”Svea, kom hit! Vad är det där?” frågar Sven när jag passerar i korridoren. Han står bredbent med händerna i sidorna och tittar in genom dörren till sitt kontor.
Jag sliter uppmärksamheten från domen som ska meddelas klockan elva och böjer mig fram. ”Ja du, en djungel?”
Lagmannens intresse för odling tog fart efter en narkotikarättegång där de tilltalade trodde sig kunna gömma en knarkfabrik i en by utanför Nordmyr. Något de inte räknat med, och som inte heller jag kände till innan jag motvilligt hamnade här för domarutbildningens andra och tredje år, var att människor i obygden vet allt. Om de flesta.
Problemet är att Svens hobby har spårat ur fullständigt. Där det tidigare fanns ett bord för möten står numera en odlingslåda, där viktiga beslut brukade fattas skördas auberginer året runt.
Sven har axlarna uppdragna och tar ett steg in i rummet, mot en av odlingslådorna. ”Vad – mer exakt – är det där?”
Det faktum att han är fåordig avviker från hans vanliga personlighet och jag lutar mig närmare. Jag letar bland kvastar av sallad, penséer och ynklig potatisblast.
Till slut ser jag den. En väldigt liten planta vajar oskyldigt under Svens specialbeställda fläktar för lokalt tropiskt klimat. Den är så liten att den knappt syns och ändå mäktig nog att stjälpa en i övrigt framgångsrik domarkarriär.
”Är det vad jag tror att det är?” säger han och flyttar händerna till kinderna.
”Om du tror att det är ett ärende hos Personalansvarsnämnden är du något på spåren”, säger jag och synar den lilla narkotikaklassade marijuanaplantan. ”Varför har du börjat odla knark?”
”Jag har inte börjat odla knark”, säger han. ”Jag fick några frön med posten och de måste ha slunkit med.”
”För det är ingen förklaring vi som arbetar i domstol har hört förut”, säger jag och höjer ögonbrynen. ”Varifrån har du beställt dem?”
Svens axlar sjunker. ”Jag har inte beställt dem, de kom bara. Jag trodde att det var någon som ville vara snäll och såg fram emot att se vilken sorts frön det var. Som en rolig överraskning.”
”Och en överraskning fick du”, konstaterar jag och möter hans blick. ”Har du tänkt på att denna någon kanske vill sätta dit dig? Du är smartare än så här, Sven.”
”Glöm inte att jag är din chef”, säger lagmannen. ”Vill du ha dåliga vitsord fortsätter du glappa med munnen.”
”Jag tror inte att du är i position att hota, med tanke på …” Jag pekar på plantan.
”Det var ett skämt. Snälla, hjälp mig!”
”Okej”, säger jag, ”först måste vi göra oss av med växten och all jord. Avlägsna den från tingsrättens område. Du kastar alla förpackningar där det kan finnas frön kvar, eller ens spår av frön.”
”Eller så anmäler du honom till polisen, Sara-hö. Ring din kille.” Rösten kommer från dörröppningen och tillhör Anders, som är tingsrättens kärve vaktmästar-säkerhetsteknik-receptionist-bibliotekarie.
Han liknar den man mormor är gift med, fast på jobbet är attityden en annan. I synnerhet när han bär vaktuniformen.
”De kan kasta in ett åtal om skadegörelse när de ändå är i gång. Det här är inget växthus”, säger han.
”Du tycker alltså att Erik ska komma och gripa Sven?” frågar jag.
”Ja, och dig.” Anders stoppar tummarna innanför bältet med batongen. ”Du är uppenbarligen på väg att hjälpa en misstänkt brottsling att göra sig av med bevisen. Jag tror jag ska göra ett envarsgripande.”
”Jag har inte haft uppsåt”, säger Sven och tar ett steg in bakom yuccapalmen. ”Dessutom har jag en huvudförhandling om tio minuter, så jag hinner inte.”
”Anders har rätt, vi kan inte kasta planteringen. Jag ringer Erik”, säger jag och drar med mig chefen ut i korridoren innan jag stänger dörren om brottsplatsen. ”Det är bättre att polisen får utreda direkt än att det uppdagas senare, vi har ingen aning om avsändarens plan.”
”Ärlighet varar längst, det har jag alltid sagt. Vad tänker ni med? Det är klart vi ska ringa polisen”, tillägger Sven.
När jag kom hit för drygt ett år sedan var denna inkorrekta plats som en annan planet. Nu har jag vant mig vid att både det ena och det andra sker, och vid att kallas både det ena och det andra. Anders har problem med att jag stavar Sarah med ett h på slutet och chefen envisas med att kalla mig Svea, eftersom det är den hovrätten jag utbildas vid.
Kärt barn och så vidare, brukar mormor säga.
”Och du, du kan sitta i matsalen Svea”, beordrar Sven. ”Jag tar ditt kontor tills detta är löst.”
Jag kväver en protest och hämtar datorn från mitt tysta rum med gardiner i Marimekkotyg och utsikt över det vackra Biejvvevárre. Istället sätter jag mig bland pipande mikrovågsugnar och odiskade tallrikar. Innan jag fortsätter med dagens arbete ringer jag Erik som är narkotikapolis i Region Nord, och lämpligt nog stationerad på orten.
Efter två timmar i matsalen funderar jag på att efterlysa det här systematiska arbetsmiljöarbetet som chefsadministratör Simona pratar om medan hon chefar över exakt ingen alls, eftersom hon är den enda administratör vi har vid Nordmyrs tingsrätt. Den ack så viktiga koncentrationen som är en del av att arbeta som domare – eller tingsfiskal, som är min egentliga titel – är omöjlig att få fatt i och det finns en särskild människa som bär extra skuld till detta. Tingsrättens, dessutom min, nya notarie Annie.
Vi har fått en knackig start, jag och Annie. Det är ett rättvist sätt att beskriva vår relation. Jag vill springa när jag ser henne, men det gör jag inte, eftersom en del i mitt arbete är att vara handledare. Annie är precis den utmaning jag behöver.
Hon är en juristutbildad (för det måste man vara) småbarnsmamma (det ska man helst inte vara, anser Sven) som kommit på att hon ska tingsmeritera sig för att kunna söka till domarutbildningen. Jurister som ska göra tingsnotarietjänst hamnar här på ett av två sätt, val eller tvång – om meritpoängen inte räcker till placering vid en toppdomstol i en större stad. Annie har fina meritpoäng, vilket är lovande för den juridiska insatsen, och har valt Nordmyr för att det är här hon har sin familj, vilken hittills enbart inneburit bekymmer.
Barnen tar förståeligt stor plats i Annies huvud, numera i mitt också. En vecka in i hennes tjänstgöring kan jag klä pojkarna (98 och 110 centilong), mata dem (allergi mot jordnötter och laktos) och jag vet adressen till webbutiken som säljer giftfria pärlplattor och plastdinosaurier.
När Annie kikar in i matsalen imiterar jag en bit lasagne, men lurar ingen. Efter att ha presenterat sitt arbetsrelaterade problem fyller hon som vanligt på med en historia ur verkliga
livet. Ofta lite för verkligt för min smak, även i dag när ämnet är barns toalettovanor. I badkaret.
Annies läppar fortsätter röra sig, men jag hör inte längre vad hon säger och hon anlägger minen hos en besviken vuxen. Jag överväger att ignorera henne men lossar till slut pekfingrarna från hörselgångarna och stålsätter mig inför fortsättningen.
”Du kommer att förstå när du får barn”, säger hon och ler som Mona Lisa innan hon lämnar matsalen.
Resten av dagen skriver jag diverse beslut och förbereder mig inför en huvudförhandling senare under veckan. Strax före hemgång blir jag avbruten av hundskall. I korridoren står lagmannen och viftar med armarna åt en schäfer åtföljd av två uniformer och en civilpolis.
”Är inte det här överdrivet? En knarkhund? Vill ni leta i baken på mig också? Du, Svea, kom hit. Du vittnar om mitt ärliga uppsåt”, kommenderar Sven och vinkar åt mig. ”Inte för att jag ägnar mig åt att påverka vittnets utsaga, absolut inte. Skulle aldrig falla mig in.”
”Vad är det du gör då?” undrar den civilklädda polisen när lagmannen föser fram mig mot henne, en tjej jag känner igen eftersom hon är en av Eriks närmaste kollegor.
”Ska du läsa lagen för mig, jänta?” Sven mullrar fram sitt missnöje.
Hon plirar mot chefen och vänder sig till mig. ”Jaha, Svea var det … Vad heter du i efternamn?” frågar hon och skriver i sitt block.
Jag tvingar tillbaka en suck och korrigerar henne, vilket knappast får Sven att framstå som mer tillförlitlig. ”Modér i efternamn. Sarah Modér.”
Hon tittar upp och ler. ”Jag tänkte väl det, du ser nämligen exakt ut som Eriks flickvän. Vi har inte hälsat ordentligt, det är jag som är Evis”, säger hon och sträcker fram handen. ”Jag är ingen skvallerbytta, men han är otroligt förtjust i dig. Så förtjust att han nästan fått mig att bli kär i dig. Killar som Erik dräller det inte av här, så håll i honom.”
Kinderna hettar och jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig, så jag tar ett steg åt sidan. Det tar stopp mot en bokhylla och jag tvingas snurra runt på stället.
”Vad kan du berätta?” frågar hon och jag sammanfattar det viktigaste medan Sven står bakom hennes rygg och gör hotfulla miner.
Det visar sig att polisen inte alls misstänker att Sven ägnar sig åt att bygga upp en drogkartell inspirerad av serien Narcos. Hunden är här för att få träning.
”Det var bra att ni kontaktade oss direkt, normalt folk drabbas nog av instinkten att göra sig av med allt så snabbt som möjligt”, säger Evis.
”Inte jag!” svarar Sven.
En stund senare promenerar jag hemåt och längs vägen tänker jag på vad Evis sa. Orden värmer lika mycket som de skapar molande värk i magen. Den värk som kommer sig av att min tid här är utmätt, om knappt ett år lämnar jag Norrland för att fortsätta utbildningen hemma i Stockholm.
Tiden går för fort.
Jag vill för alltid bädda in mig i vinterns fjäderlätta puder, rena själen i den rasande vårälven och vila mot en matta av sprakande höstlöv fallna från fjällbjörkarna.
Sedan jag kom hit har mycket hänt. Lugnet omkring har utmanat kaoset inombords. Jag har brutit mönster. Lossat
bojor. Men strax under den trivsamma yta som är min tillvaro puttrar det av tankar jag inte vill umgås med, men som med tidens obevekliga tickande blir allt svårare att trycka undan.
Vad händer med mig och Erik när jag flyttar hem till huvudstaden?
Som tur är har vi fortfarande många månader på oss att lista ut vår framtid. Jag trycker undan tankarna när jag närmar mig skogen, sätter på pannlampan och tar i ljuset av den ut stegen upp för branten som leder hem.
Utanför min lilla stuga på Utsiktsvägen står Eriks bil. Medan jag ställer bort dataväskan, hänger av reflexvästen och kappan dukar han fram tallrikar i köket.
”Evis sa att ni odlar knark på tinget. Är det inte bättre att be om utökad budget?” säger han och ger mig en kram.
Som vanligt släpper han inte förrän vi tillsammans tagit ett djupt andetag in, och lika långsamt andats ut. Ett annorlunda sätt att varva ner som jag först tyckte var märkligt, men numera inte kan vara utan.
”Jag ska hälsa det till Sven”, säger jag. ”Vad blir det för mat?”
Erik öser upp spagetti på tallrikarna. ”Carbonara. Behöver du jobba efter middagen eller ska vi se en film?”
Av portionen att döma tror han att jag ägnar mig åt fysiskt arbete om dagarna. ”Tack, det räcker!” skrattar jag och försöker dra åt mig tallriken. ”Jag kommer att rulla fram som du matar mig.”
”Huvudsaken är att du mår bra, i övrigt är det bara mer att tycka om.” Han pussar mig på huvudet innan han slår sig ner och lutar sig över tallriken.
Vi småpratar oss igenom middagen och jag slås, som så ofta när jag är med Erik, av hur trivsamt det är med vardagsliv. Förut hade tillvaron på jobbet färg och fritiden var grå, men nu är det tvärtom.
Efter maten plockar jag bort och diskar medan Erik ringer ett par jobbsamtal. Med varsin mugg te kryper vi sedan upp i soffan och drar en filt över oss. Filmen är en thriller av det våldsammare slaget och det dröjer inte länge innan jag dåsar av.
När han väcker mig är jag sömnig, men efter att ha tvättat ansiktet, borstat tänderna och lagt mig i sängen piggnar jag till. Det visar sig att jag inte är ensam om att ha sovit större delen av filmen.
”Jag är klarvaken”, säger Erik där han vrider sig bredvid mig.
”Vilken tur, samma här”, säger jag samtidigt som telefonen piper till i väskan. ”Jag måste titta vem det är, kanske någon från jobbet. Eller mormor.”
”Är du fortfarande orolig över Yvonne?” säger Erik och stryker mig över ryggen när jag sätter mig upp. ”Men visst mår hon väl bra nu?”
De breda plankorna är kalla när fötterna nuddar golvet och jag söker med handen efter raggsockarna. ”Hjärtat är oberäkneligt”, svarar jag.
Jag tassar ut till väskan i hallen och plockar upp telefonen. Länge sedan vi hördes. Har tänkt på dig, hur är läget? / C.
Jag raderar omedelbart.
”Vem var det?” frågar Erik när jag kommer tillbaka till sängen.
”Ingen.”
Jag har inte skänkt Christoffer en tanke på evigheter. Förut var han någon jag gärna ville ha kontakt med, sedan döpte till Svara inte! och därefter äntligen lyckades glömma. Varför hör han av sig?
Erik välter mig på rygg. Jag vill bli min kropp och svepas med, men det går inte. Istället vrider jag undan huvudet för att få luft.
”Det där var inte ingen”, säger han och lägger sig på sidan igen, lutar huvudet i handen och ser oroligt på mig. ”Vad händer?”
”Ingenting. Det var bara … en gammal historia. En kille jag dejtade i Stockholm.”
”Okej …” Erik sätter sig upp i sängen.
”Verkligen inte så. Det är historia, nedgrävt och utdött”, säger jag. ”Han som messade, Christoffer, är killen som blev tillsammans med min vän Laura.”
”Aha, då fattar jag.”
”Det verkar vara slut mellan dem. Borde jag ta kontakt och berätta för henne om meddelandet?” Jag biter mig i läppen. ”Fast då verkar det kanske som om jag vill ge igen?”
”Du får fundera på saken.”
”Jag hade redan träffat dig när de blev ihop, ändå blev jag arg och besviken. Det känns överdrivet nu. Jag undrar hur hon har det?”
Erik stryker min kind. ”Du är fin som oroar dig, fast hon stal din kille.”
”Så fin är jag inte.”
”I mina ögon är du då perfekt, särskilt när det enda du har på dig är raggsockar.”
Han skrattar och när jag brottar ner honom gör han inget motstånd.
Efteråt ligger jag med örat mot Eriks bröst och lyssnar på de hetsiga hjärtslagen som med långsammare andning kommer med längre och längre mellanrum.
”Jag har saknat dig”, säger han efter en stund. ”Varje gång jag är på jobb längtar jag hem. Larvigt, va?”
”Jag längtar alltid efter dig med.”
”Du sa att Yvonnes hjärta är oberäkneligt. Är ditt hjärta också det, eller är det du och jag? På riktigt.” Erik drar handen över mitt hår.
”Det är du och jag, på riktigt. Du är den enda för mig och jag älskar dig”, säger jag och trycker mig närmare.
”Och jag älskar dig, massor. Men du, vad är klockan?” säger han och sträcker sig efter telefonen. ”Jävlar, den är två. Nu måste vi sova.”
Det dröjer inte länge innan andetagen förändras och armen han lagt runt mig blir tyngre. Jag lirkar av raggsockarna som suttit kvar på fötterna och sluter ögonen. Om ändå tiden hade en pausknapp.