9789177951179

Helene Flood

Terapeuten Översättning Lotta Eklund

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 3

2019-11-07 16:42

Originalets titel : Terapeuten Bokförlaget Polaris, Stockholm © Helene Flood First published by H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) AS, 2019 Published in agreement with Oslo Literary Agency Omslag av Lukas Möllersten Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN : 978-91-7795-117-9 www.bokforlagetpolaris.se

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 4

2019-11-07 16:42

Fredag 6 mars : Meddelandet Det var mörkt ute när han gick. Jag vaknade av att han lutade sig över mig och kysste mig på pannan.

Jag går nu, viskade han.

Halvsovande vände jag mig om. Han hade jackan på sig.

Väskan hängde över axeln.

Går du, mumlade jag.

Bara fortsätt sova du, sa han.

Jag hörde stegen i trappan men somnade innan dörren slog igen bakom honom.

— När jag vaknar är jag ensam i sängen. Det är en glipa mellan rullgardinen och fönsterkarmen där en svag solstråle tränger in, träffar ögonen och väcker mig. Klockan är halv åtta. Det är ingen dum tid att kliva upp på.

Jag tar mig barfota till badrummet, över sågspånen på heltäckningsmattan i gången och de våta lastpallarna som täcker cementgolvet. Vi har ingen taklampa där inne, men Sigurd ställde in en arbetslampa när han bröt upp kaklet, och den står där fortfarande, oroväckande permanent. Tack och lov är det tillräckligt ljust för att jag ska slippa använda den. Den är effektiv, som ju arbetslampor är, med ett hårt, vitt ljus som får det att kännas som om jag duschar i ett avslöjande omklädningsrum på högstadiet. Jag sätter på vattnet i duschen 5

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 5

2019-11-07 16:42

och låter det värmas upp medan jag klär av mig. Varmvatten­ beredaren måste bytas, men Sigurd duschar snabbt och jag ska inte tvätta håret i dag så varmvattnet räcker.

Duschkabinen är av plast. Den skulle också vara tillfällig­.

Sigurd har ritat en dusch åt oss, en murad avgränsning med glasdörr och små blåspräckliga och vita kakelplattor. Av husets alla halvfärdiga rum är tillståndet tydligast i badrummet. Det gamla kaklet är borta, det nya är inte uppsatt. Vi har inga lampor, inget riktigt draperi. Lastpallar att gå på för att inte skada golvet, ett hål i väggen där vattnet kommer ut, och denna provisoriska duschkabin, ett urgammalt arv från Sigurds morfar. Ett tag såg jag huset som det kommer att bli när jag gick genom den här övergivna byggarbetsplatsen : det blåfläckiga kaklet, de släta väggarna, de infällda lamporna, kände varma klinkers under fötterna, det varma vattnet perfekt utportionerat från ett modernt duschhuvud med flera inställningar. Nu ser jag bara all tid det kommer att ta. Medan jag sticker in handen och känner hur temperaturen långsamt stiger i strålen slår det mig att jag på något sätt har slutat tro att huset någonsin kommer att bli klart.

Under det varma vattnet vaknar jag till. Det är kallt här inne. Okej i sovrummet, iskallt i badrummet. Vintern har varit lång och varje morgon har jag stått naken och trippat på stället med ena handen i vattenstrålen. Nu går det åtminstone långsamt mot vår. Duschen gör gott, hamrar mot den kalla, knottriga huden, jag samlar vatten i händerna och doppar ansiktet i det, känner det knuffa ut mig ur natten ordentligt, dagen får tag.

Fredag. Tre patienter, mitt vanliga fredagsgäng. Vera först, därefter Christoffer, och sedan Trygve, sist. Det är dumt att lägga Trygve sist en fredag, men det är så skönt varje vecka 6

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 6

2019-11-07 16:42

när sessionen är slut. Jag samlar en ny laddning vatten, doppar ansiktet och glider med händerna över kinderna. Sigurd ska vara på Norefjäll med sina kompisar till på söndag. Jag är ensam hela helgen.

Jag går tillbaka till sovrummet för att klä på mig, står inte ut med det kalla badrummet en sekund mer än nödvändigt.

Där inne ligger våra täcken i högar i sängen. Det luktar starkt av sömn, åtminstone min, kanske även hans. Jag såg inte på klockan när han gick, kanske är det redan flera timmar sedan. Vi har ingen garderob, men Sigurd har monterat en metallstång mellan skorstensstocken och väggen där vi har hängt klänningar och skjortor och kavajer. Hans hänger huller om buller, mina är ordnade efter färg. Jag ser på hans, ingenting ser ut att fattas, men så skulle han också åka raka vägen upp till fjällen. Väskan på golvet är borta, jag minns nu att han hade den över axeln när han åkte. Jag tar på mig skjorta och byxor, klär mig neutralt och snyggt för dagen och tänker, medan jag väljer ut en mjuk, duvblå skjorta, att det bara handlar om några timmar innan jag kan gå upp hit igen, hämta träningskläderna om jag bestämmer mig för att sticka ner till gymmet, eller byta till mjukisbrallor och löst sittande t-shirt om inte. Bara tre patienter först.

Tre patienter är egentligen för lite. Jag borde ha fyra per dag, och helst fem en eller två dagar i veckan. Det var den uträkningen jag gjorde när jag startade eget. På en privatpraktik är det mindre pappersarbete, sa jag till Sigurd när vi satt och planerade i köket i vår gamla lägenhet vid Torshovparken och la in budgeten i ett excelark, jag kan utan problem hinna med fyra patienter om dagen, förmodligen fem. Fem de flesta dagarna. Åtminstone en dag i veckan, men kom igen, det hade inte skadat med lite extra pengar. Vi skrattade.

7

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 7

2019-11-07 16:42

– Jobba inte ihjäl dig nu då, sa Sigurd.

– Ska du säga, sa jag.

Han startade eget ungefär samtidigt, hade egna beräkningar som han la in i samma excelark. Minst åtta kunder samtidigt, helst tio. Hjälpa de andra när det behövdes, alla timmar räknas.

– Det blir en del övertid, men vi tjänar på det, pengar till den gemensamma kassan, sa vi till varandra.

Nu är det flera dagar med tre patienter, och bara undantagsvis fem på en dag. Varför blev det så ? Det är svårare att hitta patienter än jag hade väntat mig, och ungdomarna ställer ofta in, men det är bara halva förklaringen.

Jag knäpper de sista knapparna i skjortan, ordentligt stängd. Jag glömde ta med en viktig sak i beräkningen när jag satt där i köket i Torshov med Sigurds gamla skrivbordslampa som ljuskälla över datorn och papperna vi antecknade på. Den mänskliga faktorn. Även jag som trivs så bra ensam har behov av andra. Jag avlägsnade mina kolleger med ett pennstreck och hade aldrig gissat att jag skulle känna mig ensam. Att det skulle göra mig passiv. Om någon hade berättat det för ett år sedan, hur svårt det skulle kännas att göra reklam för att få in fler patienter, hur jag skulle dra mig för det, skulle jag inte ha trott dem.

Frukosten är dagens bästa måltid enligt min mening. Jag sitter vid vår köksö med tidningen, en macka och en kaffe­ kopp. Jag äter helst ensam. Sigurd går alltid tidigt, häller i sig en kaffe stående vid köksbänken. Jag tycker om att ta mig tid. Läsa debattsidorna i Aftenposten, filmrecensionerna.

Kontemplera dagen.

Han har låtit sin mugg stå kvar. Där står den, bredvid 8

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 8

2019-11-07 16:42

diskhon på bänken. Köksinredningen är en av de saker som är ganska färdiga, och bänken är så slät att jag ända från där jag sitter kan se halvcirkeln av kaffe under hans mugg.

Givet­vis. Det är kanske en biologisk skillnad mellan män och kvinnor, förmågan att se en kaffering under en mugg, smulor under brödrosten, vattendroppar på köksbänken. Sigurd vill ha det fint, planerar huset i detalj, gör diverse ritningar och imponerande grafiska presentationer, men missar i detaljerna.

Ställa muggen i diskmaskinen. Torka av bänken. Ställa undan datorn för kvällen. Det är bara småsaker, varför tjatar jag om det, varför låter jag det irritera mig, men å andra sidan, varför kan han inte bara offra tre sekunder och göra det ?

Det är så långt jag har kommit när jag tittar mot kroken på väggen där Sigurds ritningstub brukar hänga. Han använder den till att bära ritningar till och från jobbet, det är ett grått rör i hårdplast med en svart bärrem fäst i vardera änden, och den hänger alltid på samma krok när han har den hemma. Jag rynkar pannan medan jag ser på den tomma kroken. Skulle han inte åka direkt till Thomas och plocka upp killarna ? Sa han inte uttryckligen det ? Och hängde inte ritrullen på väggen i går kväll ?

Jag har alltid tyckt att det är särskilt svårt att rycka på axlarna åt inkonsekvenser. Jag ser folk göra det och avundas dem : Skulle inte ta vägen om jobbet, nåja, kanske missförstod jag. Skulle åka direkt till Thomas, sa han, nåja, jag kanske hörde fel, han kanske bara skulle göra något snabbt på jobbet först. Han kanske hade lämnat kvar tuben på jobbet, och när jag minns att den hängde här i går tänker jag egentligen på i förrgår. Det måste vara mycket lättare så. De som minns sämre verkar mycket mindre misstänksamma mot världen, mindre besvärliga. För att ta det nuvarande 9

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 9

2019-11-07 16:42

exemplet : Jag minns, utan minsta tvivel, att vi pratade om det i går när jag reste mig från vår provisoriska soffhörna och gick bort till den här kökshörnan för att hälla ut den sista teskvätten, slängde den använda tepåsen i soporna och ställde muggen i maskinen, minns att jag vände mig om, kanske en meter ifrån köksön där jag nu sitter, och sa till Sigurd, jaha, och när åker ni i morgon ? Och jag minns Sigurd lika tydligt som om jag såg ett foto på honom, ett med fenomenal upplösning, miljarder megapixlar så att varje orenhet i huden framträder i detalj, minns den slitna tröjan och de håliga byxorna han ofta har på kvällarna, att han drog handen genom de rufsiga lockarna, såg på mig med kisande ögon, som om jag hade väckt honom, och sa : – Öh. Jag sticker tidigt. Försöker vara hos Thomas vid halv sju.

Och jag sa : – Halv sju ?

Och han sa : – Ja, så vi kommer upp på morgonen och får hela dagen i backen.

Sedan glömde han kanske av sig och tog med ritrullen.­ Sedan skulle han kanske jobba lite från stugan. Sedan ändrade han sig kanske och tog vägen om jobbet i alla fall.

Mitt minne är för detaljerat. Jag minns alldeles för tydligt hur han såg ut när vi pratade om detta, att han hade på sig den beige tröjan med dålig passform och svart krage, den som ser ut som om hans mamma har köpt den, och så är det faktiskt, det var hon som köpte den, innan han träffade mig bedyrade han, innan jag första gången dristade mig till att påpeka hur hårresande den är. Det är en helt oväsentlig detalj, ingenting jag behöver komma ihåg. Det 10

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 10

2019-11-07 16:42

är åtminsto­ne­inte viktigt att jag svarade okej och vände mig om, och att han, när jag hade ställt in temuggen och såg bort mot soffan, redan satt med datorn i knäet och ögonen kisande mot skärmen, ögonbrynen hoptryckta, munnen halvöppen, och att jag pressade tillbaka impulsen att säga tänd lampan, du förstör ögonen, och ta bort datorn ur knäet, den förstör din spermakvalitet och det kan ju hända att vi någon gång skulle vilja att kvaliteten är på topp, och sitt inte där i soffan­med böjd nacke, du kommer att få ont i ryggen, och allt jag sa var : – Jag går upp och lägger mig. God natt.

Allt det där är oväsentligt. Vad man behöver är att kunna skilja på det som betyder något och inte. Om man minns allt är det svårare att få fram det viktiga, det som måste kommas ihåg.

Från fönstret i badrummet ser jag dagens första patient ta gångvägen mot min mottagning ovanför garaget. Vera böjer huvudet lätt framåt när hon går, det ger henne en distinkt gångstil som är lätt att känna igen, som en tonårstjej som inte riktigt har vuxit in i sin vuxna kropp. Om man frågat­ henne skulle hon tycka att hon är tillräckligt vuxen. Jag andas med magen, känner henne med blicken tills hon kliver in i lokalen. Bara tre patienter nu, därefter helg. Jag känner mig trött fast jag just har klivit upp.

Jag borstar tänderna balanserande på en av lastpallarna Sigurd har haft med sig hem från ett bygge och placerat på badrumsgolvet. Handfatet har tillhört morfar Torp, liksom duschkabinen, vilket betyder att de installerades före 1970 och sedan dess inte har fått någon översyn som inte Gamle Torp själv har sörjt för. Det är en kran för kallvatten och 11

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 11

2019-11-07 16:42

en för varmvatten, och när jag ser på dem kan jag formligen se Gamle Torps krokiga, giktbrutna fingrar vrida på dem. Sigurds morfar trodde inte på jordiska egendomar.

Enligt honom var kommunisternas intåg i Norge oundvikligt. Det måste ha gjort honom besviken att det tog så lång tid, för han hade väntat på dem sedan femtiotalet. När han så småningom drog sin sista suck, i kommandorummet på vinden, hade hans övertygelse stått bergfast sedan Sovjetunionens fall och inte rubbats av att Kina reste sig som global ekonomi, men den gamle ringräven måste ändå ha misströstat när hans hälsa började kärva i takt med att världens kommuniststater­dukade under för kapitalistiska idéer. Han hade sina glansdagar under kalla kriget och var påtagligt stolt när han berättade för alla som hälsade på, i stort sett bara Sigurds mamma eller Sigurd och jag, att säkerhetspolisen hade en mapp om honom på sjuttiotalet.

Men i fjol var det alltså over and out, och nu är souvenirerna här i huset allt som finns kvar av honom, de gamla kaminerna och kranarna, och kommandorummet som än så länge står orört med sina hyllmeter av lektyr, medlems­ tidningar från kommunist­partiet och akp (m-l), sina kartor med små häftstift som markerar vad Gamle Torp ansåg vara strategiskt viktiga mål, och den gamla rostiga revolvern som visst hade ägts av någon som stred i ryska revolutionen och som han skaffade för att skydda sig eller ge säkerhetstjänsten anledning att syna honom i sömmarna.

Gamle Torps död gav Sigurd och mig en chans att uppnå bostadsdrömmen. På femtiotalet var Nordberg ett område som alla andra i staden, men med åren har statusen ökat och 2014 var det stört omöjligt för unga hoppfulla par som vi att hosta upp tillräckligt mycket kapital för att bosätta sig här 12

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 12

2019-11-07 16:42

uppe. På väg till tunnelbanan, efter besöken hos den gamle, kunde vi suckande säga: men se på utsikten, och det är så nära skogen, och en kort tunnelbaneresa från centrum,­och man ser havet härifrån. Mer var det lönlöst att orda om. Det som väntade oss var ett radhus i en förort utan närhet till eller utsikt över någonting alls. Men två dagar efter att den gamle hade hittats, dödförklarats och skickats till begravningsbyrån för vidare förberedelser ringde Sigurds mamma till Sigurd och sa : – Hör här. Skulle inte fars hus på Kongleveien vara mitt i prick för er ?

Margrethe är ensambarn och bosatt i en modern villa i Røa. Sigurds bror Harald bor i San Diego och har inget behov av hus i Oslo. Sigurds döda pappas fritidshus i Krokskogen skrevs över på Harald, som har lovat att inte sälja förrän deras mamma blivit för gammal för att kunna använda det, och han kommer att gynnas när Margrethes villa en gång ska säljas. Gamle Torps hus skrevs över på oss.

Ett obehagligt faktum om Gamle Torps död är att det gick nästan tre veckor tills han hittades. Han drog alltså sin sista suck i kommandorummet på vinden, rakt över sovrummet som Sigurd och jag nu delar, medan han satt med sitt kokkaffe i en termos och granskade en kartplansch från den tid när det fortfarande talades om Öst- och Västtyskland. Förmodligen var det hjärtat som stannade. Det var inget mysterium, mannen var nära nittio. Han var heller ingen utpräglat social person och fick inga andra besök än från den närmaste familjen. Margrethe var på en av sina tvåmånadersresor till varmare nejder när det hände, och Sigurd och jag hade tagit på oss att besöka honom och se till att allt var som det skulle. Men vi hade mycket att göra, med 13

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 13

2019-11-07 16:42

jobbet och privatlivet, vi missade en vecka här och en vecka där, och sedan tog vi oss dit två veckor senare, och kände tystnaden redan när Sigurd satte nyckeln i låset.

– Morfar ? ropade Sigurd.

Jag minns att vi såg på varandra med ursäktande leenden, lätt skuldtyngda över att den gamle kommunisten varit ensam så länge, och när jag nu föreställer mig Sigurds leende ser jag en anspänning i det, som om han satt säkerhetsnålar i mungiporna för att få det att sitta. Jag är nära att säga att vi redan visste, även om jag vet att det är för dramatiskt.

Men kanske fick skuldkänslan oss att ana att något var fel.

Morfar ?

Det var jag som hittade honom. Han låg med ansiktet ner i kartan. Huden var grå och ojämn, torr som läder och lika livlös, och med fläckar av blodutgjutningar, så som människokroppen får när den ligger död för länge. Det är en syn jag gärna skulle vara utan. De gula naglarna som såg ut att kunna ramla av. Kotorna i nacken som höll på att tränga igenom den döda pergamenthuden. Den tunga, instängda lukten av kött som förmultnar. Jag har nästan inte varit i kommandorummet sedan dess. Kanske var det detta smärtsamma som gav Margrethe tanken att erbjuda oss huset.

Vi ville renovera med en gång, ville skala bort den gamle från väggarna, ville tömma huset på honom och göra det till vårt. Sigurd började genast rita, jag budgeterade. Vår nyvunna ekonomiska frihet gav oss möjligheter. Några av Sigurds tidigare kurskamrater ville öppna eget arkitektkontor och hade erbjudit honom att vara med. Nu var det inga gemensamma utgifter eller bostadslån som skulle betalas, och försäljningen av vår lägenhet finansierade summan som 14

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 14

2019-11-07 16:42

behövdes för att han skulle kunna köpa in sig. Jag vantrivdes på jobbet inom ungdomspsykiatrin. Nu hade vi plats att ställa iordning en mottagning hos oss själva. Huset var början till något nytt. Fyra dagar innan vi flyttade gick vi iväg till Oslos tingshus och gifte oss. Efteråt satt vi och åt napoleonbakelser på Halvorsens Conditori med min syster och Sigurds två bästa kompisar med flickvänner. Det förändrade ingenting, det skulle fortfarande vara vi. Men vi ville ha det formella ordnat. Vår första kväll i huset sov vi på luftmadrasser i vardagsrummet. Vi skålade i prosecco och sa till varandra : Nu börjar det.

Men Gamle Torp skulle visa sig vara svårare att bli av med än vi hade trott. Renoveringen tog tid. Avstampet för våra respektive arbetsplatser likaså. Särskilt Sigurd jobbade övertid, och renoveringsplanerna krävde först och främst honom, hans expertis, hans praktiska händer. Vi hade börjat, överdrivet ivriga och fyllda av igångsättningsenergi. Vi hade rivit ner tapeterna i strimlor, knackat loss kaklet i badrummet. Vi hade fått ordning på en del också, satt in nytt kök, gjort iordning min mottagning ovanför garaget. Men sedan började framåtandan falna. Sigurd fick fler kunder, längre dagar. Han satt lutad över ritbordet. Det blev vinter, kallare, mörkare, och vi tömdes på energi. Efter jobbet orkade vi inte måla, orkade inte åka till byggvaruhuset för att titta på duschhuvuden och kranar, eller till kakelbutiken eller färgaffären, vi blandade inget spackel, rev inte ner fler tapeter, vi sjönk ihop i den gamla soffan vi fått med oss från Torshov och såg på teve. Ofta kom Sigurd inte hem förrän­ sent på kvällen, med böjd nacke och ritrullen dinglande från axeln.

I sommar, sa vi. Vi lägger semestern på huset. Det är 15

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 15

2019-11-07 16:42

drygt tre månader dit, och det skrämmer mig att jag har tappat tron. Något annat kommer att hända. Vi kommer att säga till hösten, och sedan kommer kylan, och därefter ännu en lång vinter att trippa barfota med fötter stela och domnade som frusna klumpar på lastpallarna i badrummet.

Min praktik ligger i lokalen över garaget. Där har jag det allra minsta av väntrum med en skohylla, en pinnstol och ett pyttelitet bord med tidningar, och sedan en dörr som leder in till behandlingsrummet. Vera sitter redo på pinnstolen. Hon har en tidning i knäet, men det verkar inte som om hon läser. När jag kommer in tittar hon upp.

– Hej, doktorn, säger hon.

Hon har det där morgonpigga, nyborstade draget över sig.

– Hej. Vänta lite så ska jag … Jag kommer ut och hämtar dig, säger jag.

– Jaha, säger hon tjänstvilligt med ena ögonbrynet höjt och det där uttrycket jag ofta ser, det lilla inslaget av ironi som hon bifogar de flesta av sina uttalanden.

Jag går in i behandlingsrummet och stänger efter mig så att Veras blick inte ska kunna följa mig där inne och färga allt jag gör.

Själva rummet löste Sigurd bra. Det är inte stort och snedtaket gör att rumsplaneringen är a och o. Han slog ut väggen i ena kortändan, den som vetter mot uppfarten, och satte in glas över hela. Där står mina stolar, två fina Arne Jacobsen-fåtöljer med ett litet bord emellan. När vi sitter där, mina patienter och jag, sitter vi på det ljusaste stället i hela rummet. I taket över oss har Sigurd installerat ett vindsfönster så att ljuset kommer in även där, och ett par 16

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 16

2019-11-07 16:42

enkla taklampor gör den lilla vrån vänlig och trevlig oavsett höststormar och mörk frysboxvinter. Vid andra kortväggen, den som gränsar till väntrummet, har han ställt mitt lilla vita skrivbord. Han har satt upp hyllor ända upp till taknocken på båda sidorna om dörren för att det ska finnas gott om plats för böcker och pärmar. Kortväggen och golvet är av ljust, slätt trä, långväggarna vitmålade, och alltihop är så modernt, vänligt. Jag har ställt ett par krukväxter där snedtaket närmar sig golvet på långsidorna, och trots att det om sanningen ska fram är svårt att hålla liv i dem, för det blir kallt här inne när jag stänger av elementet för dagen, ger de en viss stämning. Här kan du andas, säger rummet. Här kan du vara dig själv. Ingenting du säger här kommer att kritiseras, föras vidare eller förlöjligas. Det var det jag ville ha, ett inbjudande behandlingsrum. Det har jag också fått.

Det har jag Sigurd att tacka för.

Men nu sitter Vera där ute och väntar på mig, och i halsgropen växer en plågsam trötthet. Jag har ingen lust att bjuda in henne. Jag sätter mig vid skrivbordet och knäpper på datorn. Jag ska läsa hennes journal från förra gången, även om jag nog egentligen inte behöver det, jag kommer ihåg vad vi pratade om. Jag vill ha tid, vill skjuta upp ögonblicket när jag måste gå ut och hämta henne. Varför jag vill det vet jag inte, eller vill inte tänka på det. En terapeut bryr sig om sina patienter och jag bryr mig om Vera, men det går inte att komma ifrån att sessionerna med henne är tunga.

Svårt med föräldrarna, står det i anteckningarna från förra gången, svårt med pojkvännen. Veras problem ligger i det relationella. Hon började komma till mig strax efter jul. Beställningen var att få hjälp med en depressiv reaktion.

Hon är intelligent, en bra bit över genomsnittet, kanske till 17

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 17

2019-11-07 16:42

och med specialbegåvad, och allt tråkar ut henne. Jag känner mig så trött på alltihop, sa Vera första gången vi träffades när jag bad henne berätta varför hon kom till mig, det är precis som om ingenting spelar någon roll. Pojkvännen, visade det sig, är en gift man. Hennes föräldrar är forskare, de försöker bevisa ett matematiskt teorem som bara en handfull män­ niskor i hela världen har verklig insikt i, de jobbar alltid och är ofta bortresta. Syskonen är vuxna och har för länge sedan flyttat hemifrån, och Vera, arton år och äldre än åldern visar, säger att familjen redan var fulltalig när hon kom. Föräldrarna ville inte ha fler barn. Hon var ett olycksfall.

Det finns mycket att ta i där. Det är inte det. Det finns smärta i Veras liv. Men det är en seg materia att arbeta med.

Jag kollar min mejl, drar ut på tiden innan jag släpper in henne. Bara reklam, ingenting personligt. Ett ögonblick får jag lust att ringa Sigurd, men det är förstås bara dumt, klockan är fem i nio, han kanske fortfarande sitter i bilen med killarna. Jag tar ett djupt andetag. Tre patienter och sedan är det helg. Hela kvällen ensam. Äta lunch hos min syster på söndag, och annars inga planer. Kanske träna.

– Redo, doktorn ? frågar hon när jag kommer ut för att släppa in henne.

Det där med doktorn är något hon hittade på andra gången vi träffades. Hon frågade om skillnaden mellan en psykolog och en psykiatriker och jag berättade att jag är psykolog, inte läkare, att jag är utbildad i hela människans funktioner, inte bara patologin, men hon hängde upp sig på det första och sa : Så du är ingen riktig doktor då ? Irriterande nog lät jag det störa mig, gräva sig ner i ett mindervärdeskomplex jag inte trodde att jag hade, för jag svarade lite defensivt att jag kunde väl så mycket som någon läkare om 18

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 18

2019-11-07 16:42

vad som pågår i människors huvuden, åt vilket hon skrattade och sa att det var okej, jag kallar dig doktorn. Jag känner alltid ett styng av obehag när hon säger så, en stickande känsla längst bak i halsen av att jag har avslöjat för mycket.

Ibland frågar jag mig om hon förstår att det stör mig, om det är ett passiv-aggressivt drag från hennes sida, men hon verkar ganska uppriktig, skämtar bara.

Jag låter henne gå före in i rummet. Vera är lite över medellängd, smal med raka höfter. Händerna är lite stora, de hänger och pendlar längs sidorna och jag tittar på henne och frågar mig, så som kvinnor alltid gör när de träffar andra kvinnor, är hon snygg ?

Ja, normalt söt. Ung. Men det är samtidigt något märkligt med henne, det lilla, runda ansiktet, den långa kroppen.

– Jaha, jag har bråkat med mamma och pappa igen. Och med Lars, säger hon medan hon sätter sig.

Den uppgående solen slår in genom det lilla takfönstret medan hon berättar, lyser upp hennes hår så att det liknar en gloria, dessa hundratals krusiga småhår som har brutit sig ur hennes annars så välvårdade frisyr. Alla kvinnor har sådana oregerliga småhår, tänker jag. Själv har jag massor, fler än Vera.

Mönstret i det hon berättar är uppenbart. Vera känner sig avvisad av föräldrarna som har så mycket viktigt att göra att de inte har tid för henne. Eftersom hon inte förmår berätta för dem varför hon är ledsen blir ingenting bättre av konfrontationerna med dem, och Vera, som nu känner sig ännu mer avvisad, ringer sin kille och påbörjar ett nytt gräl. Den gifte pojkvännen åker hem till sin fru när de lägger på, vad som än händer, så i det framprovocerade grälet är det ingen tvekan om att hon kommer att bli avvisad, och 19

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 19

2019-11-07 16:42

på så sätt tar hon med sig den ohanterliga känslan att inte vara prioriterad av sina föräldrar och lägger in den i en mer hanterlig ram hos sin kille. En halvtimme in i vår session delar jag denna observation med henne.

– Jag vet inte. Är det inte lite väl enkelt ? Liksom lite freudianskt ? säger Vera och rynkar på näsan.

– Ska jag förstå det som att du inte tror att det stämmer ?

Hon ser bort mot bokhyllan, liksom testar min tolkning.

Fingrarna plockar med armbandet hon har om handleden, det är ett tunt silverarmband med en enda pärla på, och hon snurrar pärlan mellan pekfingret och tummen. Smycket är lite för vuxet för henne, tänker jag. Flickorna som kommer till mig har ofta smycken med bokstäver på, de smyckar sig med ord som love eller trust eller eternity. Det här armbandet hade kunnat tillhöra en vuxen kvinna.

– Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Jag tror egentligen inte att jag ringde Lars för att jag ville må dåligt. Jag tror jag mådde så dåligt och ville må bättre.

– Jag förstår. Och så slutade det med att du mådde ännu sämre än du redan gjorde, säger jag.

– Ja. Så det var en dålig strategi kan man säga, säger hon och suckar djupt.

– Hur skulle en bra strategi kunna se ut, tror du ?

– För att må bättre ? Jag vet inte. Jag kommer bara på dåliga strategier.

– Som vadå ?

– Självskador. Det är väl klassiskt ? Det finns en tjej i min klass som håller på med det. Bloggar om det också, tar kort och visar upp såren, det är helt sjukt. Men det är inte min stil. Om du inte tänker på Lars som ett självskadebeteende då, förstås, säger hon.

20

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 20

2019-11-07 16:42

Den sista reflektionen är en invit, och jag låter den vara.

Hon vill prata om sin pojkvän, behöver diskutera förhållandet med någon och har inga andra att anförtro sig till, men det är inte där det gör ont. Som jag ser det är pojkvännen ett symptom, medan depressionens orsaker ligger djupare, i det som Vera inte vill prata om. Det är det vi måste in i. Min kropp känns fortfarande sömnig, jag motstår lusten att luta mig tillbaka i stolen. Bakom Vera ser jag dimman lätta. Det blir vackert väder i dag.

– Du var ledsen efter grälet med dina föräldrar. Du ville må bättre, och istället för att skada dig själv eller något annat dumt valde du något som kunde ha fungerat bra, nämligen att söka stöd hos en annan människa. Problemet var bara att du valde en person som du visste skulle avvisa dig. Men det jag tänker är : Tänk om du hade försökt kontakta någon annan ?

– Vem då ?

– Jag vet inte. Någon du kan lita på. En tjejkompis till exempel.

– En tjejkompis, säger hon tungt.

– Har du några tjejkompisar, Vera ?

– Jag har många. Herregud, jag har massvis, fler än jag behöver. Men vet du vad problemet är ?

– Nej, vad är problemet ? säger jag.

– De är idioter. Allihop.

– Jaha, säger jag och tänker ett ögonblick, reflekterar tillbaka : Då låter det inte som om de är så bra kompisar.

Hon tar ett djupt andetag. Ansiktet blir mjukare.

– Okej, kanske inte idioter då. Men de fattar så lite. Tjejerna i min klass, du har ingen aning. De läser bloggar och planerar studenten och tycker att det är världens viktigaste att kunna forma ögonbrynen si eller så. Fattar du ? Frågar 21

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 21

2019-11-07 16:42

man om kärlek börjar de prata om när de hånglade med han från parallellklassen på en fest. Vad skulle jag få för hjälp från dem ?

– Det låter som om du egentligen inte har så många du kan söka stöd hos, även om du har människor omkring dig så att det räcker, säger jag.

– Jag har Lars.

– Ja. Men Lars är något annat än en vän. Det låter på något sätt lite ensamt, just detta ?

Den vinklingen gillar hon inte, det ser jag direkt. Vera vill att Lars ska räcka. Hon känner sig bättre än tjejerna i klassen men vill inte ha medömkan på grund av den särställningen.

– Men måste man vara så jävla förtrolig hela tiden, säger hon.

– Jag tror alla har behov av någon som de kan vara förtrolig med.

Hon gillar inte det heller.

– Men har du någon tjejkompis som du kan vara förtrolig med då, säger hon, och nu är det något elakt, något spydigt i tonen, det fräser emot mig och jag känner det i magen, obehaget av att bli föremål för en attack.

– Har du över huvud taget några vänner ? säger hon.

Hon har höjt det där ögonbrynet igen. Så många av flickorna som kommer till mig berättar om den där kampen på skolgården, de brutala strategierna för att klösa sig uppåt i hackordningen, äta eller ätas. Vera betraktar mig på det sättet, som när klassens drottning ser på den tystaste flickan längst bak.

– Ja, det har jag. Inte så att vi pratas vid hela tiden, men jag har nära vänner. Det tror jag man behöver, säger jag, lite för snabbt.

22

19-46 Polaris Terapeuten 7 nov.indd 22

2019-11-07 16:42