billie och bo överraskar alla
© Text: Kristine Rui Slettebakken
© Illustrations, interior and cover: Nora Brech
First published by Gyldendal, 2023
Published in agreement with Oslo Literary Agency
This translation has been published with the financial support of NORLA, Norwegian Literature Abroad.
Originalets titel: Billie og Bo
Omslagsbearbetning: Oskar Degard
Översättning: Sara Ohlsson
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2025 isbn: 978-91-7813-586-8
www.lillapiratforlaget.se
Första gången jag såg Billie var hon död. Som en död
sill låg hon i dikeskanten, en torsdagsmorgon när jag var på väg till skolan.
Hon måste ha legat där en bra stund, för hon var smutsig och lerig. Hon låg på rygg, med tungan hängande ut ur munnen. Och hon andades inte, jag kunde i alla fall inte se någon rörelse under jackan.
Jag provade ändå att ropa till henne.
”Hallå, du där nere!” ropade jag.
Hon reagerade inte. Inte det minsta. Nada. Granada.
Så jag tog en pinne och började peta på henne. Och det var då jag tänkte att hon var död på riktigt, för hon reagerade fortfarande inte.
Det började sticka i mina händer, och sen började jag gråta.
Jag grät och skrek.
”Hjälp!” skrek jag.
”Ett lik!” skrek jag.
”Kan någon komma och hjälpa mig!” skrek jag.
Jag kände inte igen min egen röst. Jag tror att det var därför som jag råkade trycka in pinnen lite för hårt i den där leriga jackan. Och vad spelade det för roll hur hårt man tryckte en pinne mot någon som redan var död?
Men då kom vrålet. Det var det sjukaste jag någonsin hade hört.
Första gången jag hörde Billie skrika.
”AAAAAAAJJJJJJJ!” skrek hon. ”Har du tappat det, eller?”
Jag fattade inte vad hon menade, vad skulle jag ha tappat? Men jag klarade inte av att fråga. Jag bara gapade och stirrade på kroppen, som började kravla sig upp ur diket. Som en levande död.
Billie tycker om att överraska. Det vet jag nu.
Till exempel genom att ligga och låtsas vara död i dikeskanten, när hon egentligen är livs levande. Lura dig så in i vassen.
”Du är den utvalda”, sa hon när hon hade tagit sig upp och stod bredvid mig.
Och så började hon ruska på kroppen för att få av sig leran. Som om hon vore en hund!
”Den utvalda?” sa jag, när hon hade ruskat klart.
”Ja”, sa hon högt. ”För du gjorde en verklig insats, med pinnen och skriken och allt det där.”
Jag skulle just säga att jag faktiskt trodde att hon var död på riktigt, men då sa hon:
”Att lägga sig i diket var ett experiment.”
”Ett experiment?”
”Japp. För att kolla kvaliteten på folket här.”
”Kvaliteten?”
”Ja, om någon bryr sig. Och vet du vad?”
”Nej?”
”Det var minst två som bara mumlade något när de såg mig, och sen gick de rakt förbi. Lät mig ligga där och dö!”
Hon granskade mig lite innan hon fortsatte:
”Så de var inte utvalda, kan man säga. Det var inte dem jag väntade på.”
Väntade du på mig, då? fick jag lust att säga, men jag gjorde inte det. Jag vågade inte.
Efter den morgonen har jag tänkt på det många gånger, på det där med att vara en utvald.
När någon säger att du är utvald, eller när Billie
säger det, då har du ingen chans. Då kan du inte bara sticka ifrån ansvaret. Att vara Billies utvalda betyder att
du bara måste gå in i rollen. Då går det inte att säga att det inte passar just nu, eller att du måste gå hem och äta.
Jag hade blivit den utvalda.
Men det borde aldrig ha hänt!
Hur sannolikt är det att hitta en nästan död person i en dikeskant och att den personen bara en liten halvtimme senare ska börja i din klass?
Min skola är stor och det finns många klasser i varje årskurs. Men Billie, som är nio år precis som jag, skulle börja i min klass. Var det ödet?
Såhär gick det till när jag fick veta det:
Efter att hon hade sagt det där med utvald, orkade jag inte säga så mycket. Men ur Billie strömmade orden:
”Du dödade mig nästan, fattar du det eller? Kolla här, jag har fått ett märke på magen!”
Hon slet upp tröjan och visade mig. Jag stirrade på märket, sen såg jag på pinnen som jag fortfarande höll i handen. Tänk om jag faktiskt hade dödat henne, hur hemskt skulle inte det ha varit?
Men så märkte jag att Billie stod och tittade på mig.
Jag måste ha sett ganska rädd ut och antagligen såg det ganska kul ut. Hon hade i alla fall fått ett nytt uttryck i ansiktet, det var som om något låg och lurade i ena mungipan.
”Ge mig pinnen”, sa hon.
Innan jag hann tänka efter ryckte hon till sig pinnen och började prova den.
Hon svischade och svoschade den genom luften framför sig. När hon bytte grepp sneglade hon mot mig, liksom för att kolla att jag verkligen såg alla hennes tricks. Sen la hon pinnen som ett gevär längs med kroppen, innan hon granskade mig igen.
Jag förstod att hon skulle fråga om något och märkte att jag höll andan.
”Hade du hämtat hjälp om jag inte hade reagerat?” sa hon och kisade mot mig. ”Hade du det?”
Jag nickade, för det tror jag att jag skulle ha gjort. Även om jag var i chock och allt sånt.
”Kan jag lita på det?” sa hon, och då nickade jag en gång till.
”Bra”, sa hon kort. Sen tog hon pinnen under armen och gick bort till en buske. Där plockade hon upp sin väska, slängde upp den på ryggen och började gå.
Jag stod med öppen mun igen och förstod
ingenting. Så vände hon sig om och såg på mig:
”Ska du inte till skolan, eller?”
”Eh, jo”, sa jag.
”Då så, kom.”
Jag började gå och så gick vi tillsammans till skolan för första gången, Billie och jag.
Och det var så konstigt, för egentligen kände jag till varenda liten sten på den där vägen. Jag har gått där tusen gånger och kan den utantill. Men när jag gick tillsammans med henne var det plötsligt som om jag gick där för första gången. Allt var liksom nytt. Och inte bara vägen. Luften var också ny, friskare på något sätt, och höghusen vi passerade såg nästan fina ut i morgonljuset. Allt var finare än det brukade vara. Och jag tänkte: Vem är du, egentligen?
Just när jag skulle fråga vad hon hette, sa hon:
”Vad heter du?”
”Bo”, sa jag.
”Hej Bo.”
”Hej.”
Bo är nio år och har bestämt sig för att aldrig ha en bästa vän igen. Men när Billie börjar i klassen och utser Bo till den utvalda, då har han inte mycket att säga till om. Och det är faktiskt ganska kul att ha en helt orädd vän!
Men hur gör man när det som är roligt och spännande plötsligt går lite, lite för långt?
ISBN 978-91-7813-586-8
9 789178 135868
