efferson gör sitt bästa
ean-Claude Mourlevat
efferson gör sitt bästa
Med bilder av Antoine Ronzon Översatt av Marianne Tufvesson
Läs också: Jefferson (2021) Vintersång (2022) Besök Jean-Claude Mourlevat på hans hemsida: www.jcmourlevat.com
jefferson gör sitt bästa Utgiven av Lilla Piratförlaget, Stockholm, 2023 © Text, Jean-Claude Mourlevat, 2022 © Bild, Antoine Ronzon, 2022 Originalets titel: Jefferson fait de son mieux Utgiven av Gallimard Jeunesse, 2022 Översättning: Marianne Tufvesson Omslagsillustration: Lisa D’Andrea Tryckt av Jelgavas Tipografija, Lettland, 2023 isbn: 978-91-7813-512-7 www.lillapiratforlaget.se
Till Colin, en expert på igelkottar.
Landet där den här berättelsen tar sin början befolkas av djur som talar, går upprätt, har kläder på sig, kan koka spagetti och laga värmepannor. Grannlandet bebos av människor, som är de mest intelligenta av alla djur.
1
Skåpbilen av märket Renault skramlade fram i regnrusket i 45 km/h och såg ut att ha varit med sedan andra världskriget. Bilen lutade lätt åt höger, den blekgröna karossen sjöng på sista versen och de två runda strålkastarna påminde om ögonen på ett litet, sorgset djur. Strax efter en busskur svängde ekipaget in på en grusväg och krypkörde fram till det lilla huset vid vägens ände. Föraren rattade runt för att stå rättvänd, drog åt handbromsen och tutade: ett hest och ganska skrattretande tut-tut. Bilens hela högersida täcktes av en färgsprakande bild i rött, gult och grönt. Bilden föreställde en ung 11
jefferson gör sitt bästa
och glädjestrålande gris i snickarbyxor med en jättelik skiftnyckel över axeln. Ovanför hans huvud kunde man läsa en till synes handskriven slogan i brokiga bokstäver: Din värmeinstallatör? Gilbert! Och i mindre bokstäver: Värmepannor, element, ventilation … Och därunder ett telefonnummer. Det festligaste av allt var när en exakt kopia av figuren på bilden hoppade ut ur förarhytten, det var bara skiftnyckeln som fattades. Grisen stängde bildörren utan att smälla igen den, trippade fram till huset och knackade på. Hela han utstrålade glädje och otålighet. – Jeff! Öppna! Det var ingen risk att han som kallades Jeff skulle höra, han hade nämligen skruvat upp volymen på musiken så att husets glasrutor skallrade av basgången. Gilbert hörde snart att det var Sang-Song, en av de bästa rap-grupperna i djurens land. Gruppen bestod av tre vildsvinstjejer som formligen sprutade energi och som var väldigt påhittiga. Låten, Nära nosen, var med på årets tio-i-topp-lista med den kända refräng en ”På toppen av vår kropp, där sitter det en knopp”, 12
jefferson gör sitt bästa
vilket betydde ungefär: vi är visserligen snygga, men vi har faktiskt hjärnor också! De tre artisterna hade förresten en spelning inbokad i stan snart. – Jeff, öppna! Det är jag! ropade Gilbert otåligt och gick och knackade på fönstret. Musiken upphörde strax och inom några sekunder dök Jefferson upp i dörröppningen. Han var en ung igelkott på cirka sjuttio centimeter, han kunde alltså med nöd och näppe stå rak under ett bord för människor. Gilbert var femton centimeter längre. Trots att Jefferson var ensam hemma hade han ett par perfekt strukna byxor och gröngulrutig slipover, och i pannan en förtjusande tupplugg som han format med hjälp av en klick hårgelé så att spetsen pekade lätt åt vänster. – Kom in. – Nej, jag ska inte in, du ska ut. Jag har en överraskning. Jefferson dolde sin irritation så gott det gick, han var mitt uppe i sina studier och vännens spontanbesök kom inte alls lägligt. – Okej. Jag ska bara ta på mig skorna. Gilbert såg på medan Jefferson först satte vänsterfoten på den lilla pallen för skopåtagning och därefter ställde tofflorna på skohyllan vid dörren, fast han 13
jefferson gör sitt bästa
skulle ta på dem igen inom tio minuter. Själv var Gilbert mer typen som knep tag i skorna med tårna och hivade iväg dem tvärs över rummet, men han hade slutat reta Jefferson för att han var så ordningsam. I stället nöjde han sig med att vänta utan att säga något, trots att det riktigt kröp i honom. Jefferson stod som förstenad och stirrade på skåpbilen som parkerats framför huset, den brokiga dekoren och framför allt den lika enkla som klämmiga texten: Din värmeinstallatör? Gilbert! – Det här är Bibbi! meddelade Gilbert stolt. – Är bilen din? – Vad tror du, inte är det min mosters! Nå, vad tycks? – Om dekoren? Supertjusig. Är det din syster som har målat? – Ja, visst är hon grym? – Det är jättesnyggt. Men själva skåpbilen, den … – Den vad då? Jefferson vågade inte säga det han egentligen tänk te: att skåpbilen såg ut att ha gjort sitt och var färdig att skrotas. – Hur långt har den gått? 14
jefferson gör sitt bästa
– Jeff, det är väldigt oartigt att fråga en gammal dam om hennes ålder. Be om ursäkt och hoppa in. Det var förvånansvärt varmt i kupén, fast något annat var förstås inte att vänta i en värmeinstallatörs bil. En annan trevlig sak: motorn – som Gilbert lämnat på tomgång – gick jämnt och fint. – Motorn hörs bra! – Va? – MOTORN HÖRS BRA! – Ja, skrattade Gilbert, man behöver inte fundera på om det finns någon. Han påminde Jefferson om att han firade en månad som egenföretagare. Den lilla pärlan till bil hade knappt trettio år på nacken, han hade fått den av föräldrarna efter ett tips från Roland, ja, samma kusin som var busschaufför hos Ballardeau och som var en baddare på att meka. Vid första anblicken kunde bilen verka lite sliten … Och ännu mer vid den andra, tänkte Jefferson när han noterade en rostfläck på instrumentbrädan. – Det där, min herre, är inte rost, sa Gilbert som hade följt Jeffersons blick, det är korrosion. Eftersom regnet hade friskat i, slog han på vind rutetorkarna och Jefferson brast ut i gapskratt – ett 15
jefferson gör sitt bästa
av torkarbladen gled smidigt fram över vindrutan medan det andra tog små knyckiga skutt, det såg ut att jaga efter sin storebror. Ett annat djur än Gilbert skulle kanske ha surnat till, men han var inte den som missade chansen till ett gott skratt och det slutade med att båda låg dubbelvikta, som så många gånger förr. Skrattattackerna hade följt vännerna åt ända sedan skoltiden, ibland med tråkiga följder eftersom skrattlusten var starkare än rädslan att straffas. Det slutade nästan alltid med skamvrån, där de slokörade fick stå med händerna bakom ryggen och anstränga sig för att inte titta på varandra och trilla dit igen. Gilbert hade startat eget! Jefferson kom på sig själv med att avundas vännen för att han aldrig mer behövde skriva tentor eller få betyg. Efter tre års studier hade han ett yrke, skulle tjäna pengar och vara fri och oberoende. Det skulle inte förvåna Jefferson om Gilbert var både gift och pappa inom en nära framtid. Medan Jefferson å sin sida hade satsat på en lång utbildning med oklara framtidsutsikter. Visst var geografi spännande, men han hade fem terminer framför sig innan han var färdig, om han klarade alla delkurser. 16
jefferson gör sitt bästa
– Jag måste gå nu, Gilbert. På måndag börjar mina tentor och jag pluggar järnet. Jag har hållit på sedan i morse. – Pluggar, ha ha ha. Medan du lyssnar på Sang- Song? – Lägg av, jag tog en paus bara. Vill du ha en kopp kaffe? – Nej, jag stannade bara till för att visa bilen. Jag har en reparation i krokarna och du råkar bo på vägen. På hemvägen ska jag förresten titta in hos en kund som du känner. Det är Simone, om du minns henne, hon var med oss på Ballardeau-resan. Klart att Jefferson mindes! För fyra år sedan hade Gilbert och han anmält sig till en gruppresa till Villebourg, i människornas land. Det hade varit bästa sättet för dem att diskret göra en egen utredning av mordet på Edgar, den vänlige frisören på Nu var det klippt. Simone, en lång och lite sorgsen kanintjej, hade fattat tycke för dem. Hon var den enda deltagaren som reste ensam, och visade sig vara minst sagt sällskapssjuk. – Så bra, då får du klättra upp på en pall och krama henne från mig. Och så vill jag veta om hon hittat någon att gifta sig med än. 17
jefferson gör sitt bästa
– Ska bli! Jefferson hoppade ut ur bilen och sökte skydd på farstukvisten från regnet som nu öste ner. Han såg skåpbilen avlägsna sig och försvinna bort efter ett sista godmodigt tut-tut. Han kollade klockan. Hon var fem. Då kunde han plugga en dryg timme till innan han lagade kvällsmat. Medan han fördjupade sig i kartor ritade av Ptolemaios, som dog år 168 enligt vår tideräkning, undrade han än en gång om det verkligen var så här livet skulle vara, och om han inte i stället borde lära sig att odla exempelvis champinjoner, eller laga cyklar. Men en halvtimme senare var han så upp slukad av sitt ämne att han inte skulle ha bytt ut det för något i världen, och man hade kunnat spela trumpet intill utan att han märkte det. Den där Ptolemaios trodde visserligen att Jorden stod helt stilla och var universums mittpunkt, men bortsett från den lilla missen hade han lyckats rita fantastiska kartor som faktiskt stämde riktigt bra. Tänk om det fortfarande fanns originalkartor av honom, som man kunde få se på riktigt och inte bara på en skärm? Tänk om det fanns ännu äldre kartor? 18
jefferson gör sitt bästa
Jefferson höll på att undersöka allt detta när mobil telefonen som han hade liggande på bordet började hoppa och vibrera. I ett slag konstaterade han att klockan var halv åtta, att det sved i ögonen, att han var utsvulten och att det var Gilbert som ringde. – Jeff! Kom fort! – Vad då kom fort? Var är du? – Jag är hos Simone. Det är nåt krux. – Vad sa du att det är? – Nåt lurt. Kom hit. – Men var bor hon? Jag har ju ingen bil. – Ta cykeln! Det är tre kilometer från dig. Kör mot dammen, men strax innan du är där svänger du höger och sen är det tredje huset, det med en konstig fönsterlucka. – Gilbert, det ösregnar. – Nej, inte nu längre. Jefferson sneglade mot fönstret och tvingades erkänna att det faktiskt slutat regna. – Okej då, jag kommer … – Skynda dig! Det var i mitten av februari och han hade inte använt cykeln på hela vintern. Skulle han in till stan tog han antingen bussen, om vädret var dåligt, eller gick. 19
jefferson gör sitt bästa
Han drog ut cykeln ur skjulet där den stått i över tre månader, borstade av den, pumpade däcken lite snabbt, kollade att lyset funkade, hoppade upp och trampade i full fart mot dammen. Vägen var blöt, byxorna blev leriga nedtill och Jefferson svor – de skulle behöva köras i tvättmaskinen nästa dag. Efter korsningen räknade han husen. Ett … två … tre … På fasaden lyste en utelampa. Aha, där var den ju, den ”konstiga” fönsterluckan, till vänster på ovanvåningen. Luckan stack verkligen ut. De tre andra var gräddvita och flagnade, medan den här var mörkröd. Simone måste ha börjat måla, och sedan övergett projektet. Den nymålade färgen hade runnit, stegen låg i gräset nedanför, målarburken med penseln stod bredvid. Hade Simone kanske ramlat och skadat sig allvarligt? Men då borde väl Gilbert ha tillkallat läkare och inte en geografistudent. Jefferson ställde cykeln mot brevlådan där det kort och gott stod ”Simone”, med en blomma i stället för prick över i:et. Redan efter första ringsignalen öppnades dörren och där stod Gilbert, blek som en rumpa och uppenbarligen inte i toppform. – Kom och kolla … 20
jefferson gör sitt bästa
21