Torsdag kväll Jag föreställer mig att hon står framför spegeln och gör sig klar, gör sig klar för mig. Badrummet är fullt av ånga efter den varma duschen, och hon drar ena handen över den våta spegeln, gör ett spår i imman. Hon skruvar av locket på puderdosan, tar den korta, tjocka penseln och pudrar ansiktet lätt, är noga med att pudret inte ska lägga sig i de fina rynkorna så att hon ser ännu äldre ut än hon är. Hon lägger på rouge, precis i linje med kindbenen, konsistensen har ändrat sig med tiden, liksom färgerna. Modetidningarna påbjuder babyrosa eller persika, jag föredrar en mörkare brun, mer bronsfärgad. Hon lutar sig fram mot spegeln, målar amorbågen med det krämiga läppstiftet, låter läpparna mötas, jämnar ut färgen medan hon kisar med ögonen lite grann. Hon använder läsglasögon, men hon är inte redo än att ta det stora klivet och be optikern om riktiga glasögon. Så gammal känner hon sig inte. Hon avslutar med mascaran, den får inte klumpa sig, utan ska i stället få varje enskild ögonfrans att framträda ordentligt. Det är en konst att lägga på mascara perfekt – det vet jag själv. Jag tror hon håller andan när hon drar på sig byxorna. Hon funderar på om den genomskinliga spetsblusen är för mycket, för utmanande vid första träffen. Till slut knäpper hon kavajen och burrar upp håret, spärrar upp ögonen, trutar med läpparna och ger sig själv ett litet, prövande leende. Ljuset släcks, fönster för fönster, hon tar på sig kappan och en stor sjal i ylle, och ett ögonblick, ett kort ögonblick, överväger hon att ta på sig en mössa, men fåfängan segrar till slut. Jag backar ända in i porten när jag ser henne kliva ut från trappuppgången. Hon drar till dörren, hon är noggrann, det får inte komma in några främmande. Hon fingrar på sjalen, knyter den tätare omkring halsen och går sedan med korta, snabba steg iväg längs gatan. Jag märker plötsligt att hennes längd är fel, alldeles fel. Hon är för kort, hon kan omöjligt vara 175 centimeter lång som hon har påstått, och en våg av vrede växer inuti mig. Ett ögonblick är jag på vippen att strunta i alltsammans, då gör hon en rörelse med kroppen som är helt rätt, behagfull, och jag blir tänd igen. Hon skyndar bort längs gatan, så snabbt som snömodden tillåter. Hon är ordentlig, vill inte smutsa ner sig före vårt möte, så hon trippar nästan, och jag släpper henne inte utom synhåll. Jag njuter av denna lilla smyg-lek. Hon är bytet, jag är rovdjuret, och hon är fullständigt ovetande om det. Stadens gator är täckta med snödrivor som lägger sig som en filt över alla ljud – dämpar våra steg. Folk pratar om att vintrarna blivit kallare och har mer nederbörd. Jag 1
håller inte med. Vintrarna är precis som jag minns dem från min barndom: kalla, mörka och oändliga, med nakna, svarta träd som längtansfullt sträcker sig mot en blek vintersol, gula fläckar av hundkiss i den gråvita snön, kyla som går rakt in i kroppen och gör den ännu mer känslokall än förut. Så småningom kommer vi träffas. Hon kommer titta intresserat på mig. Efter ett par drinkar kommer jag föreslå att vi ska gå hem till mig. Hon kommer vara yr, inte sig själv, och ett ögonblick kommer osäkerheten få hennes blick att flacka, men då kommer jag ge henne ett övertygande leende, ett av dem som får folk att bli svaga i knäna. Så sa alltid min mamma: ”Du kan få folk att göra vad som helst med det leendet, min pojke. Vad som helst.” * ”Men för i helvete.” Rebekka kunde inte låta bli att svära högt medan hon försökte kila in sin bil mellan snöhögarna som låg som en bergskedja längs trottoarkanten framför hennes lägenhet i markplan på Valbygårdsvej. Flera månaders kraftig nederbörd hade gjort drivorna höga och hårda som sten, och de var en daglig prövning för alla stans trafikanter. Efter flera minuters ansträngningar lyckades hon äntligen parkera bilen så nära den dolda kanten som möjligt, men för att komma ut måste hon använda dörren på passagerarsidan, och hon var på väg att halka i sina halvhöga klackar när hon till slut stod ute på den glashala gatan. Januarimörkret vilade tungt över hennes hus, och ett ögonblick fick de svarta, fyrkantiga fönstren hoppet att sjunka i magen på henne. Hon öppnade bakluckan och lyfte med kalla, stela fingrar ut ett par matkassar ur bagageutrymmet och skyndade sig sedan mot ytterdörren, skakande av köld. Hon hade frusit hela dagen, och oavsett hur många klädlager som hon drog på sig kunde hon inte få upp värmen, men i morgon, då … Hon ställde ifrån sig kassarna i hallen, lät handen glida över strömbrytaren och tände ljuset. Nu kunde hon se hela den smala, vitmålade tamburen, och hon utstötte en liten suck av lättnad. Det var ingen där. Naturligtvis inte. Hon var ändå tvungen att gå igenom hela lägenheten, kvadratmeter för kvadratmeter, och tända alla lampor samt slå på radion för att kunna slappna av. Hon började i matrummet, tände ljuset. Nej, det var ingen under matbordet. Vardagsrummet med den breda, vita soffan var också tomt – det omöblerade arbetsrummet likaså. Rebekka slutade i sovrummet, som vette ut mot baksidan, och där lade hon handen mot dörrspringan till den inbyggda garderoben som fyllde hela kortväggen. Med en snabb rörelse öppnade hon först en garderobsdörr, sedan de andra. Det stod ingen våldsverkare gömd bland kläderna och väntade på henne. Hon drog djupt efter andan, böjde sig snabbt framåt och konstaterade att det bara fanns dammråttor 2
under dubbelsängen. Hon gick tillbaka till hallen, tog matkassarna, sköt upp dörren till badrummet, det stod ingen därinne heller. Efter det fortsatte hon ut i det ljusgrå köket. De tända lamporna och den skräniga radion trängde undan oron i kroppen. Hon packade upp maten med snabba rörelser och betraktade inköpen, det viktigaste var tre flaskor gott rödvin, ett krispigt lantbröd, ett par ostar, en burk med oliver och lite saltade mandlar. Hon ställde in varorna och kunde inte låta bli att värma sig vid tanken på Niclas, som snart skulle flyga från Stockholm till Köpenhamn för att tillbringa en långhelg hos henne. När Niclas var där kändes allt lugnt och skönt, varmt, som ett mysigt täcke som hon kunde lägga över ångesten och få den att försvinna. Rebekka drog handen genom håret. Hon visste mycket väl att ångesten var en reaktion på den våldsamma incidenten som utspelat sig i hennes sommarstuga några månader tidigare, då hon hade varit endast några sekunder från att bli mördad av sin mentor. Den traumatiska händelsen bar med stor sannolikhet också skulden till att hon förlorat det barn som hon väntade, och även om hon efteråt tyckte att hon hade kommit över de brutala upplevelserna så gott det bara gick, måste hon erkänna att ångesten långsamt smugit sig på henne och tagit över hennes kvällar och nätter. Förutom att kolla igenom lägenheten var hon också tvungen att dricka ett par glas vin varje kväll för att kunna slappna av. Om det var riktigt illa var det bara sällskap som kunde dämpa ångesten. Oftast var det hennes väninna Dorte eller närmaste kollegan Reza som kom över. Det var särskilt bra att prata med Reza när hon kände sig rädd. Det var han som räddade hennes liv den där ödesdigra morgonen, och sedan dess hade det funnits ett speciellt band mellan dem. Ett kort ögonblick funderade hon på att ringa till honom, bjuda över honom på lite mat och ett glas rödvin, men hon sköt undan tanken. Hon var tvungen att lära sig vara ensam. Hon måste för sjutton kunna fungera i sitt eget sällskap. Hon var mordutredare, det var ju hos henne som man skulle söka skydd. Hon borde laga lite mat, tänkte hon, öppnade kylskåpet och glodde in i dess halvtomma inre. Där stod en öppnad burk med pesto på hyllan framför henne. Pasta med pesto och riven parmesan? Paradrätten. Hon rynkade på näsan, orkade inte ens sätta på vatten till te. Mobiltelefonen ringde i fickan, och hon svarade. Ett litet stygn av besvikelse drog genom kroppen när hon såg att det var Dorte. Hon skyndade sig att säga hej med glad röst. Dorte var trots allt hennes bästa kompis, i själva verket hade hon inga andra vänner, och de två hade i stort sett delat allt under de femton år som de känt varandra. Det senaste halvåret hade varit jobbigt för väninnan. Dorte och hennes man, Hans-David, hade bestämt sig för att ta en paus från sitt tio år långa förhållande, men det hade deras två små barn, Alma och Anton, reagerat
3
starkt på. Dorte själv hade också varit full av tvivel över beslutet, och Rebekka hade ägnat många timmar åt att prata med henne, och vrida och vända på varje fråga som dykt upp. ”Är du ensam, Bekka, eller har Niclas kommit?” ”Han kommer först i morgon, så jag är toute seule. Hur så?” Rebekka rotade i sekretären i matrummet, hittade ett halvt hopknycklat cigarettpaket, tog ut en cigg och tände den, en annan dålig vana som hon hade försökt sluta med i åratal. Hon såg sig själv som sällskapsrökare, problemet var bara att det även var hennes eget ensamma sällskap som gällde i det sammanhanget, och därför rökte hon flera gånger i veckan. Hon drog njutningsfullt ner röken i lungorna. ”Får jag komma över? Jag måste berätta nåt för dig. Äh, jag kan inte vänta med att säga det. Jag har träffat nån.” Dortes röst darrade av förtjusning. ”Det är inte sant! Berätta.” Rebekka blev uppriktigt glad för Dortes skull. Dorte hade flera gånger den senaste tiden påpekat hur lycklig Rebekka var som hade Niclas, och samtidigt hade väninnan erkänt att hon själv längtade efter att bli förhäxad av en ny människa. ”Är det okej om jag kommer förbi? Jag ska till jobbet först i morgon kväll, och jag behöver verkligen prata.” Trots att Rebekka var trött efter en lång arbetsdag piggade Dortes förslag upp henne, så hon svarade ja direkt. Dorte brast då ut i ett rungande jippi som fick det att börja ringa i Rebekkas öron. * En Marabou schweizernöt och några hembakta vaniljkransar. Hennes egna var de bästa, spröda och fulla med smör och äkta vanilj. Hon hade ärvt receptet från sina fastrar. Astrid Hemmingsen tog god tid på sig att lägga upp godsakerna på det musselmönstrade porslinsfatet. Chokladen skulle brytas i rutor och småkakorna läggas som en solfjäder – det måste se frestande ut. I dvd-spelaren satt filmen och väntade. En kärlekskomedi, hennes favoritgenre. Medan hon väntade på att teet drog, gungade hon lugnt fram och tillbaka på fötterna. Det var en övning för blodcirkulationen som hon hade lärt sig på pilatespasset hon gick på varje vecka. Blicken föll på den uppslagna kalendern som låg med sina tomma sidor på köksbordet, och en tung melankoli fyllde plötsligt kroppen. Den 31 januari skulle hon ha avverkat ett halvt sekel. Det var några veckor kvar, och bara tanken fick hjärtat att klappa ängsligt. 50 år. Femtio år. Hon smakade på siffran, en siffra som med säkerhet cementerade 4
att hon var medelålders. Medelålders, uttjänt, färdig, slut. Hon öppnade köksskåpet, hittade kakburken och lade till ytterligare några småkakor på fatet. Hon gläntade på tekannans lock, det var inte klart än, och hennes hand tog en bit choklad och stoppade snabbt in den i munnen. Nötterna krasade mellan tänderna, chokladen smälte på tungan, och hon tuggade ihärdigt, kunde nästan inte vänta på att svälja så att hon kunde få mer. Hon tittade på teet igen, färgen var mörk, det var tillräckligt, och hon drog upp tesilen ur kannan, lade den på kanten på diskbänken och balanserade därefter iväg med brickan mot vardagsrummet. Hennes mjuka tofflor åstadkom ett smackande ljud över gångmattan i hallen. Hon fick syn på sin spegelbild och stannade tvärt vid den sorgliga synen av en kvinna på knappt femtio år på väg mot ännu en kväll i sällskap med sig själv, sin tv och sitt sockersug. Hon ställde ifrån sig brickan på den gamla byrån, betraktade sig själv med kritisk blick, närstuderade varenda bit av sin 182 centimeter långa kropp. Det lilla ansiktet högst upp, där djupa rynkor ledde ner till ett par blodfattiga, smala läppar. De mörka ögonen var stora och hade en gång i tiden, när hon var ung, varit klara och vackert bruna, men nu hade den bruna färgen bleknat, och hon betraktade omvärlden med en matt blick. Håret var långt och tjockt med ett lätt självfall – hennes prydnad, men hon hade aldrig tagit hand om det ordentligt, bara kammat det med en dålig hårborste från SuperBrugsen, den sorten som nästan slet ut hårstråna, men hon hade inte orkat leta efter en annan, bättre. Hon hade alltid sparat in på både schampo, hårkrämer och tjusiga frisörsalonger, och nu insåg hon att åldern fått fäste även uppe på huvudet. Många av hennes mörkbruna hårstrån hade ersatts av sträva, grå strån som myllrade fram överallt och fick henne att se äldre ut, sliten. Barmen var fyllig, gömd under en missklädsam skjortblus som stramade lite grann. Magen putade ut, den var hennes svaga punkt, men när hon höll andan såg hon okej ut, inte slank och vältrimmad, utan vad man skulle kunna kalla någorlunda normalviktig. Astrid rös tacksamt när hon tänkte på hur mycket sötsaker hon åt, för hon visste att hon kom billigt undan. Hon kunde med all säkerhet tacka sin längd för det, för om hon varit kortare skulle hon ha varit tjock. Det var dock det enda positiva med att vara lång. Som barn, och särskilt när hon var i tonåren, hade längden varit en börda – något som fick henne att verka hotfull. Hon backade ett steg och kisade med ögonen. Om hon skulle sätta ett ord på sig själv, ett som sammanfattade henne, sammanfattade hennes liv, skulle det vara förverkad. Hon hade slösat bort det, förspillt sina chanser, och nu när hennes jämna födelsedag närmade sig kändes den insikten ännu tyngre, i takt med att hoppet om en förändring, tron på att hon faktiskt kunde göra något, lägga om kursen, var borta.
5
Tårarna steg i ögonen, men hon blinkade snabbt bort dem. Mörkret tätnade utanför fönstren, ett mörker som hon i vanliga fall tyckte var betryggande, bra att gömma sig i med varma filtar och sötsaker, men som just nu kändes kvävande. Folk kunde se henne genom de upplysta rutorna, som en hamster i en bur. Hon gick bort till fönstren och drog snabbt för gardinerna. Hur hade hennes liv blivit så här? En ungmö med fast bibliotekariejobb på biblioteket på Krystalgade, ägare till en tung, treväxlad damcykel och en trea på Nansensgade, där hon hade bott ända sedan hon flyttat hemifrån trettio år tidigare. Hon hade lämnat mamman och barndomshemmet på Vendersgade, bara hundra meter därifrån med utsikt över det gamla Grønttorvet, det som nu hade omvandlats till Torvehallerne, två glashallar proppfulla med delikatesser. På den tiden hade hon haft livslust. Hon mindes hur hon stått på trottoaren med sin resväska. En liten flyttbil hade transporterat hennes få möbler till den nymålade lägenheten, och hon kom ihåg hur solen reflekterats i hennes stora, honungsfärgade solglasögon och tecknat guldstrimmor över stenplattorna. Astrid fnös. Hon hade verkligen varit naiv, och på sätt och vis var hon väl det fortfarande. Hon hade inte upplevt särskilt mycket under sina snart femtio år på jorden, och hon liknade ibland sig själv vid ett förbisett paket, kvarglömt längst bak på postkontorets dammiga hyllor. Drömmarna hade varit stora och lysande när hon var ung. Hon tänkte studera vid Sorbonne i Paris. Hon hade ofta fantiserat om det. Med väskan full med böcker skulle hon spatsera under de blommande körsbärsträden längs Seine, sitta på trottoarkaféerna med en café crème och en croissant och betrakta människorna som promenerade förbi. De franska männen skulle tycka att hon var attraktiv på ett lite mystiskt sätt, hon skulle bli någons musa, och kanske – och när hon kom så långt i fantasin fick till och med den ibland hejda sig – kanske skulle hon bli tillräckligt modig för att en dag själv skriva något. När hon vuxit ifrån Sorbonne-fantasin, och utbildat sig till bibliotekarie, drömde hon om att resa till Alaska. Naturen och stillheten hade alltid fascinerat henne, och det fanns väl både bibliotek och bokhandlare så långt borta? Möjligheterna låg framför henne, man behövde bara ta för sig, som om de var varor på hyllorna i en stormarknad, men hon hade aldrig vågat sträcka ut handen av rädsla för att bara fånga luft. Hon hade rest lite i Europa, bland annat i Spanien, men vem hade inte det? Det var ingenting särskilt. Hon var ingenting särskilt. Hon kom ihåg en semester som hon varit på med mamman, när hon var nästan trettio. De hade åkt till en liten nordspansk badort, Palamós, och resan hade varit en katastrof redan från början. De hade grälat hela tiden, och varje kväll hällde Astrid i sig åtskilliga glas med sangria vid middagen, medan mamman ömsom körde med servitörerna och ömsom hackade på henne. Men den sista kvällen hade för evigt fastnat i minnet. Episoden var banal, som sådana gärna 6
blir. Bartendern Juan hade flirtat hämningslöst med henne så fort mamman gått och lagt sig och lämnat Astrid kvar med sangrian och sitt eget sällskap. Juan såg till att hon inte saknade något, och han överöste henne med komplimanger som hon slickade i sig med en girighet som hade överraskat henne. Egentligen hade de inte så mycket gemensamt, hon var rätt säker på att Juan aldrig hade läst några andra böcker än dem som han varit tvungen att läsa i skolan. Men det hade känts så härligt i magen, de snälla orden på en lite stapplande engelska uppblandad med spanska, hans bruna ögon och de olivfärgade händerna som lade sig till rätta, först på hennes axel, sedan på hennes arm för att till slut landa på hennes länd. När baren stängde vid midnatt insisterade Juan på att följa henne tillbaka till hotellet. Ingen kvinna borde promenera ensam hem på natten, sa han. Man visste aldrig. Sangrian hade gjort henne lullig, hon var inte van vid att dricka så mycket, och hon hade vinglat iväg och varit glad över att ha honom att stödja sig emot. Natten var ljum, och de gick längs strandpromenaden. Plötsligt hade Juan gripit henne hårt om midjan, lutat henne lite bakåt och kysst henne passionerat. Deras tungor slingrade sig omkring varandra, drog sig undan en aning och förenades igen, och Astrid mindes fortfarande smaken av sur alkohol och främmande man. Kyssarna hade överrumplat henne, och om hon inte varit berusad skulle hon ha knuffat bort honom, för hon var betydligt längre än han, förmodligen starkare också, men alkoholen gjorde henne yr och lite galen. Hon njöt av hans beröring, hungrig på kärlek som hon var, och de smälte ihop till ett där i sanden mellan de bortslängda glasspinnarna och cigarettfimparna. Nästa förmiddag skulle hon resa, och då hade hon tagit på sig sin finaste klänning, för hon ville gärna lämna Juan med ett vackert minne av sig själv. Hon rusade in på den i stort sett stängda restaurangen, det var fortfarande ett par timmar kvar till lunchrusningen, och där var tomt. Det stod ingen Juan i baren, och en småsur servitris berättade att onsdag var Juans lediga dag. Besvikelsen träffade Astrid som ett knytnävsslag, tårarna brände i ögonen, men hon hade tillräcklig sinnesnärvaro för att lämna namn och adress, hastigt nerskrivna på en papperslapp som hon rev ut ur sin kalender. Servitrisen lovade motvilligt att ge lappen till Juan så fort hon såg honom, och Astrid åkte hem till Danmark. Hon hade väntat i flera månader på att han skulle skriva, och hon skyndade sig alltid uppför trapporna när hon kom hem från jobbet för att se om det kanske låg ett brev på dörrmattan. Varje dag blev hon besviken, och så småningom måste hon inse att hon aldrig skulle höra från honom. Det stack fortfarande lite i hjärtat när hon tänkte på det, trots att upplevelsen låg flera decennier tillbaka i tiden. Hon rätade på ryggen, tog brickan, fortsatte in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Hon hällde upp teet i koppen, tryckte in ett par småkakor i munnen och tryckte på play. Filmen startade, hon spolade över början, för hon kunde den utantill, hon ville komma till sina 7
favoritscener. Ryan Gosling och Rachel McAdams dök upp i rutan. Astrid rös och förde koppen till munnen och tog en klunk, bara för att upptäcka att teet inte längre var riktigt varmt. Hon spottade genast ut det i koppen igen. På platt-tv:n kysste Ryan Gosling Rachel McAdams i ösregn, och Astrid brast plötsligt ut i en häftig gråt. * ”Han är alldeles fantastisk, Bekka. Jag har aldrig träffat en underbarare man.” Dorte stirrade drömmande framför sig. De satt i soffan med var sitt stort glas rödvin. Ett par blockljus var den enda ljuskällan, och halvmörkret fick deras skuggor att avteckna sig på de nakna, vita väggarna. Både väninnan och vinet gjorde underverk, märkte Rebekka som tände ännu en cigarett och långsamt blåste ut röken i små moln. ”Börja nu från början. Var har du hittat honom nånstans?” ”På nätet.” ”Verkligen?” frågade Rebekka överraskat men hejdades av Dortes skarpa blick. ”Innan du säger nåt, vill jag bara påpeka att han inte alls har bättrat på sin profil. Vi har träffats två gånger, och han lever absolut upp till mina förväntningar, överträffar dem faktiskt …” Dorte skrattade för sig själv, och Rebekka lät sig dras med. Hon kände sin längtan efter Niclas sprida sig i kroppen, ju mer detaljerat som Dorte beskrev dejterna med sin nya flamma. ”Jag trodde inte du var nättypen.” ”Nej, jag vet. Det trodde inte jag själv heller. Det var en kväll för några veckor sen när jag satt där ensam i huset och saknade Hans-David. Eller jag saknade inte honom, men jag saknade någon, och då tänkte jag: varför inte nätdejting? Det verkade så bekvämt och rätt så kravlöst. Jag hade inte alls räknat med att det skulle bli så omstörtande.” ”Okej, nu vill jag gärna få alla fakta. Vad heter han, vad gör han, hur ser han ut, har han barn …?” Dorte log. ”Du kommer inte tro det, men han har ett supercoolt jobb. Han är fotograf med egen studio och allt. Mode, porträtt … Andreas Bruun heter han. Du har kanske sett hans bilder i modetidningarna?” Rebekka skakade på huvudet. Namnet sa henne ingenting, för hon läste sällan modetidningar. Dorte tog en klunk av vinet och fortsatte: ”Han ser otroligt bra ut, lång, muskulös, med stora, blå ögon, och jättefina smilgropar … Han ser så bra ut att hans utseende 8
faktiskt är ett litet minus. Jag känner mig både för gammal och lite för tjock jämfört med honom.” ”Äh, lägg av. Du är ju vacker”, utbrast Rebekka och menade det. ”Du skulle se honom, Rebekka. He is to die for. Men hur som helst – han har inga kraschade äktenskap bakom sig, och inga barn, i själva verket har han aldrig bott ihop med nån flickvän, har han sagt. Och så är det en sista grej – han är ung.” ”Ung är bara ännu ett plus. Jag älskar också unga män”, sa Rebekka med ett flin och fortsatte: ”Hur ung då, om man får fråga?” ”Han är 27 år, snart 28.” ”Då är han tio år yngre än du. Det är inte så mycket …” ”Elva, faktiskt. Du glömmer att jag är tre år äldre än dig.” Dorte fingrade på sin tunna halskedja där ett litet, tjockt hjärta hängde och dinglade. ”Ålder betyder ingenting i det långa loppet, Dorte, om han är galen i dig.” ”Nu får vi se vad som händer. Vi har ju bara träffats två gånger. Allt är så nytt.” Rebekka förstod precis vad Dorte menade. Trots att hon hade varit ihop med Niclas de senaste månaderna kändes förhållandet fortfarande nytt, skört, inte minst på grund av avståndet mellan dem, deras krävande jobb, osäkerheten över när de skulle få träffa varandra härnäst. Med osäkerheten följde dock även spänning, längtan och – måste hon erkänna – en form av besatthet, en mycket fysisk sådan, som hon inte hade upplevt i tidigare förhållanden. De drack upp och Rebekka fyllde på glasen, medan ett lite dåligt samvete gnagde inom henne. Hon var tvungen att ta sig samman och ta bort rödvinet ur sitt liv. Hon drack aldrig på dagarna, skulle inte drömma om att vara påverkad när hon arbetade, men kvällarna … Det måste få ett slut. I morgon så … Hon kom att tänka på Niclas, och att deras kärleksmöten alltid inkluderade vin. ”Men på måndag, då”, lovade hon sig själv. Hon sköt vinglaset åt sidan, tände en cigarett och tog ett eftertänksamt bloss. Röken böljade mellan dem som en slingrande orm. ”Jag har gjort nåt vansinnigt.” Dorte tittade rakt på Rebekka som rätade på sig i soffan. ”Jag har skrivit under skilsmässopappren och bett Hans-David göra samma sak. Vi kan lika gärna få det överstökat, vi har dragit ut på det tillräckligt länge. Båda två har velat vara helt säkra på att det är det här vi vill. Men jag tvivlar inte längre. Jag ser fram emot att allt det formella blir avklarat, jag ser fram emot att vara en fri kvinna igen.” Dorte brast ut i ett litet skratt, och i vanliga fall skulle Rebekka ha skrattat med, men i stället kände hon plötsligt en underlig sorg vid tanken på att Dortes och Hans-Davids äktenskap definitivt var slut. Hon hade så många fina minnen från deras tid tillsammans. Hon hade alltid känt sig välkommen i 9
deras mysiga byggeforeningshus i Østerbro. Hon var gudmor till deras två barn, Anton och Alma, och hon tyckte mycket om Hans-David, som till en början verkade inåtvänd, men som visade sig vara både skärpt och rolig när man lärde känna honom bättre. ”Hur reagerade Hans-David?” frågade hon lågt. Dorte ryckte uppgivet på axlarna. ”Han blev förstås ledsen. Jag är övertygad om att han innerst inne önskar att vi ska hitta tillbaka till varandra igen, bo i huset, uppfostra barnen gemensamt, men alltså …” Dorte drog efter andan: ”Jag vill ha det här. Jag vill vara förälskad och känna att jag lever.” Hon höjde sitt glas mot Rebekkas, och de skålade med varandra. ”Hur mår barnen?” vågade sig Rebekka på att fråga. Det drog en skugga över Dortes ansikte. ”Äh, jag vet inte …” ”Förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen.” ”Det gör du inte”, avbröt Dorte. ”De mår okej, tycker jag. De är lite förvirrade över alltsammans, och ibland får jag ett litet stygn av dåligt samvete. Men när det är som värst säger jag alltid till mig själv att barnen mår bättre av att ha en glad mamma än en mamma som inte trivs.” De skålade igen. Dorte tände också en cigg, och de satt tysta och rökte i halvmörkret. Rebekka tyckte att deras vänskap kändes som allra bäst när den var precis så här, när de bara kunde vara. Dorte fimpade i askfatet och tittade på Rebekka. ”Jaha, när får jag ringa till Andreas igen? Det är det värsta, det här spelet i början av förhållandet. Jag håller på att dö av längtan. Jag håller verkligen på att koka över, och så måste jag låtsas att jag är hard to get.” ”Jag är nog inte den bästa att fråga om råd – jag har det fortfarande så med Niclas”, sa Rebekka, och Dorte stönade uppgivet. ”Åh nej, hur länge tror du att jag måste hållas på sträckbänken?” Hon såg med stora ögon på Rebekka som inte kunde låta bli att skratta. ”Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtar jättemycket efter Niclas när han är i Stockholm, och där är han nästan hela tiden. Jag försöker vara cool, och jag har själv supermycket att göra med jobbet och allt annat, men ändå ertappar jag mig själv med att lägga handen på mobilen flera gånger om dagen eftersom jag har lust att höra hans röst eller vill skicka ett sms till honom.” ”Bekka, det är första gången under alla år jag har känt dig som du verkar så drabbad. Alltså så där helt och hållet drabbad av kärleken. Du var inte alls lika himlastormande förälskad när du var ihop med Michael.” 10
Rebekka skulle precis protestera, men Dorte fortsatte med sin utläggning: ”Jag vet att du tyckte om Michael, men det är annorlunda med Niclas. Det syns tydligt.” Rebekka nickade motvilligt. Hon hade under hösten avslutat ett långdistansförhållande med en jylländsk kollega, Michael Bertelsen, som hon träffat i barndomsstaden Ringkøbing när hon hjälpte den lokala polisen med att utreda mordet på en ung kvinna. Hon och Michael hade klickat genast och snart inlett en relation som varat i knappt ett år. Förhållandet hade avslutats på Rebekkas initiativ, av flera orsaker. För det första hade det blivit uppenbart för båda två att Michael ville ha mer än hon var beredd att ge. Hon hade njutit av hans lugn, känslan av trygghet när hon låg i hans famn, men bara ett par månader in i förhållandet hade passionen långsamt sipprat bort. Dessutom hade hon varit otrogen mot honom med Niclas. Nu när Niclas och hon varit tillsammans i ett par månader, måste hon erkänna att hon inte hade skänkt Michael många tankar sedan Niclas klev in på hennes kontor i somras för att delta i utredningen av en serievåldtäktsman som härjade i både Danmark och Sverige vilket krävde ett samarbete mellan länderna. Rebekka nickade. ”Du har rätt. Det är första gången som jag har känt så här. Ett ständigt sug i …” ”I underlivet?” Dorte gjorde en grimas, och Rebekka kunde inte låta bli att flina. ”Där också.” ”Det är så jag vill ha det. Det är precis så.” Dorte blev allvarlig igen. ”Jag hoppas verkligen att det går bra det här med Andreas. Jag behöver lite sån kärlek.” När Dorte en stund senare hade åkt hem var Rebekka yr i huvudet av vin, cigg och trötthet. Hon borstade tänderna medan hon gick runt i lägenheten och försäkrade sig om att alla dörrar och fönster var ordentligt stängda. När hon låg under täcket försökte hon frammana Niclas, hans doft, det smala ärret över näsryggen, det ljusa, spretiga håret och den tunga kroppen, men ändå letade sig ångesten långsamt in i henne, som en knackning inombords, en lätt pulsering i bröstet. Hon suckade, vände sig först på ena sidan, sedan på den andra, men kroppen ville inte komma till ro. Hon lyssnade ängsligt ut i mörkret medan hjärtat slog i otakt innanför bröstbenet, och hon låg på det sättet i flera timmar innan hon till slut föll i en ytlig sömn.
Fredag ”Det sitter en död kvinna på en bänk och stirrar ut över Lyngby Sø. Det ska visst se mycket konstigt ut, nästan som om det är iscensatt.” 11
Reza Aghajan, som varit Rebekkas närmaste kollega under det senaste året, slog med en upphetsad min upp dörren till deras gemensamma kontor. Rebekka lade handen för telefonluren och gav honom en frågande blick. ”Mord”, mimade han, och hon avslutade snabbt samtalet medan pulsen ökade. Mord. Just i dag när Niclas skulle komma, hann hon precis tänka innan mordutredaren Rebekka Holm tog över och raderade alla tankar på Niclas. I stället gav hon kollegan en nyfiken blick. ”Berätta!” ”Som sagt har man hittat en död kvinna vid Lyngby Sø, inte långt ifrån stället där man kan hyra båtar, du vet. Omständigheterna kring dödsfallet är misstänkta, för att uttrycka sig milt, men skynda dig nu. Teknikerna är redan där, och det bör vi också vara. Det står ett par lokala polisassistenter där ute …” Rebekka rynkade ogillande på ögonbrynen, och Reza tillade snabbt: ”Lugn bara, området är avspärrat, de håller på med att säkra spåren, och de två unga polisassistenterna har lovat att inte röra nåt. De hade åtminstone tillräckligt med sinnesnärvaro för att ringa oss.” ”Varför är dödsfallet misstänkt?” Rebekka tog på sig vinterjackan och lindade halsduken ett par varv runt halsen. Ute hade en blek vintersol dragit sig tillbaka, en rad mörkgrå moln seglade fram över himlen och varslade om regn. Hon hoppades att ett par plusgrader skulle smälta de jobbiga snödrivorna. ”Jag vet inte så mycket mer, jag har bara fått en kort briefing telefonledes, men liket ska sitta på en bänk, nästan arrangerat. Hon har inga ytterkläder på sig, utan bara kjol och en tunn blazer, och så är hon kraftigt sminkad. Det var ett gammalt gift par som hittade henne, och de trodde först att hon var en skyltdocka. De ringde till polisen, och ja, de första polisassistenterna på plats förstod lyckligtvis att det behövdes experthjälp.” Rebekka lyssnade uppmärksamt medan de gick ner till bilen. Scenariot lät ovanligt makabert, och medan hon spände fast säkerhetsbältet gled en rad amerikanska mordfall förbi hennes inre syn. Hon hade ett par år tidigare tillbringat fyra månader hos FBI i USA för att vidareutbilda sig. Det hade varit en lärorik upplevelse, och hon hade på allvar fått uppleva hur långt människor faktiskt är villiga att gå för att skada andra. ”Hallå, Rebekka, du har inte svarat på min fråga.” Rezas röst fick henne att rycka till, och hon tittade förvirrat på honom. ”Förlåt, jag satt bara och tänkte …” ”… på Niclas, antar jag?” Reza blinkade till henne, och hon viftade bort honom med handen. ”Verkar jag så förälskad?” 12