Donatella Di Pietrantonio
Den återlämnade flickan
Översättning Johanna Hedenberg
19-13 Polaris Den återlämnade 19 mars.indd 3
2019-03-19 10:05
This book is published with the support of C. M. Lerici Foundation
Originalets titel : L’Arminuta Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2017 Giulio Einaudi editore s.p.a., Torino Översättning av Johanna Hedenberg Omslag av Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN : 978-91-7795-065-3 www.bokforlagetpolaris.se
Till Piergiorgio, som fanns här sü kort tid
19-13 Polaris Den üterlämnade 19 mars.indd 6
2019-03-19 10:05
Än i dag är jag på sätt och vis kvar i den där barndomssommaren – runt den har min själ fortsatt att snurra och slå oupphörligt, som en insekt runt en bländande lampa. Elsa Morante, Menzogna e sortilegio
19-13 Polaris Den üterlämnade 19 mars.indd 8
2019-03-19 10:05
1
När jag var tretton kände jag inte längre min andra mor. Jag gick mödosamt uppför trapporna i hennes hus med en otymplig resväska och en kasse full med skor i en enda röra. På trappavsatsen möttes jag av färskt stekos och väntan. Dörren ville inte gå upp, någon skakade den ordlöst från insidan och kämpade med låset. Jag tittade på en spindel som sprattlade i luften där den hängde ytterst på sin tråd. Efter ett metalliskt klick visade sig en liten flicka med halvt upplösta flätor som måste vara någon dag gamla. Det var min syster, men jag hade aldrig träffat henne. Hon sköt upp dörren och släppte in mig medan hon betraktade mig med sin skarpa blick. Vi liknade varandra då, mer än vi gör som vuxna.
9
2
Kvinnan som hade satt mig till världen reste sig inte från stolen. Den lille pojken som hon höll i famnen bet sig i tummen med ena sidan av munnen, kanske där en tand höll på att växa ut. Båda två tittade på mig och han avbröt sitt entoniga läte. Jag visste inte att jag hade en så liten bror. ”Så du är här nu”, sade hon. ”Ställ ner grejerna.” Jag sänkte bara blicken mot skornas lukt som steg upp från kassen så fort jag rörde på den. Från ett rum längre in där dörren stod på glänt kom utdragna och ljudliga snarkningar. Pojken började gnälla igen och vände sig mot bröstet, dreglade på de svettiga blommorna av urblekt bomull. ”Ska du inte stänga ?” sade modern bryskt till flickan som stod kvar. ”Ska inte de som tagit hit henne komma upp ?” invände hon med en hakrörelse åt mitt håll. Min farbror, som jag måste lära mig att kalla honom, kom in just då, andfådd efter trapporna. I sommareftermiddagens hetta höll han upp en ny kappa i min storlek, med två fingrar om galgen. ”Är inte din fru med ?” frågade min första mor, lite 10
19-13 Polaris Den återlämnade 19 mars.indd 10
2019-03-19 10:05
högre för att överrösta det klagande ljudet som tilltog i hennes famn. ”Hon går inte upp ur sängen”, svarade han med en knyck på huvudet. ”I går gick jag ut för att köpa något till vintern också”, och så visade han etiketten med min kappas märke. Jag gick närmare det öppna fönstret och ställde ner mitt bagage på golvet. Långt borta hördes ett mångfaldigt buller, som stenar som stjälps av ett lastbilsflak. Frun i huset bestämde sig för att bjuda gästen på kaffe, då skulle hennes man också vakna av doften, sade hon. Hon gick ut i köket från den kala matsalen, efter att ha satt ner pojken att gråta i barnhagen. Han försökte dra sig upp genom att ta tag i spjälorna, i höjd med ett hål som var klumpigt lagat med sammanflätade vidjor. När jag närmade mig skrek han ännu mer, ilsket. Hans vardagssyster fick ta i när hon lyfte upp honom och satte ner honom på stengolvet. Han kröp mot rösterna i köket. Hennes mörka blick flyttades från brodern till mig men var fortfarande sänkt. Den brände mot guldspännet på mina nya skor och vandrade uppför den knappt använda klänningens mörkblå, ännu stela veck. Bakom henne flög en fluga halvhögt och slog då och då i väggen i sina försök att hitta ut. ”Har han där köpt den här klänningen också ?” frågade hon lågt. ”Han skaffade den i går för att jag skulle hit.” ”Men hur hör ni ihop ?” fortsatte hon nyfiket. ”Vi är släkt på långt håll. Jag har bott hos honom och hans fru tills nu.” ”Vem är din mamma, då ?” Hon lät lite nedslagen. 11
”Jag har två. Din mamma är den ena.” ”Hon har pratat om en storasyster ibland, men jag tror inte så mycket på’na.” Plötsligt tog hon tag i klänningsärmen med sina giriga fingrar. ”Den här går snart inte på dig. Nästa år kan du ge den till mig, förstör den inte, bara.” Fadern kom ut ur sovrummet, barfota och gäspande. Han hade bar överkropp. Medan han följde kaffedoften fick han syn på mig. ”Du är här nu”, sade han, precis som sin fru.
12
19-13 Polaris Den återlämnade 19 mars.indd 12
2019-03-19 10:05
3
Från köket kom orden glesa och dämpade, och teskedarna hade slutat klirra. När jag hörde stolarna skrapa mot golvet satte sig rädslan i halsen. Min farbror kom fram för att ta adjö av mig med en snabb klapp på kinden. ”Uppför dig ordentligt”, sade han. ”Jag glömde en bok i bilen, jag går ner och hämtar den”, sade jag och följde med honom nedför trapporna. Under förevändning att leta efter något i handskfacket klev jag in i bilen. Jag stängde dörren och spände fast säkerhetsbältet. ”Men vad gör du ?” frågade han, som redan satt bakom ratten. ”Jag åker tillbaka med dig, jag ska inte vara till besvär. Mamma är ju sjuk och behöver min hjälp. Jag tänker inte stanna här, jag känner inte dem däruppe.” ”Börja inte nu igen, nu får du vara lite förnuftig. Dina riktiga föräldrar väntar på dig och kommer att tycka om dig. Det blir väl roligt för dig att bo i ett hem med många barn.” Jag fick hans andedräkt rakt i ansiktet, kaffet som han nyss druckit blandades med lukten från hans tandkött. ”Jag vill bo hemma, med er. Om jag har gjort nåt fel så säg det, jag ska inte göra om det. Lämna mig inte här.” 13
19-13 Polaris Den återlämnade 19 mars.indd 13
2019-03-19 10:05
”Jag är ledsen, men vi kan inte ha kvar dig, det har vi ju förklarat. Nu får du sluta med de där dumheterna och gå ut”, sade han bestämt och stirrade rakt framför sig. Under den några dagar gamla skäggstubben malde käkmusklerna, som ibland när han höll på att bli arg. Jag lydde inte, fortsatte att stå emot. Då drämde han knytnäven i ratten och klev ur för att dra ut mig från det trånga utrymmet framför passagerarsätet där jag darrande kurat ihop mig. Han öppnade med nyckeln och tog mig i ena armen så att axelsömmen på klänningen han köpt sprack upp några centimeter. Jag kände inte igen min fars hand i det hårdhänta greppet, den fåordige far som jag hade bott hos fram till den förmiddagen. På det lilla torgets asfalt blev spåren efter däck kvar, och jag. Lukten av bränt gummi i luften. När jag tittade upp såg någon i min påtvingade familj på mig från ett fönster på andra våningen. Han kom tillbaka efter en halvtimme, jag hörde att det knackade och sedan hans röst ute i trapphuset. Jag förlät honom genast och lyfte upp resväskan och kassen med en ilning av glädje, men när jag kom fram till dörren ekade hans steg redan långt ner i trappan. Min syster höll i en burk med vaniljglass, min älsklingssmak. Det var därför han hade kommit, inte för att ta med mig. De andra åt upp den, den där augustieftermiddagen 1975.
14