9789177959595

DEL I:

DEL II: ATT TÄNKA

DEL III: ATT

DEL IV: ATT VARA MÄNNISKA

VISDOM

SKAPA

Vårt möte med visdom

och vad neurovetenskapen kan lära oss

Fröet till den här bo K en S ådde S för drygt fyrtio år sedan, när vi – Katrin och Simon – reste till Indien för att hälsa på vår tibetanska familj. Katrins man, tillika Simons far, är född i Tibet, och han och hans familj flydde till Indien 1959 efter att Kina hade invaderat Tibet. Sedan dess har vi tillsammans med Simons bror och far gjort många resor till både Indien och Tibet. Besök i kloster och möten med Dalai lama har inspirerat tankar om visdom.

Större delen av vår tibetanska familj slog sig ned i Kalimpong, inte långt från den tibetanska gränsen. Därifrån ser man de snöklädda topparna i Tibet färgas rosa i soluppgången. Staden ligger på 1 300 meters höjd i Himalaya, och ytterligare några hundra meter upp reser sig klostret, där Simons farbror var munk. Trots den höga höjden är området rikt på blommor och träd som orkidéer, kaktusar, bananträd och ”julstjärnor”, men till skillnad från i Sverige är de sistnämnda höga träd. Flockar av apor springer över vägen som leder upp till klostret.

Då man närmar sig klostret syns silhuetten av två gyllene hjortar på varsin sida av ”dharma-hjulet” (lärans hjul) på klostrets tak. Hjortarna symboliserar fred och medkänsla, och hjulet med sina åtta gyllene ekrar, den åttafaldiga vägen till upplysningen, som Buddha satte i rullning.

Simons farbror Jampa var en lång och vänlig man med huvudet täckt av en tunn matta av kort svart hår, iklädd den vanliga vinröda tibetanska munkdräkten. Han hade sin bostad i en byggnad bredvid klostret. Dit kom man genom att gå över en liten porlande bäck. Bostaden bestod av ett rum, som precis rymde en säng och ett litet altare, där smörlampor och några rökelsestickor brann framför tre buddhafigurer. De föreställde grundaren av den skola av buddhismen som klostret tillhör och hans två lärjungar. Och givetvis låg där bönböcker i form av avlånga blad insvepta i vinrött tyg. Utanför kunde man ana ljudet av klockor, trummor och tempeloboer. Långt nedanför såg vi staden som bredde ut sig. Hela miljön gav en känsla av frid. Första gången Simon kom dit som barn sa han: ”Här vill jag bo!” Det var verkligen en miljö som inspirerade tankar om visdom. Här såddes det frö som långt senare blev den här boken.

Men även andra delar av familjelivet har inspirerat till diskussioner om visdom. Katrins far kom som judisk flykting från Nazityskland 1939. Den äldre generationens erfarenheter av flykt har medfört en viss beredskap att flytta.

Likaså hade Simons farmor under de cirka 50 år hon bodde i Indien alltid en resväska packad, om det skulle bli aktuellt att åka tillbaka till Tibet.

Vår familj har varit en plats för korsbefruktning mellan olika kulturer och religioner, framför allt buddhism och judendom, men den har också varit ett diskussionsforum för skilda vetenskapliga synsätt. Katrins forskning som professor i interkulturell pedagogik och Simons kliniska arbete och forskning som psykiatriker har närmat sig människans tänkande, lärande och kreativitet från skilda vetenskapstraditioner. Simons forskning har riktat uppmärksamhet mot människan som individ och biologisk varelse, medan Katrin har ägnat sig åt människan ur social och kulturell synvinkel. Dessa skilda

synsätt är inte bara en fråga om vetenskaplig inriktning, de är invävda i våra skilda generationers erfarenheter. Den här boken har skrivits i skärningspunkten mellan våra olika synsätt och bygger på många års diskussioner som vår familj har fört vid matbordet om olika ämnen. De är grunden till hur vi ser på visdom. Diskussionerna speglar hur man beter sig i en kollektivistisk levnadsstil, som den tibetanska, och i en individualistisk, som den svenska. De har också påverkats av högtider och åminnelsedagar som vi brukar uppehålla – jul, chanukka, det tibetanska nyåret, Tibet-demonstrationer, pesach (judisk påsk) och högtiderna runt det judiska nyåret och jom kippur, försoningsdagen. När Katrins bror avslutar pesachceremonin med den traditionella hebreiska bönen: ”Nästa år i Jerusalem”, brukar han lägga till ”och i Lhasa”. Blandningen av kulturer är bakgrunden till vår syn på visdom som något föränderligt, mångskiftande och ibland motstridigt.

Här vill vi ge dig en bild av vad vi menar med visdom och vad den nya neurovetenskapen – vetenskapen om vår hjärna – kan bidra med i frågan. Vi frågar oss om vi kan bli visare, mer kreativa och mänskliga, och hur vi gör för att uppnå det. Det närmar vi oss både ur ett historiskt, kulturellt perspektiv och utifrån den senaste vetenskapliga forskningen. Vi intresserar oss framför allt för personlig visdom, något som var och en av oss kan tillägna sig i dialog med andra, inte bara visdom som ett allmänt filosofiskt begrepp.

Vi vill passa på att tacka Hanna Jacobsson, Minna Tunberger, Gunnar Karlsson och Ulrika Kyaga för goda förslag till hur vi kunde förbättra manuset till den här boken.

Januari 2023

Katrin Goldstein-Kyaga och Simon Kyaga

DEL I

VISDOM

parc Monceau, pari S , 14 januari 2020

Katrin: Förr var visdom något som kom från gudomligheter. Man fick den och man förlorade den ibland. Vad är det egentligen för skillnad på visdom förr och visdom i det moderna samhället?

Si M on: Idag är visdom något som var och en kan utveckla, det är inte bara ett filosofiskt begrepp. Men frågan är om vi inte har blivit mindre visa. Kanske till och med dummare. När vi kan hitta alla svar på Google lyssnar vi inte längre på andra.

Katrin: Jag tror att vi behöver ett nytt slags visdom för att lösa dagens problem. En mer kreativ typ av visdom.

Behovet av visdom idag

Vad är det S o M Väc K er Vårt intre SS e för visdom? Är det så att vi längtar efter att få svar på frågor om varför vi lever och hur vi ska leva för att bli lyckliga och göra andra lyckliga?

Länge har visdom betraktats som ett ämne för grekiska filosofer i en avlägsen dåtid. Visdom har setts som något flummigt som inte kan beläggas vetenskapligt. Men idag är läget annorlunda – visdom en fråga av högsta aktualitet. Under de senaste drygt tvåhundra åren har mänsklig kunskap och vetenskapliga metoder utvecklats i en aldrig tidigare skådad omfattning. Genom vetenskapliga framsteg har svenskarnas medellivslängd ökat från 37 år på 1700 -talet till över 80 år idag, och tanken på att du själv kommer att uppleva din hundraåriga födelsedag är inte längre orimlig. Människan har kunnat flyga till månen och inom en inte avlägsen framtid tar hon sina första steg på Mars.

Den medicinska forskningen har lett till att vi nu mer eller mindre har bekämpat barnadödlighet i stora delar av världen, och att vi kan överleva sjukdomar som tidigare sågs som dödsdomar. Om du drabbas av hjärtinfarkt eller någon av de vanligaste cancerformerna – prostata-, bröst- eller lungcancer – behöver det inte innebära ett dödsbesked.

Samtidigt finns det ingen period i mänsklighetens historia som kännetecknats av så mycket död och blodsutgjutelse. Mänskligheten har under de senaste drygt hundra åren

förorsakat och utsatts för fasansfulla krig och folkmord. I vår närhet, i Ukraina, pågår ett hänsynslöst krig, som få av oss hade kunnat förutse för bara några månader sedan. När detta skrivs i årsskiftet 2022/2023 har det enligt BBC:s ryska sändningar dödats 9 311 ryska soldater, och på den ukrainska sidan uppger president Zelenskyjs rådgivare att upp till 13 000 ukrainska soldater har fallit. Men den verkliga siffran kan röra sig om 100 000 soldater på varje sida. Till det kommer ett stort antal dödade civila. ai och V i S do M en S dalande

Huruvida det moderna samhället utvecklas i en mindre dödlig riktning kan diskuteras. Klart är i alla fall att vi nu har tillgång till massförstörelsevapen och framforskade virusstammar, som genom ett knapptryck eller en oförsiktighet kan leda till mänsklighetens undergång. Vetenskapens utveckling har varit på gott och ont. Kunskapen har ökat men inte nödvändigtvis visdomen.

Inte minst utvecklingen av internet har lett till en revolution som har fört oss djupt in i kunskapssamhället. På området artificiell intelligens, AI, har enorma framsteg gjorts under de senaste decennierna. Den arbetar blixtsnabbt och effektivt med informationshantering, sjukvård, ekonomi, utbildning och annat.

Nyligen släpptes ChatGPT, en fritt tillgänglig tjänst för att ställa frågor till ett AI-system på nätet. Vi undrade förstås hur visdom beskrevs och svaret kom på några sekunder:

”Visdom är en form av kunskap och förståelse som handlar om att se saker ur ett bredare perspektiv och att förstå sammanhangen mellan olika fenomen. Det innebär att man har

en djup förståelse av livet och människans plats i världen, och att man kan använda den kunskapen för att ta kloka och välgrundade beslut. Visdom handlar också om att kunna se förbi sin egen synvinkel och att förmå att förstå andra männi skors perspektiv och beteenden. En person som är vis kan ofta ge råd och ge stöd till andra, eftersom hon eller han har en förmåga att förstå situationer på ett djupare plan.”

Intelligenta maskiner hotar snart att slå ut mänsklig intelligens. Men en del, som nobelpristagaren i biologi 1992, Gerald Edelman, menar att det aldrig kommer att hända. Individualiteten och variationen mellan olika hjärnor är absolut enorm – från den enskilda cellen, från varje synaps, från samlingen av anatomiska områden och deras relationer till kroppen och vårt beteende. Varje hjärna är unik.

Forskaren Alan Jasanoff håller med. Han påpekar att vår hjärna inte är en våt, rörig dator, utan ett kroppsligt organ som vi inte kan skilja från vare sig vår kropp eller vår kulturella och samhälleliga omgivning. I sin bok The Biological Mind går han till storms mot vad han kallar hjärn-mystik (cerebral mystique). Med det menar han att det finns en tendens att idealisera hjärnan och att ge den främsta rollen i spelet om våra tankar och handlingar. Jasanoff förnekar inte att hjärnan har en grundläggande betydelse för våra handlingar, men den svävar inte fritt i rymden, utan utgör en del av vår kropp och ingår i ett nät av våra relationer med omgivningen.

Ta ett konkret exempel kring hur vi ställer oss till organtransplantation. I Europa kan länder där befolkningen är organgivare eller inte delas upp i två grupper. I den ena gruppen av länder är det i snitt bara omkring en tiondel villiga, medan det i den andra gruppen är närmare nio tiondelar som är villiga. Kan det vara så att hjärnorna i befolkningen skiljer sig från varandra så dramatiskt i dessa olika länder? Naturligtvis

”Vad vi behöver är visdom som kan skapa en bättre värld. Den kan medverka till att samhällen skapas som präglas av tolerans, hjälpsamhet, empati och fred. Visdom kan inte användas för onda syften.”

inte. Förklaringen ligger i att det i länderna med låg andel organgivare krävs ett aktivt val för att bli donator, medan det i länderna med hög andel krävs ett aktivt val för att inte bli donator. Konkreta aspekter i vår omgivning har med andra ord en helt avgörande betydelse för hur vi och våra hjärnor agerar i varje unik situation.

Många av oss är rädda för att artificiell intelligens, eller till och med artificiellt medvetande, riskerar att slå ut den mänskliga civilisationen. Den israeliske historieprofessorn och bestsellerförfattaren Yuval Harari tillhör den växande skara som undrar vilka konsekvenser den tekniska utvecklingen kommer att få. Han oroar sig för att artificiell intelligens skulle kunna radera ut många praktiska fördelar med vår demokrati och skapa en digital diktatur genom att koncentrera makten hos en liten elit. Vi måste enligt Harari se till att inte alltför mycket data koncentreras hos några få. Vi behöver därav samarbeta globalt och prioritera våra ansträngningar att förstå hur det mänskliga medvetandet fungerar, särskilt hur vi kan utveckla visdom och medkänsla.

Vi måste alltså utveckla vår visdom, som inte bara löser tekniska problem utan också ökar vår förmåga att lära av erfarenheten. En visdom som präglas av etik, altruism, medmänsklighet och är till nytta för det allmänna goda – inte bara i vårt land, utan även globalt. Numera pågår försök att även utveckla datorsystem för artificiell visdom. Med hjälp av dem hoppas man kunna bygga system som lär av erfarenheten och själva rättar till fel. I dessa system skulle vi kunna infoga program som styrs av medkänsla och etik och på så sätt skulle de kunna medverka till att visa beslut fattas.

Det är något som bland andra den indisk-amerikanske psykiatrikern Dilip Jeste är engagerad i. Genom att man införde artificiell visdom i sjukvården bidrog det till att läkare inte behövde ställas inför valet om de skulle låta en gammal

eller ung person få tillgång till begränsad respiratorvård vid utbrott av pandemier som covid.

En avgörande idé är här att artificiell visdom utvecklas tillsammans med människor snarare än oberoende av människor. Den skulle på så sätt kunna fungera som en rådgivare eller coach och hjälpa mänskliga resonemang. Artificiell visdom skulle därför inte vara en del av datorns mjukvara, utan snarare uppstå i förhållandet mellan tekniken och människan. På så sätt kan artificiell visdom motsvara en form av institutionell visdom där systemet bestående av dator och person blir visare än var och en själv. Om vi lyckas utveckla artificiell visdom kan det leda till att vi får kontrollen över den snabba utvecklingen av artificiell intelligens.

h ögre i Q ingen lö S ning

Från 1900 till 1912 har den genomsnittliga intelligensen i industrisamhället ökat med 30 poäng på intelligenstest, enligt forskaren James R. Flynn. Ändå har högre IQ inte bidragit till att vi har kunnat lösa vårt samhälles huvudsakliga problem. Inkomstskillnaderna har ökat, fattigdomen är utbredd och vi hotas av en global klimatkatastrof och miljöförstöring. Andra allvarliga samhällsproblem är att droganvändningen ökar. Polisen tycks inte kunna få kontroll över det allt större antalet dödsskjutningar. Auktoritära, antidemokratiska strömningar blir starkare inom politiken. Problemet är alltså att intelligens är otillräckligt för att skapa en bättre värld. Den kan användas för goda syften, som att skapa tekniska lösningar för gamla och människor med olika funktionsvariationer. Men den kan också användas för onda syften, som människohandel och den omänskliga ryska krigföringen i Ukraina och andra brott.

Ofta använder vi intelligens bara för att öka vår personliga och kanske vår egen familjs välfärd. Många av oss arbetar hårt för att öka vår inkomst, att skapa drömköket och att köpa den senaste bilmodellen. Sällan lägger vi ned samma energi på att utveckla ett mänskligt samhälle, en bättre miljö, eller välfärd i världen i stort. Samma sak gäller kreativitet: en högt eftertraktad egenskap i vårt samhälle, som kan användas för onda och goda syften. Med hjälp av kreativitet skapas nya metoder för ansiktsigenkänning. De kan bidra till att skydda känslig information i våra datorer, men även användas av auktoritära politiska ledare i jakten på dissidenter.

Men har den snabba kunskapsutvecklingen lett till att vi har blivit visare? Vi tror inte det.

Vad vi behöver är visdom som kan skapa en bättre värld. Den kan medverka till att samhällen skapas som präglas av tolerans, hjälpsamhet, empati och fred. Visdom kan inte användas för onda syften. Världen står inför enorma, akuta, skrämmande problem. Kriget kommer närmare oss. Ryssland och dess ledare hotar att använda kärnvapen om vi motsätter oss deras krav på ökat territorium. Sverige har gett upp sin neutralitetspolitik. Efter en period av flera hundra års fred riskerar vi att vara nära slutet av den. Det är lätt att gripas av känslor av hopplöshet, särskilt när vi ser vilka ledare som blir valda. Vi behöver visa och mänskliga – inte bara smarta – ledare. Den smartaste personen är inte alltid den visaste.