. ”Jag är ingen lönnmördare, major Ståhl. Inte nån myndighetsperson heller. Utan det är så att.… uppriktigt sagt redan från början: Jag har själv viktiga fakta att lämna ... och tala med er om!” Den unge – eller är han hastigt på väg mot medelåldern? – mannens språk var omisskännligt skandinaviska – en blandning av svenska, danska och norska. (Men efterhand ska de båda helt övergå till att tala engelska.) Utan att vänta på svar tryckte sig mannen hastigt ner på den lediga båssoffan mitt emot Ståhl. ”Vad nu…?” bröt officeren ut, som en äldre dam störd i sin knyppling, helt omilitäriskt. ”Jag har inte bjudit dig att slå dig ner, gosse!”

Den unge mannen gjorde en snabb avvärjande vinkrörelse med höger hand upp i närheten avsin panna. Svarade, fortfa5

rande i lugn ton: ”Det var jag som ringde. Helt ofarlig. Namnet är Graendby, John Graendby. Inte skymten av säkerhetsrisk för er själv eller det projekt ni håller på att sjösätta...!

Den misstänksamheten kan ni släppa. Men själva Saken – den är jag mycket mycket intresserad av!” ”Det här är ett misstag. Jag föreslår, Graendby – vad ditt riktiga namn är eller verkliga avsikter gäller – att du omedelbart lyfter från mitt bord. Jag vill inte veta ett dugg om dig, än mindre om vad du är ’mycket mycket intresserad’ av ...” ”Research”, sa Ståhls besökare. ”Och Graendby var namnet. Dansk. Många väljer att titulera mig författare. Själv ser jag mig som forskare. Framför allt alltså: researcher. Med rätten att lägga egen vikt vid de fakta jag tar fram. Som i förstone kan synas höra hemma långt över huvudet på folk.

Men i själva verket är subtilt enkla. Dessutom betyder de allt för mänskligheten – och världshistorien. Jag påstår inte att jag är någon stor författare, än mindre framstående källforskare. Men jag ser mig som en av de främsta politiska sökarna.

Jag förstår major”, fortsatte Graendby milt, ”att ni är lite chockad. Frestad just nu att inte säga någonting alls. Men jag råder er att göra det. För er egen skull – och framför allt för sakens… Uppdrag Bims sak!”

Den unge mannen fortsatte i lugn ton: ”Jag är helt ofarlig, påpekas än en gång. Ni kan koppla ur nu, major. Men inte själva saken. Där är jag fortfarande intresserad. Mer än så!

Och kom alltid i håg”, sa researchern med en nästan skälmsk glimt i ögat, ”att jag inte bara är en god lyssnare utan också en god berättare!”

Ståhl kände sig halvkvävd. Han försökte samla sig till att att inte visa något annat än bästa pokerfacet.”Vad talar du om…Graendby?” ”Jag är nyfiken. Och som sagt en av världens bästa researchers. Med talang av högsta karat. Min främsta önskan är 6

att få spinna vidare på den här historien runt er, i samarbete med er, far... major Ståhl.” ”Hur...?” mumlade Ståhl. Chocken hade fortfarande inte lämnat honom. ”Antingen som en ’new journalism’-artikel, en krigsdagbok á la Hemingway eller i lätt tillrättalagd fiction-form. Naturligtvis ska jag, inte ni eller ens era filantroper, äga materialet. Det ska stå mig fritt att formulera och pusha (push) som jag vill. Även att inte publicera ett enda ord om det passar mig.

Informationskrigets speciella lagar handlar det om, major Ståhl. Det vet ni. Ett riktigt krig, det är vi båda medvetna om. Även ett antal av idealisterna i er toppgrupp hoppas på att det bara ska kunna föras med ord. Words Words words eller vapen? Jag själv tror fast på, att en tredje faktor spelar huvudrollen. Insikt!

Moderna krig vinns av de arméer som har de bästa informationerna. De behöver kanske inte ens vara arméer. Ni och jag, Ståhl, ska bli de som tar den kontrollen – och vinner!” fortsatte mannen som kallade sig Graendby, utan att fästa sig vid Ståhls grumliga blick. Och Ståhl kunde inte förmå sig till att handgripligen lyfta honom ur soffan.

Ståhl hade alltid berömt sig av att vara måttfull och samlad, såväl i fred som i krigsövningar och under utlandstjänstgöringar. Nu kände han sig bergtagen; eller som om han fått en släng av solsting. Lika omtumlad som under de första dagarna i rekryten, där sergeanten hela tiden med dånande röst beskyllde honom för att vara en oduglig vekling och skam, samtidigt som exercisplågaren furiren lovade att göra honom, menige Korpi Ståhl, till den bästa soldat som världen skådat, bara han äntligen fick arslet ur vagnen.

Majoren försökte ta ett nytt tag, ett krafttag, om sin andliga balans och lutade sig tillbaka. Men axlarna hade börjat 7

värka. Han harklade sig, försökte få fram ord som vägde något. ”Allt det du och dina gelikar, researchers, vad ni vill kalla er – trendsättare – vet om krigets ultimata är lika med ingenting. Vad du, eller jag än tror, kan en dispyt mellan stater eller allianser alltid ”utvecklas vidare” från propaganda och utspel över Internet och vid diplomatrundaborden till att blanka vapen dras.

Det kan du, Graendby, inte ändra på. Ni är också fast i föreställningen att the underdogs alltid har rätt, arbetarmassorna, de röda. Men de är i själva verket desamma som dem som, genom alla tider, inte kunnat tänka längre än att nå sina mål med hypervåld. Medan den andra sidan – och dit räknar jag mig... Graendby – en mycket mycket mindre ansamling – tror att sunt förnuft, byggt på demokratiska värderingar, är det rätta.” ”För fan, jag är ju också demokrat!” utbrast researchern, halvt på allvar halvt på skämt. ”Men vi vill inte, som dem du tar parti för, gå i döden för vår tro; stupa i giftmolnen efter en nukleär domedagsattack.

Absolut inte. Vi vill vinna, ja – men också leva vidare efter segern!”

I det här läget kan sägas att Ståhl redan gjort de misstag som en hemlig agent eller ledare för ett högt säkerhetsklassat initiativ inte får göra. Kalla det hans ärlighet, vacklande tilltro eller vad som. Det leder hursomhelst till att han också framöver stegvis kommer att avslöja detaljer om sitt uppdrag som absolut inte borde ha kommit ut. Och som ger Graendby ett närmast oövervinnerligt övertag.

Men Ståhl skulle å andra sidan komma att ha lite tur. Om man nu vill kalla plötslig död tursam.

8

Bim - den Eminente Missilern Den dumdristige revanschisten Bim Jong-sus, Ostkoreas fete diktator med de ballistiska missilerna, bekämpas kärleksfullt i Jan Eric Arvastsons nya thriller Bim – hela världens lille bombkastare. Det handlar om århundradets eminentaste satir och skälmroman ‒ som också är grymt allvarlig.

Stormakterna vill se Bim tillintetgjord.

Men finsk-svenska krafter räddar honom till ny berömmelse.

Jan Eric Arvastson launchar Bim själv och alla kidnapparna, kommandotrupperna, förhandlarna, politikerna, generalerna, älskarinnorna, missilhoten och stridskrafterna utifrån basen längst inne i den sköna skärgårdsviken...