9789177951605

Inès Bayard

Det onda

Översättning Cecilia Franklin

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 3

2019-12-12 13:43

Det inledande citatet av Georges Perec är översatt av Fredrik Rönnbäck (Modernista, 2017) Citatet av Elfriede Jelinek på sidan 93 är översatt av Margaretha Holmqvist (Trevi, 1989)

Originalets titel: Le malheur du bas Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Éditions Albin Michel, 2018 This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Translation copyright © 2020 by Polaris Omslag av Nina Ulmaja Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-160-5 www.bokforlagetpolaris.se

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 4

2019-12-12 13:43

Till Geneviève Combas Boteilla

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 5

2019-12-12 13:43

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 6

2019-12-12 13:43

»Man kan inte leva länge i ursinne. Stressen blev för stor i en värld som lovade mycket, men inte gav någonting.« Georges Perec, Tingen

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 7

2019-12-12 13:43

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 8

2019-12-12 13:43

Lille Thomas hade inte hunnit äta upp sitt äppelmos. Hans mor hade inte givit honom en chans. Giftet spred sig så snabbt i blodet att han inte utsattes för något större lidande innan han dog. Det var bara Maries kropp som satt upprätt, huvudet hade tippat bakåt men hon satt stadigt lutad mot stolsryggen. Hon hade säkert fått kämpa för sin önskan att man skulle notera det. Laurent var den som fått giftet först. Då de tre gråbleka stela kropparna kring bordet hittades var det nog få som kunde föreställa sig att rummet hade ekat av skratt bara en kort stund innan tragedin var ett faktum.

Marie hade inte känt någon skuld och utöver hennes sista handling fanns inga spår av fysiskt våld. Alla föremål stod på sin vanliga plats, den starka kryddoften från måltiden svävade fortfarande i rummet, tygservetterna var bara aningen fläckiga, vattenkaraffen stod orubbligt mitt på bordet.

Barnet satt fortfarande i sin barnstol, hans ansikte vilade mot tallriken med resterna han inte velat äta upp. Hans knubbiga små händer dinglade i luften. Maries händer vilade med handflatorna mot bordet. Det hade bara funnits en tragedi i hennes liv, så fruktansvärd att den lett till denna sista handling.

Hennes ansikte tycktes äntligen rofyllt. Dragen hade slätats ut och kroppen befriats från meningslöst lidande. Hon hade äntligen tagit kommandot. Blivit en av dem som lyckats bemästra 9

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 9

2019-12-12 13:43

sin egen historia. Hennes man hade utsatts för svåra plågor.

Han hade känt hur lungorna fylldes med blod, hur andningen påverkades och struphuvudet låstes i kramp. Han föll av stolen och kröp under några långa minuter på golvet, hostade upp stora mängder blod och kräktes på kökets vita golvplattor.

Men han var inte död. Som ende överlevande hämtades han i all hast därifrån några timmar senare, svävande mellan liv och död. Under de första sekunderna av det helvetiska kaos som uppstod hade hans hustru, som ännu inte rört sin mat, sett honom falla ihop på golvet innan hon matade sin son med de första förgiftade skedarna. Hon ville inte att det skulle bli blodigt. Hon ville inte se mer blod. Förgiftning tycktes vara den klokaste lösningen. Laurents telefon hade fortsatt att vibrera på skåpet i hallen. Kanske hade han vetat sanningen innan han tog sin första tugga.

Polisen hade spärrat av kvarteret i Charonne. En vanlig försiktighetsåtgärd. Utredarna förstod snabbt vad hon hade gjort. De båda kropparna lyftes upp från stolarna. Rättsläkarna tvingades ge dem en uppmjukande injektion mot likstelheten innan de, iakttagna av förskräckta grannar på samma våningsplan, kunde placera dem i liksäckarna.

Marie hade redan tidigare planerat att döda sin son, flera gånger och på olika sätt. Hon var fast besluten. Dag efter dag hade barnets falskt oskyldiga blick stärkt hennes övertygelse.

Men omständigheterna, till stor del praktiska sådana, hade hindrat henne från att sätta planerna i verket tidigare. Nu hade hon dödat sin lille son och det handlade enbart om rättvisa.

Låt oss, innan vi avslöjar någonting som får oss att döma henne, ta oss tid att för en stund begrunda bilden av den döda kvinnan omgiven av de sina, den enda som sitter upprätt vid bordet.

10

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 10

2019-12-12 13:43

Som alla andra måndagsmorgnar kommer Marie att infinna sig fem minuter för sent på kontoret. Efter sex år vet hon att det är något som aldrig kommer att förändras. Det har helt enkelt blivit en del av hennes dagliga rutiner. Laurent går omkring i köket med en kopp ljummet kaffe i handen. Marie ser på honom med samma ömma blick som för tio år sedan. Saker och ting var inte så annorlunda på den tiden. De träffades på en studentfest anordnad av en gemensam vän. Marie som var blyg och reserverad som ung gav inte genast efter för Laurents­ uppvaktning. Det krävdes stor ihärdighet från hans sida innan hon gick med på en första träff. De gifte sig tre år senare i Boisle-Roi, i kretsen av tillgivna närstående och vänner.

Det var inledningen till en okomplicerad lycklig tillvaro och kärlek i sådana mått att hon inte längre tänker enbart på sig själv. Hon månar om honom, uppmuntrar hans planer, tröstar honom när han tvivlar på sig själv, hjälper honom att leta efter handlingar på morgnarna för att han inte ska komma för sent till advokatbyrån. Laurent hyser en djup och äkta kärlek till Marie men han är inte lika uppmärksam gentemot henne som hon mot honom. De är inte ett par som förstår varandra bara genom att utbyta en blick. De måste prata, utveckla och resonera. Laurent har varit anställd på en advokatbyrå med inriktning på arvsfrågor och skilsmässor i fyra år. Hans arbetsdag 11

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 11

2019-12-12 13:43

inleds klockan nio och slutar ofta sent. Marie har förståelse för hans ambitioner, hon dömer honom inte. Hon tjänar mindre än han, men hon tycker om sitt arbete på banken. När hon kommer till kontoret vid Place de la République på morgnarna känner hon sig behövd, hon är tacksam över uppgiften att hjälpa andra, gillar att anstränga sig för att ge goda råd eller komma med förslag. Hon har aldrig strävat efter en hög lön, men hon är tacksam över att kunna leva ett bekvämt liv med sin man.

En kort tid före bröllopet bestämde sig Laurent och Marie för att flytta till en stor lägenhet på Boulevard Voltaire i Paris elfte arrondissement. Kvarteret är livligt och det tilltalade dem genast. Det ligger en mängd företag och butiker i de stora arkaderna mellan Place de la Nation och Place de la République,­ doften av kyckling från kvarterets stekhus tränger ofta in i deras våning vid lunchtid och bussarnas plingande genljuder i korsningen där den lilla söndagsmarknaden sjuder av liv och rörelse. De har alltid älskat Paris och har under årens lopp fått många vänner ; de har ett intressant och rikt socialt liv. Laurent har en mer glamorös bekantskapskrets än Marie. Till följd av ett stort mål som fick mycket publicitet, en skilsmässa mellan en före detta fotbollsstjärna och en populär skådespelerska, är han redan ett etablerat namn inom vissa journalistkretsar.

Marie och han blir ofta bjudna på privata tillställningar där det intellektuella Paris och näringslivet frotterar sig med var­andra.

Marie känner sig aldrig illa till mods vid sådana tillfällen. Hon är stolt över sin make och charmar omgivningen med sitt lågmälda tilldragande sätt. Hon är nöjd med sitt liv och utan att göra väsen av sig ser hon omärkligt till att allt fungerar som det ska. Det är hon som sköter makarnas hem. Hennes uppväxt präglades av båda föräldrarnas villkorslösa kärlek och 12

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 12

2019-12-12 13:43

hon besparades barndomens och tonårens värsta svårigheter.

Förvisso har hon ofta ställts inför komplicerade eller riskfyllda situationer, men hon har aldrig känt att hon för ett ögonblick förlorat kontrollen över sitt liv.

Hösten är den årstid Maries tycker mest om. Allting blir så vackert ; platanerna på Boulevard Voltaire tappar sina röda och gula löv på trottoarerna, luften är frisk och aningen fuktig och himlen azurblå. Solen lyser upp delar av köket. Marie känner sig rofylld där hon står och ser ut genom fönstret. »Det är verkligen vackert. Har du sett färgerna ?« Laurent svarar inte.

Han letar desperat efter gårdagens dokument och Marie ler när hon upptäcker att de ligger på köksskänken, mitt framför näsan på honom. Hon går dit och räcker honom papperen med ett småleende på läpparna. Laurent betraktar henne roat och ger henne en snabb puss innan han går. Rutinen gör Marie lugn. Hon vet vad hon ska göra utan att behöva tänka ; det är något somliga skulle uppfatta som ofrihet men det har aldrig stört henne. Marie dricker upp sitt kaffe. Hon går hemifrån klockan kvart i nio.

När hon kommer ut på gatan är det som vanligt morgonrusch ; det är det arbetande Frankrike, alla de som fortfarande håller landet igång, som är på benen. Marie är medveten om att hon aldrig har behövt kämpa för att klara sig. Hon är född i en medelklassfamilj med traditionella värderingar, hon har blivit bortskämd, ständigt uppmuntrad och styrd i sina val av föräldrarna och kan därför inte riktigt förstå vad det är som får folk att spåra ur. Det handlar inte om bristande medkänsla.

Hon sätter sig ofta in i andras situation, hon försöker förstå vad som står på spel i kundernas liv, vad de riskerar, vad de kan vinna eller förlora. Hon tar metron till République och när hon går av har hon bara några minuters väg till kontoret.

13

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 13

2019-12-12 13:43

Hon är där fem över nio. Hennes kolleger är alltid vänliga mot henne. De hälsar med ett leende, föreslår en kaffe före nästa kundmöte eller ber om goda råd. Marie är kundrådgivare. Det är en tjänst med många förmåner och hon har en bra plats i bankens hierarki. Kunderna uppskattar henne verkligen. Hennes skrivbordslådor är fulla med presenter : chokladkartonger, vinflaskor, hemgjorda konserver, sjalar … När Marie kommer hem från arbetet på kvällen berättar hon roat små historier från den gångna dagen eller redogör för de dispyter som hon ibland måste hantera. Pengarna står hela tiden i centrum för hennes arbete. Hennes kunder är huvudsakligen personer som har tillräckligt stora inkomster för att kunna göra intressanta placeringar. Måndagsmorgnar måste Marie alltid se över de viktigaste kundernas konton för att i detalj sätta sig in i hur vissa transaktioner ska genomföras. På sitt stora skrivbord har hon inramade foton av Laurent på semester, av hela familjen, av sin avlidna mormor, sin syster och systerson. Hon tänker plötsligt att hon träffar dem alltför sällan. Föräldrarna har sedan hon föddes bott i ett stort hus i Bois-le-Roi, bara några kilometer utanför Paris. Hennes syster bor med man och barn i nionde arrondissementet, i Quartier Saint-Georges. De står varandra väldigt nära och i dag ska de träffas och äta lunch.

Hennes telefon ringer. Monsieur Collard förstår inte varför överföringen han begärt fortfarande inte har skett. Madame Siris vill veta om hon kan använda pengarna från sin livförsäkring till att ge sonen en ny bil i födelsedagspresent. Madame Frousard undrar om hennes make fortfarande är villig att ge henne den gåva han lovat henne vid skilsmässan. Alla kunder har sina problem och Marie vet exakt hur hon ska lösa dem.

Timmarna går. Besöken avlöser varandra. På avstånd hörs ekot från demonstrationerna mot lagen som ska göra det möjligt för 14

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 14

2019-12-12 13:43

homosexuella att gifta sig, ropen genljuder i hela Paris. Genom fönstret på sitt kontor ser Marie en del av de hundratusentals personer som rör sig på gatorna och som viftande med enorma rosa och blå flaggor samlas kring Place de la République. Hennes föräldrar har berättat att de funderade på att ansluta sig men inte hade möjlighet att ta sig in till stan i tid. Laurent är också emot. I likhet med många andra franska barn har Laurent och Marie blivit både döpta och konfirmerade och deras föräldrar tog ibland med dem till kyrkan på söndagar och vissa helgdagar. För Marie är lagen en fråga om religion och principer. »De har trots allt rätt ! Äktenskapet är till för män och kvinnor, så har det alltid varit. Till och med en del homosexuella är emot den nya lagen.« Marie ser med ett leende på sin kund. Hon tycker att uttalandet är inskränkt men föredrar att koncentrera sig på avtalet som gäller en hemförsäkring.

Klockan är tolv. Marie lämnar kontoret för att möta sin syster Roxane på ett brasseri på Rue de Bretagne. Alla gator som leder till Place de la République är fortfarande avspärrade av polisen.

När Laurent och Marie tittade på tevenyheterna kvällen före anförtrodde han henne att han har allt svårare att stå ut med de ständiga demonstrationerna i Paris. Marie tycker att de är up�piggande. Hon skulle givetvis aldrig själv delta i en proteströrelse men hon uppskattar att andra gör det i hennes ställe.

Roxane sitter på uteserveringen med barnvagnen bredvid sig. Det är hennes lediga dag. Marie lyser upp när hon får syn på henne, pussar henne på kinderna och slår sig ned. Barnet gnäller lite innan det får nappflaskan. Marie ser med ömhet på barnet, smeker det på kinden, ger det kärleksfulla smeknamn. Roxane berättar om sin och Juliens semester i Rom. Mor­föräldrarna tog hand om sonen medan de var borta, det gjorde de mer än gärna. Alla i familjen undrar varför Laurent 15

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 15

2019-12-12 13:43

och Marie fortfarande väntar med att skaffa barn. Hon är trettioett, han trettiotre. Det borde verkligen vara dags att bilda familj nu. Marie har bara inte haft tid att tänka på det. Deras respektive karriärer har krävt sitt och de har varit helt inriktade på arbetet. »Se upp innan du hinner bli för gammal ! Du vill väl inte att barnet ska kalla dig mormor ?« Roxane fick sitt första barn då hon var tjugofyra. Hon verkar lycklig men trött.

De pratar om tröttheten men hon gör det inte till något stort problem. Moderslyckan borde vara nog i sig för att andra ska förstå att den är värd att uppleva. Klockan är ett. Marie och Roxane lämnar restaurangen. De kramas länge innan de skiljs och lovar att ringa varandra snart.

Dagens arbete är över. Solen är på väg att gå ned. Marie väljer Rue du Temple eftersom hon ska göra några inköp på Monoprix. Hon skulle vilja laga något gott åt Laurent i kväll.

Hon skulle kanske hinna göra en kalvgryta. Höstvinden smeker hennes ansikte. Människor trängs på väg in och ut ur affärerna.

Ingen tycks dröja sig kvar på samma plats. Som om alla kommit överens om att bilda strömmar åt olika håll. Det är aldrig stilla i Paris. Hon tar cykeln som hon kvällen före lämnat utanför banken på grund av regnet, lägger sina inköp i cykelkorgen och ger sig ut på Boulevard Voltaire.

Laurent har inte kommit hem än. Det betyder att hon har några timmar på sig att laga mat. Hon vet att han kommer att bli väldigt glad över att få sin älsklingsrätt när han kommer hem. När hon skalar grönsakerna vid köksbänken tänker hon på vad hennes syster sade under lunchen. Hon tänker på moderskapet. Redan som liten visste hon att hon skulle bli mamma och ägnade mycket tid åt att pyssla om babydockorna som hon fick i julklapp av föräldrarna. Nu känner hon sig 16

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 16

2019-12-12 13:43

mogen att skaffa barn med Laurent och det är kanske skälet till att hon fick idén att laga just den här rätten till middag.

Hon skulle vilja sluta med p-pillren och bilda familj. Klockan är halv nio. Tiden rinner iväg. Kalvgrytan puttrar, bordet är dukat. När Marie hör Laurent ute i hallen vet hon precis vad han kommer att göra. Han slänger nycklarna på det låga skåpet, hänger upp rocken på klädhängaren, tar tre steg innan han märker att han inte har stängt ytterdörren, stänger den och ropar sedan »Marie !« för att försäkra sig om att hon är hemma.

På hans snabba steg och leende förstår Marie att han har goda nyheter : »Jag har fått Lancarde-fallet !« Hon blir glad och omfamnar honom för att gratulera. De kramas ömsint, kysser varandra och ser varandra i ögonen. Han lyfter upp henne, sätter försiktigt ned henne på skänken och kysser henne igen.

Gérard Lancarde är en rik industriman som inriktat sig på plasttillverkning i Europa. Det var meningen att hans far, som grundade företaget Calcum för drygt femtio år sedan, skulle överlåta drygt hälften av företagets aktier till sin son då han officiellt gick i pension. Men några år innan överlåtelsen skulle ske gifte han om sig med en rysk sångerska som var mycket populär i hemlandet och nu har han, mot sonens inrådan, testamenterat en stor del av sina aktier till henne. Laurent är fortfarande omtumlad av sitt eget tillkännagivande : »Jag vet inte om du kan föreställa dig vad det betyder, älskling. Det här uppdraget rör ett arv på hundratals miljoner euro och han har valt mig personligen ! Jag kan knappast tro att det är sant !« Marie är uppriktigt glad för hans skull. Laurent närmar sig grytan som står på spisen. Hans barnsliga sätt att långsamt lyfta på locket och blunda då han känner doften av köttet gör Marie rörd. Men hon kommer plötsligt att tänka på sin 17

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 17

2019-12-12 13:43

längtan efter barn. Med det nya fallet kommer Laurent kanske inte att ha tid. Hon drabbas av ett lätt illamående.

Efter att ha förklarat ärendet in i minsta detalj i en timme, tycks Laurent fortfarande inte ha märkt något av hennes vånda. »Vet du, älskling, jag träffade Roxane i dag. Vad han är gullig Guillaume ! Och som han har vuxit !« Laurent lyssnar uppmärksamt men gör inte kopplingen till sig själv och Marie utan fortsätter att äta. Inför den återvändsgränden bestämmer sig Marie för att gå rakt på sak : »Jag vill ha barn. Jag tycker att det är dags nu, jag tycker att vi borde bilda familj. Jag känner att jag är redo för det.« En köttbit halkar ur Laurents mun.

Hennes ord gör honom så omtumlad att han blir blek. Han har inte funderat på saken. Rättare sagt har han inte haft tid att göra det. Det blir tyst. Marie får inte luft och väntar spänt på hans svar. Laurent ler, reser sig och kysser henne på munnen. »Älskling. Ja, det vill jag också ! Så klart att jag vill ha barn med dig !« Marie slappnar av, fylls av lättnad och intensiv glädje.

Hon känner sig nästan viktlös, varenda cell i hennes kropp är berusad, frigör sig härligt från allt tryck. Hon har lust att ropa ut den stora nyheten över Paris takåsar, ringa och varsko sina föräldrar, sin syster, sina kolleger och kunder innan hon ens är gravid.

Den kvällen, efter kalvgrytan, ligger Laurent och Marie tätt intill varandra, sammanflätade och ivrigt förväntansfulla inför sitt nya projekt.

18

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 18

2019-12-12 13:43

Beslutet att skaffa barn har försatt Laurent och Marie i ett tillstånd av konstant upprymdhet. När Marie cyklar på Boule­ vard du Temple blir hon plötsligt medveten om hur lyckligt lottad hon är. Hon älskar sitt arbete, lever med en man hon avgudar, saknar ingenting och kommer snart att få sitt första barn.

Hon kan se familjemiddagarna i Bois-le-Roi med Laurent­och barnet framför sig. De nya fotografier hon ska ställa på skrivbordet och stolt förevisa för sina kunder. De långa promenaderna i Luxembourg-trädgården och stoltheten hon kommer att känna när hon promenerar mot den stora dammen med barnvagnen.

Hon kommer att vara lika kärleksfull och uppmärksam som sin egen mor. Plötsligt tycker hon sig möta fler barn än vanligt.

Vart hon än går ser hon barnvagnar och småbarn på gatorna.

Stressade, men med vaken blick, ger sig mödrarna ut på den första etappen av sitt maratonlopp : de följer barnen till skolan, kramar om dem och försäkrar sig på avstånd om att de kommit in i byggnaden.

Marie infinner sig i tid på kontoret. Hon vet att fredagen kommer att bli arbetsammare än vanligt eftersom det är dags för kvartalsmötet där resultatet av försäljningarna redovisas.

Hon är ingen fullfjädrad affärskvinna. Under dessa möten brukar hennes överordnade, i stället för att tala om affärssinne, lovorda hennes analytiska förmåga och förståelse för andra. I 19

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 19

2019-12-12 13:43

eftermiddag ska hon för första gången träffa distriktschefen för kontoren i tionde arrondissementet. Han är mån om att delta för att motivera de anställda. Samtliga på kontoret är nervösa inför tanken på att bli kritiserade för dåliga resultat.

Hennes kollega Hervé, även han kundrådgivare, är extra nervös. Han vet att han inte gjort så bra ifrån sig under det gångna kvartalet. Marie tycker synd om honom. Han är femtio plus, i slutet av sin karriär, och hon märker att han har svårigheter med arbetet, med sina kunder och med den höga takt som bankens nya förhållningsorder kräver. Han skulle vilja sluta, men han har inget val. Han måste betala lånen på sin bostad, förse sin otacksamma tonårsdotter med fickpengar, försörja sin fru som han inte har älskat på åratal och dessutom få lite pengar över till sin passion : ornitologi. Hervé är fascinerad av vilda duvor, i synnerhet turturduvor. Han har en hemlig skrivbordslåda med alla artiklar han hittat i ämnet. Han är mycket stolt över dem. Efter ett besvärligt möte med en kund eller bara för nöjes skull tar han fram sin pärm och tillbringar en av sina få rofyllda stunder med att bläddra i pärmen med gulnade fotografier av fjäderfän i luften. Hervé är rörande men djupt olycklig.

Marie slår sig ned vid mötesbordet, med sig har hon en trave akter som hon hoppas ska räcka som försvar. Det är knäpptyst i den stora salen. Ett illa fastsatt lysrör flimrar. Den kvinnliga filialchefen reser sig för att släcka det. Hennes kyliga utstrålning och auktoritära sätt har alltid skrämt Marie. När de är på ­tumanhand på hennes kontor ser Marie ned i golvet och försöker undvika att möta hennes blick. Colette Sirmon är en stark kvinna, karriärlysten, egensinnig och krävande, nästintill­ tyrannisk. Marie känner inte alls igen sig i henne, vare sig yrkesmässigt eller privat. När Marie är ensam med sina kunder är hon avspänd och väl till mods, emellanåt till och med förvånansvärt 20

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 20

2019-12-12 13:43

skämtsam. Arbetet på banken ger henne möjlighet att spela en roll, att vara någon annan. Det Laurent uppskattar mest hos henne är att hon är så hänsynsfull och försynt, egenskaper som hon visade redan för tio år sedan tillsammans med honom­och hans vänner. Kollegerna ser på varandra över bordet, iakttar­ varandra i sina försök att avgöra vem som ligger sämst till. ­Distriktschefen anländer. Han smäller igen dörren. Folk ser sammanbitna ut, vet inte var de ska göra av händerna och håller ansträngt men artigt tyst. Han är lång och imponerande, ganska attraktiv. Det är något kvinnorna snabbt noterar. Han är van vid att styra över andra, och efter ett snabbt svep med blicken ställer han sig vid bordets ena kortända. Han föredrar att stå.

Marie iakttar honom på avstånd. Han inleder sitt anföran­ de medan hans assistent sätter igång overheadprojektorn. Han meddelar att han inte har tid att ta fall för fall, han vill hellre analysera resultaten för var och en under individuella samtal den kommande veckan. En våg av lättnad drar genom försam­ lingen. Nu ler alla igen. Marie får ordet, hon ska berätta om sina erfarenheter av försäljning med det nya greppet avseende livförsäkringar. Hon reser sig med sänkt blick och ställer sig bredvid chefen. Han stirrar på henne, bedömer henne. En stark doft av eau-de-cologne, läder och sandelträ. Hon använder aldrig parfym, Laurent gillar inte det. När Marie är färdig och går tillbaka till sin plats betraktar chefen henne belåtet.

Hervé gratulerar henne och tycker att hon har argumenterat väl för sitt sätt att hantera ärenden. Efter en timme avslutar distriktschefen mötet. Alla lämnar salen och återgår till arbetet.

Hervé är lättad, men han vet att han kommer att få sin dom inom några dagar. När de går möter Marie chefens blick, han ler och nickar. Hon har tre kundmöten till den här eftermiddagen. Arbetsdagen är inte slut än.

21

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 21

2019-12-12 13:43

Klockan är halv sju. Marie är klar med sin komplettering av uppgifterna om de aktuella kundernas affärsetik och kan äntligen gå hem. När hon kommer ut blir hon än en gång förvånad över att hon är så förtjust i folkvimlet på stadens gator. Hon som är så lugn, har så jämnt humör och är så behärskad och tålmodig blir upplivad av Paris. Hon kände sig aldrig riktigt hemma på landsbygden under sin uppväxt. Bois-le-Roi ligger visserligen inte så långt från Paris men resorna hon tvingades göra med regionaltåget varje helg för att kunna träffa vänner i huvudstaden kändes långa. Hon visste hela tiden att hon skulle bo i Paris längre fram. Oktobermörkret börjar falla. Rue Mesley tycks mörkare än vanligt, kanske är en gatlykta trasig. Marie minns inte exakt var hon ställde cykeln. Möjligen utanför den lilla turkiska restaurangen där hon brukar äta på torsdagar. Gatan är nästan öde, hon ser bara några enstaka fotgängare som har bråttom hem. Fönstren i de stora byggnaderna lyser med ett varmt sken. Hon har alltid tyckt om att titta in i lägenheter när hon går på Paris gator. Tycker om att se in i människors privatliv, kika på deras inredningssmak, se barn leka och föräldrar prata på en balkong eller i ett kök. Hon funderar över om andra människor gör likadant. Om andra ser henne röra sig mellan rummen där hemma. Hon får syn på sin cykel i det svaga skenet från gatlyktorna. Den ligger på marken. Framhjulet är tillknycklat, däcket borta, gaffeln knäckt.

Hon rusar bestört fram och försöker förgäves ställa upp den med hjälp av stödet, men förstår snabbt att den är förstörd.

Hon vet varken ut eller in. Det är första gången hon är utsatt för vandalism. Hon söker med blicken efter hjälp. Hon tar upp mobilen ur väskan för att ringa Laurent. Men hon vet att han inte skulle komma för så lite, han skulle säkert råda henne att ta metron, men hon har behov av att höra hans röst, att bli 22

19-54 Polaris Det onda 12 dec.indd 22

2019-12-12 13:43